Essä Tänk om det inte fanns några fackförbund eller kollektivavtal och du själv var ansvarig för att förhandla löner och villkor med din arbetsgivare? Albert Ohlin skriver om Pompe Possa som lever i den fiktiva världen Monopsonimien, där det är just så. I dag är det Pompe Possas tur att löneförhandla.
Jag hör hur de börjar röra på sig där inne – dova ljud av stolar som skrapar mot kontorsgolvet. Harklingar och handslag. Jag spetsar öronen för att verkligen vara redo när dörren öppnas.
I vanliga fall arbetar jag inte på den här sidan men jag misstänker att det är min tur idag. Så när det var kort bemanning på den här sidan erbjöd jag mig att hjälpa till. Vi får bara en halvtimme på oss och jag ville inte förlora tid på att de går och letar efter mig.
När jag hör hur dörren öppnas blir jag alldeles övertygad om att det är min tur. Jag sträcker handen mot innerfickan i arbetskläderna. Papperna – all min medtagna fakta – ligger kvar. Trots att jag har känt efter flera gånger under förmiddagen drar jag en suck av lättnad. Dörren öppnas och min kollega Jonna och min chef, Katarina, kliver ut.
”Jaså här står du och latar dig, Pompe” säger min chef. Jag har handen kvar i innerfickan. Innan jag hinner svara lägger hon till ”Du, jag skojar bara!”
Hon tittar ner på listan hon har i handen.
”Vet du, du är näst på tur här” säger hon till mig. ”Kom in, så vi får det överstökat.”
”Absolut” svarar jag självsäkert. Katarina ler stort mot mig.
På mina kvällskurser i förhandlingsteknik har jag lärt mig att det tidiga skedet i en förhandling är en av de absolut viktigaste. Jag måste framstå som lugn och självsäker.
Hon signalerar mot mig att komma med och går in igen. Jag går mot rummet samtidigt som Jonna rör sig därifrån. Min chef tycker inte om när vi pratar villkor med varandra men jag är såklart nyfiken. När jag passerar Jonna höjer jag på ögonbrynen som för att fråga hur det har gått. Jonna slår undan blicken och skakar bara lätt på huvudet. Förhandling har aldrig varit hennes starka sida.
I rummet ser jag Katarina sätta sig bakom sitt stora skrivbord. Vid kortändan av bordet på hennes högra sida sitter Analytikern med sin dator framför sig. På andra sidan står en vattenkaraff och tre glas. Belysningen är dov i jämförelse med lysrören ute på golvet. Innan jag kliver in tar jag ett sista andetag. Det här måste gå bra, eventuellt står lägenheten på spel. Jag stänger dörren bakom mig.
”Sätt dig ner.” säger Katarina med ett leende och pekar mot en fåtölj mitt emot henne på andra sidan bordet.
Jag sätter mig och sjunker djupt ner i den mjuka kudden.
”Tänk att det redan är dags igen. För visst var du här förra året?” säger Katarina men innan jag hinner svara vänder hon sig till Analytikern. ”Visst var Pompe Possa här för bara ett år sen? De flesta tecknade ju längre avtal då.”
Analytikern nickar, ’fan’ tänker jag. Inför branschernas gemensamma förhandlingsperiod förra året varnade branschorganisationerna för oroväckande tecken i ekonomin. Mina kollegor tecknade längre avtal och fick betala med uteblivna förmåner. Jag chansade på ett kortare avtal för att jag trodde att en nedgång i ekonomin skulle ha hunnit gått över till det här året. Branschorganisationerna brukar alltid varna för negativa tecken i ekonomin vid förhandlingsperioder. Den senaste tidens konjunkturnedgång och prisuppgångar har visat att jag hade fel.
Som ett brev på posten säger Katarina.
”I svåra ekonomiska tider är det ju viktigt att alla tar ansvar.” Hon fortsätter. ”Vi ser i dagsläget egentligen inga förutsättningar för att öka våra löneutgifter. Förra året ökade din lön med 2 procent – visst stämmer det, 2 procent?” frågar hon Analytikern.
