Kampen mot egoismen

historia Altruism ses oftast som något eftersträvansvärt. Men är det så? Rolf Å Gustafsson har gett sig ut på jakt efter begreppets ursprung.

Den som läser dygde-etisk litteratur som publicerats för 250 år sedan stöter ganska snart på en gammal kamp mot egoismen. Skribenterna ansåg det lönt att vädja till människors ansvarstagande för varandra.

En undersökning av den svenska 1700-tals debatten visar att: ”till skillnad mot inom nyare ekonomiskt tänkande, där individen är passiv i det att hon agerar utifrån sin natur på ett närmast mekanistiskt sätt (hon ser till sitt egenintresse), var människan i 1700-talets tänkande aktiv. Det berodde på hennes delade natur. Hon kunde förvisso agera irrationellt och egennyttigt, men hon kunde också välja att agera dygdigt och allmännyttigt.” (Runefelt 2015, s. 177).

Kampen mot egoism hade vid denna tid flera hundra år på nacken och uttryckte en ”till synes obotlig förhoppning om att dygden ändå var möjlig, ja till och med lösningen på den djupa kris man upplevde att samhället befann sig i på grund av splittring, egennytta och korruption.”(Hellerstedt 2017).

Dygdeläror, filosofi och kristna bud i all ära, men alltfler hävdade under 1800-talet att den nya tidens moral för framväxande kommersiella-urbana-industriella samhällen borde ges ett säkrare och framförallt ett mer vetenskapligt fundament.
Altruism blev ett slagord som dyker upp i svensk dagspress första gången 1879, om vi söker på ordet i Kungliga bibliotekets fantastiska länk till dagspress. (SAOB anger 1884 för altruism och 1740 för egoism).

1879 publicerades en anmälan av en bok som dr Anton Nyström skrivit om ”sinnesrubbningar” och hur de kan motverkas. Enligt Nyströms utläggning av August Comtes epokgörande lära utgör altruism det främsta skyddet mot allvarliga sinnesrubbningar.
Genom bland annat övningar och undvikande av överansträngning ”af hjernans såväl känslo- som förståndsområde” kan moralisk sinnesrubbning undvikas eftersom ingen ”altruistisk (för andra levande och verkande) menniska kan angripas deraf, utan blott de som låta de onda drifterna och i allmänhet taget egoismen vinna välde öfver sig”.

Ett år efter publiceringen av denna bok var det dags för samme Nyström att presentera hela August Comtes samhällsfilosofi. Författarens väg mot berömmelse som positivismens företrädare och organisatör i Sverige inleddes. Anton Nyström (1842 – 1931) var läkare, folkbildare och positivist och kanske mest känd som introduktör av de nya idéerna om vänskap, altruism och kärlek på den Comteanska samhällsvetenskapens grund. Han hade också en roll som socialreformator och grundare av Stockholms arbetareinstitut.

Genom den svenskspråkiga boken om positivismen (av latinets positivus; säker, på sinneserfarenheter grundad kunskap) fick kampen mot egoismen förnyad styrka och form. Comte hävdade nämligen att mänskligheten var på väg mot en ny epok, ”den positiva”, då vetenskaplig kunskap skulle komma att styra världen. Kristendomen var inte längre en del av lösningen, utan ett huvudproblem.

Comte hade bland annat kommit fram till att kristendomen betraktade människan som egoistiskt ond och kunde uppmuntra till egoism (genom bl a den individuellt tänkta frälsningen och personliga relationen till Gud). Comte hävdade också att hans upptäckt av altruismen låg i paritet med den kopernikanska revolutionens betydelse för modern vetenskap. (Dixon 2008)

När Anton Nyström redovisade dessa epokgörande tankar – och han överdrev knappast Comtes position – förstod man att nu gällde det ”att låta de sympatiska instinkterna få öfverhand öfver de egoistiska, samhälligheten öfver personligheten”. Inte nog med det. Den nya kampen mot egoism innefattade faktiskt också idén om ett slags omskolningsläger:

Egoismen ansåg Comte böra med tiden så undertryckas, att ett mera utprägladt framträdande däraf skulle brännmärkas af det allmäna föraktet, ja t.o.m. komma att betraktas som en verklig sinnesrubbning. Han föreslog derför inrättandet av hospitaler för egoister; öfver dessa inrättningar skulle sättas inskriften: lefva för andra.

