ESSÄ. Ligger jämlikheten i skandinavernas kultur? Ekonomihistorikern Erik Bengtsson läser tre aktuella forskningspublikationer och landar i ett lika tydligt som uppfodrande svar: Nej.
I centrum av diskussionerna om det svenska och de skandinaviska samhällenas särart finns jämlikhet i bred bemärkelse. Om den engelska nationalmyten är en om individualism, den ryska en om kollektiv och gemenskap, den US-amerikanska om social rörlighet, så är den svenska en om jämlika bönder med lagom och jante, och deras samhälles fredliga modernisering till ett rationalistiskt, konsensus-inriktat välfärdssamhälle (Linderborg 2000, Hilson 2009).
Nu pågår på hemmaplan en lite orolig samhällelig diskussion om att den ekonomiska ojämlikheten ökar: ”Sverige slår rekord – i ojämlikhet”, skrev Flamman så sent som i februari, medan Sydsvenskan hade rubriken ”I Sverige ökar ojämlikheten mest mellan fattiga och rika”.
Också i forskningen bubblar det: bara det senaste halvåret har det publicerats en antropologisk antologi om skandinavisk jämlikhet, ett specialnummer av Sociologisk Forskning om ett Sverige i omvandling, och ett specialnummer av Nordic Economic Policy Review om ökande inkomstojämlikhet i Norden.
Vad gäller den skandinaviska jämlikheten, som länge varit föremål för nationalistisk historieskrivning internt och hoppfull skönmålning utifrån, har myt och fakta sedan länge flutit ihop.
Jag granskar i denna essä de här tre forskningspublikationerna, för att undersöka vad tre humanvetenskapliga discipliner – antropologi, sociologi och nationalekonomi – har att säga om den skandinaviska och svenska jämlikheten och dess omvandlingar.
De norska antropologerna Synnøve Bendixsen, Mary Bente Bringslid och Halvard Vike menar förvisso att de skandinaviska länderna utmärks av särskilt stor jämlikhet. Med detta syftar de både på socioekonomiska och sociokulturella aspekter, och som en röd tråd genom boken går antropologen Marianne Gullestads resonemang om att ”likhet” på norska betyder både jämlikhet och likhet. I Gullestads analys handlar ”likhet” om ett jämlikt bemötande som förutsätter en likhet mellan parterna, alltså en konformism.
Denna analys sätts i antologin i spel både i ett riktigt svajigt, ohistoriskt resonemang om de skandinaviska välfärdsstaternas ursprung ur ”likt bemötande” (Maja Hojer Bruuns kapitel), men också i en mer intressant skildring av hur högutbildade andra generationens invandrare från Pakistan gör för att bemötas jämlikt i den norska medelklassen (Monica Five Aarsets kapitel).
Två historiker i antologin tar sig an frågan om den skandinaviska jämlikhetens ursprung. Bo Stråth har sedan 1990-talet förfäktat att Norden tog en egen, särskilt jämlik väg till moderniteten, med bondeklassen i centrum. Denna analys, i mitt tycke historiskt tveksam, framför han också här.
Starka fack och generös utbildningspolitik: två poäng till den socialdemokratiska modellen.
Jan Eivind Myhre har på sig mera skeptiska glasögon när han talar om idén om norsk jämlikhet som grundad i det gamla bondesamhället som en norsk ”urmyt” (vilket är slående med tanke på att Stråth i det föregående kapitlet framfört just det som en historisk sanning). Myhre lyckas med sin kritiska distans ge en mera nyanserad bild än vad Stråth gör: jo, Norge var mer jämlikt ekonomiskt och socialt på 1800-talet än vad merparten av Europa var, men vad den bondecentrerade berättelsen bortser ifrån är det numerärt omfattande proletariat som i tjänstelagstiftningen hårt underkastades de ägande klasserna, och som uteslöts ur den politiska gemenskapen. En styrka med Myhres kritiska öga på den norska ”urmyten” är att han, olikt flera andra författare i Egalitarianism in Scandinavia, lyckas hålla en en kritisk distans till vad som historiskt påståtts om Skandinavien.
