historia Såväl Polens Jarosław Kaczyński som Ungerns Viktor Orbán målar gärna upp en muslimsk hotbild. Historiskt sett har deras länder dock stora anledningar att se tvärtom på sina muslimska relationer, menar Ingmar Karlsson.
1993 varnade historikern Eric Hobsbawm, i ett tal på det centraleuropeiska universitetet i Budapest, folken i Öst- och Centraleuropa. Han menade att de även i framtiden skulle leva i länder där man är besviken på historien, tämligen besviken på samtiden och oviss om framtiden och att detta skulle leda till att de skulle söka och hitta syndabockar för sina misslyckanden och sin otrygghet. Framför allt skulle rörelser som inspirerades av en främlingsfientlig nationalism dra nytta av detta. Fanns det inte en passande historia kunde man hitta på den.
Nedmonteringen av demokratin och rättsstaten i Polen och Ungern bekräftar Hobsbawns varningar men en viktig ingrediens i Jarosław Kaczyńskis och Viktor Orbáns förfalskning av historien är att också helt förtiga centrala delar av denna.
De osmanska sultanerna accepterade inte att Lehistan, som Polen kallades, hade försvunnit från kartan.
De 11 november 2017 firades 99-årsdagen av Polens återuppståndelse i Warszawa med jättelika demonstrationer där islam i stora plakat framställdes som ett nytt hot mot den polska nationen och där förhoppningar om ”en muslimsk förintelse” framfördes öppet.
Under flera hundra år var Polen-Litauen och det osmanska riket grannar och östra och sydöstra Europas stormakter med en gemensam gräns på 120 mil. De första officiella diplomatiska kontakterna går tillbaka till 1414. Förbindelserna reglerades sedan genom en rad ”eviga fredsfördrag”, som slog fast gränserna och reglerade förbindelserna. När Polen under slutet av 1700-talet försvann från kartan och delades upp mellan Preussen, Österrike och Ryssland ledde detta till en massemigration av den polska eliten. Många sökte sig till det osmanska riket där de verkade för att skapa allianser mot Ryssland för att återupprätta det förlorade hemlandet. Flykten dit tog ny fart 1830 då kadetter på försvarshögskolan i Warszawa gjorde en misslyckad revolt mot det ryska styret.
Under den så kallade tanzimatperiden, en turkisk perestrojka som inleddes 1839 och fortsatte till 1876, spelade dessa polska emigranter en viktig roll för moderniseringen av försvar, administration, diplomati, uppbyggandet av sjukvård och transportsystem och effektiviseringen av jordbruket i det osmanska riket.
De osmanska sultanerna accepterade heller inte att Lehistan, som Polen kallades, hade försvunnit från kartan. Varje gång sultanen tog emot den diplomatiska kåren i Top Kapi-palatset ställde han till de preussiska, österrikiska och ryska sändebudens förtret frågan: Var är ambassadören från Lehistan? Varje gång fick han samma svar från sin protokollchef: Ers excellens, Lehistans ambassadör kunde inte komma på grund av livsviktiga förhinder.
1841 bildades under sultanens beskydd en särskild polsk exilorganisation i Istanbul som verkade för Polens återuppståndelse. Ett polskt kavalleriregemente stred med den osmanska armén mot Ryssland under Krimkriget 1853-56 och polska soldater deltog även på osmansk sida i andra konflikter mot ryssarna på Balkan och i Kaukasus.
Bland dem som tog sin tillflykt till det osmanska riket och Istanbul fanns ingen mindre än Polens nationalskald och de polska nationalisternas särskilde favorit Adam Mickiewicz som tillbringade sitt livs sista dagar i ett hus på en gata i Istanbul som än i dag bär hans namn. När han insjuknade och avled i kolera 1855 var han i färd med att organisera en judisk legion som skulle delta i Krimkriget mot Ryssland.
Det mest påtagliga minnesmärket över den polska närvaron är byn Adampol, belägen några mil in i landet på den östra sidan av Bosporen. Den grundades 1842 av den polske prinsen Adam Jerzy Czartoryski som slog sig ner där med en grupp polska flyktingar. Den kallas än i dag Polonezköy (”den polska byn”) och är ett omtyckt utflyktsmål för Istanbuls invånare. Dess centrum har kvar sin polska karaktär. Där skulle Kaczyński än i dag kunna träffa äldre personer som inte bara är medvetna om sitt ursprung utan även på polska skulle kunna påminna honom vem som var Polens enda vän när landet inte längre fanns på kartan.
Själv tillhör Viktor Orbán den protestantiska kalvinistiska kyrkan som har det muslimska osmanska riket att tacka för sin existens.
Ett huvudskäl för den taggtrådsmur som Viktor Orbán lät bygga runt Ungern under flyktingkrisen 2015 var att den är nödvändig i försvaret av det kristna Europa mot en annars oundviklig islamisering, en historieförfalskning av allra värsta och primitivaste slag.
Själv tillhör han nämligen den protestantiska kalvinistiska kyrkan som utgör drygt elva procent av Ungern befolkning och som har det muslimska osmanska riket att tacka för sin existens.
När motreformationen svepte fram över Europa på 1500-talet kunde den kalvinistiska ungerska kyrkan och andra protestantiska kyrkor överleva och undgå att med tvång bli katoliker tack vare det stöd de fick från de osmanska sultanerna. När kejsaren Rudolf den andre i Wien år 1602 på nytt försökte undertrycka religionsfriheten i Transsylvanien vände sig den ungerske prinsen István Bocskay till turkarna och ingick en allians med det osmanska riket och tillerkändes en autonomi som garanterade religionsfriheten.
Några år senare blev området på ungersk begäran ett osmanskt protektorat för att få skydd sig mot det katolska förtrycket. Ungerska protestantiska styrkor ingick sedan i den osmanska armé som belägrade Wien och slogs tillbaka där 1683, ett slag som Viktor Orbán nu betraktar som Europas räddning trots att hans förfäder således slogs på de förlorande turkarnas sida.
När adelsmannen Ferenc Rákóczi, som under åren 1703–1711 lett ett ungerskt uppror mot det österrikiska katolska förtrycket, tvingades i exil valde han att söka skydd i det osmanska riket och fick ett hus av den osmanske sultanen vid Marmarasjön där levde till sin död 1735. I dag vårdas detta av det ungerska generalkonsulatet i Istanbul som en ungersk nationalhelgedom och det har alltid varit ett givet besöks- och ett pilgrimsmål för ungerska politiker på officiella besök i Turkiet.
Sist men inte minst förtigs omständigheterna kring en central historisk händelse.
När Mehmet Erövraren år 1453 lyckades erövra Konstantinopel efter en lång belägring skedde detta med hjälp av en ungersk vapenteknisk expert som sade sig ha konstruerat en kanon med en sådan sprängkraft att den skulle ha kunnat rasera Babylons murar.
Han hette Orbán.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
