Just nu talar allt mer för att de djupa motsättningarna mellan USA och Kina fortsatt kommer att förvärras. Står vi inför ett nytt kallt krig? Det frågar sig Börje Ljunggren.
I 2022 års amerikanska säkerhetsstrategi beskrivs Kina som det enda landet med både avsikten att ”omskapa den internationella ordningen och, i tilltagande grad, den ekonomiska, diplomatiska och militära och teknologiska makten att förverkliga detta mål”. Kina förklaras vara ”Amerikas allvarligaste geopolitiska utmanare”.
Xi Jinpings Kina beskriver samtidigt USA i alltmer illavarslande termer. Ett huvudtema i Xis tal under den just avslutade Folkkongressen var att USA med alla medel vill hålla tillbaka Kina och omringa landet genom att förstärka de militära allianserna med Kinas grannar, som Japan, Sydkorea och Filippinerna. I dramatiska ordalag förklarade Xi att ”vi måste hålla våra ögon fokuserade på de stora frågorna, som uppgång eller fall, framgång eller misslyckande, för vårt parti och landet, som kan rubba allt på ett ögonblick”. Xis Kina har skjutit över målet, konstaterar Susan Shirk, en av mest USA:s mest ansedda Kinaforskare i sin nyutkomna bok Overreach – How China Derailed its Peaceful Rise, och har därför i mycket sig själv att skylla. Landets framgångar har förvisso lett till såväl maktdemonstrationer som storvulna visioner om landets internationella roll, som beskrivs i alltmer epokgörande termer med fokus på mänsklighetens utveckling, och en ny internationell ordning. Den nyligen påtagna fredsmäklarrollen är ett uttryck för dessa ambitioner.
Allt mer talar för att de redan djupa motsättningarna mellan USA och Kina fortsatt kommer att förvärras.
Det allt mer auktoritära Kinas uppgång är en för vår tid definierande trend, och alltmer talar för att de redan djupa motsättningarna mellan USA och Kina fortsatt kommer att förvärras. Relationerna mellan länderna, vår tids ojämförligt viktigaste relation, befinner sig i en uppenbar eskalationsspiral, ett nollsummespel präglat av strategisk misstro.
Då president Biden och Kinas Xi Jinping i november 2022 för första gången som sina länders ledare träffades fysiskt i anslutning till ett G20-möte på Bali kom de överens om att hålla högnivåmöten, för att skapa skyddsräcken för den allt riskfylldare konkurrensen mellan länderna. En grund skulle läggas genom ett besök av utrikesminister Blinken i Peking. Besöket skulle bli det första på över fem år av en amerikansk utrikesminister. Då en kinesisk spionballong i början av februari uppenbarade sig över USA sköts, som Harvard-nestorn Joseph Nye i en insiktsfull artikel i Project Syndicate konstaterar, Blinkens besök i sank redan innan ballongen sköts ner. Då spionballongen blev synlig över USA, såg Biden sig tvingad att skjuta ner den. Symbolhandlingen var klart viktigare än effekterna på relationerna. Av bara farten sköts ytterligare tre ballonger ner, som inte hade något med Kina att göra. Rymdtrafiken är betydande. Dagligen skjuts ca 1800 väderballonger upp i rymden, varav ett hundratal i USA. Mer än 5000 satelliter svävar runt jorden, varav hälften är amerikanska och drygt 600 kinesiska.
Den politiska polariseringen i USA har aldrig varit djupare, men vad gäller Kina råder enighet. Ett allt mer hökaktigt ”Washington consensus” har vuxit fram. Nyanser har ingen plats. Efterkrigstidens USA har aldrig kunnat frigöra sig från drömmen om hegemoni och opinionen förväntar sig ett kompromisslöst agerande. President Bidens säkerhetspolitiske rådgivare, Jack Sullivan. förklarade nyligen att USA måste bevara ”absolut ledning”. Nu utmanas denna nationella föreställning på ett mer omfattande sätt än under efterkrigstidens kalla krig med Sovjetväldet.
