Israelvännerna måste erkänna historieskrivningen

Israel-Palestina Palestinierna fördrevs från sitt land och Israel skapades enligt koloniala principer. Jag skulle vilja att Israel – och dess påhejare i Sverige – erkänner ovanstående historieskrivning. Det skriver Fredrik Segerfeldt, författare och liberal debattör. 

”Antisemit”. ”Hamas nyttiga idiot”. ”Charlatan”. Det var några av de epitet som sköljde över mig efter att jag, på enträgen uppmaning av Expressens debattredaktion, skrivit en artikel och en slutreplik om min syn på konflikten i Mellanöstern. Om texterna, som du förmodligen bör läsa först för att förstå denna essä, skrev folk bland annat att de är ”skrattretande dåliga”, ”kvalificerad smörja” och ”ett sammelsurium av lögner och dynga”. Och så kom nazistantydningarna: ”Berätta hur sluga judar stal mark. Du gör dig till en del av det mörkaste kapitlet i historien.”

Jag är visserligen van vid att göra folk förbannade, men oftast kommer de negativa reaktionerna från vänstern eller nationalisterna. Denna gång var det främst mina egna – liberaler och borgare i mittfåran – som gick i gång, även om en del konservativa och nationalister också höll på. Folk avföljde och blockerade, skickade opåkallade mess och mejl. Mina sociala medier gick formligen i spinn med en så stor mängd kommentarer – varav ganska många hånfulla och aggressiva – att det var omöjligt att svara på dem en och en. Det går helt enkelt inte att ha 20–30 parallella diskussioner i samma fråga online. Särskilt inte när man har ett daytime job. Samtidigt är debattartikelns format illa lämpat för att utveckla idéer om något så komplicerat. Så jag bestämde mig för att i stället skriva en längre text. Denna essä är resultatet.

Låt mig först sammanfatta min övergripande poäng. Det handlar först och främst om att korrigera följande narrativ:

”Det bodde två folkgrupper i en region och det var konflikt mellan dem om vem som skulle kontrollera territoriet. Då bestämde sig världssamfundet för att dela på området så att grupperna fick var sin del. Men det kunde den ena parten inte acceptera utan det blev krig. Och den konflikten lever vi fortfarande i.”

Mitt fokus är den enskilde personen vars släkt bott i området i hundratals år. Och som 1948 tvingades bort därifrån med våld.

Ur det perspektivet framstår palestinierna som ogina, omedgörliga och tydligt som den felande parten. ”Vi vill bara finnas till” ställs mot extremistisk galenskap. Nu representeras palestinierna visserligen politiskt av antingen en islamistisk terrorcell eller genomkorrupta revolutionsromantiker. Men mitt fokus är inte de, utan den enskilde personen vars släkt bott i området i hundratals år. Och som 1948 tvingades bort därifrån med våld och vars ättlingar sedan dess antingen förvägrats återvända eller i omgångar förtryckts och förnedrats, alltmedan den svenska flåshurtshögern hejar på. Det är den personen som är min utgångspunkt, varken Fatah, Hamas eller någon av de omgivande staterna eller deras regeringar.

Narrativet missar enligt min mening ett antal centrala faktorer: (1) att sionismen var en del av den europeiska nationalism som växte fram på 1800-talet, (2) att sionisterna från början visste att det redan bodde människor i Palestina som inte ville vara en del av det nationella projektet och att sionisterna struntade i dem samt (3) att bildandet av Israel var ett europeiskt koloniseringsprojekt. Låt oss gå igenom det hela punkt för punkt. Till sist kommer jag att bemöta några av de invändningar jag fått.

Först, dock, några ord om antisemitism

Antisemitismen är den europeiska ur-rasismen. Som jag visar i min bok Den svarte mannens börda uppstod den i medeltidens Europa. Det är något som plågat mänskligheten sedan dess, och i århundrade efter århundrade har judar rört sig från land till land i syfte att bara kunna få leva. På 1500-talet slängdes de ut ur reconquistans Spanien och många hamnade i Nordafrika och Mellanöstern. I Östeuropa, där den absoluta merparten av världens judar bodde efter att de tvingats bort från Västeuropa, har pogromer i århundraden varit en del i stort sett varje orolighet, från minst 1600-talet och framåt. (Jag skriver på en bok om Rysslands historia sedan 1500-talet.) Det är som att människor liksom passar på att döda judar när de ändå håller på. Och så har vi naturligtvis nazismen och Förintelsen som mänsklighetens värsta brott någonsin.

