Italien bekräftar populisternas europeiska geografi

ESSÄ. Efter valet genomgår Italien politiska konvulsioner som kan hota eurosamarbetet och i förlängningen hela EU. Samtidigt växer populistiska och främlingsfientliga partier enligt ett mönster vi känner igen från övriga Europa, menar statsvetaren Paolo Borioni.

Legas 17 procent valurnorna och deras växande politiska roll är långt ifrån den viktigaste förändring som det italienska valet har fört med sig. Valets stora segerherre med 33 procent av rösterna är Femstjärnerörelsen (M5S), som vinner helt överlägset i landets södra regioner.

”Populism” är ett slitet politiskt skällsord, utom när det används mer givande som ett statsvetenskapligt begrepp som syftar på att en rörelse ägnar sig åt att återskapa en tät förbindelse till ”folket” (populus) som andra har försummat politiskt eller ideologiskt.

Förbindelsen kan dock skapas på ganska olika sätt. Skarp kritik av eliterna, intern direktdemokrati via internet, hänvisningar till former för medborgarlön och mer efterfrågeorienterad politik utgör M5S populism. Invandringskritiska röster finns i rörelsen, men hör inte till kärnan av ”ideologin”, utom som en del av en strävan efter en förstärkning av folksuveräniteten.

Det senaste italienska valet bekräftar alltså att ju längre söderut man kommer, desto mindre är det ren högerpopulism man röstar på. Österrike, Tyskland, Nederländerna och Norden röstar på högerpopulistiska partier, med både främlingsfientliga, nationalistiska och rasistiska inslag. Norditalien tillhör denna central- och nordeuropeiska tendens, medan Syditalien, Spanien, Portugal och Grekland för det mesta väljer andra former för proteströstning. Frankrike, som ekonomiskt och kulturellt hör till både Nord- och Sydeuropa, har båda tendenserna (Mélenchons och Le Pens partier).

Förklaringen ligger till stor del i sättet man skapar tillväxt och välstånd i EU:s centrum och periferi. Norditalien tillhör centrum, alltså de europeiska regioner där man kan skapa tillväxt och arbetsplatser via ett gynnsamt exportöverskott, den enda tillväxtfaktor som är tillåten enligt EU:s ordoliberala ideologi. I EU måste däremot tillväxtformer som välfärd, arbetstagares rättigheter och offentliga investeringar i regel skäras ner eller tillåtas i mycket begränsad omfattning.

Koalitionen kan vid första anblicken se ut som en omaka allians mellan två mycket olika partier. Den gemensamma grunden finns i viljan till en kraftmätning med EU.

Av denna orsak går invandrings- och flyttströmmarna mot bosättning i kärnregionerna, där arbetsmarknaden skapar jobb, även om nedskärningar i välfärden och begränsningar av arbetstagares rättigheter skapar en typ av tillväxt som långt ifrån tillfredsställer alla. Därför är många nordeuropéer och norditalienare rädda för invandrar- eller flyktingströmmar, som ses som en konstant invasion och ett hot mot löntagare och delar av den utsatta medelklassen.

Sydeuropa har också problem med invandring, men av socioekonomiska skäl anses det i mindre grad som ett växande hot. Syditalien och hela Medelhavsregionen är mer drabbad av andra fenomen, som osäker arbetsmarknad, bristfälliga rättigheter för arbetstagare och utvandring av unga välutbildade. Här är protesten tydligare orsakad av en ojämlikhet som växer mer obönhörligt och uttalat än i ”Kärneuropa”, och av en större brist på reella möjligheter på arbetsmarknaden med påföljande brist på social rörlighet.

Avståndet mellan de sociala grupper som styr samhället och de som styrs blir därmed outhärdligt stort för en demokrati, och därför riktar flera partier först och främst sin ilska och protest mot eliterna. Podemos och M5S förkroppsligar, var och en på sitt sätt, just denna protest, som har både en lokal och en europeisk dimension.

Å ena sidan riktas protesten mot ett lokalt system, där möjligheterna för kvalificerat arbete är mindre än någonsin och där beroendeförhållandet till de politiska och sociala grupper som fördelar de (ständigt mer blygsamma) resurserna därför blir outhärdligt.

