Inga tecken på förändring i Nordkorea

Nordkorea Under Kim Jong Un står inga reformer på programmet. Regimen är fast besluten att hålla sig kvar vid makten och försvara det politiska och ekonomiska system som byggdes upp av Kim Jong Uns farfar. Det skriver Bertil Lintner. 

Om Nordkorea ägnas någon större uppmärksamhet internationellt är det i allmänhet i något komiskt eller smått löjeväckande sammanhang. Nu senast är det rapporter om att Nordkorea har skickat upp hundratals ballonger som släppt påsar med bajs och skräp på andra sidan den demilitariserade zon som sedan andra världskrigets slut skilt de två koreanska staterna åt. Eller när den nordkoreanske ledaren Kim Jong Un lanserade en låt sjungen av en patriotisk flickkör som sedan lades ut av andra på TikTok, där den i sin tur den blev viral med ungdomar som hoppar runt till tonerna av electropop. Sången är dock förbjuden i Sydkorea där en grupp avhoppare från Nordkorea svarat på skräpballongerna med att skicka upp sina egna ballonger med amerikanska dollarsedlar, flygblad med Kim Jong Un-fientliga texter och USB-minnen fyllda av sydkoreansk K-pop.

Svårlöst konflikt

De flesta i omvärlden är uppenbarligen omedvetna om att de nordkoreanska texterna hyllar en man som har lovat att ”grundligt förinta USA” och under de senaste månaderna inte bara skickat upp skräpballonger utan även avfyrat dussintals ballistiska missiler och utfört andra militära övningar. Om landet blir anfallet har Kim Jong Un till och med hotat att använda kärnvapen, som Nordkorea har testat sedan 2006.

Sydkorea styrdes länge av auktoritära regimer och militärkupper förekom med regelbundna mellanrum.

Samtidigt har de nordkoreanska ledarna stärkt relationerna med de få länder som fortfarande har goda förbindelser med Pyongyang. Den 17 maj hölls ett möte i Beijing där nordkoreaner, kineser och ryssar deltog och utfärdade en gemensam deklaration där man hävdade att USA bär ansvaret för det alltmer spända läget i nordöstra Asien. Den 29 maj upprepade Kim Jong Un anklagelserna och skyllde vad han kallade den ”instabila situationen” i regionen på de ”ondskefulla” fienderna USA och Sydkorea. Och den retoriken är inget nytt. Bakom ballonger och TikTok döljer sig en av Asiens äldsta, bittraste och mest svårlösta konflikter.

Två koreanska stater bildades

Från 1910 till 1945 styrdes hela Koreahalvön som del av det japanska kejsardömet. Korea skulle bli en integrerad del av Japan, koreaner tvingades ta japanska namn och det koreanska språket undertrycktes i ett försök att utrota den koreanska identiteten. När andra världskriget var slut intog den sovjetiska armén den norra delen av halvön medan amerikanerna administrerade den södra. Detta ledde efter flera förvecklingar till att två koreanska stater bildades i augusti 1948, den Demokratiska Folkrepubliken Korea i norr och Republiken Korea i söder. Krig mellan de två parterna bröt ut 1950 med Kina och Sovjetunionen som Nordkoreas allierade och, officiellt, en FN styrka som stod på Sydkoreas sida. Men trots att 21 länder sände trupper till FN-insatsen kom över 90 procent av soldaterna från USA. Kriget slutade 1953 med ett vapenstillestånd, men inget fredsfördrag.

Sydkorea styrdes länge av auktoritära regimer och militärkupper förekom med regelbundna mellanrum. Men samtidigt såg Sydkorea ekonomiska framsteg som ledde fram till den välmående industrination landet är idag. Efter flera demonstrationer mot det politiska förtrycket infördes 1987 till slut reformer och Sydkorea är nu också en av Asiens mest avancerade demokratier. Militärt står Sydkorea USA nära och 28 500 amerikanska soldater är stationerade i landet. Först 1965 etablerade Sydkorea fullständiga diplomatiska förbindelser med den forna kolonialmakten Japan, men det gamla förtrycket är inte bortglömt och relationerna kan beskrivas som korrekta men inte direkt vänskapliga.

Kommunistisk terminologi

Nordkorea har sett en helt annan utveckling. Där upprättades en unik form av pseudokommunistiskt styre, som skiljer sig markant från det i Kina och det forna Östblocket. Hans Maretzky, som under åren 1987 till 1990 var Östtysklands sista ambassadör till Pyongyang och borde veta vad han talade om, beskrev i sin bok om Nordkorea systemet där som en blandning av röd konfucianism och en extrem form av koreansk nationalism.

Landet styrs med järnhand av en dynasti som omgett sig med näst intill religiösa myter och legender.

Man använder sig av kommunistisk terminologi och säkerhetstjänsten är byggd efter stalinistiskt mönster, men porträtt på de kommunistiska ikonerna Marx och Lenin finns bara på väggen på en byggnad intill centraltorget i Pyongyang. Överallt annars är det bilder på landets förste och hittills ende president, ”den Store Ledaren” Kim Il Sung och hans son, ”den Käre Ledaren” Kim Jong Il. Och nu Kim Jong Un, ”den Respekterade Kamraten”, som är son till Kim Jong Il. 

