Essä I dagarna utkommer Bengt Lindroths nya bok Homo affectus, om hur vår tids uppskruvade känsloläge påverkar makthavare runt om i världen. Dagens Arena låter här publicera ett utdrag från bokens fjärde kapitel – en reflektion över journalismen som hotar att urvattna det politiska samtalet.
”Det kritiska samtalet får aldrig tid att hämta andan.” (Victor Klemperer, LTI: Tredje rikets språk – en filologs anteckningar, utgivna i Tyskland 1947.)
Homo affectus sjunger en av huvudstämmorna i vår tids politiska debattkör. Hon låter de uppskruvade känslouttrycken helt bestämma retorik och tonläge. Somliga trivs bättre i den kören än andra. För dagen är högerpopulisterna lyckligast. Yngre internetsnabba människor andas lättare än äldre i en nutid där historielöshet, fake news, överdrifter, snärtiga och omedelbara repliker och brutala bildväxlingar premieras på bekostnad av erfarenhet, fördröjning och tålamod. I den internationella litteraturen hörs oro över att demokratin som offentligt diskussionsforum förytligas eller förtvinar.
På sikt måste alla goda demokratiska krafter anstränga sig för att etablera ett uthålligare meningsutbyte.
Magdalena Andersson antydde vad det kan handla om i TV4:s partiledardebatt inför valet 2022. Där blev hon utskälld av en upphetsad Ebba Busch för att hon inte tittade henne i ögonen när hon besvarade ett framkastat påstående. Andersson fortsatte att se rakt in i kameran och replikerade att ”ett lågaffektivt bemötande mot personer som gapar brukar vara en ganska framgångsrik strategi”. Det var en variant på Michelle Obamas goda råd 2016 när Donald Trump i kampen om Vita huset gick på högvarv mot sina meningsmotståndare: ”When they go low we go high!”
Dessvärre lockades Magdalena Andersson och andra i Socialdemokraternas partitopp efter valet alltför lätt in i debatten med samma anklagande och glidande talekonst som dagens regeringspartier och SD fortsatt håller sig med. Man argumenterar på ömse håll med nedsättande tilltal och tillspetsade påståenden om varandras avsikter och om läget ute i landet. Att ständigt reta de andra blir till en norm. I längden måste partikanslierna, politikerna, tankesmedjorna och allmänmedierna ändå stå upprätta i Twitter-X-Instagram-snutteriets, Tiktokflödenas, youtubernas, skrikhalsarnas, reklambyråernas, konsulternas, opinionsmätningarnas och de sociala mediernas och influerarnas vågsvall. Det avgör om den samtalande demokratin har någon framtid.
Så hur ska det kritiska samtalet få en chans att hämta andan?
Först av allt, det gäller att inse att tiderna verkligen är grundligt förändrade. Och det gäller inte minst för socialdemokratin. De politiska och kulturella magnetfälten är i dag andra än i det folkrörelsesverige där partiet växte sig stort under 1900-talet. I dag är den hegemonin bruten. Samhället är pluraliserat, internationaliserat, finanskapitaliserat, individualiserat, medialiserat, populärkulturaliserat och viralt.
Naturligtvis är alla politiska partier och aktörer inom samhälls- och kulturlivet påverkade av samma väldiga omvandlingar. Ingen undkommer. Osäkerheten inför det demokratiska samtalets framtid känns av i vida kretsar, inte bara inom vänstern eller i miljögröna led. Den hörs i Sverige inom den partimässigt hemlösa socialliberalismen och i vissa socialt och kulturellt ansvarskännande liberalkonservativa kretsar. Oron anas över allt, inom skola och akademier, i kulturlivet, inom föreningar och folkrörelser, i religiösa likaväl som i sekulära sammanhang. Behovet av respektfulla umgängen och idéutbyten finns i alla slags ”Somalitowns”, mellan arbetsmarknadens parter och inom näringsliv och i yrkesgemenskaper landet runt.