Å andra sidan har protesterna att göra med just att EU i alltför låg grad tillåter att mer välbärgade regioner och medlemsstater använder sitt överskott (i statsbudgetarna såväl som i betalningsbalansen) till att skapa mer välfärd och högre löner för sina egna arbetare och medelklasser. Så länge det förhåller sig så förblir EU:s tillväxtpotential måttlig, och det blir omänskligt svårt för mindre välmående regioner att exportera och expandera sig ut ur sin både kvantitativt och kvalitativt otillräckliga ekonomi.

Klientelism är inte en oundviklig antropologisk mentalitet man föds med.

M5S-ekonomer som Pasquale Tridico, som tillsammans med andra utformade rörelsens ekonomiska program, tillhör högt kvalificerade akademiska kretsar som i åratal har uppmärksammat dessa mångsidiga beroendeproblem.

Valresultatet visar väljarnas traumatiska brott med de mångåriga lokala makthavarna, och påvisar särskilt i Syditalien att klientelism inte är en oundviklig antropologisk mentalitet som man bara föds med. Pasquale Tridico har bland annat en plan för att omvandla rörelsens i grunden ganska ideologiska medborgarlönspolitik till ett kontantstöd förenat med olika sorters aktivering. Det kräver dock att EU tillåter en ny M5S-ledd regering att använda mer resurser till liknande projekt.

Ett tag såg det som om center–vänster-partierna, särskilt Demokratiska partiet som med bara 18 procent utgör valets stora förlorare, på ett eller annat sätt kunde stödja Tridicos reformer. Hade man tillfogat en stramare antimonopollag, mot Berlusconis (för övrigt redan mycket försvagade) mediemakt, kunde M5S ha varit en sorts partner till Demokratiska partiet (PD). Men PD:s tidigare ledare Matteo Renzi har med alla sina avtagande krafter motarbetat denna möjliga utveckling, som givetvis skulle ha medfört en starkare och med största sannolikhet ”vänsterorienterad” förnyelse av partiets ledning.

Oavsett detta riktas förhandlingarna mellan partierna nu ut mot högersidan: Lega och M5S är i skrivande stund ett steg från att bilda regering tillsammans.

Juridikprofessorn Giuseppe Conte är en kompromisskandidat till posten som premiärminister, då de två partiledarna, Luigi di Maio från Femstjärnerörelsen och Matteo Salvini från Lega, inte kunde enas om vem av de två som skulle leda regeringen. Han är knuten till Femstjärnerörelsen, men inte ledamot av parlamentet.

Koalitionen kan vid första anblicken se ut som en omaka allians mellan två mycket olika partier. Den gemensamma grunden finns särskilt i viljan till en kraftmätning med EU, bland annat orsakad av projekt som en pensionsreform med lägre pensionsålder för de (många) italienare som har arbetat i 40 år redan när de fyller 60, samt införande av en basinkomst på 780 euro i månaden till fattiga, långtidsarbetslösa och unga. Ännu mer uppseendeväckande är förslaget om en nästan platt skatt på 15 procent (20 procent på inkomster över 80 000 euro), en typisk nyckelfråga för Lega, säkert den farligaste och socialt mest snedvridande av programmets planerade åtgärder.

För första gången har en central italiensk beslutsfattare hävdat att EU-förhandlingar kräver en plan B – alltså viljan att lämna eurosamarbetet om allt annat misslyckas.

Några av de saker som Lega och M5S har skrivit in i sitt regeringsprogram har också tidigare regeringar försökt förhandla med Bryssel om, som nya beräkningsmodeller för Italiens tillväxtpotential (det vill säga större tilltro till att stora offentliga investeringar skulle kunna leda till en hållbar tillväxt för landet). Exempelvis kunde den (i realiteten mycket aktiveringsbetingade) så kallade ”basinkomsten” förbindas med olika sorters aktiva arbetsmarknadsåtgärder.

