De negativa effekterna av tullar har tidigare varit omedelbara, skriver Lars-Olof Petterson, som minns en resa till West Virginia på 1980-talet.
Den senaste tidens nyheter har präglats av Trumps bisarra beslut om tullar med varierande procentsatser för olika länder. Beskeden blir inte mindre svårtolkade av att beskeden om när tullarna ska träda i kraft och vilka varor som ska omfattas ändras från dag till dag.
Det känns när man ser det hela som om Vita huset spelat tombola med vilka tullnivåer länderna ska ha. Enligt uppgift finns det dock beräkningar bakom de olika ländernas ”straffsatser”. De bygger på den något udda uppfattningen att alla länder ska ha balans i affärerna med USA.
Det är längesen jag pluggade ekonomi, men så mycket minns jag att framgångarna med utrikeshandel bygger på att vi ska producera det vi har komparativa fördelar för. Det kan innebära att ett land har ett handelsöverskott gentemot något land, underskott mot ett annat utan att det är anmärkningsvärt.
Fack applåderar beslutet
Det kan noteras att Demokraterna motsätter sig presidentordern och att det ska ske en omröstning i senaten om t.ex. 20-procentiga tullar mot EU. Efter valet i höstas har partiet famlat efter sin identitet, på vilket sätt oppositionen ska formuleras och vilka företrädare som ska träda fram. Vilsenhet är väl en sammanfattande beteckning.
Lite i skymundan noterar jag dock att det amerikanska bilarbetareförbundet applåderar beslutet.
Det får mig att minnas min första resa till USA, 1986. Utvald som en av ett 20-tal personer från olika delar av världen tillbringade vi en månad på resande fot i det stora landet i väster. Avsikten bakom inbjudan var att studera amerikansk arbetsmarknad.
Det här var en tid när villkoren för amerikansk stålproduktion var på tapeten. Det hävdades att amerikansk stålproduktion missgynnades av andra länders låga löner. Därför krävde stålarbetarförbundet att tullar skulle införas.
Eftersom resan inkluderade ett besök på förbundets kontor i Pittsburgh försökte jag sätta mig in i frågan. Det visade sig – som väntat – att de svenska stålarbetarlönerna var betydligt högre än de amerikanska. Sverige skulle alltså på motsvarande sätt kunna hävda att vi borde införa ståltullar mot USA.
Röster i rostbältet
Efter besöket i Pittsburgh reste vi även till West Virginia, där det bedrevs stålproduktion i en idyllisk liten stad, Weirton. West Virginia tillhör de mest konservativa delstaterna i hela USA. I presidentvalet 1984 hade Ronald Reagan fått 55 procent av rösterna i West Virginia mot 45 för Walter Mondale.
Trots allt fanns det ett antal counties som röstade med demokraterna. Dit hörde exempelvis Hancock där Weirton var den största staden. När Trump återvaldes 2024 röstade 70 procent av väljarna i West Virginia på honom som president, vilket även gällde i Weirton. Det är en illustration till de vinster Trump-republikanerna gjort i det som skulle kunna benämnas rostbältet.
Weirton Steel var en tämligen eftersatt industri med, vad jag kunde förstå, stora investeringsbehov. Men kollegorna från de afrikanska länderna i min studiegrupp beundrade produktionens modernitet: ”De använder ju till och med datorer.”
USA främjade frihandel
Efter att ha varit ett familjeägt företag hade Weirton Steel på 80-talet tagits över av de anställda genom Employees Stock Ownership Plan (ESOP). Det var en slags skattegynnade personaloptioner, eller löntagarfonder om man så vill, som gjorde att de anställda kunde ta över industrier som ägarna var villiga att sälja.
Weirton Steel hade förstås svårt att konkurrera med andra länders produktion. Det kunde därför tjäna som ett exempel på de industrier som skulle räddas av tullar.
Det här var dock under tiden med Reagan och Bush den äldre. Då övergav USA sin protektionistiska linje och främjade frihandel med avtal med Kanada. Den vägen fullföljdes med Clinton vid rodret då man välkomnade Kina in i den globala handelns värme. År 1994 upphävde Clinton också det 30-åriga handelsembargot med Vietnam.
När Bush den yngre tog över blev det dock andra tongångar och han införde som president stål- och aluminiumtullar i mars 2002. Det fick omedelbart negativa följder för handelsflöden och produktion. Tullarna lyftes redan i december 2003, alltså bara ett drygt år senare.
De negativa effekterna av tullarna var omedelbara. En forskare beräknar att tullarna orsakade ett bortfall på 168 000 jobb per år. Återhämtningen när tullarna avvecklats dröjde dock sju år. Då hade de negativa effekterna på tillverkningsindustrin återhämtat sig. De erfarenheterna borde ju bekymra en amerikansk president. Resten av världen har ju redan målat ut problemen och konstaterat att de föreslagna tullarna blev betydligt mer omfattande än man kunnat vänta sig.
Negativa effekter lever kvar
Trump har ju tidigare försökt sig på tullar under sin första presidentperiod. Det blev knappast någon succé. Men i den skala och den omfattning som nu beslutats har vi inte sett tillstymmelsen till. Det kommer med stor säkerhet få synnerligen negativa effekter på handel, produktion, börskurser och ekonomin i allmänhet. De erfarenheter vi har visar alltså också att även om tullarna avvecklas inom en inte alltför lång tid, så kommer de negativa effekterna leva kvar, inte minst i USA.
Hittills har vi sett effekterna på de finansiella marknaderna, börsen, och för valutakurserna, där dollarn sjunkit till följd av minskat förtroende. Osäkerheten har ökat och om det är något som kommer att påverka investeringsviljan i ekonomin så är det osäkerhet.
För Weirton Steel har de senaste 30 åren varit en minst sagt brokig tid. Historien gick tillbaka till 1909 då Ernest T Weir skapade företaget. Under en tid var det en av världens största producenter av plåt. ESOP-planen genomfördes under 1980-talet, men företaget med 3 000 anställda gick i konkurs och togs över av olika investmentbolag. Så sent som förra året lades plåtproduktionen ner helt.
Men då hade redan annonserats att ett nytt företag skulle etableras på platsen för produktion av batterier för energilagring. Kanske har ett nytt hopp tänts.
Weirtons stora arbetsplats hade inte räddats av höga tullar mot omvärlden. De hade behövt stora investeringar i ny teknik, nya produktionsmetoder och välutbildad personal.
Därför kommer inte heller nya tullar att väcka förlorade industrijobb till liv. Företagen kommer knappast att gynnas av ett handelskrig som USA utkämpar med hela världen. Det är faktiskt svårbegripligt att en amerikansk president kan fångas av det.
Lars-Olof Pettersson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