Med allt detta i åtanke kunde Socialdemokraterna bli den kraft som i det krisartade 2020-talet inbjuder till de breda och eftersinnande samtal som får den liberala demokratin att andas. Att skära igenom tidsandan kräver mer än dörrknackningar och rundringningar i valtider, mer än lokala torgmöten, fest-, sommar- och Almedalsframträdanden och kongresstal. Allt det där ska naturligtvis genomföras, men politikens medieflöden böljar årets alla dagar. Här krävs något mer.
Då kan det vara nyttigt att blicka mot de nordiska grannländerna som har så mycket gemensamt med oss.
Att kommunicera – med folket eller med journalisterna?
Den som samlar på iakttagelser av senare års toppolitiker i Helsingfors, Köpenhamn och Oslo och deras förhållande till väljare och medier finner en del tankeväckande ting.
Ett exempel är fallet Sanna Marin i Finland. Hennes snabba uppgång och sorti som socialdemokratisk partiledare och statsminister inföll under några exceptionellt dramatiska år: först pandemin och sedan Rysslands anfall mot Ukraina, följt av inträdet i Nato. Hennes talanger som representativ, beslutsfähig och ungdomlig frontfigur vid sidan av den aktade presidenten Sauli Niinistö drog hela republiken nytta av. Hon blev plötsligt en internationell superkändis och höll, som något av en storasyster, dessutom det vacklande Sverige i handen under färden mot Natomedlemskap. Visst blev hon ofrivilligt mediernas – inte minst kvällspressens och de sociala mediernas – ofta jagade villebråd, också i Sverige, på grund av sin unga ålder, sin privata livsstil, sitt utseende och sitt kön. Men hon var inte heller obenägen att exponera sig själv så att personlig image och politisk gärning förstärkte varandra. Ändå räckte inte det för att vinna riksdagsvalet i april 2023, trots att en medveten s-strategi riktade nästan allt ljus på henne. Idag har Sanna Marin lämnat politiken. Slutsats: En ytlig och ensidig idolisering och bildsättning av en för dagen populär partiledare blir i vår våldsamt personfixerade medievärld gärna en på sikt tveeggad taktik.
Merparten av väljarna på nordiska breddgrader är inga dumbommar. De vill skapa sig egna uppfattningar om vilka deras ledande politiker är under den hårdpolerade mediala glansbilden.
Mette Frederiksen, Danmarks statsminister sedan 2019 och Socialdemokratiets ordförande, har gett prov på en annan och intressantare variant på temat att ständigt stå i fokus eller lansera sig själv. Hon har skaffat sig rykte som maktpolitiker eller ”maktfullkomlig”, inte enbart bland sina meningsmotståndare. Hon tycks ha gjort det medvetet. Hon var länge sparsmakad med att ge enskilda intervjuer (liksom Sanna Marin), vilket ibland irriterat de etablerade riksmedierna. Desto flitigare har hon varit som aktör i utvalda miljöer på Facebook, Youtube och Instagram och i mer speciella liveframträdanden. Hon har anklagats för tillgjord vardaglighet i de sociala medierna. Hon tvättar fönster, städar, skrattar och gråter. Särskilt kritiserades hon för något år sedan för att hon ideligen åt bröd med makrill i tomatsås som pålägg. ”Det har jag ätit sedan jag fick matpacken med till skolan och det tänker jag fortsätta med”, löd hennes svar. Hon hade en egen podcast finansierad av partiet så länge det ensamt bildade regering.
Vid sidan om dagsschablonerna
I ”Statsministeren spørger” resonerade Mette Frederiksen likt en driven radioprogramledare med kulturpersonligheter, publicister och experter från olika samhälls- och vetenskapsfält. Enligt programförklaringen bjöd hon in ”personer som inspirerar eller utmanar henne till samtal om alla de nyanser och dilemman som världen rymmer och som ligger bakom de politiska besluten”. Det första poddprogrammet våren 2022 hade den kulturradikala tidningen Informations chefredaktör Rune Lykkeberg som gäst, en av Danmarks tongivande intellektuella. Efteråt fick han skopor med ovett från journalistkollegor för att han alls ställde upp. Hur kunde han fraternisera på det viset med statsministern? Lykkeberg fnös åt sina kritiker: ”Är vi verkligen så svaga att vi blir uppätna av makten så snart vi kommer tätt inpå den?” Hans svar var förstås nej.
