Hälsa Efter många år av ätstörningar, självskadebeteende och kroppshat landade Kajjan Andersson i en accepterande kropp. Men vad var det som gick fel där på vägen? Här berättar hon om hur allt började.
Låt mig berätta om hur mitt kroppshat började. Kanske känner du igen dig, kanske inte. Men oavsett vilket så kan det vara bra att få en bild av hur den här processen går till – för en process är exakt vad det är.
Jag föddes på 80-talet och växte upp under en tid där minimjölk var det självklara valet på frukostbordet, tillsammans med alla andra fettsnåla alternativ. Allt skulle vara ”light” och den som hoppade över en efterrätt var duktig, karaktärsfast och inspirerande – helt oavsett varför hen avstod. Jag som älskade och var väldigt bra på att baka tillbringade många år med att mixa frusna bär med lättfil och sötningsmedel (ni vet sådant som blåser bort om man råkar andas på det) och presenterade efterrätten som ”nyttig glass”.
”Tjockis” var bland det fulaste du kunde bli kallad. Inte bara för att det naturligtvis var extremt oattraktivt och äckligt med överviktiga människor, utan för att alla visste hur tjocka personer var. Utan karaktär. Lata. Giriga. Glupska. Ohygieniska. Egoistiska. Gränslösa. Opålitliga. En tjock person var helt enkelt inte en du ville ha runt dig och definitivt inte en du ville vara. Men jag märkte också ganska snabbt att det var mer accepterat om en pojke vägde några kilo ”för mycket” än om en flicka gjorde det. För en tjock flicka, ja, hon var nästan inte en flicka alls.
När vi i mellanstadiet skulle dela in oss i lag på rasten var det som alltid ”killarna mot tjejerna” som gällde och jag minns att jag såg fram emot de här stunderna med skräckblandad förtjusning. Vilket lag skulle jag få tillhöra? Vilken gruppering skulle jag tilldelas? Jag kände mig som en flicka, men min kroppshydda sa annat. Så när jag pekades mot tjejlaget gjorde hjärtat en piruett av lycka. Det var nämligen den enda gången som jag på riktigt fick räknas som en av tjejerna, trots min stora mage och mina dallriga armar. Trots att jag var allt en flicka inte skulle vara.
Ja, jag var ett överviktigt barn. En tjockis. En fetknopp. Ett fetto, ett svullo, en heffaklump, ett fläskberg. Det var min identitet och jag kan faktiskt inte ens minnas när jag blev medveten om det. Jag kommer inte ihåg när min kropp inte längre bara fick vara en kropp som skulle föra mig genom dagar av lek och lärande, utan blev en Tjock Kropp TM i mina och omgivningens ögon.
Kanske var det när de andra barnen upprepade vad deras föräldrar hade lärt dem – att tjockisar vare sig kunde springa eller tänka snabbt. Att tjockisar skulle bli valda sist på gympan och att tjockisar inte skulle bli valda alls när det var dags för kalas eller disco. Och blev vi ändå bjudna förväntades vi tacksamt sitta på en stol i hörnet och titta på när kompisarna dansade tryckare till någon fantastiskt smörig R&B-ballad. Eller när det började en annan tjock flicka i min klass och lärarna och de andra barnen gjorde det väldigt tydligt att nu kunde ju hon och jag bli kompisar. En ”perfect match” i deras ögon – så mycket vi måste ha gemensamt! Vi hade ju stora magar båda två.
Att sätta ihop en rörelselek som vi alla kunde delta i på samma villkor var tydligen otänkbart.
Eller var det när jag såg hur alla smala och vackra Disney-prinsessor fick sina drömprinsar medan den tjocka bifiguren fick nöja sig med att stå vid sidan av och se på? När jag fick se på romantiska serier och filmer där ett lyckligt slut var förbehållet dem med smala midjor?
Var det när gympaläraren berättade för hela klassen att ”de två tjocka tjejerna” behövde egna undantagsregler till konditionsleken eftersom vi inte fick plats att åla oss under de låga bänkarna? För att bli fria efter att ha blivit kullade behövde vi, istället för att åla under bänken, be någon av de smala kompisarna åla mellan våra ben medan vi stod och stack ut mitt i gymnastiksalen. Att sätta ihop en rörelselek som vi alla kunde delta i på samma villkor var tydligen otänkbart…
Eller var det när handbollstränarna lät bli att skaffa lagtröjor i storlekar som alla i laget fick plats i utan istället gav mig en väst som de tejpade en siffra på ryggen på? Och som fick läktaren att högljutt viska om den tjocka tjejen som inte ens kunde komma i sitt lags tröjor. Vad gjorde hon där på plan egentligen?
