Fransk politik Macron blev återvald som president men inför parlamentsvalet 12-19 juni ställs han för första gången mot en enad vänster. Utan majoritet i parlamentet skulle besvärliga år vänta. Samtidigt undrar många vart Le Pen tagit vägen. När vänstern och Macron möts står valet mellan kontinuitet och en brytning som kan skaka den femte republiken i grundvalarna. Det skriver Peter Lindh, statsvetare och socialdemokrat som följer franska valet.
Det franska valsystemet är inte nådigt mot små partier. När fransmännen återigen går till val den 12 juni, den här gången för att välja 577 ledamöter till parlamentets underhus ”nationalförsamlingen” (Assemblée Nationale), är det bara en politiker per valkrets som blir vald. För att gå vidare till den andra och avgörande valomgången, som hålls 19 juni, krävs inte bara 12, 5 procent av de röstande, utan av de som är inskrivna i röstlängden. Med tanke på att valdeltagandet i genomsnitt var 49 procent i parlamentsvalet 2017 så krävs alltså ofta inte mindre än 25 procent för att gå vidare till andra omgången, om ingen blir direktvald vill säga. Vinnaren tar allt och ingen pardon lämnas till små partier, eller till partier med geografiskt utsmetade väljarskaror för den delen.
Det här är tydligt i valresultatet från parlamentsvalet 2017. Då vann Macrons parti La République en marche (LREM) en majoritet i parlamentet med 308 platser, trots att bara 28,2 procent lade sin röst på partiets kandidater. Parti socialiste (PS) led ett historiskt nederlag och lyckades bara vinna 29 platser med sina 7,4 procent av rösterna, långt ifrån de 280 platser som man vann efter att Hollande var nyvald president. Jämfört med Marine Le Pens Rassemblement National (RN) var det ändå en generös utdelning: trots att partiet fick stöd av 13,2 procent av väljarna lyckades man bara vinna 8 valkretsar. Det mest bisarra exemplet är ändå jämförelsen mellan de gröna Europe Ecologie-Les Verts (EELV) och liberala Mouvement démocrate (Mo Dem), där de förra vann ett (1) mandat på 4,3 procent och det senare hela 42 mandat med 4,1 procent.
Med tanke på att valdeltagandet i genomsnitt var 49 procent i parlamentsvalet 2017 så krävs alltså ofta inte mindre än 25 procent för att gå vidare till andra omgången.
Frågan alla ställer sig nu är om Macron kommer att lyckas få en majoritet i parlamentet även efter detta presidentval. Andra valomgången slutade med 58,55 procent för Macron mot Le Pens 41,45 procent och detta får ändå betraktas som ett misslyckade för presidenten på flera plan. Långt ifrån alla som röstade på Macron gjorde det av övertygelse – 42 procent gjorde det för att stoppa extremhögern. Le Pen skördade sin största framgång hittills. Den nyvalde presidentens segertal blev nedtonat och känslosamt, fyllt av löften till alla dem som röstat på honom av plikt. Hela 28 procent hade inte gått och röstat alls.
Presidenten brukar få en majoritet bakom sig i parlamentsvalet, men det är tveksamt om Macron kan räkna med vänstern den här gången. I parlamentsvalet kan fler än två kandidater ställas mot varandra i andra omgången vilket gör att Macron inte kan förlita sig på att vara alternativet bättre än extremhögern. Särskilt inte nu när vänstern har enats. I början av maj presenterades Nouvelle Union Populaire écologique et sociale (NUPES), en ”ny folklig union” med ekologiska och sociala förtecken.
Det är inte första gången vänstern enar sig, men överenskommelsen sticker ändå ut på en rad punkter. För det första är det en överenskommelse på nationell nivå, vilket gör att partierna nu kommer att gå fram med gemensamma kandidater i varje valkrets för att öka chanserna att vinna mandat. Överenskommelsen nåddes i rekordfart och redan inför första omgången i parlamentsvalet, annars brukar det dröja till andra valomgången innan partier som båda har gått vidare till andra omgången slår ihop sina påsar för att vinna över en gemensam fiende. NUPES sticker också ut på en avgörande punkt, och det är vem som håller i taktpinnen. När vänstern enades 1972 var det under blivande president François Mitterand och 1997 under Lionel Jospin, båda representanter för det då statsbärande PS. Den här gången är det extremvänsterns starke man Jean-Luc Mélenchon som agerar dirigent.
