Kina Den 16 oktober, inleder det kinesiska kommunistpartiet sin tjugonde kongress. Förmår partiet förnya sig, eller kommer den utveckling som präglat Xi Jinpings tid vid makten att bekräftas? Det frågar sig den förre Kinaambassadören Börje Ljunggren.
I fjol firade det kinesiska kommunistpartiet (KKP) 100 år. I sitt omfattande arbete From Rebel to Ruler – One Hundred Years of the Communist Party (2021) konstaterar Harvard-professorn Tony Saich, en av västvärldens mest initierade Kinakännare, att: ”Det inte finns något parti som KKP. Partiets livslängd, storlek, uthållighet och förmåga att bemästra till synes omöjliga odds gör det till en mycket distinkt politisk organisation. Ändå är det svårt att precist definiera vad KKP är. Vi kan beskriva dess struktur och dess medlemmars skyldigheter, men vi kan med det inte fånga dess väsen. Omfattningen av partiets kontroll är förbluffande. Det finns partienheter i nästan alla landets fyra miljoner gräsrotsorganisationer…men alltfler rapporter om korruption och oreda. Det finns 90 miljoner partimedlemmar men det är allt svårare för partiet att få särskilt de rika att betala sina avgifter. Vad förmår människor att ansluta sig? Partiet är `the only game in town´ och var och en med politiskt intresse eller personliga aspirationer vill vara med, och alla spänningar i samhället sugs därmed in i partiet…Variationerna förklarar partiets besatthet av enighet.”
Om några dagar, den 16 oktober, inleder detta parti sin tjugonde kongress. Förmår partiet förnya sig, eller kommer den utveckling som präglat Xi Jinpings tid vid makten (2012-) -”säkerhet i landet, inflytande utomlands” – för att citera titeln på en aktuell artikel i Foreign Affairs – att bekräftas. Kommer kongressen att i Xis anda bli en monumental demonstration i obrottslig enighet, snarare än den förnyelse som partiet, landet och världen är i behov av?
Reformer var en förutsättning för partiets överlevnad, men partiets ledande roll fick inte ifrågasättas.
Allt talar för konsolidering snarare än förnyelse. Inför nationaldagen den 1 oktober deklarerade, Wang Huning, nr 5 i politbyrån och partiets ”ideolog”, att ”rorsmannen Xi Jinpings ledarskap var den fundamentala anledningen till partiets och landets historiska framsteg.” Nu ska han, i strid mot det regelverk som partiet lade fast efter Mao, för en tredje femårsperiod utses till ledare för ”det hela”, för parti, stat, militär…
En dramatisk illustration av Saichs tes om partiets anpassningsförmåga manifesterades i november 1978 på KKP:s elfte centralkommittés tredje plenum. Konvulsionerna efter Maos död gjorde att Deng Xiaoping bara två år efter Maos bortgång kunde samla tillräckligt stöd för sin anti-utopiska politik. För Deng gällde att genom ”reformer och öppning” komma ikapp omvärlden, och att tillgripa de medel i form av ekonomiska incitament och demontering av Maos klasskampspolitik och kollektivism som det krävde. Deng var plågsamt medveten om hur långt på efterkälken Kina befann sig i jämförelse med andra länder i regionen och länder i väst. ”Vi är minst 40 år efter länderna i väst”, förklarade han. Av reformkrafterna inom partiet hade han övertygats om att vägen till renässans bestod i att genom ekonomiska reformer, decentralisering och öppning mot omvärlden för inflöde av kapital och teknologi skapa förutsättningar för ekonomisk tillväxt. Kina skulle bygga ”socialism med kinesiska förtecken”.
Allt förutsatte dock att partiet förblev vid makten. Reformer var en förutsättning för partiets överlevnad. Partiets ledande roll fick inte ifrågasättas. Den var själva förutsättningen för att lyckas. Alternativet var kaos. Massakern vid Himmelska fridens torg i juni 1989 var inget han ångrade. Samtidigt såg han det som mycket viktigt att ”vaccinera” mot kult av det slag som gällt under Maoeran, och partiet kunde inte göra allt. Institutioner måste byggas. Själv förblev han fram till sin död 1997 landets oomtvistade ledare, men under sina sista år formellt bara ordförande i Kinas bridgeförbund.
Kina kunde, mycket tack vare omfattande utländska investeringar under globaliseringens guldålder, göra ett teknologiskt språng.