Under det senaste året har det i den internationella debatten blivit allt vanligare att utan närmare analys konstatera att vi befinner oss i ett nytt kallt krig. Vad gäller Kina finns dock inget ”endgame”. Landet är inget välde av det slag som kan falla sönder, som Sovjetunionen. Till skillnad från Sovjetunionen utgör den kinesiska ekonomin också en stor del av världsekonomin, ca en femtedel mätt i köpkraft, och landet är sedan snart 10 år världens största handelsnation i varor, djupt integrerad i den globala ekonomins värdekedjor.
Man kan med rätta kan tala om ett framväxande
teknologiskt krig mellan USA och Kina, med halvledare som strategisk konfrontationssfär i ett ”Chip War”.
Landet har också visat sig vara långt mer innovativt än vad ett land med Kinas system ”borde” kunna vara. Teknologiskt befinner Kina sig i dag, trots sin djupt auktoritära ordning, i täten inom områden som förarlösa bilar, solenergi och artificiell intelligens. Det senaste numret av Foreign Affairs har en varnande artikel om ”China’s Hidden Tech Revolution”. Denna utveckling är så dramatisk att man med rätta kan tala om ett framväxande teknologiskt krig mellan USA och Kina, med halvledare som strategisk konfrontationssfär i ett ”Chip War”. Biden-administrationen har genom The Chips and Science Act infört omfattande restriktioner mot export till Kina av avancerad halvledarteknologi och förväntar sig att allierade, som Tyskland, ska göra som USA. Kina svarar med ökade satsningar på teknologisk utveckling och oberoende, på högteknologisk nationalism. Världen polariseras.
Med sin djärva satsning, två år efter Maos död, på ”reform och öppning” tog Deng Xiaoping tillvara de gångna decenniernas hyperglobalisering på ett anmärkningsvärt sätt. Landet utvecklades till dagens ekonomiska stormakt med global maktförskjutning som följd.
I och med Xi Jinpings makttillträde 2012 inleddes en ny era med en annan färdriktning än Dengismen. Under sitt decennium vid makten har Xi rört sig bort ifrån Dengs reformorienterade partistat till en virtuell kontrollstat, en ”controlocracy”, med allt större räckvidd. Vid partikongressen i höstas utsågs han, i strid mot det regelverk som Deng skapade, till en tredje femårsperiod som partisekreterare, utan att någon från nästa generation släpptes in i den innersta kretsen, politbyråns ständiga utskott. Han vill uppenbarligen fullfölja sitt verk.
Samtidigt har Kina också militärt blivit allt mer av en supermakt. Försvarsmakten har byggts ut och moderniserats i snabb takt. Den just avslutade Folkkongressen beslutade om en höjning av försvarsbudgeten med drygt sju procent. Enligt SIPRI uppgick de kinesiska försvarsutgifterna för 2022 till 291 miljarder dollar, ca 40 procent av USA:s och mer än fyra gånger Rysslands och Japans. Det senare landet har just tagit det historiska beslutet att fördubbla sina försvarsutgifter. Genom det s.k. AUKUS-avtalet mellan USA, Storbritannien och Australien ska Australien förses med kärnkraftsdrivna u-båtar. Tillsammans svarar USA och Kina för drygt hälften av världens växande försvarsutgifter. Kina är också redan världens femte största vapenexportör.
Maktförskjutningar av den omfattning vi nu bevittnar har genom historien alltför ofta lett till krig.
Sedan 1969 är Kina också en kärnvapennation. Aktuella uppskattningar ger vid handen att Kina har 350–400 avfyrningsklara kärnvapenstridsspetsar, en bråkdel av USA:s och Rysslands arsenaler. Aktuella bedömningar gör emellertid gällande att Kinas kärnvapenarsenal kommer att växa till 1000-1500 stridsspetsar år 2030, vilket skulle göra Kina till en tredje betydande kärnvapenmakt. Kinas utbyggnad sker vid en tid då den internationella kärnvapenarkitekturen håller på att bli alltmer instabil till följ av ny teknologi och undermineringen av internationella avtal. Kina har, med hänvisning till sin begränsade kärnvapenarsenal aldrig varit en del av dessa strukturer. Putins Ryssland hotar nu att lämna det Nya Startavtalet, ett av få återstående avtal. Världen driver in i en ny kärnvapenera, med taktiska kärnvapen, drönare och artificiell intelligens i skön förening.