Som sagt, det bästa medlet att hindra ”rubbningar i organismens enhet” var enligt Nyström ”att utveckla välvilja -att lefva för andra” och det vetenskapliga ordet för detta – altruism – hade skapats av den franske samhällstänkaren Auguste Comte (1798 – 1857).
Altruism är således ett helt nybildat begrepp från 1830-talet (av latinets alter; ”den andre” och franskans autrui; ”andra”) och konstruktören är samme man som faktiskt också skapade termen sociologi (av latinets socius; ”vän” och grekiskans logos; ”ord” och ”kunskap”).

Gång på gång återkom Comte till att ”mänsklighetens största problem” handlade om hur egoismen skulle kunna underordnas altruismen.

Comtes ambition var att skapa en samhällsvetenskap om vänskap, solidaritet, givmildhet och kärlek människor emellan (Steiner 2017).
Till detta kopplades också en idé om en sekulär religion. Till överstepräst för denna tänkta människo- och kunskapsdyrkande religion utsåg Comte sig själv. Ja, det är sant!

I en orolig tid ville Comte kombinera stabilitet med framsteg – ”ordning och progressivitet” – men denna samhällsfilosofi innehöll inslag som idag skulle betraktas som extremt auktoritära och patriarkala. I likhet med flesta filosofer av denna kaliber levererade han både analyser som än idag är föremål för tolkning och analys, men Comte uttryckte även idéer som redan hans samtid (bl. a John Stuart Mill i en berömd idéutväxling) uppfattade som stolligheter.
Gång på gång återkom Comte till att ”mänsklighetens största problem” handlade om hur egoismen skulle kunna underordnas altruismen. Och altruism var enligt Comte en nedärvd egenskap inbyggd i människans nervsystem.

För Sveriges del kan vi konstatera att Anton Nyströms arbetarinstitut för en tid kom att spela en roll i den tidiga arbetarrörelsen, men tankarna på bildning, gemenskap och samarbete som inspirerades av altruism i Comtes anda hamnade snart i den svenska samhällsutvecklingens marginaler.
Ändå kan vi 1897 läsa om Altruria i dagstidningen Social-Demokraten. Man hänvisar där till en ”utländsk tidskrift” och har att berätta något som ”måhända kan intressera”; ett försök med ett ”kommunistiskt samhälle” som inletts 1895 i Kalifornien.
Ungefär 50 aktiva deltagare har startat ett experimentsamhälle vars namn är en direkt avledning av ordet altruism (staden med detta namn finns faktiskt fortfarande kvar i vår tid). Vi får veta att Altruria-kolonin inte bygger på någon religiös fanatism, inte heller är ”belastat med några som helst underliga teorier”, utan främst tillkommit som ”ett led i en fredlig, ihärdig agitation” som vill visa ”huru godt och vackert lifvet kan blifva”.
”De [som deltar i försöket] hoppas det skall gå, och att det skall blifva en liten altruismens, människokärlekens oas, i en öken af egoistisk kamp.”

Med facit i hand kan vi dock konstatera att detta experiment avklingade ungefär samtidigt som ovanstående information nådde svenska läsare. Det verkar som att det uppstod ekonomiska svårigheter redan några år efter starten och det hela avvecklades utan större dramatik.
I sin samtid verkar dock Altruria både haft ambitioner och delvis lyckats sprida idéerna till en vidare krets genom bl a ett nyhetsblad (Budd 1951, O’Connor 2000). Den direkta kopplingen till begreppet altruism var möjligen unik för Altruria, men samtidigt vet vi att i USA pågick en mängd praktiska försök som inspirerades av idéer om kooperation och altruism (Fogarty 1975).

