Historia Fängelsetidningarna var länge en viktig del av livet på svenska anstalter, och lästes av många fler än de intagna. Fredrik Stiernstedt och Anne Kaun har granskat den mest betydelsefulla: Hallbladet, som till och med Olof Palme läste.
Hallbladet var ett av Sveriges många så kallade kåkblad, eller fängelsetidningar, som under 1900-talets senare hälft var en viktig del av vardagslivet på svenska anstalter. [1] Citatet som följer kommer från ledaren i aprilnumret 1947, då Hallbladet firade femårsjubileum:
Alla äro nog eniga om att vår tidning haft en utomordentlig uppgift att fylla. Enligt vad jag hört kommer man nu ganska villigt med bidragen. Tacksamheten är stor gentemot den som för det mesta burit bördan och dragit lasset och hållit samman det hela. Det har inte alltid varit medvind. Ibland har bidragen fått dragas fram med tång, och det har inte heller varit lätt att få erforderligt papper eller pengar till papper.
Som citatet vittnar om var utgivningen av sådana tidningar behäftade med ganska stora svårigheter: att rekrytera skribenter, att få tillstånd material och tryckning, att distribuera tidningarna och att bibehålla kontinuiteten i en situation där de intagna ständigt växlar skapar vissa specifika förutsättningar. Desto större prestation att Hallbladet lyckades bibehålla sin utgivning – obruten – från starten år 1943 fram till tidningens nedläggning år 1984.
Faktum är att under denna senare del av 1900-talet hade de flesta större fängelser i Sverige egna tidningar, som producerades av de intagna själva och som distribuerades såväl inom som utanför murarna. I den mediehistoriska forskningen har dock inte dessa tidningar fått någon större uppmärksamhet och i den här artikeln ska vi därför introducera dessa tidningar och beskriva dess innehåll och produktion.[2] Vi ska också diskutera dess (eventuella) betydelse för den bredare offentligheten och för den samhälleliga, politiska diskussionen om svensk kriminalvård.
Medier i fängelse
Synen på brott och straff – vad som är brottsligt och hur det bör bestraffas – har kontinuerligt förändrats genom historien. Det moderna fängelset uppstår i början av 1800-talet och är i mångt och mycket en amerikansk uppfinning. Kväkarrörelsen var betydelsefull för de moderna fängelsets principer. De arbetade internationellt med humanisering av fångvård som en av sina viktigaste frågor. I USA byggde de ett modellfängelse, vilket kom att bli mycket inflytelserikt för synen på hur kriminalvård skulle bedrivas. I det så kallade ”kväkarfängelset”, eller Philadelphia-systemet, var ensamhetsstraffet i cell det centrala. De dömda brottslingarna skulle isoleras – en och en i cell – för att i avskildhet och tystnad, utan kontakt med omvärlden, komma till insikt om betydelsen av sina handlingar och genom bön och ånger nå omvändelse. En liknande modell utvecklades i New York, Auburn-systemet. Även i detta system var avskildhet i cell det centrala, men de intagna tilläts även att utföra vissa arbetsuppgifter och delta i vissa gemensamma aktiviteter, dock under absolut tystnad.
I Sverige genomfördes dessa tankegångar under mitten av 1800-talet och från och med 1850-talet byggdes en lång rad stadsfängelser efter denna modell: stora, slottsliknande och centralt belägna cellfängelser – konstruerade för tystnad och avskildhet.
Under cellfängelsets epok i Sverige var fångarnas mediebruk mycket strikt reglerat. Dagstidningar var inte alls tillåtna men successivt under 1800-talet byggdes fängelsebibliotek upp på cellfängelserna. I viss mån skedde det för att råda bot på de skador på fångarnas psykiska hälsa som isoleringen gav upphov till – och som blev alltmer uppenbara för allt fler mot slutet av århundradet – och för att minska ”förbittringen” bland de intagna. Men det skedde också för att fången, som Gunilla Franzén (1996) skriver, ”i sin ensamhet [skulle] begrunda sin situation, ångra sina synder och bli en bättre människa med hjälp av uppbyggelselitteratur”.
