ESSÄ. Tidigare generationers progressiva syn på arbetstid som en maktfråga kan kännas avlägsen i dag. Men arbetstidsfrågan har alltid präglats av konflikter, menar ekonomihistorikern Linn Spross.
Uppdelningen mellan fritid och arbetstid var avgörande i framväxten av ett nytt ekonomiskt system, i synnerhet när arbetstiden blev möjlig att mäta i timmar och minuter. Teknikhistorikern Lewis Mumford har hävdat att det var just klockan, snarare än ångmaskinen, som var den industriella revolutionens viktigaste uppfinning.
Att dela upp livet i två separata delar var dock ingenting som skedde utan motstånd. Kapitalismens genombrott kom att forma en ny tidsdisciplin. Påförandet av denna nya disciplin möttes av protester hos de arbetare som var vana vid en otydlig gräns mellan arbete och fritid, en slags luddighet som gjorde att det där med att arbeta på arbetsplatsen inte var så himla noga. I alla fall inte hela tiden.
Arbetstiden blev och har förblivit en fråga om konflikt, om vem som vinner på arbete och vem som vinner på fritid.
Exempel från Sverige på 1800-talet visar på seder som blåmåndagar, som innebar att arbetarna inte dök upp eftersom måndagar av tradition var en dag då man skolkade från arbetet eftersom man var bakfull. Likaså sjöng många gesällvisor frihetens lov, om att hela veckan mest gick ut på att slå dank och försöka att arbeta så lite som möjligt. Centralt i den nya fabriksdisciplinen var den mätbara, kvantifierbara tiden. Tänk en tid innan klockor, tänk en tid innan man ens visste vad en timme eller minut var för något. Själva upplevelsen av tid kom ofrånkomligen att förändras då tiden hägnades in och gavs ett värde i kronor och ören. På var vägg fanns nu en klocka, en ständig påminnelse om att tiden gick och att den var begränsad.
Arbetstiden blev och har förblivit en fråga om konflikt, om vem som vinner på arbete och vem som vinner på fritid. Djupt inbäddad i denna konflikt ligger den specifika formen arbete har i ett kapitalistiskt samhälle. Den enklaste definitionen av kapitalism pekar ut två specifika funktioner, som i allra högsta grad präglar dagens Sverige: kapitalackumulation och lönearbete. Det lilla prefixet ”löne” framför efterföljden ”arbete” är i detta sammanhang centralt; arbetet som sådant är något vi människor antagligen aldrig blir fria ifrån. Det är något vi alltid har gjort och alltid kommer att göra, något som ligger i människans natur. Men lönearbete innebär att sälja arbetskraft. Arbetskraften ska alltså kunna behandlas som en vara, som ska gå att köpa och sälja på en arbetsmarknad.
Men det finns ett krux med varan arbetskraft som gör den annorlunda än alla andra varor: den går inte att skilja från den människa som säljer den. Arbetskraften kan därmed inte tas i anspråk hela tiden, för då klarar sig inte den människa som arbetskraften kommer från. Detta krux gör lönearbetet till något motsägelsefullt. Å ena sidan ska arbetskraften kunna behandlas som en vara, å andra sidan är det fullständigt omöjligt att göra just detta. Arbetskraften som en vara kräver reproduktion. Människan som säljer arbetskraften måste äta, sova och klä sig för att kunna gå till arbetet nästa dag. För att det ska finnas arbetstid måste det alltså finnas fritid. Fritiden och arbetstiden är därmed motsatser, radikalt annorlunda från varandra samtidigt som de förutsätter varandra och är ömsesidigt konstituerande.
Arbetstidsförkortning – från reformpolitik till uppgivenhet
I dag talas det om att gränsen mellan arbetstid och fritid återigen är på väg att försvinna. Denna gång tycks det dock inte handla om att fritiden då och då sipprar in i arbetstiden, utan tvärtom att gränserna mot ett alltmer krävande lönearbete är svårare att upprätthålla. Själva ordet fritid implicerar att det är en tid man själv äger, som man är fri att själv disponera. En fri tid bortom de krav som lönearbete ställer och därmed radikalt annorlunda än detta arbete. En av de första att skriva om arbetarnas kamp för mer fritid var Karl Marx, som å ena sidan såg denna kamp som en kamp mot själva kapitalet, som ställde upp gränser för hur långt exploateringen av arbetarna kunde gå, å andra sidan menade att fritiden i ett kapitalistiskt system bara innebär reproduktion av arbetskraften. För Marx fanns det ingen fri tid. All tid som inte ägnades åt arbete ägnades åt att göra det möjligt att sälja arbetskraften dagen därpå.