Man ska därför ha respekt och förståelse för judenhetens strävan efter en politisk konstruktion med judisk majoritet och våldsmonopol, som kan se till att judarna för första gången på 2000 år kan leva säkert. Det var på 1900-talet således viktigt och – givet historien – en skyldighet för mänskligheten i allmänhet och européer i synnerhet att bidra till judenhetens säkerhet. Det gällde bara att hitta en plats där det inte redan bodde människor.

Detta sagt: påståenden om att jag skulle vara antisemit betraktar jag som absurda. Det är för övrigt en väldigt allvarlig anklagelse. Jag kan bara konstatera att jag har varit brinnande antirasist i hela mitt vuxna liv, inte minst sedan jag på 1980-talet blev misshandlad av nazister.

Sionismen som europeisk nationalism

Enligt standardnarrativet uppstod den moderna politiska sionismen på 1800-talet som en reaktion på antisemitismen i Europa. Men det är svårt att förstå hur något som har pågått i flera hundra år plötsligt leder till en ny utveckling. Antisemitism och pogromer har som sagt funnits i Europa sedan medeltiden. En konstant kan inte orsaka en plötslig händelse.

Det nya var i stället att på 1800-talet växte den europeiska nationalismen fram. Folk började identifiera sig med andra människor som talade samma språk och som delade historia och traditioner, och krävde politisk självständighet för dessa etniska grupper. När olika etniska grupper, särskilt i Central- och Östeuropa, ville ha egna stater var det inte konstigt att judar också började tänka i de termerna. Det var nationalismen, inte antisemitismen, som var ny. Det går inte att separera sionismen från denna utveckling. Även judar ville ha en egen stat.

Ett exempel är den första personen som lyfte fram idén om judenheten som en modern nation, nämligen marxisten Moses Hess. Hans bok Rom och Jerusalem: Den sista nationalitetsfrågan från 1862 gjorde en direkt koppling mellan idén om en judisk stat och den italienska nationalism som då var på tapeten.

Till saken hör att den moderna politiska sionismen, som är den sortens sionism jag genomgående diskuterar här, formulerades och utarbetades i Europa, av européer, för européer. I början av 1800-talet levde 90 procent av alla världens judar i Europa.

Sionisterna visste från början att Palestina inte var tomt

Som jag skrev i Expressen visste sionisterna från början om att Palestina redan var bebott. Frasen ”Ett land utan folk till ett folk utan land” var inte sann, och landet kan enkom vara tomt genom att man definierar bort palestinierna.

I den moderna politiska sionismens urskrift, pamfletten Judestaten från 1896, diskuterade Theodor Herzl om det judiska hemlandet skulle ligga i antingen Argentina eller Palestina. Som möjlig plats för en judisk stat föreslog han senare även Uganda, det vill säga ett brittiskt protektorat.

Herzl var medveten om att de platser han talade om inte var några kolonialismens terra nullius, det vill säga obebodda områden som européer hade rätt att erövra och kolonisera. I Judestaten tog han därför upp frågan hur man skulle förhålla sig till de människor som redan bodde i de områden – Argentina och Palestina – som diskuterades:

”In both countries important experiments in colonization have been made, though on the mistaken principle of a gradual infiltration of Jews. An infiltration is bound to end badly. It continues till the inevitable moment when the native population feels itself threatened, and forces the Government to stop a further influx of Jews. Immigration is consequently futile unless we have the sovereign right to continue such immigration.”

Det krävdes alltså suverän rätt, det vill säga med våld upprätthållen möjlighet, att invandra i syfte att skapa en judisk stat, mot den inhemska befolkningens uttryckliga vilja. Herzl skrev sedan i tydliga ordalag att det krävdes en europeisk herre över marken, under vilkens kontroll de sedan kunde invandra för att bygga sin egen stat:

”The Society of Jews will treat with the present masters of the land, putting itself under the protectorate of the European Powers, if they prove friendly to the plan.”