”Nästan 2 procent.”
”Förra året ökade din lön med nästan 2 procent. Det är dubbelt så mycket som för dina kollegor. Om jag skulle följa min chefs rekommendationer skulle jag säga att det inte är mer än rimligt att du står tillbaka från en löneökning det här året…” Hon pausar och iakttar mig, jag försöker se så oberörd ut jag bara kan. ”… men det tänker inte jag göra. Jag tycker att du gör ett bra jobb, så jag tänkte föreslå att vi höjer lönen med 0,5 procent trots allt.”
Jag fortsätter att se lugn ut. Det är viktigt. På mina kvällskurser i förhandlingsteknik har jag lärt mig att det tidiga skedet i en förhandling är en av de absolut viktigaste. Jag måste framstå som lugn och självsäker. Som att jag både har övertaget och som att jag är ödmjuk nog att möta motparten.
”En halv procent på lönen.” säger jag. ”Vad får jag för andra förmåner utöver det?”
Katarina tittar på Analytikern som svarar på befallning.
”0,5 procent är hela tillägget.” Katarina lägger till:
”Jag uttryckte mig klumpigt. En halv procent är det vi har att röra oss med. Men vi ska absolut föra en diskussion kring hur det ska fördelas. Där kommer du att ha väldigt mycket utrymme för inflytande.”
Du måste vara beredd att göra ett gediget förarbete, sa kursledaren på förhandlingskursen. Jag har fortfarande mina bästa argument kvar.
Kvällskurserna var dyra och jag missade många hemmakvällar på grund av dem. Om jag inte klarar av att hålla lugnet nu har det varit ett ofantligt slöseri med både tid och pengar. Men jag är chockad – en halv procent var lägre än jag räknat med. Mitt tänkta startbud – 6 procent – känns plötsligt väldigt högt. Jag känner att jag behöver köpa mig själv lite tid för att samla tankarna. Jag sträcker mig mot vattenkaraffen.
”Kan jag ta ett glas?” frågar jag.
Katarina nickar och jag häller upp vatten till mig själv. Jag ställer ner karaffen igen och lutar mig tillbaka i den mjuka stolen. Katarinas upprätta ställning i kontorsstolen gör att hon tornar upp sig på andra sidan bordet.
”Kan du hälla upp ett glas till mig också?” frågar Katarina.
”Självklart” säger jag. Jag häller upp ett glas till och sträcker mig över bordet.
Alltid vara hövlig. Min kursledares ord ekar i mitt huvud. Var alltid hövlig. Jag tar ett andetag men avbryts innan jag hinner säga något.
”Ska vi säga en halv procent då?” frågar Katarina. ”Om du tar allt på lönen blir det ju mer såklart. Men i din ålder kan det vara bra att ta en del på tjänstepensionen. Då hinner ju pengarna växa mycket innan pensionen. Eller så kan du ta det i ledig tid.”
En halv procent går knappast att fördela. Jag skulle behöva lägga hela på lönen för att ens ha en chans att hänga med i prisökningar. Nu när hyran sticker iväg. Jag hade fått spara mindre på medellång sikt. Eller strukturera om pensionssparandet för lite mer pengar till lönen. Fast det rekommenderar ingen. I möten med banken rekommenderar de alltid att arbetsgivarna investerar pensionspengar direkt i deras fonder istället för att vi lägger pengarna på lönen. Det kan vara lockande men betalar inte av sig, säger de. Hittills har jag kunnat undvika det men med en halv procent blir det svårt.
Jag måste våga, helt enkelt. Jag stoppar handen i innerfickan och tar fram mitt underlag. Fyra utskrivna papper, enkelsidiga. I jämförelse med Analytikern med sin dator framstår det som futtigt. Jag lägger papperna framför mig på rad, numrerade från ett till fyra. Jag reser mig upp från stolen – min kursledare sa att jag framstod som bäst när jag stod upp. Jag tar upp pappret med en etta nere i högra hörnet. På rubriken står det ”Ekonomiska läget i landet”.
