replik Ett finanspolitiskt ramverk kan inte vara oförändrat i all evighet. Men det får inte ändras för ofta, då blir det meningslöst, skriver Erik Åsbrink i ett svar till Reformisterna.
Markus Kallifatides och Linn Svansbo från Reformisterna har svarat på min artikel, där jag hävdar att det finanspolitiska ramverket är i fara.
Jag är naturligtvis präglad av de statsfinansiella katastrofer som två gånger har fått hanteras av socialdemokratiska regeringar – på både 80-talet och 90-talet. Det var många smärtsamma beslut som måste tas och de ledde till en insikt om att utforma ett finanspolitiskt ramverk, som så gott som möjligt skulle förhindra nya statsfinansiella härdsmältor.
Låt mig kommentera några av de punkter som Markus Kallifatides och Linn Svansbo tar upp.
De hävdar att det kanske mest uppseendeväckande med min text är att den skrivs utan ett ord om klimatkrisen. Det är sant, jag tog inte upp rad viktiga frågor: klimatkrisen, vinstjakten i skolan, bristerna i äldreomsorgen, migrationen och mycket annat. Det är politikområden som i hög grad kommer att påverka kommande offentliga utgifter och därmed beröras av det finanspolitiska ramverket. Men i en artikel måste man begränsa sig.
De understryker vikten av investeringar genom vilka samhällsproblem tacklas samtidigt som den industriella konkurrenskraften och också den framtida skattekraften stärks. Jag har ingen annan uppfattning. Det går alldeles utmärkt att utöka de offentliga investeringarna, även om man inte delar upp budgeten i en driftbudget och investeringsbudget.
En annan sak är att, oavsett hur det finanspolitiska ramverket ser ut, det alltid kommer att behöva göras avvägningar mellan alla de önskemål om reformer, ökade offentliga utgifter och skattesänkningar som brukar framföras. Resurserna är inte oändliga och det blir alltid nödvändigt att säga ja till vissa önskemål och nej till andra. Tro mig, jag har sett detta på nära håll!
Frågan handlar inte om bokföring utan om ett samhällsekonomiskt perspektiv.
Jag nämnde i min artikel att man kan diskutera huruvida utbildning ska ses som investering eller konsumtion eller en kombination av båda. Markus Kallifatides och Linn Svansbo skriver att det är lätt som en plätt, eftersom bokföringslagen och god redovisningssed redan löst frågan. Men frågan handlar inte om bokföring utan om ett samhällsekonomiskt perspektiv. För min del är det fullt möjligt att betrakta utbildning som en investering i humankapital. Bättre utbildning ger en bättre avkastning.
Ett mera obegripligt påstående är att jag skulle ha antytt att Socialdemokraterna genom det finanspolitiska ramverket har lyckats lura borgarna i närtid att inte sänka skatterna. Det har inte ett ögonblick föresvävat mig att man skulle kunna lura borgarna att låta bli att sänka skatterna genom utformningen av det finanspolitiska ramverket. Uppenbarligen genomförde alliansregeringen betydande skattesänkningar och dessa innebar att man tummade på ramverket genom att gå från överskott till underskott.
Slutligen påstår Markus Kallifatides och Linn Svansbo att jag vill att en diskussion om det finanspolitiska ramverket bör anstå till dess att coronapandemin är över. Det är ett märkligt påstående. I själva verket deltar jag, liksom Markus Kallifatides och Linn Svansbo, redan i en sådan diskussion. Jag välkomnar om flera går in i debatten. Vad jag skrev var att det är för tidigt att redan nu fastställa hur ett sådant reformerat ramverk ska se ut.
Diskussionen bör fortgå men det är för mycket begärt att våra politiker, som nu är fullt upptagna med att hantera pandemin, på kort tid ska utforma ett reviderat ramverk. Och det är ingen brådska. I själva verket har ju ramverket satts ur spel för att det ska vara möjligt att satsa stora belopp på att minska skadeverkningarna av pandemin.
Så småningom, i mera normala tider, kommer det att inte bara diskuteras utan även utredas hur ett ändrat finanspolitiskt ramverk bör utformas. Där kommer säkert både klimatfrågan och behovet av offentliga investeringar att spela en viktig roll. Ett finanspolitiskt ramverk kan inte vara oförändrat i all evighet. Men å andra sidan får det inte ändras för ofta; då blir det meningslöst. Och dessutom är det uppenbart önskvärt att det har en bred politisk förankring.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