Vad gäller den skandinaviska jämlikheten, som länge varit föremål för nationalistisk historieskrivning internt (Linderborg 2000) och hoppfull skönmålning utifrån, har myt och fakta sedan länge flutit ihop. Simone Abram, engelsk antropolog med Norge som specialitet, klarlägger i en essä hur skandinaviska forskare i sina publikationer för en utländsk publik reproducerar gamla myter, slänger nyanserna ut genom fönstret – antagligen i en strävan att göra hemlandet mera exotiskt och speciellt, och för att tilltala anglosaxiska fantasier om harmoniska, jämlika länder långt uppe i nord.
I just dessa fantasier tar sociologen Göran Therborn avstamp, i sitt bidrag till temanumret av Sociologisk Forskning (nr 4 2017). Temanumret har titeln ”Look at what’s happening in Sweden”, som förstås hämtats från Donald Trumps kända uttalande, och redaktörerna Christofer Edling och Sara Eldén förklarar i sin introduktion att även om Trumps uttalande var absurt, kan det betraktas som en uppmaning att helt enkelt se på vad som händer i Sverige. Det svenska samhället förändras och den nordiska modellen är i en omvandling, menar de, och sociologisk forskning kan hjälpa oss förstå hur.
Therborn skräder inte orden: redan rubriken lyder ”The ’People’s home’ is falling down, time to update your view of Sweden”. ”Det egalitära, solidariska ’Folkhemmet’ eroderas och monteras ner”, skriver Therborn. Enligt honom har det svenska systemskiftet två ben.
Det ena är 1980-talets högersväng under socialdemokratiskt styre: devalveringar för att öka vinsterna i näringslivet, avskaffandet av full sysselsättning som den ekonomiska politikens främsta mål, avregleringar av finansbranschen.
Det andra är marknadiseringen av offentlig sektor, framför allt under borgerligt styre 1991-94 och 2006-14, och de nya former av korruption och ekonomisk brottslighet som därefter präglar det svenska samhället. Therborns artikel är bara några sidor lång så han har inte utrymme att fördjupa sig, men bara omnämnandet av en skandal som pensionsbolaget Allra som svindlade 130 000 sparare på 242 miljoner, samtidigt som en tidigare socialdemokratisk justitieminister satt i bolagets styrelse, stämmer till eftertanke om graden av ”crony capitalism” i dagens Sverige.
Andra relevanta artiklar i Sociologisk Forsknings temanummer är mindre braskande, men Kenneth Nelsons diskussion av välfärdsstatens omvandling är även i sin lågmälda skrud hårtslående. Nelson fokuserar på pensionerna och a-kassan och visar att i förhållande till tidigare lön har ersättningsnivån för en genomsnittlig arbetare 1990 till 2015 sjunkit från 85 procent till 50 procent för pensionen, och från 85 procent till 75 procent för a-kassan.
Detta gäller den genomsnittliga arbetaren, men kanske ännu viktigare är den särskilda urholkning som skett nedifrån och uppifrån. Nedifrån: det har blivit svårare att få a-kassa, vilket ökat fattigdomen. Uppifrån: ersättningsgraden för högavlönade har urholkats särskilt, genom att ”taket” i a-kassan inte skrivits upp i takt med lönerna.
Jag häpnar över den nonchalans som det socialdemokratiska partiet tycks uppvisa inför den historiska bedrift som den socialdemokratiska välfärdsmodellen var.
Denna urholkning ”uppifrån” är ett effektivt undergrävande av den arketypiska socialdemokratiska ”starkt samhälle”-klassalliansen att bygga institutioner som gett arbetare och tjänstemän gemensamma intressen (Svensson 1994; Lapidus och Andersson 2016). Urholkningen har givit en marknad för privata försäkringar; privata utgifter på klassiskt välfärdsstatliga kostnader har tredubblats de senaste tre decennierna medan de offentliga dito utgifterna bara ökat 10 procent. Nelsons slutsats är att det är tveksamt ”ifall Sverige fortfarande kan klassificeras som en socialdemokratisk välfärdsregim” – vi har närmat oss den liberala regimen.
I dessa dagar av skandaler om Försäkringskassans instruerade snålhet, och när Aftonbladets ledarsida behöver påminna Socialdemokraterna om skillnaderna mellan socialförsäkringar och det pejorativt laddade ”bidrag”, så häpnar jag över den nonchalans som det socialdemokratiska partiet tycks uppvisa inför den historiska bedrift som den socialdemokratiska välfärdsmodellen var.