”I år är inflationen 3 procent.” Det är lika bra att börja starkt. ”3 procents inflation innebär att priserna ökar med 3 procent. Allting under 3 procent är därför en faktisk sänkning av min lön, i reella termer.”
Katarina sitter tyst, så jag fortsätter.
”Dessutom har jag läst att den generella produktivitetshöjningen i vår bransch är…” jag behöver titta i mitt papper. Dagens Dagblad skrev en artikel om produktivitetshöjningarna i varje bransch precis efter sommaren. ”… 1,1 procent.”
Katarina ser oberörd ut. Du måste vara beredd att göra ett gediget förarbete, sa kursledaren på förhandlingskursen. Jag har fortfarande mina bästa argument kvar.
”Jag har begärt ut förra årets bokslut över företaget också. Utöver inflation ökade företaget sin omsättning med 1,6 procent. Alltså mer än branschens generella produktivitetsökning. Personligen har jag genomgått en vidareutbildning under året där jag lärt mig nya maskinsystem. Och jag producerar mer än mina kollegor, är jag rätt så säker på.”
6 procent känns väldigt högt. Kursledare har sagt att man aldrig ska vara den som viker sig först men jag känner att jag måste visa att jag är konstruktiv.
Jag tar en konstpaus, för att bygga upp till min slutsats.
”Allt det här borde reflekteras i mitt ersättningsutrymme. Därför begär jag en ökning på 6 procent.”
När orden lämnar min mun har jag svårt att tro dem. 6 procent är en dröm, men att ens säga det känns så främmande. Katarina vänder sig till Analytikern.
”Stämmer siffrorna?”
”Senaste estimatet på inflationen är 2,8 procent, inte 3 procent. Branschorganisationernas beräknade produktivitetsökning ligger på 0,7 procent, inte 1,1 procent. Företagets omsättning ökade med 1,6 procent. Men vinsten ökade bara med 0,6 procent.”
Katarina ger Analytikern i sträng blick. Analytikern fortsätter.
”Vidareutbildningen var kompetensbevarande, inte kompetensutvecklande – den innebär ingen ytterligare produktivitetsökning utöver branschens.” Katarina harklar sig, Analytikern fortsätter.
”Dessutom finns det konjunktursestimat som indikerar att vi är på väg in i en recession med krympande marginaler.”
”Och jämförelsen med sina kollegor?” frågar Katarina.
”Sett till ålder och erfarenhet sticker Pompes produktivitet inte ut särskilt mycket.”
Det sista argumentet skaver i mig. Jag är rätt så ung men har ändå hunnit arbeta länge på arbetsplatsen. Jag förstår inte varför min ålder och erfarenhet ska spela roll när min produktivitet mäts. Innan jag hinner säga något så lutar sig Katarina fram mot mig.
”Pompe, jag står på din sida i det här. Men i sådana här tider är det viktigt att alla tar ansvar. Jag kan inte låta lönekostnaderna sticka iväg. Det skulle inte min chef tillåta.”
6 procent känns väldigt högt. Kursledare har sagt att man aldrig ska vara den som viker sig först men jag känner att jag måste visa att jag är konstruktiv.
”Jag kanske kan gå med på 5,5 procent –”
”– egentligen har vi inte utrymme för några ökningar.” replikerar Katarina direkt. ”Din lön är redan relativt hög jämfört med dina kollegor. Det rimliga i det här fallet borde vara att låta din lön stå tillbaka ett år för att låta dina kollegor komma ikapp.”
Jag har knappt märkt det, men mitt förhandlingsläge har försämrats. Jag borde ha lyssnat på min kursledare. Efter att ha retirerat måste jag flytta fram positionerna igen.
”Vad tycker du att jag förtjänar då?” frågar jag.
”Jag har redan sagt det. En halv procent är rimligt.” svarar Katarina. Hon är redan tillbaka på ursprungsbudet.
”Men om inflationen är 2,8 procent. Ni vill alltså sänka min lön med över 2 procent?”
”Det är viktigt att alla tar gemensamt ansvar i dåliga ekonomiska tider.”
”Är inte 2 procent för mycket? Jag menar, en löneökning på 1 procent skulle ju innebära en reallöneminskning på nästan 2 procent.”