Under cellfängelsets epok förekom inte heller någon medieproduktion av fångarna själva. Åtminstone i sanktionerad form. Hemliga brev och lappar, poesi, noveller och teckningar produceras naturligtvis av de intagna. Men det var inte tillåtet och materialet spreds inte heller i någon större omfattning, även om en del sådant material finns bevarat till eftervärlden.
Nya anstalter efter reformen 1946
Den avgörande förändringen i fångarnas mediemiljö inträdde först på 1940-talet, med avskaffandet av cellfängelse och ensamhetsstraff och med den stora kriminalpolitiska reform som genomfördes i Sverige år 1946.[3] Som ett resultat av denna reform byggs en ny typ av anstalter upp över hela landet under 1950- och 1960-talet. Nu konstrueras stora anläggningar med fabriksbyggnader för arbetsdrift, omfattande utomhusområden med möjligheter till idrott, samt samlingslokaler, biografer och bibliotek i vilka fångarna inte lever isolerade från varandra utan delar gemensamma utrymmen och tillåts röra sig mer fritt (ett exempel på en sådan anstalt är just Hall-anstalten utanför Södertälje som invigdes redan 1940).
Från att i princip ha varit förbjudet blev nu mediekonsumtion bland de intagna en rättighet i den nya lagstiftningen. Tidningar, tidskrifter, radio, grammofon, filmvisningar och teater, liksom breddade bibliotek och senare TV blev nu en del av mediemiljön på svenska anstalter.
Den första riktiga fängelsetidningen, Hallbladet, startade år 1942/1943 på initiativ av Gunnar Marnell, kriminalvårdsassistent och sedermera chef för anstalten Hall och så småningom för hela kriminalvården. Under de nästkommande decennierna dök fängelsetidningar upp på i stort sett alla större anstalter i Sverige, med namn som Kårridåren, Cell-Stoff eller Högsbo Crime News. På vissa anstalter tillkom senare radiosändningar som genomfördes av de intagna själva och som sändes i internradionätverk över anstalterna. Kassettband skickades mellan anstalter med förinspelade program, så att till exempel de intagna männen på Hall kunde göra sändningar över Hinseberg och vice versa.
Tidningsredaktionerna sattes samman av de intagna själva och mångfaldigades med stencileringsapparater och distribuerades internt på anstalterna, men också utanför dem. Fängelsetidningarna hade sin storhetsperiod från 1950- till 1980-talet. Idag finns det inga fängelsetidningar kvar, de sista tidningarna upphörde efter millennieskiftet.
Det är svårt att veta varför kåkbladen gick i graven, men sannolikt beror det på en kombination av flera faktorer. Sammansättningen bland de intagna har förändrats; fler personer än tidigare är i sämre psykiskt skick, gängbildningar gör det svårare för de intagna att samarbeta samtidigt som en tilltagande individualisering, såväl av kriminalvården som i samhället i allmänhet minskat antalet kollektiva aktiviteter överhuvudtaget i fängelset. Samtidigt har mediemiljön i allmänhet blivit mer rikhaltig på anstalterna från 1980-talet till idag och minskat behovet av egna tidningar. Journalisten Olle Erikson (2017) har också pekat på att Kriminalvårdens interna omorganisering och en mer repressiv hållning från Kriminalvårdens sida med början i det tidiga 2000-talet, gjorde det svårare att upprätthålla det redaktionella arbetet innanför murarna.
Exemplet Hallbladet 1947-1977
Den största, mest långlivade och betydelsefulla fängelsetidningen i Sverige var Hallbladet. Vi ska diskutera dess produktion och läsekrets och beskriva dess innehåll, och hur innehållet förändrades mellan åren 1947 och 1977.
I de tidigare genomgångar som finns om innehållet i svenska fängelsetidningar har huvudfokus varit just på den kriminalpolitiska diskussionen i tidningarna. Det kan ge den något missvisande bilden att tidningarna enbart eller ens i huvudsak skulle handla om kriminalpolitiska frågor eller behandla diskussionen om brott och straff. Naturligtvis fanns en sådan diskussion i dessa magasin, men innehållet var betydligt mer mångfacetterad.