De geopolitiska konsekvenserna av denna utveckling är djupt oroande, med Taiwan som dramatiskt exempel på de risker som världen står inför. För efterkrigstidens kalla krig blev Kubakrisen (1962) en varningsklocka. Ett kärnvapenkrig undveks med en hårsmån. Terrorbalansen stabiliserades. Avtal om icke-spridning av kärnvapen och Helsingforsavtalet (1975) växte fram. Ska en ny sådan varningsklocka behövas för att allvaret i dagens situation ska bli uppenbar?
Det går inte att förneka att USA och Kina befinner sig på en djupt oroande kollisionskurs – om inte båda länderna vidtar svåra och plågsamma åtgärder. Maktförskjutningar av den omfattning vi nu bevittnar har genom historien alltför ofta lett till krig, men inte sedan Hiroshima. Avsaknaden av kinesisk-amerikansk institutionell arkitektur är allvarlig. Mot slutet av Obamas tid som president växte misstron påtagligt, men det fanns ett hundratal arbetsgrupper på olika nivåer, inklusive årliga utrikesministermöten. Allt avvecklades under Trump, och återuppbyggnaden återstår. Ingen del av världen lämnas oberörd.
De liberala demokratiernas uppslutning bakom Ukraina visar att Ryssland och Kina är på fel sida om historien, på auktoritär reträtt.
Efter Sovjetunionens fall hävdade statsvetaren Francis Fukuyama att historien gick mot sitt slut. Endast en väg återstod, den på marknadsekonomi grundade liberala demokratin. I och med Putins förödande invasion av Ukraina har han återupplivat sin tes. De liberala demokratiernas uppslutning bakom Ukraina visar att Ryssland och Kina är på fel sida om historien, på auktoritär reträtt. Kina har avgjort drivits närmre ett försvagat Ryssland, som är på väg att bli en kinesisk vasall, som inte får falla, och inte kan utmana Kina. USA tvingas till ett säkerhetspolitiskt tvåfrontskrig.
Historien förblir dock långt ifrån avslutad, även om det massiva stödet för Ukrainas kamp för sin självständighet ingjutit nytt mod i västvärlden. Det vore klart förhastat att dra slutsatsen att den liberala demokratin därmed går mot seger. Vad vi möjligen kan se – och hoppas på – är att de senaste sexton årens fortlöpande tillbakagång för demokrati i världen bryts, och att Trump har sin politiska framtid bakom sig. Världens demokratier är i akut behov av inre förnyelse som vitala hållbara samhällen, i klimatkrisens tidevarv – inte en förödande demokratiexport som i USA:s invasion av Irak.
USA har fortfarande, som Nye hävdar, fler kort på hand än Kina, som den liberala internationella ordningen, de omfattande allianssystemen och det teknologiska försprånget. Kinas utmaningar, inte minst de ekonomiska och demografiska, är tilltagande. Kommunistpartiets existentiella dilemma är motsättningarna mellan partiets kontrollbehov och samhällets inneboende vitalitet. Den fulländade partistaten kan inte vara det yttersta målet.
Allt detta är realiteter. Till syvende och sist måste USA och Kina samexistera och det kräver, som den insiktsfulle förre australienske premiär- och utrikesministern och Kina-kännaren Kevin Rudd hävdar, en “organiserad strategisk konkurrens”. Denna skulle innebära ”upprättandet av vissa hårda gränser för respektive lands säkerhetspolitik och agerande, men medge full och öppen konkurrens diplomatiskt, ekonomiskt och ideologiskt. Det skulle också göra det möjligt för Washington och Peking att samarbeta inom vissa områden, bilateralt och i multilaterala fora.” Att konstruera ett sådant ramverk skulle, konstaterar han, vara svårt, men ändå möjligt, och “alternativen är sannolikt katastrofala”.
Inte den bästa av världar, men en värld där USA och Kina (som tillsammans står för 40 procent av de globala koldioxidutsläppen) förhoppningsvis förmår häva sig över geopolitikens ödsliga logik.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