”En halv procent, eller 1 procent spelar det någon roll?” brister Katarina ut utan att hinna tänka sig för. Hon tystnar direkt.
Läget har ändrats. Känsloargument brukar aldrig vara bra, men här har de fungerat. 1 procent mot 5,5 procent. Genomsnittet är 3,25 igen. Jag har utjämnat.
En jävla besvikelse alltså. Friskvårdstimmen använder jag nästan varje vecka så halveringen skulle innebära att jag arbetar fem minuter mer varje vecka. Utan betalt.
Vi har startbuden klara – nu återstår att hitta ett mellanläge. Jag tittar på sida två i mitt underlag. Högst upp står det ”vik inte av först”. Det är en avvägning, har kursledaren sagt. Antingen vill du signalera att du är konstruktiv och vill föra förhandlingarna framåt. Men du kan behöva betala för det. Eller så ser du till att den andra parten avviker först. Men det riskerar att skapa dålig stämning. Jag avvek tidigare och det höll på att stjälpa förhandlingen.
Jag tänker inte vara först med att bryta dödläget. Vi sitter i tystnad alla tre. Katarina höjer ögonbrynen mot mig, som för att få mig att tala. Jag sitter tyst. Hon skruvar lite på sig. Analytikern blinkar ett par gånger extra. Det är deras tjugofemte lönesamtal den här veckan men hon verkar ändå förvånad över min tystnad. Efter vad som känns som en evighet suckar Katarina djupt. Hon lutar sig fram mot Analytikern och viskar till honom. Han nickar tillbaka till Katarina.
”Kör siffrorna” säger hon.
Analytikern knappar snabbt in siffrorna på sin dator och nickar sedan tillbaka mot Katarina.
”Okej, min chef kommer inte att tycka om det här. Inte alls. Vi sätter löneförhöjningen till 1 procent, men så ökar vi tjänstepensionsavsättningen med tio procent –”
”– vad skulle tjänstepensionsavsättningen ligga på då?” skjuter jag in.
”– 10 procent på dagens 2 procent blir 2,2 procent –” svarar Analytikern rappt.
”– och så ryker halva friskvårdstimmen men vi förkortar arbetstiden med en procent.” fortsätter Katarina utan att knappt ha pausat. ”Och så ger vi dig en extra semesterdag.”
Att arbetstiden och semester skulle ligga på bordet var jag inte beredd på. Egentligen vill jag inte arbeta mindre så jag har inte förberett någonting.
”Vad är 1 procent av arbetstiden i faktiskt tid?” frågar jag Katarina.
Analytikern svarar.
”25 minuter.”
”Om dagen?”
”I veckan.”
En jävla besvikelse alltså. Friskvårdstimmen använder jag nästan varje vecka så halveringen skulle innebära att jag arbetar fem minuter mer varje vecka. Utan betalt.
”Vad är den totala värdeökningen då?” frågar jag.
”Inräknat allting blir det 1,6 procent upp.” säger Analytikern.
”Här måste vi kunna mötas, Pompe.” säger Katarina. Hon tittar djupt in i mina ögon. Hennes uppsyn är tillmötesgående.
1,6 procent är för lågt. Jag behöver mer i ren löneökning för att inte halka efter. Det övriga väger helt enkelt inte upp.
Jag undrar hur det är att sitta på Katarinas plats. Det kan omöjligt vara enkelt. Hon har ju såklart sina överväganden, sina chefer och sina målbilder. Hennes egen lön är kanske negativt bunden till vår. Ju mer hon ger till oss desto mindre får hon själv. Under en avtalsperiod hörde jag på parkeringen utanför hur de som arbetar inne på kontoret inte var nöjda med sina nya avtal. De hade fått höra hur vi på golvet hade ätit upp hela löneutrymmet. När de förstod att jag hörde tystnade de. Jag skämdes nästan när jag gick förbi dem. Jag hade nyss fått ett särskilt bra avtal. Det är Katarina som förhandlar med dem också, fast med en annan analytiker. Ju mer vi får, desto mindre får kanske Katarina och hennes kollegor inne på kontoret.