Trots de praktiska misslyckandena för denna sociala rörelse i USA och annorstädes, kan vi konstatera att det nyskapade ordet altruism kommit för att stanna. Det kom allt oftare till användning som en motpol till egoism och fick stor spridning i engelskspråkiga världen under 1800-talet ”because it helped people to think and argue, and to position themselves, in relation to two of the most pressing political questions of the time, namely what to do about the empire and what to do about the poor.” (Dixon 2008).

Debattens förvecklingar känner vi till genom Thomas Dixons just citerade forskningsinsats. Filosofer, kyrkomän, skönlitterära författare och socialreformatorer kastade sig över det nya ordet. I allt detta var lärdomsgiganten Herbert Spencer en centralgestalt. I sin pretentiösa och förment allvetande filosofiska stil påminner han om Comte, men på viktiga punkter tog han avstånd från sin föregångare i altruismdebatten.
Därmed lösgjordes ordet altruism från kopplingen till Comte (samtidigt som intresset för dennes delvis bisarra idéer stegvis klingade av). Ordet altruism spreds nu över Europa som ett begrepp med förstärkt vetenskaplig klang.

Genom svensk dagspress kan vi faktiskt följa Spencers positioner. I en presentation av den svenska översättningen av Grunderna för etiken (på engelska 1879, svensk översättning 1884) betraktar artikelförfattaren ”detta arbete som ett synnerligt viktigt bidrag” för att förstå ”vår tids rörelser på det andliga planet”.

Där framgår också tydligt den evolutionistiska ansats som vanligen kopplas samman med Spencer. I presentationen av hans etiska teori kan man läsa att Spencer kommit fram till att ”verlden går framåt i lycka, de sociala förhållandena och individens egenskaper, den menskliga ’strukturen’, anpassas allt bättre till varandra.”
Detta framåtskridande framställs som en viktig faktor som leder till att det inte kommer att finnas någon motsättning mellan egoism och altruism i framtiden: ”Då skola sympatiska känslor och altruistiskt handlande, istället för att såsom nu vara behäftade med en känsla av medlidande och försakelse, blifva en allmänt eftersökt njutning.”

I samma tidningsartikel kan vi också läsa att Spencer hävdar ”att egoismen visst icke är mindre berättigad än altruismen” och där finns ytterligare exempel på hur Spencer försökte tona ner motsättningen mellan egoism och altruism. Denna gång genom ett slags logiskt trick som kommit till användning många gånger. Spencer hävdade nämligen att altruism vanligen har en bakomliggande egoistisk motivation/drivkraft.

I den svenska presentationen sammanfattas tankegången som att: ”I allmänhet måste det ju vara vår egen lycka att se glada och lyckliga människor omkring oss och derföre befordra andras lycka”.
Spencer hävdade i andra texter att i nutida samhällen förekommer ofta en slags blandkänsla – ”egoistic-altruistic sentiment” – och att endast i det längre evolutionära perspektivet kommer renodlade altruistiska känslor växa fram (utan att precisera hur sådana skulle visa sig). Spencer utvecklade en omvittnat krånglig begreppsapparat som dessutom förändrades över tid.

Spencers främsta betydelse för framtiden blev enligt nutida idéhistorisk forskning att ordet altruism upptogs i det allmänna språkbruket. 1800-talets strider rasade för och emot (och definitionerna, kopplingarna till olika tankesystem och användningen av ordet varierade), men ändå uppfattades debatten främst som en vetenskaplig eller filosofisk angelägenhet. Det paradoxala är att när altruism alltmer fick en koppling till filantropi, fattigdomsbekämpande och t.o.m socialism – ja, då var det dags för Spencer och hans anhängare att kritisera dessa sociala rörelser och att ändra terminologin för egen del.