Det är inte bara sociologernas undersökning av ”vad som händer i Sverige” som anspelar på Donald Trump. Också i Nordiska ministerrådets nationalekonomiska årsbok Nordic Economic Policy Review parafraseras den orange desperadon när professor John Hassler, apropå att Sverige haft den största ökningen av inkomstojämlikheten (mätt med Gini-koefficienten) i OECD utbrister: “Sweden, who would believe this about Sweden?”
Fyra OECD-ekonomer (Jon Kristian Pareliussen, Mikkel Hermansen, Christophe André och Orsetta Causa) behandlar utvecklingen överlag. 1990 var i Sverige Gini-koefficienten för disponibla inkomster – alltså inkomster med skatter borträknade och offentliga transfereringar inräknade – bland svenska hushåll 0,21 och 2014 var den 0,29. Detta är den största ökningen bland alla OECD-länder – och den hade varit ännu större om OECD använt ett mer omfattande begrepp än kapitalinkomster. Thomas Piketty och hans kollegor visar i en ny studie att hushållssurveys, den typ av källa som OECD-ekonomerna använder, i USA bara omfattar ungefär 60 procent av nationalinkomsten. Framför allt underskattar måttet medel- och överklassens inkomster och därmed också ojämlikheten.
Den ökade inkomstojämlikheten har inte skett genom ökad löneojämlikhet.
Så ökningen från 0,21 till 0,29 är antagligen i underkant, men slående är den hursomhelst. Vad kan förklara ökningen? Debattörer som vill inte vill se den ökade ojämlikheten som en politisk fråga värdig en debatt, hävdar ibland att den bara är ett statistiskt skenfenomen: fler pensionärer och studenter, med låga inkomster, ökar ojämlikheten i en ögonblicksbild av ett år. Därför, menar man, är det inte en fråga om klass eller omfördelning från låginkomsttagare till höginkomsttagare, utan bara ett livscykelfenomen eftersom vi tjänar mindre när vi är unga och gamla än när vi är i åldern 25-65 år. Men både Pareliussen och medförfattare, och även en särskild artikel, visar att demografiska faktorer – befolkningens åldrande, ökat antal ensamhushåll, att höginkomsttagare gifter sig med höginkomsttagare och låginkomsttagare med låginkomsttagare, invandring och ökat antal studenter – bara kan förklara nio procent av ökningen av inkomstojämlikheten i Sverige åren 1995–2013.
Mer än 90 procent beror alltså på något annat. Men vad? Det visar sig intressant nog att ökningen, till skillnad från i övriga OECD, inte har skett genom ökad löneojämlikhet. Lönespridningen har ökat något sedan tidigt 90-tal, men eftersom sysselsättningen samtidigt ökat ger det ingen nettoökning.
Förklaringarna till den ökade inkomstojämlikheten finns på annat håll.
Facket och kollektivavtalen har fortfarande starka effekter på lönerna i Norden. Med tanke på att den fackliga anslutningsgraden minskat med lite mer än 10 procentenheter i Sverige sedan 1985, från 80 till strax under 70 procent, är det förvånande.
Vi har också haft en stor utbildningsexpansion och därmed en kraftig ökning av mängden högutbildade i arbetskraften, vilket enligt lagarna om utbud och efterfrågan bör ha dämpat dessa gruppers löneökningar. Den socialdemokratiska modellen har alltså levererat på detta plan, även under den tredje vägens tid. Utbildningsexpansionen, som inte hade skett under borgerligt styre med tanke på Moderaternas motvilja mot ”bygdehögskolor” har dämpat ökningen av ojämlikheten och sannolikt bidragit till ökad ekonomisk effektivitet.
Starka fack och generös utbildningspolitik: två poäng till den socialdemokratiska modellen.
Men så kommer vi till just den faktor som sociologen Kenneth Nelson diskuterade: välfärdsstaterna. I OECD:s ojämlikhetsstatistik kan man tydligt se den svenska och nordiska urholkningen av socialförsäkringarna sedan 90-talskrisen. De nordiska välfärdsstaterna var på 1980-talet de mest omfördelande i OECD, men sedan dess är Sverige, Danmark och Finland de länder som minskat sin omfördelning allra mest. Nelson visar att socialförsäkringarna, framför allt a-kassan, sjukförsäkringen och pensionerna, har blivit både mindre generösa och svårare att få. Detta ökar skillnaderna i levnadsstandard mellan de som har och de som inte har jobb.