Materialet i tidningarna bestod av nyheter, främst inifrån anstalten, och vad man kan kalla ”feature-artiklar” kring varierande ämnen: exempelvis minnesberättelser från äldre tiders kriminalvård, berättelser om traditioner och seder på olika håll i världen samt personporträtt. Recensioner och sportreferat var också vanligt förekommande. Kulturessäer, till exempel om begreppet uppriktighet, om Stefan Zweigs författarskap eller om det ”manliga och kvinnliga i kulturen”, samt skönlitterära noveller förekommer också, liksom dikter, teckningar, skämt och diverse redaktionell information (som mest handlar om svårigheten att locka skribenter). Insändare, debattmaterial och politiska texter var en genre som blev viktigare över tid i tidningen. Fram till 1970-talet skrev också personalen mycket i tidningen.
Överlag kan man konstatera att innehållet i Hallbladet speglar såväl den allmänna tidsandan mer generellt i sina växlingar mellan decennierna, men också – mer specifikt – stämningen inne på anstalten och den kriminalpolitiska diskussionen. Man ska också komma ihåg att redaktionens sammansättning växlade – ibland mycket snabbt – och att tidningen förstås också återspeglar intressen och kompetenser hos dem som för tillfället var del i produktionen. En övergripande bild av innehållet i Hallbladet mellan åren 1947 och 1977 visar bland annat att recensioner, sport, skämt och kulturmaterial över tid blir mindre viktiga och att istället nyheter och debattmaterial ökar i betydelse.
1940-tal: Kultur och teckningar
På 1940-talet utkom tidningen med 10 nummer per år och numren omfattade mellan 12 och 20 sidor. Bildmaterialet var ganska omfattande, i form av teckningar, och förstasidan var rikt illustrerad samt pryddes alltid av en dikt, oftast av en välkänd svensk poet (se Bild 1). Överlag dominerades tidningen av kulturmaterial: recensioner, skämt, noveller och dikter var bland de vanligaste materialtyperna medan nyheter, debattmaterial och meddelanden från världen utanför murarna var ovanliga. Essäer och feature-artiklar hade vid denna tid i princip aldrig en (kriminal)politisk vinkel utan om frågan om brott och straff behandlas i existentialistiska och individualpsykologiska termer.
Det förekommer mycket sällan kritik mot anstalten eller ledningen i tidningen vid denna tid och materialet präglas överlag av en anda av gemenskap mellan intagna och personal. Ett exempel på denna ton i tidningen kan vara en text av kriminalvårdsinspektören och initiativtagaren till Hallbladet, Gunnar Marnell, som i aprilnumret 1947 kommer med förslaget att fångarna ska bilda ”förtroenderåd” vars medlemmar skulle utses genom val och vilka skulle företräda de intagna i diskussioner med anstaltsledningen. Han skriver:
Det lär väl bli så att våra meningar gå isär ibland och att resultatet inte alltid bli det av Er önskade, men vi har då i alla fall fått frågan belyst ur Er synpunkt. Det kan vara detaljer som, som vi däruppe inte alltid beaktar. Jag vågar tro: inte av bristande god vilja, men av bristande information.
(Hallbladet, nr. 4, 1947).
I de efterföljande numren av Hallbladet förs sedan en diskussion om detta förslag, i vilket många tycks eniga om att samarbete, ökad kännedom om varandras situation (fångar och personal) samt ökad förståelse är av godo. Och julnumret inleds med följande hälsning från redaktionen:
Vad som kräves för att göra Halltillvaron dräglig är […] samma sak [som] kräves för att göra tillvaron i frihet dräglig: Ömsesidigt hänsynstagande, en god vilja. Om just detta, ’en god vilja’, talar Juldagens Evangelietext. Må vi praktisera den lite mera under umgänget med varandra! Vår lilla anspråkslösa och enkla tidning är även den ett försök till att visa god vilja.
1950-tal: Mindre kultur, mer ångest
Under 1950-talet sänktes tidningens ambitionsnivå: färre nummer per år utkom och det totala antalet artiklar var betydligt mindre. Tidningarna var nu också något tunnare, omkring 10–15 sidor i omfång. Den avgörande skillnaden är att kulturmaterialet minskat i omfång och betydelse: istället lämnas mer plats åt nyhetsförmedling kring sådant som sker inom anstalten. Tonen är viss mån också annorlunda i tidningen som har en mer dyster stil, till exempel i de dikter som publiceras som inte sällan tematiserar ångest, ånger och oro för världsläget. Hotet från atombomben återkommer i spalterna.
