Demokraterna försöker göra vad Per Albin Hansson gjorde på 1920- och 1930-talet.
Härom veckan skrev Viktor Barth Kron i Expressen att Socialdemokraterna måste sluta försöka kopiera Demokraterna, ett parti som faktiskt förlorat mot den ”narcissistiska trallgöken” Donald Trump. I stället borde Demokraterna kopiera svenska S, ”ett av västvärldens mest framgångsrika partier”.
Som så ofta har Viktor Barth Kron en poäng. Men det han inte inser är att Demokraterna sedan i somras på sätt och vis följer hans råd. Fast omedvetet förstås. Barth Kron missar också att Demokraterna numera gör något som svensk socialdemokrati trots allt kan lära sig av.
Under många år var talepunkten mot Trump: Han hotar USA:s demokrati. Den dög i valet 2020, men i år har amerikanarna annat på näthinnan. Sin egen hushållsekonomi. På makroplan är Bidenomics en fullträff. USA har blivit en jobbmaskin och arbetslösheten är den lägsta på decennier. Inflationen har pressats tillbaka. Problemet är bara att priserna fortsatt är höga. Både i Sverige och i USA svider veckohandlingen i plånboken. Inte så konstigt kanske att 63 procent av amerikanerna upplever att ekonomin blir sämre. Trots att den faktiskt förbättras.
Förknippar demokratin med problemet
I det läget duger inte det abstrakta ”tänk på demokratin”. Liberaldemokratiska institutioner sätter inga hjärtan i brand. Ännu värre: De har bidragit till eländet, enligt många amerikaner. Försvaret av demokratin blir i bästa fall ett försvar för status quo. I värsta fall ett försvar för brutna löften och brustna drömmar. Många förknippar demokratin med problemen, inte lösningen.
Skryt fungerar inte heller – särskilt inte om det uppfattas som verklighetsfrånvänt. Den som var med i den svenska valrörelsen 2006 minns hur Göran Persson jagades för sitt stöddiga ”Jobben kommer”. Folk oroade sig över arbetslösheten och gjorde Fredrik Reinfeldt till statsminister. I USA fastnade Biden i att förklara för amerikanarna hur bra ekonomin egentligen är. Och Trump gick mot vad som liknade en säker seger.
Bara några veckor senare är bilden en helt annan. Demokraterna är med i matchen igen. Det viktigaste skälet är att de inte längre går till val med den geriatriske Joe Biden. Men viktigt är också att Harris-kampanjen använder en nästan hundraårig svensk socialdemokratisk strategi: triangulering à la Per Albin Hansson.
I det tidiga 1900-talets konservativa Sverige var familjen och folket större artiklar än i dag. Mot detta formerade den tidiga socialdemokratin en radikal opposition. Inte folk utan klass. Inte samförstånd och underordning, utan kamp och jämlikhet.
Per Albin Hansson ställde dessa motsättningar på ända när han lanserade Folkhemmet. Uttrycket hade tidigare använts av konservativa som en metafor för en av de högre klasserna kontrollerad samhällsordning. I Hanssons tappning beskrev termen en nation baserad på samma ideal som det goda (familje-)hemmet: ”likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet”. Folket omtolkades från en hierarkisk församling till en egalitär familj, som bekant utan kelgrisar och styvbarn.
Vips så är Trump oamerikansk
Hanssons Folkhem var inte en rak anpassning till konservatismen. Med hans egna ord var det ett sätt att ”kombinera klasskampsideologin med folkhemsideologin”. Skillnaden mellan det konservativa och det socialdemokratiska Folkhemmet var milsvid.
Precis som alla lyckosamma s-märkta trianguleringar sedan dess, byggde Hanssons dito av ett rent sammanträffande på samma saker som en gammal bröllopstradition. Nämligen ”något gammalt, något nytt, något lånat och något blått”. Hanssons gamla var jämlikheten. Det nya var välfärdsstaten, det lånade var Folkhemmet. Det blåa var liknelsen med familjen.
Sommaren 2024 släpper Demokraterna sitt högtravande tal om demokratin. På samma gång utmönstrar de det i USA vänsterklingande ”rättigheter” (som i reproduktiva rättigheter). I stället appellerar Harris till det möjligen mest amerikanska av allt – frihet. Ett begrepp som i USA är enklare än demokrati att bryta ner till människors vardag: Friheten att få bestämma över sin egen kropp. Friheten att kunna leva på sin pension. Friheten att få söka lyckan.
Demokraterna försöker göra vad Per Albin Hansson gjorde på 1920- och 1930-talet: Ta kommando över något som alla gillar men som din motståndare äger. Vips så är det Trump och inte Harris som är oamerikansk. Hon är för frihet, han emot.
Se dessutom till att fylla konceptet med ditt innehåll. Hansson fyllde Folkhemmet med välfärd och jämlikhet. Harris gör det med köksbordsnära friheter. Som att få göra abort, kunna finansiera dina barns utbildning och i att ha råd med sjukvård.
Demokraternas fokus på det vardagliga och personliga har dessutom fördelen att föra diskussionen om ekonomi närmare partiets planhalva. Trump har fortfarande ett stort övertag i denna valets viktigaste fråga. Däremot litar amerikanarna mer på Harris när det gäller frågor om sådant som kan göra livet lite lättare. Det vill säga politik som underlättar familjebildningen, livspusslet, barnens framtid, din ålderdom, omsorgen om hälsan. Sådant som händelsevis enkelt kan beskrivs som personliga och ekonomiska friheter.
Tillbaka till köksbordet
Harris-hypen är äkta och viktig, men den kan inte ensamt göra henne till president. Utgången i november är fortfarande oviss, även om utsikterna är mycket ljusare nu än med en skröplig Biden vid rodret. Att Harris har släppt woke-sargen, kämpar för att erövra frihetsbegreppet och siktar in sig på folks förutsättningar att bygga sig ett bättre liv är stora steg på vägen till seger.
Med det budskapet vänder hon sig till dem hon måste öka sitt stöd bland. Det är väljare som Biden förlorade – latinamerikaner och oberoende. Grupper som är lika mycket för abort som de är ”aspirational”, alltså strävar efter att göra en klassresa. Grupper som har drabbats hårt av inflationen. För många av dem är inte maktdelningsprinciper och presidentimmunitet högsta prioritet. Utan friheten att kunna betala räkningar, mat och hyra.
För att vinna mot högern skulle svensk, och västeuropeisk, socialdemokrati må bra av att lära av Demokraterna – och återupptäcka Per Albin Hansson. Folk står bakom demokratins principer, men de brinner för det som upplevs nära. Mycket talar för att lösningen inte är att gå tillbaka till ritbordet. Snarare att triangulera sig tillbaka till köksbordet.
Daniel Johansson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