Ett europeiskt kolonialt erövringsprojekt

På 1500-talet erövrade osmanska riket Palestina från mameluckerna i Egypten och styrde det sedan fram till första världskriget. Under detta krig pågick en diskussion om vad som skulle hända med de osmanska territorierna i Mellanöstern efter att imperiet hade fallit sönder. Trots att Storbritannien hade lovat araberna självstyre i utbyte mot att de revolterar mot osmanerna (se Lawrence av Arabien), delade britterna och fransmännen, i Sykes-Picot-avtalet år 1916, upp Mellanöstern mellan sig. Starkt förenklat gick Libanon och Syrien till Frankrike medan Irak och Jordanien gick till Storbritannien. Palestina skulle administreras internationellt.

Samtidigt hade den moderna idén om judisk invandring till Palestina i sionistiskt syfte fötts. Det gjordes i ett sammanhang starkt präglat av europeisk imperialism och kolonialism, med den syn på utomeuropeiska människor som var legio då. Herzl såg exempelvis en judisk stat i Palestina som ”en del av Europas vall mot Asien, en civilisationens utpost i motsats till barbariet”. Herzl uppvaktade en lång rad ledande europeiska kolonialherrar, i syfte att få stöd för idén om en judisk stat i Palestina. Bland dessa var Cecil Rhodes, mannen som gav namn till Rhodesia. Han frågade Herzl varför sionistledaren hade vänt sig till honom. Herzl svarade: ”För att det handlar om något kolonialt”. Vidare hette de sionistiska organisationerna som ordnade den judiska migrationen till Palestina sådant som Jewish Colonisation Association och Jewish Colonial Trust.

Till skillnad från standardvarianten av europeiska bosättarkolonier utanför Europa var det sionistiska projektet inte kompatibelt med att den stora ursprungsbefolkningen skulle kunna vara kvar. Detta eftersom målet var att bygga en etniskt definierad stat med en annan etnicitet än denna befolkning. Men den initiala sionistiska migrationen, den gradvisa infiltration som Herzl pratade om ovan, hade misslyckats. Judar valde inte att flytta dit i den utsträckning som sionisterna hade hoppats på. Den arabiska befolkningsmajoriteten var fortsatt överväldigande.

Den första sionistiska kongressen 1897 antog därför en handlingsplan utefter tre linjer: organisering, kolonisering och förhandling under skydd av de europeiska imperiemakterna. Sionisterna uppvaktade olika europeiska stor- och imperiemakter, som Tyskland och Frankrike, för att få stöd för etablerandet av en judisk stat i Palestina. Men det var med Storbritannien man hade störst framgång, vilket resulterade i den beryktade Balfourdeklarationen. Det var den brittiske utrikesministern Arthur Balfour, som i ett brev till ledaren för den brittiska judenheten Walter Rotschild, år 1917 uttryckte sin regerings stöd för ett judiskt hemland i Palestina.

Israel kom till genom en allians mellan sionistisk bosättarkolonialism och brittisk imperialism.

Efter första världskriget förklarade Nationernas Förbund så, i god kolonial anda, Palestina (och Transjordanien) som ett brittiskt mandat. Ett mandat innebär att en stat administrerar ett landområde som inte tillhör staten i fråga. I praktiken handlade det om att (främst) europeiska imperiemakter kontrollerar utomeuropeiska territorier. Bland andra landområden som också blev mandat på samma sätt under samma period finns Brittiska Togoland, Franska Kamerun, Ruanda-Urundi samt Tanganyika.

De som hade kommit överens om mandattexten var de europeiska kolonialmakterna Storbritannien, Frankrike och Italien samt den expansiva imperiemakten Japan. Det var en tidpunkt då det Brittiska imperiet stod på sin absoluta höjdpunkt och det var helt naturligt att européer skulle kontrollera utomeuropeiska landområden med våld. Så också i Palestina.