Därefter kan man argumentera för att Italiens ”output gap”-beräkningsmodeller kan revideras uppåt och att landet därför kan behöva fler offentliga investeringar för att nå större tillväxt. Till exempel hävdas i mycket pålitliga studier att landets statsanställda är alldeles för få och för gamla i förhållande till i stort sett alla andra EU-länder. Det innebär att statens, regionernas, välfärdsstatens och kommunernas produktivitet per anställd/investerad euro faktiskt är jämförelsevis ganska god (en realitet som WHO redan sedan länge har visat för den italienska hälso- och sjukvården), samtidigt som många av samhällets behov ändå inte tillfredsställs. Att anställa en miljon yngre medarbetare (för att Italien ska ha samma andel offentligt anställda som Sverige behöver ytterligare 2,5 miljoner anställas) skulle tillföra ytterligare nya, långt mer flexibla och bättre utbildade krafter.

Ju längre söderut man kommer, desto mindre är det ren högerpopulism man röstar på.

Förutom att markant förbättra offentliga tjänster, infrastruktur och skolväsen (alltså en förutsättning för ekonomins konkurrenskraft) skulle en liknande politik lösa pensionssystemets problem med underskott och underlätta för enskilda familjer.

Bland italienarnas positiva drag finns en historiskt sett mycket låg privat skuldsättning och en benägenhet att investera i nya företag. Denna potential skulle sannolikt kunna aktiveras av en mer tillitsskapande situation.

Problemet är emellertid att politiken med platt skatt och de två partiernas ideologiska bakgrund inte tycks gå i denna riktning. Risken är än så länge tvärtom att man nöjer sig med att ge skattebetalarna mer pengar i plånboken, utan ytterligare hänsyn till mer långsiktiga och planerade strategier. Särskilt Syditaliens behov av icke-prekära fasta anställningar, som har lett till en stor seger för M5S, skulle dock kunna peka mot fler nya offentliga jobb. Vi får vänta och se.

Oavsett om strategin för förhandlingarna i Bryssel lyckas eller ej, träffar den politiskt mitt i prick. Fastän Italien har genomfört nedskärningar och stora primära överskott i statsbudgeten mer än några andra medlemsstater är tillväxten begränsad, fattigdomen större och statsskulden fortfarande enorm.

Förslaget om en platt skatt på 15 procent är säkert den farligaste och socialt mest snedvridande av koalitionens planerade åtgärder.

Förklaringen är än en gång att man alltså inte kan ta sig ut ur skulderna genom nedskärningar om inga andra i EU satsar på en efterfrågeorienterad tillväxt som närmar sig deras potential.

Utöver detta vill regeringen strama åt reglerna för migranter och upphäva EU:s ekonomiska sanktioner mot Ryssland (sanktioner mot Ryssland och Iran är särskilt skadliga för Italiens exportsektor).

Valet blev en katastrof för ”socialdemokraterna” i Partito Democratico (PD), som har regerat sedan 2013 (och ofta tidigare). Partiet fick bara 18 procent av rösterna och förlorade över hälften av sina parlamentsledamöter.

Just nu befinner sig PD i den värsta fas man över huvud taget kan vara i efter ett stort nederlag. Hittills talar man mest illa om valets segrare och därmed också om de många miljoner väljare man förlorat. Det är en stämning som andas att ”väljarna är dumma, de har valt någon som är mycket värre än vi”.

Om center–vänster-krafterna ska vinna tillbaka förlorade väljare krävs att man inte baserar sin opposition på att ge Bryssel rätt.

Just utsikten till en period vid sidlinjen rymmer dock också en möjlighet att återuppbygga partiet och damma av profilen – en strategi som tyska SPD tycktes vilja genomföra efter nederlaget förra året, men som ändrades senare. Särskilt om den nya regeringen väljer en kurs som man verkar göra med förslaget om platt skatt och drar till höger i den ekonomiska politiken, skulle en period i opposition mot Lega och M5S kunna vara mycket gynnsam för PD.

Men om center–vänster-krafterna ska vinna tillbaka förlorade väljare krävs också att man inte baserar sin opposition på att uteslutande ge Bryssel rätt. Om man gör det kommer man fortsätta att tappa röster. Man kan i stället, som socialdemokrater i andra länder (exempelvis Corbyn i Storbritannien och Ardern i Nya Zeeland), finna sin egen socialistiska mellanposition mellan populisterna och eliterna.