”5,5 procent.” hör jag mig själv säga.
1,6 procent är för lågt. Jag behöver mer i ren löneökning för att inte halka efter. Det övriga väger helt enkelt inte upp.
”Du kan inte mena allvar, Pompe?” säger Katarina. ”Du måste förstå att 5,5 procent är för mycket?”
”Jag tycker det är skäligt.”
Det blixtrar till i Katarinas ögon. Jag tror inte att hon var beredd på att jag skulle acceptera 1,6 procent men att jag inte skulle vandra neråt tror jag förvånar henne.
”Pompe, säg att jag skulle ge dig de 5,5 procent som du ber om. Har du tänkt på vad det skulle ha för effekter för de andra anställda på golvet? Har du tänkt på det?”
Jag sitter tyst.
”Jonna, som var inne här före dig, hon berättade att hennes fru är gravid och att hon ska vara föräldraledig nästa år. Hon fick med sig 2 procent extra på föräldralönen. Vill du att jag ska kalla in henne igen och berätta att det tyvärr inte finns utrymme för hennes föräldralön för att du Pompe ska ha 6 procents löneökning? Tycker du att det låter rättvist?”
Jag skruvar på mig i stolen. Jonna är en av mina närmsta kollegor och jag vet att de har haft det rätt svårt ekonomiskt. Jag visste inte om att de väntade barn.
”Ska jag kalla in Jonna?”
Jag vet att Katarina bluffar. Att kalla in Jonna skulle vara elakt och oschysst. Men jag känner en viss skam ändå. Katarinas tonläge mjuknar en aning.
”Jag menar, om du hade sagt 4 procent hade vi kanske kunnat arbeta därifrån, men 5,5 procent är väl lite väl högt? Känns inte 4 procent som ett mer rimligt startskott för den här förhandlingen.”
”Jag kan gå ner till 5.” svarar jag och känner att jag har gett med mig. Men Katarina står på sig.
”Vi kan inte utgå från 5. Jag kommer aldrig få med mig min chef på det. Det är för högt för att ens starta en diskussion från.”
Sänker jag mig till 4 procent tror jag inte att jag kommer kunna få mer än 2,5. Kanske bara 2,25. Jag behöver i alla fall 3. Annars blir hyran svår.
”5” svarar jag. ”Utbildningen gjorde att jag kunde programmera och ratta fler maskiner än tidigare. Jag kunde vara aktiv i fler delar av processen. Det måste vara produktivitetshöjande. Och redan innan dess mötte jag mina kvoter. 5 procent.”
”Pompe, tänk på Jonna. Visst är 4 procent ett rimligt startskott?”
Jag behöver allra minst 3 procent, i så fall bara på lönen. Jag kan inte avvika.
”Fem.”
Nerför gatan tillverkar de andra produkter. Andra maskiner som jag inte är tränad på. Aldrig någonsin att de skulle betala samma lön som jag får här, där borta.
Katarina sjunker ner i sin stol och stirrar tomt framför sig. Jag kanske har varit för tuff, egentligen. Jag hade kunnat säga 4,5 istället. Säger hon 2 procent nu så går jag ner till 4,5 procent. Kanske till med och 4. Säger hon 1,8 sänker jag till 4,5 procent. Ett myrsteg från hennes håll, så tar jag förhandlingen vidare. Katarina suckar djupt och skakar uppgivet på huvudet. Jag förbereder mig på att möta hennes jämkningsbud.
”Du vet att det finns andra arbetsgivare i stan, va?” säger hon.
Jag blir lite tagen av hennes kommentar. Jag trivs på arbetsplatsen och jag har varit här i snart fem år. Aldrig tidigare har någon föreslagit att jag ska leta mig någon annanstans. Särskilt inte i en löneförhandling.
”Jag tror att de söker folk nerför gatan, faktiskt.” fortsätter Katarina. ”Du kanske kan få den lönen där.”