En typisk essä av detta slag, som säkert fann klangbotten i många av de intagnas omedelbara erfarenhet, har temat ”Ensamhet” och är en reflektion över frågan om ”ensam är stark”. De psykologiska och existentiella dimensionerna av denna fråga står i centrum i texten: ”Första momentet i den ensammes vandring en annan människa till mötes, är att uppge talet om styrkan i ensamheten. Man kan säga att detta uppgivande för in i ett slags beroendeberedskap.”. Texten landar dock i att ensamheten kanske ändock är ett tvång, men att idén om styrkan i ensamheten måste överges, vilket också i sig, menar skribenten, kan vara en form av gemenskap.
1960-tal: Debatt och brev utifrån
Den stora förändringen av Hallbladets innehåll inträder dock först på 1960-talet. Tidningen har nu en betydligt proffsigare layout. Stencileringen har blivit bättre, liksom papperskvaliteten. Fortfarande utkommer bara 5–6 nummer per år men det totala antalet artiklar har ökat betydligt (från 58 år 1957 till 111 år 1967) och tidningarna är betydligt tjockare, mellan 30 och 40 sidor per nummer. Den stora skillnaden är att debattmaterialet ökat mycket i omfång och nu utgör den största andelen artiklar. De intagna diskuterar såväl lokala förhållanden på Hall-anstalten som större (kriminal)politiska frågor. En typ av material som nästan inte fanns alls i tidningen tidigare har nu etablerats som den näst vanligaste formen av innehåll: breven från utsidan. Såväl intagna på andra anstalter som personer i frihet publicerar sig nu regelbundet i Hallbladet vilket vittnar om en betydligt större spridning.
I höstnumret från 1967 finns en spalt med rubriken ”Ur allmogemun… saxade uttalanden om Hallbladet”, där en rad tankar om Hallbladet och om svensk fångvård i allmänhet luftas. Bland andra uttalar sig en 47-årig ingenjör från Malmö på följande vis:
Det daltas för mycket med internerna, det byggs lyxanstalter. Straffet ska vara avskräckande anser jag. HB [Hallbladet] verkar intressant, bra att interner får yttra sig så fritt och öppet. Detta hade jag inte trott. Genom detta har tidningen en viss mission att fylla.
Istället för lyxanstalter, borde dessa pengar satsas på intagna, med yrkesutbildning för dem som inga yrken har, samt en viss arbetsstudieundervisning och upplysning om fria marknadens arbetsförhållanden. Uppfylles detta finns det hopp att fler interner återföres till stadgade förhållanden i fria arbeten, och på detta sätt slapp Sverige importera onödig utländsk arbetskraft. Detta borde vara en självklar sak för de fångvårdande myndigheterna, anser jag.
(Hallbladet, höstnumret 1967).
Sportmaterialet, som tidigare varit viktigt, syns nu nästan inte alls. Den nedåtgående trenden för sportmaterial och recensioner, liksom annat kulturmaterial, fortsätter mellan 1957 och 1967.
1970-tal: Ny produktion och råare ton
Under 1970-talet ömsar Hallbladet på flera sätt skinn: driften tas över av en organisation bestående av fångar och fria i förening, anstaltsledningen sanktionerar inte längre utgivningen och tidningen trycks nu under mer professionella förhållanden utanför anstalten. Bildmaterialet är tillbaka och nu publiceras mycket foton och teckningar i tidningen. Även vad det gäller innehåll och ton är skillnaden från tidigare påtaglig. Tonen är uppkäftig, rå och stökig.
Nästan alla artiklar innehåller implicit eller explicit kritik av fängelsestraffet, av anstalten, av kriminalpolitiken och av personalen. Som till exempel i artiklar med titlar som ”Olidligt, skamligt och människofientligt” eller som i följande dikt, om ett rymningsförsök, författad av signaturen Allan W:
En desperat
frihetslängtande
Björn Holmstrand
sprängde sig ut genom cellfönstret
Benen bröts av
mot betongen
medan gryningen spred sig
över häktet med trehundra nya
isoleringsceller
Året är nittionhundrasjuttio-sju!