Det är ungefär 150 år sedan Marx präntade ner sina rader om fritiden som en nödvändighet för kapitalistisk varuproduktion. En tid långt innan fritidsgårdar och kennelklubbar, keramikkurser och spelsällskap, långt innan chartersemestrar till solen. Ungefär samtidigt som Marx skrev om lönearbetet och fritiden i den kapitalistiska epoken väcktes det första förslaget om kortare arbetstid i Sveriges riksdag. Den frikyrkliga liberalen Nils Hansson menade att en arbetstidsförkortning var nödvändig eftersom arbetet i fabrikerna skedde under fruktansvärda förhållanden och arbetarna behövde skyddas. Men hans förslag kom inte att bli verklighet. För många andra var tanken om en lagstadgad arbetstid absurd, att lagen skulle gå in och bestämma hur länge en vuxen man skulle kunna arbeta, nej, det skulle han väl ändå kunna bestämma själv.
Det var långt senare tiden slutligen var inne för kortare arbetstider. 1919 fick Sverige sin första lag om lagstadgad normalarbetstid. Det var åtta timmars arbetsdag – denna symbol för en arbetarrörelse, detta stridsrop som synts på banderoller och skanderats i demonstrationer – som slutligen kom att lagfästas. I spåren av den ryska revolutionen och de många konflikterna på arbetsmarknaden var statsmakten pressad att göra någonting. De svenska arbetarna verkade vara på randen till en revolution. De krävde kortare arbetstider för att arbetets värde skulle tillfalla dem som arbetade, inte dem som köpte arbetet.
Svenska arbetsgivareföreningens ordförande menade att arbetstidslagen var ”en stor olycka för hela vårt land”.
Arbetstidslagen motiverades av statsmakten som ett slags gemensamt intresse för både arbete och kapital, ty en bra arbetare var en utvilad arbetare. I en uppföljande statlig utredning uttrycktes den fromma förhoppningen att arbetstidslagen skulle kunna lugna ner läget en smula och få arbetarna att tro på ”det fredliga framåtskridandets väg”. Så kunde ett systemkritiskt och radikalt krav omformuleras till klassamarbete och politik alla tjänade på. Svenska arbetsgivareföreningens ordförande menade dock att arbetstidslagen var ”en stor olycka för hela vårt land”. Arbetsköparna gick till motoffensiv mot arbetstidslagen genom att i ett centraliserat program dra in raster och annan ineffektiv arbetstid. Den kortare arbetstiden skulle kompenseras med att täppa till alla lediga luckor i arbetsdagen.
Det dröjde ett par decennier innan nästa stora, generella, arbetstidsförkortning kom. Först skulle alla dessa arbetare som var undantagna i 1919 års lag komma med på tåget. Det var lantarbetarna, butiksbiträdena – till och med hemmafruarna – som skulle få mer fritid. Alla skulle med, och slika socialpolitiska reformer var en investering i samhället som gav avkastning. De är ett exempel på vad socialdemokraten Gunnar Myrdal kallade produktiv socialpolitik. Ingen behövde stå för notan, eftersom de kortare arbetstiderna ledde till mer arbetsglädje och ett högre tempo och därmed en produktivitetshöjning. Arbetstidsförkortning som socialpolitik var därmed en investering.
För en nutidsmänniska som är van vid att alla politiska reformer beskrivs som väldigt tryckande bördor kan Myrdals tankar kännas främmande. Vi som är vana vid att sociala framsteg är för dyrt, att vi hela tiden lever på gränsen till välfärdssamhällets kollaps. Vi som vet att det inte kan bli bättre men hoppas på att det inte ska bli så himla mycket sämre. Det var ett annat samhälle, en annan ideologi. En annan socialdemokrati, höll jag nästan på att skriva.