Eller var det kanske redan på dagis (ja, förskoleverksamheten hette så på min tid)? När fröknarna (som personalen också kallades då) anordnade skönhetstävling för oss flickor med pojkarna som jury. Åh, vad jag såg fram emot den där dagen… Jag skrev om det i min dagbok och målade upp en drömbild av hur jag skulle se ut. Nu äntligen skulle det hända! Nu skulle alla få upp ögonen för hur vacker jag var! Ingenting skulle bli detsamma efter den här dagen, det kände jag. Och så blev det ju, bara inte på det sättet som jag hade tänkt.
När tävlingsdagen var kommen hade jag packat med mig min småblommiga långklänning med puffärmar, ett mörkrött läppstift och mammas hårklämma i sköldpaddsmönstrad plast (det vackraste jag visste). Vi tävlingsdeltagare fick gå in i ett rum bredvid det där pojkarna gjorde sig beredda genom att ställa jurystolarna på rad.
I huvudet tog jag ut segern i förskott, för hur skulle jag och min balklänning inte kunna vinna nu?
Det var jag och tre andra flickor den dagen och till min stora förvåning hade de andra inte förberett sig lika noggrant som jag. En hade våfflat håret och satt på sig kalaskjol med Mimmi Pigg-tryck, men de andra såg ut precis som vanligt. I huvudet tog jag ut segern i förskott, för hur skulle jag och min balklänning inte kunna vinna nu? Och då, när jag precis samlat ihop håret högt upp hjässan, smög en av killarna vid dörröppningen och vinkade mig till sig. I mitt öra sa han orden som jag hade väntat ett liv på att höra – att han och de andra pojkarna bestämt att jag skulle vinna och att jag var finast med min klänning.
Mitt blod blev kolsyrat och jag gav mig själv en halv sekund av synlig glädje innan jag samlade anletsdragen för att inte avslöja något för de andra. Stackarna, tänkte jag och tittade på de andra flickorna. Där står de i sina vanliga kläder och anar ingenting. Hoppas inte de blir för besvikna. Jag bestämde mig för att jag skulle vara så ödmjuk jag bara kunde när jag tog emot mitt pris och att jag skulle krama alla och säga att de var jättefina de med.
Så fick vi tåga in på rad och ställa upp oss framför juryn. Pojkarna gav mig menande leenden och så fick vi snurra, gå och bli bedömda framför dem. Åh, vad jag njöt. Det var den bästa stunden någonsin – precis som när Ariel fått på sig en balklänning och tågar in i rummet där den mållöse prins Erik står och trånar.
Efter en stunds överläggande var det klart och fröken hade fått in poängen. Med högtidlig röst började hon tillkännage att nu var tävlingen avgjord. Såg jag en tvekan i hennes ögon när hon stod där med pappret i handen? Förstod hon då att det här inte var en så bra idé trots allt? Det kanske bara är en efterhandskonstruktion, för fortsatte gjorde hon:
– Vi börjar bakifrån då. På fjärde plats … Karin.
Fjärde plats? Kom jag sist?
Jag hann precis tänka att det måste ha blivit något fel när jag såg pojkarna som inte kunde hålla sig längre. De brast ut i ett så kraftigt asgarv att de ramlade av stolarna, samtidigt som flickorna bredvid mig inte alls var förvånade som jag utan bara log när de fick sina placeringar. Jo, det var kanske då jag fattade. De hade alla satt mig och mina bisarra förhoppningar på plats och det faktum att jag ens kunde tro något så barockt som att tjocka lilla jag kunde vara söt var skrattretande. Och det var på tiden att jag insåg det också.
När min pappa och storebror kom och hämtade mig den eftermiddagen var vi utomhus och lekte som vanligt. Jag ansträngde mig för att ingen skulle se hur jag kände – någon måtta på förnedringen fick det vara. Så jag sprang min familj till mötes för att försöka förhindra frågan jag visste skulle komma. Men jag hann inte.
– Hur gick skönhetstävlingen då?
Jag blundade och hoppades att ingen skulle ha hört, men sådan tur hade jag inte.
– Hon kom SIST! ropade en av pojkarna högt och triumferande.
Jag vet inte om pappa och min bror skämdes för mig eller med mig eller vad de tänkte, men de sa ingenting mer och jag visste att jag skämdes inför dem. Över att jag hade misslyckats med det viktigaste jobb jag hade som flicka – att vara söt. Vilken skam jag var. Nu visste alla om det. Och aldrig mer pratade vi om den där dagen sedan.