Kriminalvårdsverkets
byggnadskommitté
är fortfarande
på fri fot
– amen!
(Hallbladet, nr. 1-2, 1977)
Som dikten visar har också kulturmaterialet politiserats kraftigt: de recensioner som publiceras rör debattaftnar om kriminalvården i Sverige eller debattböcker om densamma. Dikter och skämt har också en samhällstillvänd profil. Nu förekommer annonser (främst för politiska partier och politiska tidningar). Dessutom har en ny genre tillkommit: det återpublicerade materialet. Aktuella artiklar ur pressen som handlar om fängelser och kriminalvård återpubliceras och tillfogas ofta kommentarer, såväl kritiska som gillande, av redaktionen.
Från tio till fyra nummer per år
Hallbladet startade som nämnts redan år 1943 och kom sedan ut regelbundet fram till år 1984. Utgivningstakten var inte helt jämn; under 1940-talet var ambitionen hög och tidningen utkom månatligen, med uppehåll under sommaren (det vill säga totalt tio nummer). Under 1950-talet drogs utgivningstakten ner och tidningen utkom med ett nummer per kvartal, vilket förblev standard under resten av tidningens existens.
Redaktionen bestod av intagna, men redaktionen hade också en medlem från personalen (fram till 1970-talet). Huruvida personalen borde vara representerad i redaktionen eller ej var dock en fråga som ibland var uppe till debatt i spalterna, och kritik restes med jämna mellanrum om ”censur” och att tidningen alltför mycket representerade anstaltsledningens och personalens perspektiv och inte tillät kritiska perspektiv i tillräcklig utsträckning.
Det faktum att redaktionen i huvudsak sattes samman av de intagna själva skapade också problem med en väldigt snabb omsättning bland medarbetarna. Fångarna frigavs, flyttades till andra anstalter eller gavs andra sysslor på anstalten, och det verkar ha varit svårt att säkra kontinuiteten. Något som också kommenteras med jämna mellanrum i tidningen.
Ett annat problem var svårigheterna att attrahera skribenter. Redaktionens medarbetare stod visserligen själva för en ansenlig del av materialet, men grundidén med Hallbladet, liksom andra fängelsetidningar, var att huvudsakligen publicera insänt material. Debatten och diskussionen om avsaknaden av insända bidrag, liksom förklaringen till bristen fyller i sig en inte oansenlig del av spaltutrymmet i Hallbladet under hela tidningens existens, med visst undantag för det sena 1960-talet och 1970-talet då fångkampen och fångarnas organisering i KRUM skapade ett uppsving även för lusten att publicera sig.
En tredje utmaning, som skiljer fängelsetidningarna från andra publikationer, är de restriktioner som med nödvändighet finns i ett fängelse och som inverkar på möjligheterna att producera en tidning. Tillgången till materiel och teknik är begränsad, liksom redaktionens rörlighet och möjligheterna att kommunicera. Därtill kommer att alla i personal och ledning inte nödvändigtvis ser på fängelsetidningarna med blida ögon och att det förekommit försök att motarbeta dess utgivning.
Ökad politisering
Slutligen skedde också en brytning mellan anstaltsledning och tidningsredaktion. Under 1960-talet politiseras tidningen alltmer. Från att tonen varit kamratlig och de mer allvarsamma bidragen i tidningen handlat om individuell skuld och ånger eller andra individuella problem började alltmer en politisk diskussion om kriminalvården föras i spalterna. De låga lönerna i arbetsdriften ifrågasattes och hela fängelset som idé kom allt oftare i skottgluggen. Strafftanken och uppdelningen mellan ”grå” och ”blå”, det vill säga fångar och anstaltspersonal, var också ämnen för debatt. Detta var en del av en mer genomgripande ”fångkamp” som utspelades under perioden mellan 1966 och något decennium framåt i tiden.