Arbetstidsfrågan blir feministisk politik
Konflikten om hur lång arbetsdagen ska vara har handlat om vem som ska få njuta frukterna av lönearbete. Mer fritid kan förstås som en omfördelning, något som höjer priset på arbetskraft. Men allt arbete är inte lönearbete. Fritiden kan också, för somliga, innebära just arbete.
På 1970-talet formulerade feministerna Selma James och Mariarosa Dalla Costa därför krav på lön för hushållsarbete. De menade att kvinnors obetalda arbete i hemmen länge nog hade setts som en slags personlig tjänst som kvinnor utförde, snarare än ett faktiskt arbete som hade en grundläggande funktion i ett kapitalistiskt samhälle. De krävde en formalisering och ett erkännande av hushållsarbetet. Att erkänna hushållsarbetet som just ett arbete skulle ta bort föreställningar om att det var något kvinnor gjorde för att de var särskilt disponerade för detta, som om det var ett frivilligt arbete kvinnor utförde, för att de gillade det. Det var ett strategiskt politiskt krav, ett ifrågasättande av samhällets och marxismens blindhet för hur det obetalda och reproduktiva arbetet fungerade i ett kapitalistiskt samhälle.
Konflikten om hur lång arbetsdagen ska vara har handlat om vem som ska få njuta frukterna av lönearbete. Mer fritid kan förstås som en omfördelning, något som höjer priset på arbetskraft.
Konflikten om hur lång arbetsdagen ska vara har handlat om vem som ska få njuta frukterna av lönearbete. Mer fritid kan förstås som en omfördelning, något som höjer priset på arbetskraft. James och Dalla Costa pekade mot att familjen inte var en arena för fritid, utan tvärtom för kvinnors arbete. Deras resonemang påminner om det som låg bakom de statligt subventionerade husmoderssemestrarna, som debatterades i riksdagen mot slutet av 1930-talet och klubbades igenom i början av 1940-talet. Motiveringen då var att de svenska husmödrarna, särskilt de ur arbetarklassen, utförde ett slitigt och tungt arbete som de aldrig fick vila ifrån. Dessutom var deras arbete nödvändigt för samhället, lika viktigt som lönearbetet. I utredningen som förberedde förslaget lades mycket möda på att definiera vad husmoderns arbete faktiskt var, det behövde man veta för att veta vad hon skulle vila från. Slutsatsen var att husmodern behövde tas ut ur familjen för att kunna få vila, inte bara ut ur hemmet. Om hon hade semester tillsammans med make och barn skulle hon förmodligen behöva arbeta på sin semester.
Förslaget om husmoderssemester klingar radikalt än i dag, eftersom det innebar att man uppvärderade hushållsarbetet, jämställde det med lönearbetet. Samtidigt var inte syftet med förslaget att omfördela detta arbete. Det var ett förslag som syftade till att tillgodose husmoderns rekreationsbehov, just för att hon skulle kunna fortsätta fungera som husmoder.
Arbetsdagens längd har intresserat feministiska teoretiker, som inte bara ser den som en fråga om lönearbete utan även om det reproduktiva hushållsarbetet. Alva Myrdal och Viola Klein propagerade för sex timmars arbetsdag på femtiotalet. De menade att kvinnan behövde kortare arbetstider om hon skulle kunna lyckas med att kombinera rollen som moder med rollen som förvärvsarbetare. Deras föreställningar om kvinnans dubbla roller kritiserade sedan feministen Eva Moberg och formulerade en slags likhetsfeminism, där hon menade att kvinnan, liksom mannen, endast hade en roll att fylla och det var rollen som människa. Moberg såg i stället sex timmars arbetsdag som en möjlighet för hela familjen att fungera, trots att bägge föräldrarna lönearbetade. Det var i denna form som idén med sex timmars arbetsdag vann mark under 1970-talet.
Det finns något visst med familjepolitikens lockelser, familjens förmåga att skapa politisk konsensus över hela höger–vänster-skalan. Samtliga partier, utom Moderaterna, hade sex timmars arbetsdag eller trettio timmars arbetsvecka som långsiktigt mål. Familjen är en av de få moraliska storheter som kan stå i konflikt med lönearbete och ibland vinna företräde i denna konflikt, eftersom den tolkas och lyfts fram som något ofrånkomligen gott och värt att skydda. Samtidigt är familjen för somliga ett hårt arbete, utan tacksamhet och utan betalning.
