Kultur På SVT Play finns serien ”När jazzlegenderna kom till Sverige”. I sex delar skildras de afroamerikanska musikerna Dexter Gordons, Don Cherrys, Quincy Jones och Eric Bibbs ankomst till Norden och Sverige på 60-talet.
Musikerna ges liv av de nu vuxna barnen Mikael Gordon Solfors, Eagle-Eye Cherry, Quincy Jones III och Rennie Mirro, vilka alla nästan gått i pappornas fotspår.
Jag och min pappa, 81, klämmer alla avsnitt på två kvällar.
”När jazzlegenderna kom till Sverige” lider en del av repetitioner och omtagningar. Men pappa och jag älskar den. Dokumentärserien driver tesen att det svenska musikundret föddes ur de afroamerikanska jazzmusikerna.
Tesen drivs lite lojt och det är bra. Det hade varken varit görbart eller underhållande att leda tesen i bevis, men visst kan den delvis stämma. Impulser utifrån skapar ofta förnyelse. Den här textens tes är att impulser dessutom måste förenas med en nyfikenhet på plats för att utveckling ska ske.
Dokumentärserien driver tesen att det svenska musikundret föddes ur de afroamerikanska jazzmusikerna.
Vi, pappa och jag, känner redan till det mesta som i programmet sägs om jazzen i Sverige, men känslomässigt gör vi en ny resa.
Pappa har precis kommit hem från Lunds lasarett där han sett döden i vitögat, och han är osäker på framtiden. Han har ont, men jazzen får honom att sätta sig upp.
Han återupplever berättelsen om rasismen i USA och dess motsats som musikerna tyckte sig ha kommit till: det progressiva och nyfikna paradiset Sverige.
Min pappa växte upp i byn Munka-Ljungby i Nordvästskåne. I den nybyggda tegelvillan fick han och hans storebror med vänner ett eget källarrum på 50-talet. Det så kallade jazzrummet. Där träffades tonåringarna nattetid och lyssnade på skivor medan min farmor försåg dem med nybakade kanelbullar.
En i tonårsgänget ville bli konstnär. Han fyllde jazzrummet med oljemålningar av idolerna från den amerikanska jazzscenen.
Förklaringen att de melankoliska svenskarna hade en naturlig närhet till jazzen
Sverige har en rasistisk och nazistisk historia. Skåne inte minst. Jag har alltid undrat varför min farföräldrar med flera – bönder och diversearbetare med skral ekonomi och omvärldskunskap – lät sex nyfikna ynglingar sitta uppe hela natten och lyssna på artister som inte hade medborgerliga rättigheter i sitt eget hemland. Och måla väggarna, från golv till tak, med svarta jazzmusiker.
I ”När jazzlegenderna kom till Sverige” återkommer förklaringen att de melankoliska svenskarna hade en naturlig närhet till jazzen. Och att den progressiva rörelsen var öppen för världen.
Man kan lägga till att Sveriges 40-talister, till och med i Munka-Ljungby, tillhörde rekordgenerationen. Bland de unga på 50-talet i Europa stod svenska ungdomar först i ledet av nyfikna konsumenter och upptäcktsresande.
De blev inte misshandlade av polisen som på hemmaplan
Dexter Gordon, Quincy Jones och Don Cherry spelade på de många och små scenerna i Gamla stan, på Cirkeln i ABF-huset, i småstäder och till och med i folkparker. De fick betalt och någonstans att bo. De blev inte misshandlade av polisen som på hemmaplan. Framför allt mötte de nordiska musiker och idéer. Utbytet var ömsesidigt och utvecklande.
I ”När jazzlegenderna kom till Sverige” delar de amerikanska jazzmusikernas svenska barn många erfarenheter med papporna. De blir hiphoppare, dansare, skådespelare.
På 70-talet upplever de något som papporna inte gjort: detta att vara ensamma med sitt utseende i ett homogent svenskt 70-tal. Som svarta upplever de den ideologiska rasismen under 80-talet som i viss mån liknar 60-talets USA. Åtminstone beskriver Mikael Gordon och Rennie Mirro mötet med skinheadsen i Gamla stan så.
I nästa andetag är han med pappa i Beverly Hills och träffar Michael Jackson.
På 80-talet blev de problemgruppen invandrarna. Quincy Jones III beskriver hur han är förortskillen som åker in med de andra till Kungsan på 80-talet. I nästa andetag är han med pappa i Beverly Hills och träffar Michael Jackson. Eller producerar hiphop-historia tillsammans med Tupac. Många av hans kompisar från Farsta fastnar i kriminalitet och droger, medan han hittar hiphopen såsom hans pappas generation hittade jazzen som sitt uttryck. Framtidens uttryck.
Min pappa har sålt sitt föräldrahem, som jag också växte upp i. Han vädjade till den nya ägaren att behålla målningarna på jazzrummets väggar. Ägaren gav honom en tom men tydlig blick.
I dag är Sverigedemokraterna största parti i Munka-Ljungby och pappa har flyttat från samhället. Som vi vet försöker SD återskapa ett slags förflutet Sverige. SD är som konservativt-populistiskt parti inte särskilt intresserade av framtiden.
I dag är framtiden för ABF-huset, folkbildningen (läs: kollektiv nyfikenhet) och de små musikscenerna hotad.
I dag är varken jazzen eller hiphopen en del av en framåtrörelse. Det kaxiga och hoppfulla från jazzens 50-tal eller hiphopens 80-tal är svårt att hitta. Hos Yasin och hans vänner, som gör bra hiphop, är bara kaxigheten kvar.
Framtidshoppet är på väg att bli ett fjärran land, som är lika sällsynt som jazzen på en svensk musikscen. Eller så har jag bara lyssnat för mycket på melankolisk jazz för att kunna upptäcka hoppet, som jag och min pappa just nu är i stort behov av.
Ola Bo Larsson
Foto: Rune Larsson
Konstnär: Arne Fryksén
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