Det var under det brittiska mandatet som det sionistiska projektet verkligen fick fart. Faktum är att själva mandattexten ger Storbritannien i uppdrag att förverkliga Balfourdeklarationens löfte om ett judiskt hemland i Palestina. Och efter 30 år av brittiskt styre hade mandatets sionistiska befolkning mångdubblats, regionens demografi hade förändrats under det att världens största imperiemakt hade kontroll över territoriet. Sionisterna hade med brittiskt stöd tillåtits, med formuleringen från en brittisk offentlig utredning, bygga ”en stat i staten”. Detta uttryckligen mot den arabiska befolkningsmajoritetens vilja.

Sammanfattningsvis är det uppenbart att Israel kom till genom en allians mellan sionistisk bosättarkolonialism och brittisk imperialism.

Låt mig nu gå igenom några av alla de motargument som har förts fram mot mitt resonemang.

”Israel kan inte vara resultatet av kolonialism eftersom sionismen inte var någon stat”

Det finns de som invänder att sionismen och Israels grundande inte kan vara något europeiskt kolonialt erövringsprojekt, eftersom det hela inte primärt genomfördes av någon europeisk stat. Det är ett argument som bygger på okunskap om den europeiska kolonialhistorien. Faktum är att det inte var ovanligt att koloniala erövringar genomfördes av privata aktörer, antingen med en europeisk stat i ryggen eller i direkt konfrontation med denna stat.

När Cortés gav sig i väg till det amerikanska fastlandet och besegrade aztekerna trotsade han en direkt order från sin överordnade, som till och med försökte stoppa Cortés med militära medel. Det var inte förrän i efterhand som det spanska hovet satte sin godkännandestämpel på äventyret. På samma sätt var det inte London, utan Robert Clive och Ostindiska kompaniet, som erövrade Indien på 1700-talet och sedan styrde det fram till mitten av 1800-talet då landet blev en brittisk kronkoloni. Att den huvudsakliga aktören ska vara en stat kan alltså inte anses vara ett avgörande kriterium för att en händelse ska betraktas som en europeisk kolonial erövring.

En av anledningarna till att jag inte vill ha den här diskussionen i sociala medier är att ett typiskt svar på ovanstående stycke skulle vara: ”Så för att Cortés gjorde fel i början på 1500-talet så ska Israel inte finnas?” Det är alltså inte det jag säger. Det jag hävdar är i stället att argumentet att Israel inte kan anses vara ett europeiskt kolonialt erövringsprojekt eftersom den primära erövringsaktören inte var en stat inte håller.

”Israel kan inte vara kolonialt eftersom det redan fanns européer i Mellanöstern”

Ett liknande motargument är att man inte kan kalla Israels grundande för ett kolonialt projekt eftersom det redan fanns européer i området. Det håller inte heller som kriterium. Vasco da Gama kom som förste europé fram till Indien (sjövägen) år 1498, och sedan fanns det européer i Indien ända fram till slaget vid Plassey 1757, då den brittiska erövringen av Indien kan anses ha börjat. När britterna tog över Godahoppsudden 1815 och utvecklade Kapkolonin hade det funnits holländare där i över 150 år. Et cetera.

Låt oss definiera ett kolonialprojekt som människor som tar sig till en annan plats, ofta på en annan kontinent, för att etablera en politisk enhet där, utan att bry sig om de människor som bor där. Så lägger vi till att kolonisatörerna är teknologiskt, ekonomiskt och organisatoriskt överlägsna de koloniserade, vilket oftast är en förutsättning för att koloniseringen ska kunna ske. Med denna definition är det svårt att se att Israels tillblivelse inte borde klassas som ett kolonialt projekt.

”Många judar kom ju från Arabvärlden”

Ett av motargumenten jag fick när jag lyfte fram sionismens europeiska karaktär var att jag ignorerar alla de israeliska judar som kom från MENA-regionen. Tonfallet i argumentationen var hårt, med påståenden om att jag i min pinsamma okunnighet inte kände till detta uppenbara faktum och därför diskvalificerade mig från debatten.

Jag är självklart medveten om att det fanns en betydande judisk närvaro i arabvärlden, och att många av dem har flyttat till Israel. Jag har inte bara gått runt i de utrymda judiska kvarteren i flera marockanska städer, jag har till och med skrivit såväl en magisteruppsats som en bok där den judisk-tunisiske författaren Albert Memmis roman La Statue de sel spelar en viktig roll. I den brottas han med sitt judiska utanförskap i förhållande både till den arabisk-muslimska majoritetsbefolkningen och den franska kolonialmakten. Det hebreiska arvet nämns för övrigt i preambeln till den marockanska konstitutionen. Och hur skulle annars de israeliska elitsoldaterna i Fauda kunna prata så flytande arabiska att de kan tas för araber?