År 1966 bildades organisationen KRUM som var ett samarbete mellan akademiker och aktivister utanför murarna och de intagna själva. De var en del av de så kallade R-förbunden som bildades under denna tid och som samlades kring Pockettidningen R. En rad utanförställda och marginaliserade grupper; psykiskt sjuka, narkomaner, homosexuella och andra formulerade i dessa förbund en kritik av det moderna välfärdssamhället. Kritiken kom från ett vänsterhåll men även liberaler slöt upp i denna rörelse som på många sätt var en del av den frihetliga vänster som hela det sena 60-talets politiska kultur präglades av i många europeiska länder.
I svallvågorna av denna ”fångkamp” bildade de intagna på Sveriges anstalter en fackförening och med ambitionen att ansluta sig till LO. Strejker utbröt på anstalterna. Konflikter inom fångkollektivet (angående strejkbryteri) ledde till hätska artiklar i Hallbladet, vilket anstaltsledningen tog som en förevändning för att omplacera redaktionen till andra anstalter och förbjuda tidningens spridning utanför anstalterna. Detta ”spridningsförbud” blev en het diskussion i pressen på hösten 1969 och våren 1970. Enligt fångarna själva ledde den numera olovliga tidningsproduktionen till bestraffningar av medarbetarna efter varje publicerat nummer och i en artikel i Aftonbladet från år 1976 hävdar Åsa Moberg att de flesta svenska fångar som varit redaktörer för fängelsetidningar någon gång hamnat i isoleringscell, på grund av sin journalistiska verksamhet.
Fångkampen mattades av ju längre 1970-talet fortskred och det blev också glesare mellan numren av Hallbladet, även om dess layout och stil blev alltmer proffsig. År 1984 utgavs det sista numret av tidningen. Flera av de som skrivit i Hallbladet hade då, genom detta fått en plattform och möjlighet att verka som journalister utanför murarna. Mest känd är nog Lasse Strömstedt som var chefredaktör för Hallbladet under ett antal på 1960-talet innan han etablerade sig som författare och journalist även utanför murarna.
5000 prenumeranter 1976
Vilka var det då som läste fängelsetidningarna? Naturligtvis var huvuddelen av läsekretsen de intagna på anstalterna. Hallbladet, som står i centrum här, hade dock en ganska god spridning utanför anstalten. Till skillnad från fängelsetidningar i vissa andra länder (och senare i Sverige med Filen) hade tidningen ingen reguljär distribution utanför fängelset, men den skickades direkt till ett antal prenumeranter. Exakt hur många är svårt att bedöma. År 1957 anges antalet externa prenumeranter vara 50 personer, men det är också enda gången som det nämns i tidningen. På 1960-talet, med uppsvinget för kriminalvårdspolitiska frågor i offentligheten och med bildandet av KRUM torde dock antalet prenumeranter ha ökat väsentligt. En tidningsuppgift från 60-talet ger vid handen att det är 1500 prenumeranter och år 1976 anges tidningen ha en upplaga på 5000 exemplar.
Tidningen distribuerades också periodvis till andra anstalter och blev på så sätt ett forum varigenom fångar över hela landet kunde kommunicera och också koordinera sina krav och önskemål gentemot anstaltsledningarna, samt utbyta erfarenheter med varandra.
Bland de privatpersoner som fanns som prenumeranter torde en inte obetydlig del vara personer som hade eller hade haft någon direkt koppling till kriminalvården, som före detta anställda eller tidigare fångar. Men att döma av de hälsningar från läsekretsen utanför murarna som ibland publiceras i tidningarna var också en stor grupp av prenumeranterna utanför murarna journalister och redaktörer, som kan tänkas ha hållit ett öga på Hallbladet av professionella anledningar. En icke namngiven redaktör för Expressen förekommer ibland, och personer som Olof Lagercrantz (Dagens Nyheter), Sven Broman (Året Runt), Allan Hernelius (Svenska Dagbladet), Günther Stiel (Sveriges Radio), Janerik Larsson (Kvällsposten) förekommer med hälsningar. Det gör även en och annan politiker, som den dåvarande ecklesiastikministern Olof Palme som i julnumret 1967 skickar följande hälsning med kommentar om en artikel om boxning som publicerats i tidigare publicerats i tidningen:
Från ”mönsteranstalt” till källa för samhällskritik
Man får också en bild av tidningens spridning genom att följa hur den refereras och kommenteras i medier utanför murarna. Under Hallbladets första decennier förekommer tidningen ganska sparsamt i spalterna. I reportage från livet på anstalt – och inte minst från ”mönsteranstalten” Hall – förekommer visserligen omnämnanden av tidningen, särskilt i samband med att den progressiva och humaniserande tendensen i kriminalvården lyfts fram.