I just Italiens fall betyder det att genomföra ett brott med identiteten ”Europa till varje pris” som center–vänstern haft sedan Romano Prodis tid och som på grund av den förda politiken har mer karaktär av kosmopolitisk teknokrati än av folkrörelse.

Om PD inte gör detta, är följande två scenarier möjliga:

1. M5S och Lega använder sin konfrontationsstrategi mot Bryssel som ett regeringsprogram – som omedelbart kan omvandlas till ett valmanifest om varje förhandling med Bryssel skulle bryta samman. I detta fall verkar Lega, som är ett mer strukturerat parti och dessutom i full färd med att sluka resten av Berlusconis tidigare center-höger, vara en organisation som har större möjligheter att överleva. M5S löper betydligt större risker i en sådan situation, men vart skulle deras förlorade proteströster gå i det fall M5S helt eller delvis faller isär? Det ger anledning till oro.
2. Det andra scenariot är att både Lega och M5S behåller sin nuvarande centrala funktion. Italiens demokrati skulle i så fall på några årtionden förvandlas från den mest stabila och partilojala i Europa till den mest oförutsägbara, eftersom Sverige, Frankrike och många andra (till och med Tyskland) också befinner sig i en mestadels dyster förändringstid. Ett ”rörelsekrig” skulle nog Gramsci ha kallat det.

För tillfället blir det ändå inte en Lega–M5S-regering. President Sergio Mattarella (presidenten i Italien väljs av parlamentet för att säkra landets ”långsiktiga intressen”, samt värna att den verkställande makten inte överskrider konstitutionens gränser) vägrade att ge sitt samtycke när de två nypopulistiska partierna föreslog Paolo Savona som finansminister.

Savona är en av landets mest ansedda ekonomer, med stor erfarenhet från tidigare regeringar och från några av de viktigaste ekonomiska institutionerna över huvud taget i Italien. Men liksom andra tidigare euroanhängare har han med tiden blivit övertygad om att de nuvarande euroreglerna inte kan hjälpa Italien att ta sig ut ur sina problem. Ännu viktigare är att han tidigare ofta har uttalat sig mycket tydligt om hur skadlig Tysklands ordoliberala ideologi är för Italiens industriexport.

Italiens demokrati skulle  på några årtionden förvandlas från den mest stabila och partilojala i Europa till den mest oförutsägbara.

Men det som har blivit outhärdligt för Mattarella är tydligen Savonas uppenbara förhandlingsstrategi med Bryssel: för första gången har en (om än fortfarande tilltänkt) central italiensk beslutsfattare hävdat att man inte kan uppnå resultat vid förhandlingsbordet om man inte har en plan B – det vill säga viljan att lämna eurosamarbetet om allt annat misslyckas. Detta utfall skulle naturligtvis innebära stora risker för Italien, men Savonas antagande är att Italiens vikt trots allt är så stor och att resten av euroländerna fruktar den instabilitet som kommer med ”Italexit” så mycket att en konfrontationsstrategi i slutändan skulle bära frukt.

Enligt Savonas plan skulle kommissionen antingen acceptera nya regler (till exempel skilja mellan allmänna statsutgifter, som fortfarande skulle hållas under snäv kontroll, och offentliga investeringar, som borde tillåtas även om de medför ett blygsamt underskott i statsbudgeten) eller gå med på en eller annan form av reglerad och avtalad Italexit.

Bara tanken på en plan B eller italexit är dock oacceptabel för Mattarella, som har motiverat sitt veto (som aldrig tidigare förekommit i landets historia) med att Savona överväger ett ödesdigert beslut som inte hade meddelats tillräckligt tydligt i valrörelsen.

Därefter har Mattarella pekat ut Carlo Cottarelli som möjlig premiärminister. Cottarelli är tidigare toppekonom på Internationella valutafonden (IMF) och en mycket kunnig statsbudgetsanalytiker.