Massakern vid Himmelska fridens torg och Sovjetväldets sammanbrott skapade stor osäkerhet om Kinas framtida väg, många förutspådde partistatens sammanbrott, men 1992 bekräftade en åldrande Deng under sin ”södra resa” att reform och öppning fortsatt skulle gälla och en ny era av hög tillväxt inleddes, utan 80-talets öppenhet. Efter massakern hade Shanghais partisekreterare Jiang Zemin kallats till Peking för att ta över efter den reforminriktade Zhao Ziyang, som visat sig obenägen att slå ner studentupproren. Jiang hade i Shanghai visat erforderlig fasthet gentemot ”upprorsmakarna, och nu föll Dengs val på honom. Färdriktningen angav Deng. Han utsåg också på ett tidigt stadium Jiangs efterträdare, Hu Jintao, som vid partikongressen (2002) i ordnade former utsågs till partiets generalsekreterare. En era av kollektivt ledarskap följde, fjärran från dagens kult av Xi Jinping och hans ”tankar”.
Under dessa decennier kom Kina onekligen ikapp. 2014 blev landet världens största ekonomi mätt i köpkraft. Landet blev, ironiskt nog, globaliseringens största vinnare. Kina kunde, mycket tack vare omfattande utländska investeringar under globaliseringens guldålder, göra ett teknologiskt språng. Inträdet år 2001 i WTO lade grunden för en ny fas med utrikeshandel som drivkraft. Det tidigare slutna landet är i dag världens största utrikeshandelsnation i varor.
Kina har emellertid inte bara blivit allt mäktigare, utan också mer auktoritärt.
En vanlig uppfattning i omvärlden under denna period var att den ekonomiska utvecklingen successivt skulle leda till inte bara ekonomisk liberalisering utan också politiska reformer i Kina. Den uppfattningen förstärktes av internets dramatiska utveckling och the world wide web (www). Kina skulle successivt integreras i den internationella ekonomin och bli ”just like us”.
Kina har emellertid inte bara blivit allt mäktigare, utan också mer auktoritärt. Bakom den kinesiska muren gäller kinesisk internetsuveränitet. 2008 blev en milstolpe. Trots den globala finanskrisen fortsatte Kinas ekonomi att växa i snabb takt. Självkänslan tilltog och med Xi Jinping (2012) inleddes en ny era. Landets pånyttfödelse skulle ske på Kinas villkor. Kommunistpartiet antog en resolution om ”de sju onda”, med konstitutionell demokrati på första plats. Det beskrevs som en fälla gillrad av västvärlden för att hålla tillbaka Kina. Idén om universella mänskliga rättigheter avvisades. Istället fördjupades partistaten med artificiell intelligens (AI) som kontrollstatens ultimata redskap.
Då president Obama under sitt första år vid makten (2009) besökte Beijing var fortsatt engagemangspolitik en självklarhet. Tonen förändrades, men 2015 hade Obama och Xi fortfarande förmåga att samarbeta. Det fick avgörande betydelse för förverkligandet av klimatavtalet. Obama kom ändå att se Kina som en allvarlig ”strategisk konkurrent”, och kritiserade i hårda ordalag Beijing för dess alltmer hotfulla agerande i Sydkinesiska havet. Misstron växte. EU:s förhållningssätt till Kina påverkade också oundvikligheten. I kommunikation till Europeiska rådet och parlamentet våren 2019 beskrevs Kina för första gången som en ”systemrival”. Ingen förespråkade längre ”engagement”. Med Trump kom relationerna att präglas av djupa handelspolitiska motsättningar. President Biden har betonat konkurrens, men också samarbetsmöjligheter och vikten av ”skyddsräcken” mot ödesdigra konflikter. I dagens Washington, där man är oenig om nästan allt, råder dock stor enighet om att Kina är USA:s strategiska motpol.
En dramatisk förändring är samtidigt hur relationerna mellan Beijing och Moskva utvecklats, bottenfrusna efter USA:s normalisering med Peking på 70-talet. Under det senaste decenniet och i synnerhet under de allra senaste åren har relationerna vuxit dramatiskt i djup och omfattning, förenade i ländernas växande aversion mot ett arrogant USA, och mot västvärldens värderingar. Putins invasion av Ukraina har samtidigt, i takt med att det ryska haveriet blottläggs, visat på begränsningarna i den kinesisk-ryska vänskapen, och i de båda ländernas långsiktiga ambitioner. Ryssland blir allt mer av en kinesisk vasall, samtidigt som Kina fokuserar på sin globala roll, med en eskalerad Taiwankonflikt som kritiskt test på den globala polariseringens ödesbestämdhet.
Då kommunistpartiet samlas står partiet inför betydligt större utmaningar än vid den 19:e kongressen för fem år sedan.
Relationerna mellan USA och Kina är tvivelsutan vår tids viktigaste relation och strategisk konkurrens är oundviklig. Avgörande är att denna kan hanteras på ett förutsägbart sätt, vilket för att vara effektivt i kritiska situationer kräver ett ”gemensamt ramverk” som gör att motparten inte automatiskt går till motattack. Idag saknas det och det minimum av förtroende som krävs för att gemensamma globala utmaningar ska kunna hanteras.