Det är dock först på 1960-talet och 1970-talet som tidningens innehåll ges någon plats i de etablerade medierna. Då snarast för att visa på problemen och det inhumana bemötande som kriminalvården erbjuder de intagna. Referaten av Hallbladets innehåll ingår då i en vid tiden allt starkare samhällskritisk diskurs om välfärdssamhällets avigsidor. I Dagens Nyheter och Aftonbladet framförallt, men även i vänstertidningar som Arbetartidningen och Arbetet, ges ofta refererat av nyutkomna nummer och innehållet citeras. I längre samhällskritiska artiklar vid denna tid kan också Hallbladet figurera som en källa. Det förekommer också vid några få tillfällen att nyheter som skapats av Hallbladet plockas upp och ges allmän spridning. Så är fallet i juni 1980 när Hallbladet avslöjar att två poliser ska ha beslagtagit droger som de sedan behållit för egen räkning. Aftonbladet plockar upp denna nyhet som hamnar på förstasidan den 26/6 1980 och flera andra tidningar hakar på under veckorna som följer.
Sammanfattningsvis kan man säga att under Hallbladets första decennier ses tidningen främst som en form av terapi för de intagna. Men i och med att tidningens innehåll förändras, samtidigt som samhällsdiskursen kring välfärdssamhället och kriminalvårdens roll i detta samhälle också förskjuts, ges tidningen mer statusen av en självständig redaktionell produkt.
Tidvis självständiga tidningar
Denna korta beskrivning av Hallbladets historia har syftat till att uppmärksamma fängelsetidningar – och mer generellt fängelsemedier – för den mediehistoriskt intresserade läsekretsen. Vi har velat lyfta fram att fängelsetidningar inte bara ska ses som en del i behandlingen – fångvården – på anstalterna. Inte heller bara som interna diskussionsblad fokuserade på kriminalpolitik. Snarare var de, åtminstone i perioder, självständiga redaktionella produkter med förvånande hög kvalitet. Under några decennier i efterkrigssverige spelade dessa tidningar en viss roll i den etablerade medieoffentligheten, där de diskuterades, refererades och fick genomslag med egenproducerade nyheter, samt erbjöd tillgång till denna medieoffentlighet för ett flertal skribenter som med hjälp av exempelvis Hallbladet kunde ta klivet över muren.
Noter:
[1] I strikt bemärkelse är Hallbladet snarare en tidskrift än en tidning. I det här kapitlet använder vi dock begreppet tidning, av det skälet att det är så Hallbladet kallar sig självt och det är så Hallbladet benämns i den litteratur som finns tillgänglig, liksom i de fall den förekommer refererad i offentligheten.
[2] I den svenska mediehistoriska litteraturen finns ingen studie av fängelsetidningar. Internationellt finns en mycket sparsam litteratur. De gånger som fängelsetidningar omnämns i den vetenskapliga litteraturen är det huvudsakligen som källmaterial i kriminologiska undersökningar, exempelvis används tidningarna för att få en bild av hur fångar själva uppfattat kriminalpolitiska frågeställningar av olika slag.
[3] Förändringen skedde dock gradvis, från slutet av 1800-talet och fram till lagändringen 1946 skedde en rad humaniseringar och förbättringar av fängelset och kriminalvården, inte minst efter demokratins genombrott på 1920-talet blev reformer på detta område mer prioriterade. Hall var härvidlag en så kallad ”mönsteranstalt”: den första moderna anstalten som anlades (år 1940) och där det moderna välfärdssamhällets hantering av kriminalvård i mångt och mycket prövades ut.
Texten ingår i årsboken för Svensk mediehistorisk förening 2020. Där återfinns även referenser till artikeln. Mer info om föreningen finns här.
***
Följ Arena Essä på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