För PS är det en överenskommelse under galgen. Eftersom Mélenchons parti La France Insoumise (LFI) – “det okuvade Frankrike” och de gröna redan var på väg att komma överens, ställdes PS inför valet att ansluta samverkan eller bli utkonkurrerade. Anne Hidalgo, PS presidentkandidat 2022, fick bara 1,8 procent av väljarstödet i presidentvalet vilket till och med var sämre än Benoît Hamons katastrofval på 6 procent i presidentvalet 2017. Hidalgo erkände redan några dagar innan i presidentvalet att hennes största misstag var att tro att hon kunde ena vänstern och nu är det alltså just detta Mélenchon lyckats med. Stärkt av sina 22 procent i presidentvalet är det han som dikterar villkoren. NUPES valplattform är mycket lik Mélenchons manifest med förslag om att sänka pensionsåldern till 60 år, höja minimilönen, ”idka olydnad” mot vissa EU-regler och skydd av köpkraften med priskontroller på basvaror. Mélenchon parti LFI får också fler kandidater på listan än de andra partierna tillsammans: 326 stycken. En rad ekologiska partier får dela på 100 mandat, varav de gröna EELV får 80. PS får 70 och kommunistpartiet 50.
Det är inte första gången vänstern enar sig, men överenskommelsen sticker ändå ut på en rad punkter.
Även namnet bär Mélenchons prägel: Union populaire är en del av namnet till hans kampanj inför presidentvalet. Till de andra partiernas förtret råkar han ibland missa en bokstav eller två i akronymen ”NUPES” vilket får det att låta som att det är en ny version av hans egen rörelse. I presidentvalet rönte Mélenchon stora framgångar genom att bli vänsterns starke man och uppmanade till nyttoröstning, en uppmaning som halva hans väljarskara verkar ha följt. Inför parlamentsvalet har han slugt utropat sig själv till premiärministerkandidat.
Att en fransk president tvingas tillsätta en premiärminister av en annan politisk färg än sin egen, en så kallad cohabitation – ”samboskap” har skett flera gånger tidigare. 1986-1988 tvingades socialisten Mitterand tillsätta högerns Jacques Chirac som premiärminister och sedan Édouard Balladur 1993-1995. 1997-2002 var det Chiracs tur att efter att ha blivit vald till president 1995 tvingas dela bo med socialisten Lionel Jospin som premiärminister. Faktum är att den här typen av samregerande tidigare var vanligt i fransk politik, men sedan man gått från att presidenten väljs på fem år istället för sju, vilket trädde i kraft i och med presidentvalet 2002, har det aldrig inträffat. Eftersom parlamentsvalet numera följer direkt inpå presidentvalet har den vinnande presidenten fått ett övertag och hittills lyckats vinna en majoritet även i parlamentsvalet. Det är detta mönster som vänstern vill bryta.
Le Pen fick högre stöd i presidentvalet än någon annan högerextrem kandidat dessförinnan och hennes politiska makeover var uppenbar i den enda valdebatten som ägde rum mellan de två presidentkandidaterna. Macron var på offensiven. Med risk för att bekräfta fördomarna som en arrogant översittare, långt ifrån vanligt folks vardag, talade han i mun, avbröt och briljerade. Kanske ville han mobilisera sina egna trupper, men mer sannolikt handlade det om att provocera Le Pen att tappa kontrollen som i deras förra kraftmätning 2017. Då förlorade sig Le Pen i aggressiva utfall och dömdes ut som opresidentiell, vilket definitivt stängde portarna till Elyséepalatset. Även om Macron även den här gången vann sakdebatten- ”kramade Le Pen som en boa constrictor” – som Le Mondes analys löd , så lyckades Le Pen behålla sitt lugn och den image hon så omsorgsfullt byggt upp av sig själv som statskvinna. På så sätt blev RN ännu lite mer rumsrent och Le Pens 41,5 procent är ett kvitto på det.
Trots framgångarna i presidentvalet ser det dock inte ut som att RN på allvar utmanar Macron i parlamentsvalet. I parlamentsvalet 2017 lyckades man skrapa ihop 8 mandat efter att ha fallit till 14 procent. Ett parti med geografiskt utsmetad väljarskara som dessutom ofta har en majoritet av väljarna emot sig har svårt i majoritetsval i enmansvalkretsar. Partiets chanser ökar inte heller av att Le Pen varit så passiv att många undrat var hon tagit vägen. Hennes uttalandet att hon inte tror att varken RN eller NUPES kan slå Macron har knappast heller mobiliserat väljare. Till skillnad från vänstern har hon inte heller visat något intresse att ena sin politiska flank mot Macron och dörren till ett samarbete med Eric Zemmours högerextrema rörelse Reconquete har förblivit stängd. Snarare kan man ana att ett strategiskt mål är att utradera denna konkurrent en gång för alla.
Macrons tidigare premiärministrar har alla kommit från högern, men nu är det uppenbart att det är den vänstra flanken som rustas.