Det principiellt intressanta är hur Mette Frederiksens uppförande kan ses som ett avsiktligt utspel mot den så kallade journalismen. Hon har gått vid sidan om de politiska dagsschablonerna, gäckat mediekommentatorernas förväntningar och ibland försökt anslå mer privata tonfall.
Under coronan 2020 medgav Mette Frederiksen i sitt nationaldagstal den femte juni, apropå den fyra månader gamla pandemin, att ”jag har aldrig någonsin i mitt liv haft så starka tvivel som under den här våren. Dilemmana har varit enorma. Och det är de faktiskt fortfarande … Det kunde ha gått galet för Danmark.” En sådan självrannsakan är inte helt vanlig bland ledande politiker. Sommaren 2023 ställde Frederiksen för en gångs skull upp på en rad intervjuer, om de koranbränningar som plågade Danmark nästan lika mycket som Sverige. Hennes reflektioner kring begreppet yttrandefrihet var personliga och högst diskutabla, men poängen är att trots sin statsministerroll tordes hon ändå uppträda mer eller mindre som en allmändebattör. Under Bornholmsdagarna samma sommar – motsvarigheten till Almedalsveckan – förbluffade Mette Frederiksen många med att tala sig varm för aktiv dödshjälp, ett ämne långt bortom den partipolitiserade dagordningen. Hon gjorde det mot bakgrund av erfarenheterna från sin egen mors plågsamma bortgång i cancer vid bara 58 års ålder. Hon vann mer respekt än misstro för det initiativet.
I Norge överraskade Høyres statsminister Erna Solberg i sitt nyårstal 2019 med att som en landsmoder, och helt opåkallat, tala småhumoristiskt om att nu måste vi föda fler barn i landet: ”Jag tror inte jag behöver tala om hur det låter sig göras.”
I Finland har presidenten alltid en möjlighet att med ämbetets auktoritet tala till folket med egna ord om tidens akuta ämnen, bortom partipolitiseringen. Sauli Niinistö är den som de senaste åren visat vilken trygghet det skapar bland medborgarna.
Journalismens offer
I Sverige får vi sannerligen leta efter motsvarande tillfällen när ledande politiker i ansvarsställning överraskat med högst personliga men samtidigt djupt seriösa inlägg utanför den vanliga dagordningen. Det senaste tänkbara exemplet är mer än tjugofem år gammalt. Det var statsminister Göran Perssons oförutsedda utspel i riksdagens partiledardebatt i juni 1997. Han öppnade den med att berätta om sin oro över att ungdomen visste för lite om Förintelsen. Något borde göras åt saken. Vilket blev upptakten till den process som tjugosex år senare ledde till att Förintelsemuseet invigdes i Stockholm.
Det gagnar demokratin om ansvarsbärande toppolitiker visar att de ibland förmår staka ut en alldeles egen körväg fram till allmänheten, dra igenom mediebruset och förbi journalist-, kommunikations- och partiprogramprosans påbud. Att de vågar skjuta det egna partiet åt sidan för ett ögonblick. Medborgarhemmet vill ha levande politiker som visar att de emellanåt kan tänka högt, initiera, lyssna och diskutera alldeles av sig själva. Annars blir de lätt journalismens offer, vilket vi ser för mycket av i dagens Sverige.