Det här är en händelse som lätt skulle kunna placeras in i kategorin ”Taskiga saker barn gör mot varandra” och som vi alla har varit med om för att, ptja, barn gör taskiga saker mot varandra. Men för mig var den mer än så. Jag kommer inte ihåg den med blixtklar skärpa bara för att där var barn som var taskiga mot mig. Jag kommer ihåg den därför att den är en av mina pusselbitar.
En pusselbit som klargjorde saker för mig och som kommande pusselbitar skulle bekräfta: att jag var för tjock och därmed för ful för att räknas, och är man så tjock och ful som jag så betyder det inget när man blir sårad. Tvärtom är det något man måste vara beredd på och bara ta. En läxa att acceptera, ja, nästan tacka för. ”Tack så mycket och förlåt för att jag trodde annat, jag ska inte göra om det igen. Tack så mycket, tack tack …”
Och barn är barn. De upprepar det de hört och det de lärt sig. För de här pojkarna var det inget konstigt med att sitta på stolar och betygsätta utseendet på sina jämnåriga kompisar, för varje år samlades vi i tv-sofforna och tittade på när Fröken Sverige utsågs. Tillsammans lärde vi oss att skönhet är ett mål alla flickor bör eftersträva. De tyckte inte att det var särskilt elakt att skratta åt mig för de hade, tidigare än jag, lärt sig att tjocka inte kan vara vackra och att tro något sådant är skrattretande. De hade lärt sig att jag, precis som alla tjocka karaktärer i Disneyfilmerna vi såg på VHS och läste om på sagostunden, skulle förvänta sig att bli retade. För att det var vårt bidrag till berättelsen.
De gjorde som de trodde att man skulle göra och de vuxna agerade i sin tur efter vad de hade lärt sig – utefter vad deras vuxna sagt till dem när de själva var små och vad de och alla andra vuxna fortsatt att säga till sig själva och varandra genom åren. Och i mitten av det där stod jag och skakade för första gången hand med kroppsföraktet.
När vi är barn har vi inte hunnit bygga upp en stabil självkänsla ännu. Det andra säger om oss blir efter ett tag även de ord med vilka vi pratar om oss själva. Den blick andra har på oss blir det sättet vi ser oss själva på. Och när ens omgivning kollektivt lever efter ”sanningen” att tjocka personer på ett eller annat sätt måste straffas för att de är tjocka så kommer du som är tjock själv snart vara den främsta förespråkaren för att du är skyldig. Får det gå så långt är det illa. Inte för sent – titta bara på mig. Men det är illa och kräver enorma insatser och mycket tid för att laga allt det som gått sönder. Om du kan förhindra att det går så långt – gör det.
Ni vet uttrycket att färdigheter och egenskaper kommer via modersmjölken, i betydelsen att något har gått i arv? Nå, fröet till mitt kroppshat kom inte till mig via någon bröstmjölk, utan genom minimjölken. Både bildligt talat och bokstavligt. Den där äckliga, vattniga vätskan som låtsades vara mjölk och som vi låtsades vilja dricka. För att vi sett och accepterat att vi behövde straffas för hur vi såg ut. För att jag redan när jag var liten förstod varför vi hade minimjölk hemma medan några av mina normsmala kompisar fick dricka grön eller till och med röd mjölk till frukost. Jag visste varför vi hade fruktsallad som födelsedagsfika istället för tårta under ett år och jag visste varför jag fick bekräftande blickar i mellanstadiet när klasskompisarna fick höra att jag slutat med smör på smörgåsen. Små saker blir till stora när de gödslar ett frö som innehåller ödeläggande egenskaper. Det tog mig 20 år innan jag kunde äta smör igen utan att känna att jag ville hoppa utför ett stup.
Idag vet jag att de allra flesta som gått igenom samma saker som jag har känt sig precis lika ensamma i det som jag gjorde.
Den här strukturen i hur mitt kroppshat föddes, hur det etablerade sig och vilka konsekvenser det fick i mitt förhållningssätt till mig själv var naturligtvis ingenting jag såg medan det hände. För att kunna se den här checklistan av självnedbrytning och bestraffning i jakten på tillåtelse att få existera som man är, behövs ofta distans. Men ännu viktigare är att få höra andra berätta att de gått igenom precis samma sak. Först då – i jämförelse med andras erfarenheter – kan vi upptäcka strukturen bakom det trasiga som är vi som individer.
Idag vet jag att de allra flesta som gått igenom samma saker som jag har känt sig precis lika ensamma i det som jag gjorde. Det var ju det allt gick ut på! Att alla andra var så himla okej och att det var just jag som var så förskräckligt fel att det krävdes enorma mängder hat och självplågeri för att åtgärda. Men grejen är att ingen av oss någonsin var ensamma. Och den insikten kom till mig via Instagram.