Går sin egen väg

Den officiella ideologin är juche, som innebär självförsörjande, nationellt oberoende och en hyllning till landets egna sociala arv, som är djupt påverkade av den ordning och disciplin den kinesiske tänkaren Konfucius utvecklade för 2 500 år sedan. Och det anses vara anledningen till att Nordkorea inte har ändrats vare sig politiskt eller ekonomiskt när andra socialistiska stater har gjort det. Socialismen har försvunnit i Östeuropa, Ryssland blivit autokrati uppburen av oligarker, och länder som Kina, Vietnam och Laos har infört marknadsekonomier men behållit de gamla kommunistiska maktstrukturerna. Nordkorea går sin egen väg och har alltid gjort det. Landet styrs med järnhand av en dynasti som omgett sig med näst intill religiösa myter och legender.

Enligt den officiella versionen förde Kim Il Sung och hans kamrater ett befrielsekrig mot japanerna och gick 1945 segrande ur striden. I själva verket stred de tillsammans med de kinesiska kommunisterna mot japanerna i Manchuriet och den enda militära konfrontationen inne i Korea var en räd mot en japansk polisstation tvärs över gränsen. Kim Il Sung och hans män retirerade till Sovjetunionen på ett tidigt stadium och inkvarterades i ett läger intill byn Vyatskoye vid Amurflodens strand i östra Sibirien. Där var de fram tills att den sovjetiska armén tagit över den norra delen av den koreanska halvön och då installerade Kim Il Sung som dess ledare.

Mytologi kring Kim Il Sung 

Men enligt den officiella mytologin ledde Kim Il Sung den anti-japanska kampen från ett läger i det heliga Paektu-berget i norra Korea och det var också där sonen Kim Jong Il föddes. Hans första leksaker, enligt den officiella historieskrivningen, var ammunitionsbälten och granater. Något sådant läger fanns dock aldrig och Kim Jong Il föddes i själva verket i Vyatskoye 1941. Han kom till Nordkorea med sin mor och resten av familjen flera år efter krigsslutet. Kim Jong Il efterträdde sin far vid dennes död 1994, men då som det Koreanska arbetarpartiets ledare och befälhavare för landets väpnade styrkor, som med 1,3 miljoner man är den femte största militärmakten i världen.

Hade väntat sig reformer

Det har blivit lite svårare att bygga upp liknande myter om Kim Jong Un. Han växte upp bland den privilegierade eliten i Pyongyang och studerade sedan på en exklusiv, privat internatskola i Schweiz och vande sig vid västerländsk livsstil. Många internationella observatörer hade därför väntat sig reformer när han tog över efter faderns död 2011. Kim Jong Il hade faktiskt tagit några försiktiga steg mot en mer öppen ekonomi med marknadsplatser och kiosker som drevs privat även om den officiella ägaren var de Revolutionära hemmafruarnas förening eller något liknande. När Sydkoreas dåvarande president Kim Dae Jung avlade ett historiskt besök i Nordkorea 2000 och mötte Kim Jong Il verkade det som förändringar var på väg. Fram till dess var Sveriges ambassad den enda västerländska beskickningen i Pyongyang. Nu öppnades fler ambassader och utrikeshandeln, ofta i händerna på statliga frontbolag, började växa sakta men säkert. 

De sanktioner som USA och dess allierade infört som bestraffning för Nordkoreas kärnvapenprogram har visat sig ha liten eller ingen effekt på ekonomin.

Men det har snarare blivit snarare tvärtom. Experimenten med begränsad marknadsekonomi har övergivits och idag bedrivs så gott som all handel och annat utbyte på statlig nivå med Kina och Ryssland. Och enligt webbsajten NKNews satsas nu på ”utveckling av kärnvapen och missiler”. I en uppenbar hänvisning till den enorma fattigdomen och underutvecklingen i landet, försvarade Kim i ett tal den 28 maj tillståndet som oundvikligt och antydde att fienderna är vid grindarna och Nordkorea måste investera allt det har för att försvara sig. Nya vapensystem har testats och även om uppskjutningen av flera bevakningssatelliter har misslyckats pågår upprustningen för fullt.

Starka band till Kina och Ryssland

Banden med Ryssland är starkare än någonsin. Nordkorea står helt på Rysslands sida i kriget i Ukraina och enligt ukrainska och västerländska källor har nordkoreanerna även försett de stridande ryska styrkorna med missiler. Nordkoreaner utbildar sig på militära institutioner i Ryssland och ryska turister är nu en vanlig syn i Nordkorea. Kina är dock Nordkoreas största handelspartner. Ris och andra förnödenheter importeras från Kina och kinesiska företag utnyttjar de låga lönerna i Nordkorea för handel med textilier. De sanktioner som USA och dess allierade infört som bestraffning för Nordkoreas kärnvapenprogram har visat sig ha liten eller ingen effekt på ekonomin.

Under den tredje generationen Kim står inga reformer på programmet. Regimen är fast besluten att hålla sig kvar vid makten och försvara det politiska och ekonomiska system som byggdes upp av Kim Jong Uns farfar — och genom skräpballonger påminna om att den avspänning som Kim Dae Jung en gång i tiden lyckades med nu är definitivt över. Det kanske inte kommer att leda till öppet krig, men upprustningen kombinerat med allianserna med Ryssland och Kina är tydliga tecken på att det inte bara är i Ukraina som man nu ser en alltmer polariserad världsordning.