Med journalism menas att de professionella medieföreträdarna uppfattas – och uppfattar sig själva – som de i dag allra mest betydande aktörerna då det gäller att göra samhällets angelägenheter begripliga. Statsvetaren Olof Petersson har beskrivit hur det i historien länge var prästerna och kyrkan och därefter folkrörelserna, intresseorganisationerna och de politiska partierna som förklarade sammanhangen och vägledde folket. ”För dagens genomsnittsmedborgare är det journalisterna som övertagit den ledande rollen som uttolkare och berättare … journalismen tilldelar journalisterna en avgörande betydelse för demokratins funktionssätt”, skrev Petersson redan på 1990-talet i anslutning till den stora offentliga Maktutredningen, den hittills största i sitt slag. Majoriteten av journalisterna är vässade i samma högskolor och stöpta i samma grundideologi. De ser gärna sig själva som folkets ombudsmän eller advokater som vaktar, granskar och genomlyser makthavarna och deras institutioner, prestationer och pretentioner.
Trettio år har gått sedan Maktutredningen kom och journalismen blev ett begrepp. Men det kan vara nyttigt att påminna sig att redan Per Albin Hansson umgicks med den här sortens frågor. Nationalekonomen Bo Södersten karaktäriserade för femtio år sedan i en uppsats hans ledarstil som antielitistisk. ”[Han] ville inte ha något kansli runt statsministern, inga statssekreterare, pressekreterare eller byråchefer. Han föredrog att själv direkt få kontakt med de vanliga människorna, han svarade själv på breven från dem. Han misstrodde experter och höga herrar. Han var inte anhängare till någon form av meritokrati”.
Tidsandans nådevillkor
Politiken lever i dag på den medialiserade tidsandans nådevillkor, anpassar sig efter dem eller försöker nyttja dem till egen fördel. Ett sånt konstaterande innebär självfallet inte en nedvärdering av alla oumbärliga avslöjanden, intervjuer, grävande reportage, porträtt, debatter och genomgångar som medierna erbjuder vecka ut och vecka in. Den diskuterande demokratin kräver allt detta. Men den försvagas om det eftertänksamma offentliga politiska samtalet på högsta nivå försvinner och helt överlåts på ställföreträdande vis åt kommunikatörer, journalister, ledar- och kulturskribenter, krönikörer och tankesmedjor.
Ansvaret för att den debatterande eller deliberativa demokratin ska överleva tillfaller i hög grad de stora allmänmedierna och särskilt public service. I svensk tv möter vi våra ledande aktiva politiker nästan enbart när de matchas mot varandra. Eller så frågas de ut enligt modellen journalisten (folkets tjänare) mot makthavaren, vid presskonferenser, i separata intervjuer eller i utfrågningar. I övrigt tycks de enbart ställa upp i riksmedierna när det gäller underhållning och i lättsamma pratshower. De berättar om fritids-, familje-, livsstils- och musikvanor i poddar, på Facebook, på Instagram och på Youtube. Ibland med humor, andra gånger på ovärdigt vis. Så snart det gäller allvarsam politik med stort P klamrar de sig däremot fast vid standardfraserna. Eller så vrider de sig i svårtolkade verbala slingerbultar, om de alls ställer upp. De älskar negative campaigning eller whataboutism för att slippa att svara utförligare om sina egna kval och alternativ. Valrörelsen hösten 2022 i SVT och TV4 blev på så vis ett stort demokratiskt nederlag för de politiska partierna, för de berörda redaktionerna, för de överexploaterade partiledarna och för medborgarna.
De stora allmänmedierna – särskilt public service – har en plikt att lyfta fram samtalet med stort S. Den har inte fullgjorts. Grannländerna och tysk tv kan ge tips på format där politiker i regering eller opposition, lotsade av pålästa programledare, tvingas pröva sina förmågor i meningsutbyten med folk och expertis utanför proffspolitiken, bortom partihetsens eller redaktörernas, konsulternas och kommunikatörernas jargonger. Då avslöjas hur intellektuellt förmögna eller insatta våra högsta förtroendevalda verkligen är och vad de våndas över. Om de kan konsten att lyssna på andra eller inte. Om de är sansade människor som vi kan tro på.
Så betraktat har vår svenska offentliga politiska debatt blivit fattig, trist förutsägbar och konfliktorienterad. Skulden vilar hos både medierna och partikanslierna.
Bengt Lindroth
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