Då kommunistpartiet samlas står partiet inför betydligt större utmaningar än vid den 19:e kongressen för fem år sedan. Den kongressen präglades av Xi:s kröning och partiets växande självsäkerhet. Hans ”tankar om socialism med kinesiska särdrag för en ny era” skrevs in i partistadgan, tillika hans namn. Därmed intog han en lika upphöjd placering som Mao och Deng i partiets firmament, och faktiskt av högre dignitet än Deng som inte bidrog med ”tankar” utan bara med ”teori”. Xi skrevs därtill in redan efter fem år vid makten, och inte som i Dengs fall först då han gått bort (1997). Flera ändringar i partistadgan antogs för att apostrofera Xi: ”Partiet ska upprätthålla absolut ledarskap över Folkarmén och andra väpnade styrkor och genomföra Xi Jinpings tänkande om hur militären ska stärkas”. Kina skulle utveckla ett försvar av världsklass, och en försvarsmakt byggd för strid. Kina stod starkt i Östasien och det var, förklarade Xi, dags för Kina ”att inta huvudscenen i världen och ge större bidrag till mänskligheten”. Kina förklaras också, även om landet ansåg sig unikt, ha en modell som innebär” nya val för andra utvecklingsländer”. Deng Xiaopings devis att ”Kina skulle dölja sin förmåga och bida sin tid” var med eftertryck förpassad till historien. Kinas tid var inne. Samtidigt skulle landets ”hundra år av förnedring” aldrig glömmas.
Genom sin plats i partistadgan kan Xi förbli landets yttersta ledare på livstid – en roll som han sannolikt ser som naturlig. Att han kommer att utses för en tredje femårsperiod kan tas för givet.
Vilka kan då kongressens huvudteman förväntas bli, förutom hyllningen av Xi? Ett givet tema är Kinas fortsatta framgångar under partiets ofelbara ledning, framgångar som västvärlden vill förneka Kina. En viktig allt oftare betonad förklaring är att ”den kinesiska demokratin” är en djupare form av demokrati än den kapitalistiskt västerländska. Likaså givet är konstaterandet att landet står inför globala utmaningar utan motstycke, utmaningar som ställer krav på partiets fasta ledarskap. En allt allvarligare säkerhetspolitisk situation, med Taiwan som en akut fråga, ställer ständigt växande krav på försvaret av landet, och partiet. Försvarsmakten har som självklar uppgift att försvara såväl partiet som landet. Världsfreden förutsätter en ”Kina-centrerad världsordning”. De växande globala motsättningarna vad gäller kapitalmarknader, handel och teknologi – och de hotade transnationella värdekedjorna – kommer att göra ökat oberoende till ett centralt tema. Ett teknologiskt ”chip war” hotar. Klimatfrågan kommer att ges stark betoning, med ett förhoppningsvis tidigare mål än dagens helt otillräckliga 2060 som året då koldioxidneutralitet ska vara uppnått – landet svarar i dag för närmare 30 procent av de globala CO2-utsläppen.
Den största aktuella utmaningen- landets akilleshäl – är den försvagade ekonomin med en arbetslöshet på närmare 20 procent i städerna för unga i intervallet 16-24 år. Investeringar på 40 procent av BNP har genererat allt långsammare tillväxt, och växande skuldsättning. Den ohållbart överdimensionerade bostadssektorn är i djup kris. Allt talar för Xi-erans betoning av statsföretag snarare än entreprenörer borde omprövas, men det kommer knappast att ske under Xis centralistiska styre.
”Gemensamt välstånd” kommer att föras fram som ett bärande tema. Mer än 800 miljoner har sedan 1978 ovedersägligen lyfts ovanför landets fattigdomsstreck, men fattigdomen och otryggheten förblir utbredd, inkomstklyftorna är stora, Ginikoefficienten för inkomster ligger på samma nivå som USA:s, och förmögenhetsklyftorna är lika extrema som i västvärlden. Allt detta gör gemensamt välstånd till ett naturligt tema, men den växande betoningen statens – och partiets – roll, innebär växande hot mot de krafter som gjort Kina till ett långt mer innovativt land än vad konventionell visdom kunnat föreställa sig.
Partiets växande roll under Xis ledarskap bottnar, som statsvetaren Joseph Fewsmith konstaterat, i tilltagande leninism, på bekostad av framväxten av öppenhet och trovärdiga institutioner (Rethinking Chinese Politics, 2021). Xi har inte, i Deng Xiaopings tradition, förmått förnya partiet utan i ”stabilitetens” namn hänfallit åt vad Tony Saich beskriver som ”heavy-handed centralism”. Dengs pragmatism har ersatts av Xis övertro på partiet.