Spencers distansering från kampen mot egoism ledde nu till en kylig och förändrad ton. Vi kan känna igen den i vår egen nutid från den nyliberalism vars zenit just verkar ha passerats. Under 1890-talet började nämligen Spencer bekymra sig för hur man skulle hindra att en alltför frikostig statlig monetär givmildhet ledde till en multiplicering av ”the incapables and degraded”, ”relatively worthless people” och de horder av människor han angav som ”sources of misery to themselves and others”.
Den sannolikt mest fylliga idéhistoriska analysen av detta (som jag redan citerat) sammanfattar:

Altruism between individuals in Victorian society, Spencer thought, had to be strictly limited. It should be subordinated to rational egoism and should be the result of individual sympathy, moderated by a careful consideration of consequences, rather than being enacted through the indiscriminate and coercive apparatus of the state. (Dixon 2008.

Spencers reträtt från den villkorslösa altruismens teori och praktik kunde svenska läsare ta del av 1891 genom en artikel i samma dagstidning vi tidigare gjort nedslag i.
Under rubriken Herbert Spencer och den sociala frågan beklagar då ingen mindre än Gustaf Steffen att denne filosof  ” till hvilken hela världen lyssnar med uppmärksamhet” nu medverkar i en antologi som ”utan tvifvel [är] det viktigaste anti-socialistiska aktstycke, som på länge sett dagen i England ”.

Steffens kritik skjuter in sig på påståendet att ”det är under den frivilliga kooperationens system, som produktionen numera bedrifves öfverallt i de civiliserade samhällena”. Detta trots att alla (inklusive Spencer själv enligt Steffen) egentligen vet att det krävs kapital och andra förutsättningar för samtliga inblandade innan produktionsrelationer kan betraktas som frivillig kooperation.

Spencers direkta och indirekta inflytande över efterföljande debatter om altruism/egoism skulle visa sig bli omfattande och långsiktigt. Ett viktigt och kanske ödesmättat exempel är när en text från hans altruism-vänliga period om etik översattes till tyska (1880) och lästes av en viss filolog vid namn Friedrich Nietzsche. Nu blev tanken på altruism definitivt ett hatobjekt.

Vi ska här inte gå in på hur detta formulerades och förändrades fram till dags dato. Att en motkraft definitivt etablerats – sannolikt mer destruktiv för världen i materiella hänseenden än för altruismens fortsatta idéhistoria – står klart. På flera ställen och bland annat i sin bok Den glada vetenskapen (1882) attackerade Nietzsche ”den pedantiska engelsmannen Herbert Spencer” och undrade vad som fick honom ”att babbla” om den ”framtida försoningen mellan egoism och altruism” som denne ”väver fabler om”. (Dixon 2008).

Vid förra sekelskiftet var det många som såg kampen mot egoismen som hopplöst förlorad. Av stor betydelse var att alltfler intellektuella sällade sig till Comte, Spencer och Nietzsche i att ifrågasätta människan som Guds avbild och skapelse. Både i samtida debatt och retrospektiv analys ser många Charles Darwins evolutionsteori som avgörande för en avkristnad människouppfattning. Detta bidrog till att nyckelordet egoism nu ersatte Comte-Spencers sekulariserade altruism.

Bilden av naturen och samhället som ett allas krig mot alla verkade segra via Darwinismen och blev ”allestädes närvarande och definitivt en av de mest moderna trenderna i europeiskt och amerikanskt tänkande” (Claeys 2000).
”Survival of the fittest” fick en plats i det allmänna medvetandet. Många övertygades om att självhävdelse, överlevnadsinstinkt och egoism driver fram både samhällsutveckling och biologisk evolution. Här etablerades många paralleller till den nutida nyliberalismens ständiga tal om ”konkurrenstryck”. Inom hela det samhällsvetenskapliga fältet (inte enbart ekonomi) kom så den egocentriskt nyttokalkylerande – rationellt ”egoistiska” – människan att stå som modell under senare delen av 1900-talet.