Omfördelning via arbetstid eller ägande?
Liksom familjen och det reproduktiva arbetet kan fritiden vara lönearbetets förutsättning. Men fritiden kan också betraktas som lönearbetets motsats, en radikalt annorlunda tid. Fritiden är i den meningen inte något neutralt, den är inte per definition avslappning och vila. Det beror till stor del på vem man är. Fritiden handlar om ekonomi, att ha råd med en meningsfull fritid. I dag är dock det som decennier tidigare kallats för ett fritidsproblem mindre diskuterat. Det tycks inte längre vara en lika hög politisk prioritet att se till att alla har tillgång till en bra fritid. Kanske är det för att fritiden som begrepp sällan diskuteras som annat än ett rent instrumentellt värde.
Det tycks inte längre vara en lika hög politisk prioritet att se till att alla har tillgång till en bra fritid.
Ett argument för mer fritid som gjort comeback är till exempel att kortare arbetstider är boten på problem med arbetslivet. I särskilt pressade yrkesgrupper experimenterar man med sex timmars arbetsdag, som i de kvinnodominerande vårdyrkena där man testat om det kan hjälpa mot ohälsa och stress.
Det är inte svårt att se en motsättning i hur arbetet är organiserat i dag: i vissa yrken finns det för få som arbetar, så pass att arbetsbördan blir övermäktig för dem som jobbar och gör att de blir sjuka. Samtidigt finns det enligt somliga för lite arbete att utföra. Då framstår arbetsbesparande teknologi som ett hot och en fara – eftersom det gör människor arbetslösa i ett kapitalistiskt sätt att ordna arbete.
I dag varnas det för att teknologin kan konkurrera ut den mänskliga arbetskraften. Det är alltså en problemformulering som utgår från att processen att göra mänskligt arbete överflödigt har en baksida, eftersom människor i vårt ekonomiska system måste arbeta för att kunna försörja sig. Lönearbete bygger på att man måste arbeta för att förtjäna något, behovstillfredsställelse är därmed kopplat till prestation. I ett samhälle där arbete inte längre behövs måste behoven kopplas bort från kraven på motprestation. Arbetet måste kopplas bort från tiden som värdemätare. Då kanske inte människors behov hela tiden skulle framstå som en kostnad, något som har en prislapp som kanske inte går att betala.
Det bästa sättet att bli rik är att äga mycket kapital, och det är givetvis lättast att äga mycket kapital om man redan från början hade en del att äga.
Längden på arbetsdagen diskuteras ibland som en fråga om vad ”samhället” har råd med, om det är ett rimligt begär utifrån de resurser som finns. Då ska man minnas att det finns politiska föreställningar djupt inrotade i både att kortare arbetstider är en kostnad och att det skulle vara en fråga om samhällsekonomi.
Men samhället som enhet sitter inte på en gemensam pott med pengar som medborgarna får hjälpas åt att prioritera. Samhällsekonomin, i den mån vi kan tala om en sådan, handlar om omfördelning av rikedomar. Vi kan bara utgå från att omfördelning är orättfärdigt om vi utgår från att rikedomar – utan omfördelning – fördelas på ett rättvist sätt från första början. Trots att lönearbete, prestation och behov är intimt sammankopplade är det inte så att den presterar hårdast som får mest. Det är nämligen ganska svårt att bli superrik av att endast lönearbeta. Det bästa sättet att bli rik är att äga mycket kapital, och det är givetvis lättast att äga mycket kapital om man redan från början hade en del att äga.
Om vi accepterar att ägande är den grund varpå människors behov och begär rättmätigt kan graderas och tillfredsställas slipper vi en massa jobbiga följdfrågor om rättvisa, vi slipper tänka på att de som arbetar för någon annan ofrånkomligen tjänar pengar åt den personen. Vi slipper hela denna problematik om vem som äger tiden och vem som har rätt att vinna på lönearbete.
Men om vi inte accepterar detta blir den enkla frågan om hur länge människor ska arbeta en stor fråga. En fråga om hur ekonomin är organiserad, vilka konfliktlinjer som finns i ett samhälle och vad vi egentligen drömmer om att göra med alla dessa år, månader, timmar och minuter.
***
Följ Arena Essä på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