Macron är inte typen som sitter vid sidan om och hoppas på det bästa. Samtidigt som vänstern enats kring NUPES har Macron bildat Ensemble – Tillsammans. Förutom Macrons egna parti LREM (som döpts om till Renaissance) omfattar denna samverkan det liberala Mo Dem och Horizons, som kan beskrivas som rörelsens högerfalang och startats av Macrons före detta premiärminister Édouard Philippe. Samtidigt har Macron i sin nya premiärminister Elisabeth Borne funnit en schweizisk armékniv. Eftersom hon varit både transport-, ekologi- och arbetsmarknadsminister och tidigare arbetat med både Lionel Jospin och Ségolène Royal, båda socialister, antas hon både kunna ta sig an valets policyutmaningar men också attrahera vänsterväljare. Vid sidan om medlemskapet i LREM är hon medlem i Territoires de progrès som tillhör mitten-vänsterfalangen av Macrons rörelse. Macrons tidigare premiärministrar har alla kommit från högern, men nu är det uppenbart att det är den vänstra flanken som rustas.
Sin vana trogen hjälper Macron knappast till att höja valtemperaturen utan ägnat sig nu mest åt utrikespolitiken. Det är G7, kriget i Ukraina, Nato och EU. Kanske träder han tillbaka lite för att ge sin nya premiärminister manöverutrymme, men sannolikt vill han också hålla sig borta när det stormar kring tillsättningen av ministern Damien Abad, som anklagats för våldtäkter. Borne säger sig inte ha känt till anklagelserna. Samtidigt fortsätter köpkraften och pensionerna att vara heta frågor. Regeringen har fläskat på med matkuponger, en sköld mot höjning av gaspriser, bränslesubventioner, tredubbling av Macron- bonusen (att arbetsgivare kan ge en bonus till sina anställda) och borttagen tv-avgift. Föga förvånande är NUPES än mer rundhänta och föreslår bland annat en höjning av minimilönen till 1 500 euro netto, höjning av löneindex för tjänstemän och ålderspensionerna men också en värdighetsgaranti för att ingen fransman ska leva under fattigdomsstrecket. Unga från 18 år utlovas bidrag för ökad autonomi.
Opinionsmätningar tre veckor innan valet pekade på att tre fjärdedelar av väljarna skulle stödja något av de tre blocken som nu konsoliderats i fransk politik. Macrons Ensemble låg i täten med 28 procent, följt av NUPES på 27 procent. RN följde en bit efter med 21 procent. Eftersom parlamentsvalet, till skillnad från presidentvalet, sker i 577 valkretsar är det dock svårare att förutsäga hur det kommer gå. När det handlar om att vinna så många valkretsar som möjligt kan även små marginaler få ett stort genomslag. Skillnader på någon procentenhet på nationell nivå betyder mindre än förmågan att vinna hem sina valkretsar. Här var både LREM och särskilt deras allierade Mo Dem mycket slagkraftiga i parlamentsvalet 2017.
Antingen förlorar vänstern igen, eller så står Frankrike inför en brytning av presidentens makt som kan sätta hela femte republiken i gungning.
NUPES program kan beskrivas med ordet rupture, franska för ”brytning”. Det är brytning med marknadsliberalismen, finanspolitikens ramar, med Europa – som man ska vara olydigt mot. Man hymlar inte med att omställningen kommer kräva förändring. Frågan är om fransmännen egentligen vill se en brytning, eller snarare den kontinuitet som Macron representerar? Frågan är också hur länge vänsterns enighet kommer att hålla. Även om man gör ett stort nummer av att programmet är gemensamt, kan Mélenchon inte hindra sig själv från att skryta med att NUPES valplattform är LFI:s program med några procents nyans. Som om man slängt en nypa socker i en stark kopp kaffe. Om vänstern väl skulle gå segrande ur valet är det få som tvivlar på att programmet inte skulle omförhandlas. Kommunisterna har redan markerat sin frihet att följa sin egen väg även om man säger sig stå bakom valplattformen. Kanske tror man inte ens själva på att man kan vinna, men alla verkar inse att det är viktigt att säkra mandat i parlamentet. Mélenchon själv ställer inte ens upp till omval i sin valkrets, även om han hävdar sig vara premiärministerkandidat.
Inom PS gror missnöjet. 70 kandidater går på tvärs med partiledningens överenskommelse inom NUPES och ger inte upp sina kandidaturer utan strid. Huvudet på förstesekreterare Olivier Faure hänger löst om valet slutar i en ännu en katastrof för PS. Tidigare president Holland är mycket kritisk till överenskommelsen, som kan bli början av slutet för PS. Med lite fantasi kan man hävda att Hollande förutspådde den omvälvning som väntar om vänstern skulle vinna valet med Mélenchon vid rodret redan i sina memoarer Les leçons du pouvoir – ”Maktens lärdomar” från 2018:
“[…] om premiärministern vinner i autonomi, om han flyger med sina egna vingar, om han sätter sitt märke, dröjer det inte förrän den blir en konkurrent till presidenten, introduktionen av en statlig dyarki (dubbelregering reds anm.) som varje gång kommer sluta i en brytning.”
Antingen förlorar vänstern igen, eller så står Frankrike inför en brytning av presidentens makt som kan sätta hela femte republiken i gungning.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