Hon vet lika väl som jag att det skulle jag aldrig kunna få. Nerför gatan tillverkar de andra produkter. Andra maskiner som jag inte är tränad på. Aldrig någonsin att de skulle betala samma lön som jag får här, där borta. Jag skulle behöva en upplärningsperiod med lägre lön och sen efter några år i allra bästa fall landa på en lön som är i nivå med det jag har idag.
”De använder ju helt andra maskiner.” säger jag. Jag låter lite förlägen, hör jag.
”Det finns andra ställen som tillverkar samma saker som vi.” svarar Katarina rappt.
Jo, visst är det så. Närmaste stället ligger ungefär en timme bort med kollektivtrafik, 45 minuter med bil. Det innebär att jag skulle resa ungefär fem till sju timmar längre varje vecka. Då jobbar jag hellre mer här.
”Bara häromdagen fick jag faktiskt in ett par arbetsansökningar från personer som sökte arbete här i stan. De hade arbetat med liknande maskiner som du innan faktiskt.” säger Katarina.
”Jag kanske kan sträcka mig ner till 4,5 procent.” svarar jag. Hon hotar med avsked, så jag måste retirera.
”Inte riktigt 4! Men vet du, vi säger 1,4 procent på lönen och så bortser vi från friskvårdstimmen och arbetstidsförkortningen.”
Jag sitter tyst. Det här håller på att glida mig hur händerna.
”Okej, 4 procent då.” säger jag. Jag hör själv hur hjälplös jag låter.
”Då säger jag 1,6 procent på lönen och så 10 procent på tjänstepensionen. Och den extra semesterdagen såklart. Vad blir det totalt?” Hon vänder sig till Analytikern.
”2,2 procent.”
”Längre än så tänker jag inte sträcka mig, Pompe.” säger Katarina kallt.
2,2 procent kanske inte är så farligt. 1,6 procent på lönen är inte särskilt mycket, men om jag sparar lite mindre så klarar jag mig ändå rätt bra. Och jag får ju högre tjänstepensionsavsättningar så jag behöver faktiskt inte spara lika mycket då. Jag kanske kan få 1,8 om jag ber om det. Det skulle hjälpa en del, även om jag skulle gå back nästa år. Hellre det än att söka annat arbete.
”1,8, så tar jag det’ – jag ska precis säga det när Katarina avbryter tystnaden.
”Tiderna är tuffa, Pompe. Passar det inte kan du gå till en annan arbetsgivare. Jag kan anställa någon annan.”
Det är någonting med det som jag reagerar så starkt på. Jag fylls av frustration. Över kvällskursen som varit så dyr. Över Analytikern som kan sitta där och analysera våra löner och produktivitet hela dagarna. Över branschorganisationerna som kan ta fram siffror över vad som helst. Över Katarina som verkar tycka att det är så lätt att ersätta mig. Över att jag ska ta ansvar för Jonnas föräldralön. Jag reser mig upp från min stol. Jag samlar mina tankar lite innan jag pratar.
”Vet du, exakt så sa min hyresvärd förra månaden när hyran omförhandlades. ’Tiderna är tuffa, Pompe. Passar det inte kan du gå till en annan hyresvärd. Jag kan hitta en annan hyresgäst.’ Han satt också vid ett stort bord och pratade om konjunkturen, men vet du. Hans branschorganisation hade förutspått högre inflation nästa år och ökade löner. ’I ett sådant läge är det inte hållbart att ha för låga hyror’ berättade han. Till årsskiftet ökar min hyra med 4 procent. Det var svårt för mig att hålla emot där. Jag har alltid betalat hyran i tid och jag har väldigt sällan mycket folk över. ’Du är en bra hyresgäst. Men det räcker tyvärr inte.’ sa han. Det är inte jättebesvärligt för honom att plocka in en ny hyresgäst. Det är mer besvärligt för mig att flytta. 4 procent fick jag gå med på. Och nu sitter du här och säger att jag inte kan få 4 procent på lönen. Men jag jobbar bra – det vet jag att jag gör. Jag lär upp andra, jag är bland de mest produktiva och jag är alltid i tid. Då ska jag i alla fall inte behöva sänka min reallön. Jag vill ha 4 procent. Ingen extra höjning av tjänstepensionen, ingen ändring i arbetstiden, men fyra procent på lönen. 4 procent och en extra semesterdag. För vet du vad? Annars kan du anställa någon av de andra ansökandena. Så får jag väl helt enkelt arbeta någon annanstans. Men då ska jag se till att åka till andra sidan stan och konkurrera med den här verksamheten. Så kan du i nästa lönesamtal med din chef försöka förklara varför du släppt en av dina mest produktiva medarbetare till en konkurrent. 4 procent, annars går jag nu.”