Utifrån de senaste årens debatt om att socialförsäkringarnas ersättningsnivåer varje år automatiskt borde skrivas upp i takt med prisökningarna eller löneökningarna (”indexering”), är det intressant att OECD-ekonomerna fäster stor vikt vid just betydelsen av den passiva urholkningen av ersättningsnivåerna för den ökande ojämlikheten.
LO-utredaren Kjell Rautios outtröttliga gnatande om socialförsäkringarna framstår i detta ljus som ett samvete dagens socialdemokrati behöver alltför väl.
Inkomstojämlikheten har alltså ökat både på botten (socialförsäkringarna) och i toppen (sänkta skatter).
Och det är inte bara på utbetalningssidan som välfärdsstaten blivit mindre omfördelande, utan också på skattesidan och framför allt på toppen. Skatter på kapital, förmögenheter och arv har sänkts, och föga förvånande ökar ojämlikheten därefter. I topp 0.1 procenten av inkomstfördelningen bestäms söners inkomster till 90 procent av deras fäders: genom arv får sönerna stora kapitaltillgångar som ger avkastning. Rörligheten från de lägsta 75 procenten av fördelningen till topp 0.1 procenten är i princip obefintlig.
Inkomstojämlikheten har alltså ökat både på botten (socialförsäkringarna) och i toppen (sänkta skatter). Jakob Egholt Søgaard utvecklar i sin artikel i Nordic Economic Policy Review frågan om toppinkomsttagarna. Utöver de sänkta skatterna visar han också att ökade kapitalinkomster – i grund och botten en relativ förskjutning mellan arbete och kapital – ökat ojämlikheten. I Danmark går 70 procent av aktieutdelningarna till den procent av befolkningen som tjänar mest, så när börsen boomar, eller bara går bättre än ekonomin överlag (Pikettys r>g) så ökar ojämlikheten. (Som Financial Times kommenterade häromveckan uppvisade de amerikanska storbolagen under årets första kvartal en vinstökning på 26 procent per aktie jämfört med förra året, medan timlönerna under samma period ökade med 2,6 procent; decimalen gör en skillnad.)
I slutsatserna tycks de fyra OECD-ekonomerna landa i att omsvängningen från 1980-talets omfördelande välfärdsstat har gått för långt. Urholkningen av socialförsäkringar och skatter på höga inkomster, kapitalinkomster, arv, förmögenheter och fastigheter, har gett Sverige OECD:s snabbast växande ojämlikhet. De som tjänat mest är höginkomsttagarna, i mångt och mycket män: Anne Boschini och Kristin Gunnarsson visar i en av numrets artiklar att män utgör nästan tre fjärdedelar av de 10 procent som tjänar mest och 80 procent av den översta procenten.
Om man tror på långsiktig nationell särart borde jämlikheten studsa tillbaka. Jag har svårt att tro det.
Den ökade ojämlikheten i inkomster är i sin tur starkt associerad med större ojämlikhet i livschanser (Erikson och Goldthorpe 2006, Corak 2013). Och frågan är vad vi fått i utbyte. Har incitamenten till flit och gynnsamt entreprenörskap blivit så mycket bättre? Har den ekonomiska effektiviteten ökat?
Samtidigt, som John Hassler påpekar i sina kommentarer, måste det sägas att den svenska ekonomin levererat på så sätt att inkomsterna har vuxit för alla grupper sedan 1990-talet.
Inte minst jämförelsen med USA, som på 1990-talet ofta hyllades som en fantastisk arbetsmarknad jämfört med ”stagnerande” Europa, stämmer till eftertanke. Från 1995 till 2014 ökade de reala inkomsterna för de 20 procent som tjänar minst i Sverige – tänk deltidsarbetande, studenter, folk som lever på socialförsäkringar – med ungefär 1,2 procent om året. Medelinkomsterna ökade 2,5 procent årligen och för de 20 procent som tjänar mest med 3,4 procent per år. Detta innebär förstås ökande ojämlikhet: inkomsterna ökar mest för dem som tjänar mest.
Men i USA är ökningarna för motsvarande grupper 0,1 – 0,8 – 1,1 procent. Låginkomsttagarnas inkomster har alltså i princip stått stilla i 20 år. I jämförelse med USA har ”den svenska modellen” åtminstone levererat stigande inkomster för alla, om än ojämlikt fördelade.