Genom sin plats i partistadgan kan Xi (69) förbli landets yttersta ledare på livstid – en roll som han sannolikt ser som naturlig. Att han kommer att utses för en tredje femårsperiod kan tas för givet. I den rådande kulten av honom är han inkarnationen av omistligt ledarskap. Under ytan finns dock ett missnöje med hans maktfullkomlighet, med särskilt de växande ekonomiska svårigheterna och avsaknaden av ekonomiska reformer, och med det extrema fasthållandet vid en covid-19-strategi som fortsatt lamslår 20-miljonersstäder. I kontrollstatens förkrympta civilsamhälle är utrymmet för kritik samtidigt mindre än det varit sedan Mao-eran. Kritik tenderar att axiomatiskt bli opatriotisk.
Allvarligast är Taiwanfrågan, dramats epicentrum, där de senaste månadernas eskalation hotar det sköra status quo som freden balanserar på.
Symptomatiskt för rådande tillstånd är den närmast totala avsaknaden av spekulation om möjliga efterträdare till Xi. Ingen från den sjätte generationen, född på 1960-talet, kom 2017 in i det ständiga utskottet, det verkliga maktcentret. Det bestod, som dittills sedan Folkrepublikens tillkomst, bara av män, alla födda på 1950-talet. Därmed är dock alla i princip inne på sin sista period, om regeln ”67 inne, 68 ute” ska gälla. Så blir knappast fallet men den sjätte generationens tid är kommen.
Ett relativt stort antal av de tjugofem politbyråmedlemmarna kommer att lämna av åldersskäl och politbyråns ständiga utskott med dess sju medlemmar, kommer att se nya, yngre ansikten. Premiärminister Li Keqiang, nummer 2 i partihierarkin men långt mindre inflytelserik än sina företrädare på premiärministerposten, torde – inte helt ovilligt – falla för åldersstrecket. Som efterträdare till honom nämns ofta den reforminriktade Wang Yang (67), bland annat före detta vice premiärminister, sedan 2017 medlem av det ständiga utskottet och ordförande för den konsultativa folkkongressen (CCPCC). Ingen kunde vara lämpligare än Wang Yang att som premiärminister ta sig an landets akuta ekonomiska problem, men utan verklig kris skulle han sakna mandat.
Xi tillmäter lojalitet oerhört stor betydelse och det gör att det så kallade Zhejiang-gänget, partifunktionärer från den provins där Xi länge verkade, är av särskilt intresse bland möjliga namn i den sjätte generationen. En av dem, Chen Miner (61) , betraktas som Xis favorit. Han har gjort raketkarriär och är nu partisekreterare i megastaden Chongqing och medlem av politbyrån. En annan framträdande person i den sjätte generationen är vice premiärministern Hu Chunhua (59), som redan 2012 kom in politbyrån. Hu är knappast Xis man, känd som ”lille Hu” för sin närhet till Hu Jintao och en likartad karriär inom partiets ungdomsförbund, men den klart mest erfarne i sin generation. Ett tredje särskilt intressant namn är Cai Qi (66), partisekreterare i Peking. Alla tre skulle kunna komma in i det nya ständiga utskottet, i skuggan av en Xi som i kultens hybris leder en stagnerande partistat i en värld av djupnande globala motsättningar.
Kan då situationens allvar framtvinga nytänkande av det slag som KKP vid tidigare kritiska tillfällen förmått visa. Kan utvecklingen brytas, bortom den stundande partikongressens retorik? Vad skulle kunna förmå Xi att ändra kurs, bortom ”säkerhet i landet, inflytande utomlands”? Inrikespolitiskt kräver landets klart växande ekonomiska problem en nyorientering, men någon sådan är knappast att vänta.
Utrikespolitiskt är relationerna till USA den allt överskuggande frågan. Det finns skäl att tro att såväl Xi Jinping som president Biden, huvudaktörer men också fångna i det pågående dramat, båda ytterst har ambitionen att undvika förödande väpnad konfrontation. Allvarligast är Taiwanfrågan, dramats
epicentrum, där de senaste månadernas eskalation hotar det sköra status quo som freden balanserar på. Xis ambition är säkert att, som bekräftelse på sitt ledarskap, under sin tid förverkliga återföreningen, men någon fredlig väg att förena demokratin Taiwan med den kinesiska partistaten finns inte. Det vore en tragedi om partikongressen eldade på ett ödesmättat chauvinistiskt agerande, bortom Kinas långsiktiga intressen. Priset skulle, som Putins invasion av Ukraina visar, vara mycket högt – en katastrof – för landet och världen.
Kina är i akut behov av en ny vaccinering mot maktfullkomliga ledare.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