Det troligaste är att Cottarelli inte lyckas få majoritet i parlamentet och kommer att leda en kortvarig övergångsregering tills ett nytt val blir utlyst och hålls mellan oktober 2018 och februari 2019. Det kan dock inte fullständigt uteslutas att Cottarellis djupa kunskap om Italiens statsbudget används till att hitta resurser för någon ny utgiftspost som, utan att sätta statsbudgeten på spel, kan övertala några partier att ge honom villkorat och temporärt stöd. I så fall skulle Cottarellis regering kunna vara längre än förväntat.

Hur skulle Bryssel och Berlin reagera om det visade sig att italienarna även efter ett eventuellt nyval skulle stödja Lega och M5S? Vad skulle ske i Frankrike, där president Emmanuel Macron redan drabbats av en stigande impopularitet? Man kan i så fall inte utesluta att Tyskland skulle kunna acceptera att Italien (och kanske andra) lämnar euron genom en avtalad avvecklingsstrategi, som avvärjer de värsta följderna och omvandlar euron till ett projekt för ganska få länder.

Och vad händer med Italiens en gång så starka, prestigefyllda och rotfasta vänster? Är dess oundvikliga öde marginalisering? Eller ännu dystrare?

Möjligheter till en ny, stark vänster finns fortfarande. Men den ska vara just ny och stark.

Naturligtvis är det fortfarande mycket möjligt att särskilt M5S väljare, som kommer från både höger och vänster, upptäcker de stora motsättningarna och osäkerheterna med i synnerhet i strategin med platt skatt. Hur mycket mer det kommer att kosta i användaravgifter och privatisering i hälso- och sjukvården, i universitetsavgifter för ungdomar och barnbarn, i fortsatt avsaknad av löneökningar för offentligt anställda och medarbetare i välfärdsstaten? Är bristande skatteintäkter för staten förenliga med Italiens starka behov av långsiktiga innovationsstrategier och industripolitik? Kommer inte platt skatt att medföra ökad ojämlikhet och därmed lägre social rörlighet?

Möjligheter till en ny, stark vänster finns alltså fortfarande. Men den ska vara just ny och stark. Den ska till och med vara beredd att bygga ett regeringsprogram som snart kan användas som valmanifest och kan bygga en ny folkrörelse, en ny politisk kultur med starkt folkligt deltagande.

Man bör däremot inte nöja sig med att bara föreslå lösningar för att därefter snällt ge efter om Bryssel och ”marknaderna” säger att det inte låter sig göras enligt ordoliberalismens ideologiska regler. ”Lösningar” är teknokratins kungarike. Den demokratiska socialismen, till exempel socialdemokraternas välfärdsstat, var mer än bara lösningar. Den skapade likabehandling, jämlikhet mellan arbetstagare och kapital.

Dessa var inte bara lösningar, utan organisation, distinktion, opposition, gemensam styrka. Identitet. De skapade ett folk.

I synnerhet skapade de nya styrkeförhållanden som förde fram en ny maktbalans – och sedan först mot den bakgrunden en kompromiss. Först därefter kom den mer ”teknokratiska” dimensionen i ”lösningarna”. Först då kan en kompromiss ske.

”Lösningar” är teknokratins kungarike. Den demokratiska socialismen, exempelvis socialdemokraternas välfärdsstat, var mer än bara lösningar.

Ett exempel kan vara höga löner – inte starka valutakurser, inte liten inhemsk efterfrågan – som incitament till att konkurrera med mer innovationsbaserad arbetsmarknadspolitik. Den ordoliberala välfärdsstaten, såsom den tar sig uttryck i exempelvis de tyska Harz IV-reformerna, baserar tvärtom konkurrenskraft på en hierarkisering av samhället. I denna ordning får lönerna inte får stiga så mycket att intern efterfrågan och välfärd överträffar export som tillväxtfaktor. Det är alltså bara en teknokratisk ”lösning” för social hierarkisering.

Skillnaden bör vara tydlig vid det här laget. En demokratisk socialisms åtgärder och program borde vara politik, javisst, men också något mer – det Sheri Berman kallar ”programmatic beliefs”. Italiensk vänster behöver ”provisoriska utopier” för att vinna tillbaka sina protestväljare. Detsamma gäller för övrigt de svenska Socialdemokraterna.

***

Översättning från danska: Niklas Nordblad

Följ Arena Essä på Facebook