Går det att utifrån de tre publikationerna säga något om vart vi är på väg?
Först ska det sägas att tidsperspektiven skiljer sig åt. Hos sociologerna Therborn och Nelson står politiska reformer i centrum: om regeringen ändrar något idag, har det en effekt i den ganska nära framtiden, kanske imorgon, kanske på tio-tjugo års sikt.
Antropologerna och historikerna diskuterar den skandinaviska jämlikheten på längre sikt: Gullestads resonemang om ”likhet” och Stråth och Myhres diskussion om skandinavisk jämlikhet går tillbaka till små fiskarsamhällen respektive det gamla bondesamhället. I deras diskussion har ett samhälle en grundton som består genom och bortom politiska förändringar.
Sociologen Nelson ifrågasätter om Sverige fortfarande har en socialdemokratisk välfärdsmodell och nationalekonomerna ställer frågan om det fortfarande är relevant att tala om jämlika skandinaviska samhällen. Hos antropologerna framstår den skandinaviska jämlikheten som något segare, något långsiktigare.
Det står inget tvivel om att de små ekonomierna i nord omvandlats sedan 1980-talet: ojämlikheten har ökat i botten och i toppen, medan breda lager i mitten fortsatt åtnjutit en fördelaktig utveckling av den materiella levnadsstandarden.
Utifrån en klockartro på underliggande jämvikt, kan vi vänta oss att pendeln kommer svänga tillbaka till mer jämlikhet. Jag misstänker att vi i så fall får vänta länge.
Om man tror på långsiktig nationell särart – typ att Sverige aldrig kommer ha rysk mir eller engelsk wit och excentricitet – borde jämlikheten studsa tillbaka. Jag har svårt att tro det. Kan det motsatta vara sant: dagens trender fortsätter rakt av? Från 1990 till 2014 ökade Gini-koefficienten för disponibla inkomster från i Sverige 0,21 till 0,29, så om den fortsätter öka i samma takt kommer den vara 0,37 år 2028. Den US-amerikanska Ginin ökade från 0,35 år 1990 till 0,39 år 2014, så med samma takt är de på 0,43 år 2028. Med dessa extrapoleringar blir Sveriges inkomstfördelning mer ojämlik än USA:s under 2030-talet, något den inte varit sedan 1910-talet.
Utvecklingen beror förstås på hur de drivande faktorerna utvecklas. Urholkningar av välfärdsstaten och ökade kapitalinkomster har drivit på ojämlikheten sedan 1990-tal. Frågan blir då om dessa faktorer fortsätter att vara i spel?
Välfärdspolitiken beror på balansen mellan höger och vänster, likaså kapitalinkomsterna (mer progressiv beskattning?). Men även andra faktorer spelar in, som demografi (minskat arbetskraftsutbud kan driva upp lönerna relativt kapitalavkastningen), facklig styrka, ekonomins sektorsammansättning och den globala löne- och vinstutvecklingen.
Uppbrottet från den socialdemokratiska modellen kan bara ske en gång, så en lika stor ökning av ojämlikheten från fram till 2028 som vi såg åren 1990–2014 verkar osannolik. Men en viss ökning är trolig, givet hur läget ser ut idag.
Det återstår att se om Göran Therborns ”Folkhemmet is falling down”-scenario kommer fortsätta utspelas i en eskalerande rövarkapitalism.
OECD-ekonomerna i Nordic Economic Policy Review gör en annan analys, som är den mest nationalekonomiska jag någonsin hört. Varför har ojämlikheten – på botten och i toppen – ökat så mycket, frågar de sig. Var det medelklassifieringen av de gamla arbetarpartierna, som Piketty tror? Var det globaliseringen som gjorde omfördelningen omöjlig, som högersossar/högern skulle säga? Eller har Therborn rätt i att det beror på en framgångsrik klasskamp uppifrån?
Nej nej, ingetdera. Kanske, resonerar ekonomerna, låg Sverige och Danmark på 1980-talet på en optimal balans mellan omfördelning och tillväxt (för mycket omfördelning förväntas skada tillväxten). När politikerna valde att förbättra tillväxten blev alltså omfördelningen lidande, menar de. Utifrån en sådan klockartro på en underliggande jämvikt, kan vi vänta oss att pendeln kommer svänga tillbaka till mer jämlikhet.
Jag misstänker att vi i så fall får vänta länge.
***
Följ Arena Essä på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