Men, och det är ett helt centralt men för mitt resonemang om Israel som ett europeiskt kolonialt erövringsprojekt, invandringen av judar från MENA-regionen ägde främst rum efter fait accompli, efter att Israel redan grundats. Den invandring som ägde rum till Palestina 1919–1948 var till helt övervägande del från Europa.

”Varför klagar du på just Israel?”

Det här är en variant på flera passiv-aggressiva antydningar om antisemitism, om att jag skulle vara kritisk till sionismen och Israels tillblivelse för att jag är antisemit och för att jag vill att just judar inte ska ha något land. Det är så klart nonsens, och en oförskämd anklagelse.

I stället är det så att det inte finns något annat litet land på en annan kontinent som borgerliga personer engagerar sig i så till den milda grad som i just Israel. Det finns i mina kretsar personer vars ideologiska grund verkar börja och sluta i en konflikt i Mellanöstern. Det är för mig obegripligt och har fått mig att genom åren fundera och studera frågan, inte minst ur ett historiskt perspektiv. Mitt intresse för konflikten är alltså en reaktion på borgerlighetens engagemang i frågan.

Det faktum att Israel är en demokrati ger inte landet rätt att göra vad som helst.

Till saken hör också att Israel på många olika sätt, trots sin geografiska belägenhet, tillhör västvärlden. Det handlar inte bara om Melodifestivalen och fotbolls-EM, utan också om hur landet styrs och hur det presenterar sig själv. Man bör kunna ställa krav på ett samhälle som är en demokrati och som vill vara ett öppet samhälle att det också skärskådar sig själv och sin historia, på ett sätt som inte är nationalistiskt. Därför ställer jag högre krav på Israel än på Egypten, Syrien och Libanon.

”Ska judar vara ödmjuka?”

Det här är ytterligare ett av de där ojusta greppen som handlar om Europas århundraden av antisemitism och pogromer, där judar alltid skulle be om ursäkt för sin existens bara för att få vara och överleva. Men det är inte den europeiska kontexten som är den relevanta här, utan Mellanösterns. Det jag hävdar är att om israelerna kunde acceptera att de lever på stulet land skulle de uppvisa en större ödmjukhet inför palestinierna och deras situation.

Judisk kontinuitet i Israel

Något av det mest underliga argument som förs fram av Israel-kramare är att hävda att judarna alltid har levt i Israel. I min Expressenreplik lyfta jag fram det motsägelsefulla i att hävda detta samtidigt som man lyfter fram diasporan. Antingen var judarna i Israel eller så var de inte det.

Faktum är att det fanns en folkspillra av judar i Palestina, men i slutet av 1800-talet levde 99,7 procent av världens judar inte där. Området hade haft stor arabisk majoritet i århundraden. Bland araberna i området har det alltid funnits en betydande kristen minoritet, men den absoluta merparten av araberna var muslimer.

”Och alla andra fördrivna folk, ska de också få återvända?”

Ett annat argument jag fått är att det finns massor med folkgrupper som genom historien har fördrivits, etniskt rensats, som jag inte vill ska få återvända. Ska till exempel alla de etniska tyskar som efter andra världskriget fördrevs från Öst- och Centraleuropa kunna kräva att få återvända till sina tidigare territorier, som exempelvis Böhmen?

Jag tycker inte det var en rimlig reaktion på den tyska aggressionen att kollektivt skuldbelägga en hel etnisk grupp. Jag tycker dock att parallellen mellan sudettyskar och palestinier faller, av tre skäl. För det första är det svårt att jämföra Hitlertyskland med palestinierna. När Israel blev till hade palestinierna varken försökt bygga ett imperium eller inlett aggressioner mot grannländer. De hade bara försökt försvara sitt land mot ett utländskt maktövertagande. För det andra handlar det i det europeiska fallet om etniska folkgrupper som i århundraden slagits om samma territorium, medan det i det sionistiska fallet handlar om människor från en annan världsdel. För det tredje finns det i fallet med sionismen en kolonial aspekt som inte finns närvarande i det europeiska fallet, nämligen att statsbildningen kunde bli till tack vare en snabb demografisk förändring som hade ägt rum i Asien av européer med hjälp av en europeisk imperiemakt. Rhodesia är en bättre parallell till sionismen än vad sudettyskar är.