Genom att jobba som kroppsaktivist på sociala medier kommer jag i kontakt med många människor som vill ge respons på det jag skriver. Personer som ser och bekräftar det jag berättar, men som framför allt vill dela med sig av sina oberättade erfarenheter. Hur många direktmeddelanden och kommentarer har jag inte fått från vuxna som berättar hur de som barn gjordes medvetna om att de behövde ha koll på och korrigera sina kroppar? Oräkneliga röster som trott att de varit ensamma om att få höra att de ska ”tänka på vikten” – som om de någonsin tillåtits att tänka på annat.
Med samma skärpa som jag minns skönhetstävlingen minns andra hur vuxna i omgivningen informerat dem om att de inte duger. Att de måste skärpa sig. Att de inte kommer att bli älskade annars. Vems fel är det att de trodde på vad de vuxna sa?
Vi är inte ensamma, utan tvärtom tusentals och åter tusentals som fått vår självbild ärrad på samma sätt. Har vi genom det vuxit upp till den vedertagna bilden av en hälsosam och lyckad människa: smal och vacker? Har vi genom omgivningens påstådda ”omsorg” med kritik och varningar om vad som kommer att hända om vi fortsätter att vara så fel, kunnat bli precis så hälsosamma och lyckade som de sa att vi skulle bli? Var denna ”omtanke” en lyckad strategi?
Naturligtvis inte.
Vi är idag vuxna människor med (ofta) många långa år av psykisk ohälsa bakom oss. (Den psykiska hälsan ja: den sortens hälsa som de flesta inte vill låtsas om när de pratar om hur man är ”hälsosam”.) Vi är människor som förstört vår ämnesomsättning, våra strupar, våra tänder, våra handleder, våra organ. Som även när vi blivit friska måste tillbringa resten av våra liv med att vara försiktiga med träning och med matrestriktioner för att vi annars riskerar att bli svårt sjuka igen. Vi är människor som hamnat i skadliga och farliga relationer och situationer som direkt följd av vår övertygelse om att vi inte förtjänar annat och att vi måste straffas. Vi är människor som levt liv som är så långt ifrån hälsosamma du kan komma – inte för att vi varit tjocka, utan för att vi gjort allt i vår makt för att inte vara det.
I desperation efter att sluta vara så fel har vi skadat oss själva på alla tänkbara sätt. En del av oss betraktar oss som friska idag, men många gör det inte. Många brottas fortfarande med självskadebeteenden, ätstörningar, panikångest och social fobi, med följd att man inte vågat lämna sina hem på flera år. Det är också många som är så fast i sitt självförakt att de fortfarande tycker att det är dem själva det är fel på och att de får skylla sig själva för att de varit mobbade hela livet. Och vad tror du händer när de här personerna får barn?
När en människa blivit så impregnerad av kroppshat att hen börjat internalisera det, rikta det mot sig själv, ser hen inte självmobbning som en dålig sak, utan som något rimligt och oundvikligt. Den här inställningen kommer att föras över till personens barn – direkt eller indirekt eller oftast både och. Det går helt enkelt inte att hata sig själv utan att ens barn märker och påverkas av det. Antingen lär den vuxna aktivt sitt barn att självkärlek endast är förunnad dem som lyckats bli smala och att om man inte är det ska den kärleken dingla som ett hägrande mål framför näsan på en tills kilona är förlorade.
Är du en av dessa föräldrar som aktivt fortsätter att straffa dig själv så behöver du veta att det påverkar ditt barn.
Eller så har personen kommit så pass långt att hen vet att det här inte är något att föra vidare till nästa generation. Därför ser hen till att försöka ge barnet all den bekräftelse som hen själv inte fick. Problemet är att barnet fortfarande kommer att se förälderns hat mot sig själv och spåra det till måltider eller missade träningspass eller klädesplagg som inte passar.
Är du en av dessa föräldrar som aktivt fortsätter att straffa dig själv så behöver du veta att det påverkar ditt barn.
Jag försöker inte skuldbelägga dig nu – jag vet att du gör det själv nog. Men du behöver veta detta för att sedan kunna använda det som motivation till att jobba med dig själv. För att du är värd bättre. Och kan du inledningsvis inte göra det för dig själv så kan du göra det för ditt barn.
Och är du en förälder som aldrig själv har varit med om det här jag beskriver? En som aldrig tänkt tanken att vissa ord och handlingar kan skada så mycket? Då behöver du kunskap. Kunskap och viljan att lyssna på andras erfarenheter. Lyssna, ta in och låt dem få tala till punkt. Då har du bäst möjlighet att förhindra att ditt barn själv blir en person med liknande vittnesmål.
Essän är ett utdrag ur Livsviktigt – En handbok i kroppspositivt föräldraskap (Forum 2020)
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