Jag har höjt rösten. Det är bära eller brista nu.
”2 procent på lönen.” säger Katarina.
Det är lägre än 2,2 procent. Jag reser mig upp från stolen och går mot dörren. Jag tar tag i dörrhandtaget.
”2,5 procent” säger Katarina.
Handen är kvar på dörrhandtaget, men jag står alldeles stilla.
”2,5 procent och en extra semesterdag.” fortsätter Katarina.
Jag vänder mig om mot henne.
”3,5 ” säger jag.
”3 procent och en extra semesterdag” upprepar Katarina.
”3,25 och en extra semesterdag” svarar jag.
”Taget. Men då ska avtalet vara tvåårigt.”
När jag öppnar dörren står Astrid redo ett par meter därifrån med en hög papper i handen. Hon skrev också ett kort avtal förra året. Jag släpper in henne genom dörren och ger henne ett uppmuntrande leende.
Katarinas hand är utsträckt mot mig. 3,25 var min målsättning. Fast utan en extra semesterdag. Jag vänder mig mot Analytikern.
”Vad är den totala ökningen?” frågar jag.
”3,65”
Det är rätt mycket högre än vad jag var beredd på. Jag tar tag i Katarinas hand och skakar den. En skrivare bakom Analytikern i rummets innersta vänstra hörn går omedelbart igång. Vi sitter i tystnad alla tre medan ett fyrtiotal sidor skrivs ut. Analytikern hämtar dem och lägger dem framför Katarina. Hon sätter sina initialer på varje sida för att slutligen signera sista sidan. Sedan ger hon över högen med papper till mig.
”Ta hem dem och läs och återkom imorgon med dem signerade.”
Katarina ser lite besvärad ut. Hennes annars professionella framtoning är lite uppluckrad, hennes blick fladdrar lite.
”Tack för papperna” säger jag. ”Jag återkommer imorgon.”
I en stund av ärlighet tittar Katarina på mig och säger:
”Du förhandlar bra. Vi kanske får plocka in dig på den här sidan istället.”
Som i ett ryck är den vanliga Katarina tillbaka. Hon ler stort mot mig.
”Astrid är näst på tur i min lista. Släpper du in henne? Jag skulle gissa att hon står och lurpassar här utanför.”
”Absolut” svarar jag och rör mig mot dörren.
När jag öppnar dörren står Astrid redo ett par meter därifrån med en hög papper i handen. Hon skrev också ett kort avtal förra året. Jag släpper in henne genom dörren och ger henne ett uppmuntrande leende. Jag dröjer medvetet kvar extra länge vid dörren och stänger den långsamt. Innan Astrid ens har satt sig hör jag Katarina.
”Jag ska gå rakt på sak. Min chef säger till mig att jag egentligen inte har något löneutrymme för nästa år – men vet du: Jag håller inte med. Du är bra, du har vidareutbildat dig och vi har en inflation. 0 procent ökning är inte rimligt i sådana tider… Du förtjänar faktiskt en halv procents ökning på din lön i år. Och det tänker jag ge dig.”
Jag stänger försiktigt dörren och går för att lägga högen med papper i min arbetsväska. Sen ska jag fortsätta mitt arbetspass. 3,25 procent täcker prisökningarna nästa år. Det täcker inte riktigt kostnaden för förhandlingskursen men den kan jag kanske använda mig av i fler förhandlingar. Så jag är glad. Glad över att jag slipper gå igenom det här igen om ett år och över tiden jag har lagt ner på förberedelse.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