Den gängse bilden av människan som naturligen en egoist var dock en konstruktion– inte en nödvändig konsekvens av vetenskapliga upptäckter – och dessutom en konstruktion på lösa fundament:

1) Darwin redovisade själv många observationer av samarbete, hjälpbeteende och sympati. Ett viktigt exempel är The descent of man (på engelska 1871) som efter genomgång och nogrann analys kan konstateras innehålla två substantiella kapitel:
”emphasizing the importance of mutual help, sympathy, and love in the animal world, and looking forward to a future in which human beings would become endowed with ever stronger instincts and refined consciences.” (Dixon 2008).

Darwin använde visserligen inte själv ordet altruism, men det står ändå helt klart att han behandlade just sådana fenomen (både mellan djur och mellan människor) och integrerade dessa iakttagelser i sina analyser.

2) Darwin fick själva begreppet ”survival of the fittest” direkt från Herbert Spencer och införde detta först i femte upplagan (1871) av sin bok om Arternas ursprung (först publicerad 1859).

Redan mot slutet av 1850-talet hade Spencer formulerat denna tankegång och då huvudsakligen med dåtidens samhällsförhållanden i åtanke. Detta glöms ofta, eller förtigs, men redan 1897 kunde faktiskt den svenska allmänheten läsa följande i en längre artikel om engelska evolutionister:
”Spencer fattade utvecklingstanken först i samband med de sociala företeelserna, deras uppkomst och fortskridande förändringar”.
Och vidare i samma artikel;
”Darwins bok utkom 1859; och under åren 1850, 52, 54, 55, 57 och 58 gaf Spencer ut åtta olika publikationer, som behandlade social, biologisk, intellektuell och etisk evolution” (signaturen GFS, sannolikt Gustaf Steffen).

3) Varken Darwin eller Spencer hade någon entydig eller vetenskapligt grundad uppfattning om exakt vilka egenskaper som avgjorde vilka samhällsmedborgare som hade bäst överlevnads- och fortplantningschanser. Det säger sig självt att utvecklingen blir annorlunda om det är egoister, altruister, de med blandade motiv, de mest fruktsamma eller de med högst intelligens som för sina egenskaper vidare (vilket Darwin lutade åt) (Claeys 2000).

4) Både Spencers och Darwins analyser byggde på antagandet att förvärvade egenskaper kan överföras genom biologiskt arv mellan generationerna. (Darwin på ett mer sammansatt och svårtolkat vis, se vidare Paul & Linquist 2021).

En svårighet är naturligtvis att exakt ange vilka egenskaper man talar om (och hur oföränderliga de ska vara för att betraktas som endast biologiskt ärftliga). Det avgörande för framtiden var att många stärktes i den etablerade uppfattningen att förvärvade egenskaper kan ärvas.
Darwin själv inbjöd till denna tolkning när han i Descent of man exempelvis skrev ”there is no cause to fear that the social instincts will grow weaker, and we may expect that virtuous habits will grow stronger, becoming perhaps fixed by inheritance.” (Darwin 1882).

Alltfler började vilja ”lösa” olika (uppfattade eller verkliga) samhällsproblem genom att helt enkelt döda eller sterilisera oönskade personer.

En farlig dörr öppnades: Tanken att personlighetsskillnader, sociala- och kulturella drag kunde föras vidare biologiskt – och stoppas denna väg. Nödvändigheten av ansträngning, konkurrens och karaktärsdanande uppfostran – sådant en människa kan förvärva under sitt liv – var viktiga temata i samhällsdebatten och därmed låg eugenikens skrämmande resonemang i förlängningen av Spencers och Darwins inflytande.  Alltfler började vilja ”lösa” olika (uppfattade eller verkliga) samhällsproblem genom att helt enkelt döda eller sterilisera oönskade personer. Allt kan inte skyllas på Spencer eller Darwin, men hela denna dystopiska möjlighet öppnades som en del av den debatt vi gjort nedslag i (Claeys 2000).