”Israel är Mellanösterns enda demokrati!”

Det faktum att Israel är en demokrati ger inte landet rätt att göra vad som helst. Det finns ett otal situationer där europeiska demokratier har utövat brutalt våld i koloniala sammanhang, även under andra halvan av 1900-talet. Frankrike var en demokrati under Algerietkriget 1954–1962, Nederländerna var det under Indonesiens blodiga krig för självständighet 1945–49 och Storbritannien var det under Mau-Mau-upproret i Kenya 1952–1960. Det gör inte att jag hade stått bakom något av dessa länders agerande. Betyder det att jag idag tycker att Algeriet är ett bättre land än Frankrike? Ingalunda.

”Alla stater är resultatet av erövringar”

Ytterligare ett argument är att alla stater är resultatet av erövringar. Och då ska vi acceptera dem. Ja, i viss mån är det så. Även om det finns en del ukrainare som försöker göra något annat än att acceptera fait accompli. Men innebär det att om Israel hade förlorat något av krigen 1948, 1956, 1967 eller 1973 och därmed upphört att existera som stat, hade de som driver denna linje då hävdat att det inte borde finnas någon judisk stat i Mellanöstern? Jag tror inte det.

”Är du inte för fri invandring?”

Jo, det är jag. Men inte i syfte att skapa en etniskt definierad stat som sedan genomför etnisk rensning för att få bort människorna som bor där.

”Gud har gett Israel till judarna”

Främlingar skickade mejl till mig om att Israel är judarnas för att Gud gett det till dem. Det är en utsaga med samma värde som ”Det flygande spaghettimonstret har gett Narnia till smurfarna.”

”Landet var tomt”

Många av mina kritiker hävdade att det inte bodde några människor i Palestina. Och fanns det några så var det nomader. Och så vidare. Till sist har dessa människor förminskats så till den milda grad att de knappt finns. I alla fall räknas de inte.

”Israel är inte alls en etnisk stat”

Ett motargument jag fick är att Israel inte är någon etniskt definierad stat. Det är klart det är. I alla fall om man accepterar att jude är en etnicitet. Redan i flaggan syns Davidsstjärnan. Det är för övrigt lite roligt att man i samma andetag får argumentet: ”Israel ska visst det vara en judisk stat.”

”Vad vill du egentligen?”

En av de vanligaste invändningarna, även från vänner, har varit att de undrar vad jag vill, vilket ärende jag har och vilka policyslutsatser jag drar av mina resonemang. Sorry, jag jobbar inte riktigt så. Trots att jag arbetat med opinionsbildning i 25 år har jag sällan varit intresserad av policy, av exakt vilken politik som ska föras. Nästan alla mina böcker och rapporter har i stället handlat om att rätta till felaktiga världsbilder och historieskrivningar, om att få människor att byta perspektiv. Och när jag, i böcker som Sossesverige eller Den svarte mannens börda, gjort just detta och berättat en annan historia än den gängse eller tolkat händelseförlopp på ett annat sätt än det vanliga, då har mina borgerliga vänner oftast applåderat. Men när jag gör samma sak i en fråga där mina ståndpunkter skiljer sig från de vanliga borgerliga åsikterna, då är metoden helt plötsligt inte ok. Det är hyckleri.

Låt mig dock ändå uttrycka vad jag tycker skulle vara en rimlig linje nu. Jag vill alltså inte upplösa staten Israel, därtill har det gått för lång tid sedan 1948. Och vart skulle alla judarna ta vägen? Nej, jag tror på en tvåstatslösning och att Jerusalem sätts under internationell förvaltning. Det kräver att såväl arabländerna som den palestinska staten erkänner Israel som stat. Och så skulle jag vilja att Israel – och dess påhejare i Sverige – erkänner ovanstående historieskrivning.

__________________________