När det gäller det något snävare temat – hur kampen mot egoismen förändrades – är nog den viktigaste lärdomen av 1800-talets debatt att båda sidor fastande i en binär begreppsapparat. Håller vi oss till samhällsforskningen kan vi konstatera att allt fler ställde frågan: Är vi egoistiska eller är vi altruistiska eller möjligen både och (antagande om ”mixed motives” verkar idag vara den vanligaste positionen).

Den missledande ambitionen att utröna vilka egenskaper människan nödvändigtvis har hänger samman med den evolutionistiska och naturalistiska ansats som tidigt skapades. Det binära resonemanget riskerar dessutom att låsa fast tänkandet i en endimensionell skala där ytterligheterna representerar Gott och Ont.

Det är dags att överge den begreppsapparat vi ärvt från 1800-talet. Comte upptäckte inte altruismen, som han själv trodde, han uppfann ordet i ett visst polemiskt syfte.

Det finns många olika sätt att visa medkänsla, solidaritet och bidra till gemenskap och samarbete. Och det finns många känslor och handlingar som gynnar den starkes rätt, ökar ojämlikheten och skapar individuell känsla av frihet för den smarte, starke eller vackre.
Låt inte en klumpig samhällsvetenskap med missriktade (natur)vetenskapliga ambitioner skymma sikten: Vi är alla förmögna till olika slags handlingar, i olika historiska och sociala sammanhang. Vi skapar hela tiden olika slags ”altruism” och olika slags ”egoism”. Sluta att leta efter vem som är på ena eller andra viset!

Hur var det då med alla dessa praktiska samlevnadsexperiment som försökte sig på en eller annan variant av icke-egoism? De misslyckades ju! Förvisso, men många ville uppenbarligen både delta och gå till handling.

Hur många praktiska försök med allomfattande egoism finns det? Inte många. I själva verket blev ju utopi både teoretiskt och praktiskt liktydigt med ”socialism” (och närbesläktade idéer på temat altruism), även om det finns exempel på teoretiska utopier som inspirerats av ”survival of the fittest” och frihet för den starke (Fitting 1991).

Och tänk efter själv: Skulle du vilja leva i ett strikt upplagt ”Egopolis”? Hur stor är sannolikheten att just du skulle överleva och frodas? Redan självbevarande/egoistiska skäl talar emot deltagande i fullfjättrade ego-experiment!

***

Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook

***

Refererad litteratur utöver länkad i text:

Louis T Budd (1951) ”The Naming of Altruria, California”, Western Folklore, vol 10, no 2.

Gregory Claeys (2000) “ The ‘Survival of the Fittest’ and the Origins of Social Darwinism”, Journal of the History of Ideas, vol 61, no 2.

Thomas Dixon (2008) The Invention of Altruism. Making Moral Meanings in Victorian Britain. Oxford university press.

Peter Fitting (1991) “Utopias Beyond Our Ideals: The Dilemma of the Right-Wing Utopia”, Utopian Studies, vol 2, no 1/2.

Robert S Fogarty (1975) “American Communes 1865-1914”, Journal of American Studies, vol 9, no 2.

Oren Harman (2014) “A history of the altruism-morality debate in biology”, Behaviour, vol 151, no 2/3.

Anton Nyström (1879) Positivismen. En systematisk framställning af denna jemte en biografi öfver dess grundläggare Auguste Comte. Stockholm: Positivistiska missionens förlag.

Kristen Renwick Monroe (1994) “A fat lady in a Corset: Altruism and Social Theory”, American Journal of Political Science, vol 38, no 4.

Philippe Steiner (2017) ” Religion and the sociological critique of political economy: Altruism and gift”, European Journal of History of Economic Thought, vol 24, no 4.