Demokrati Går det att i detta skede återupprätta och förstärka den demokratiska regleringen av kapitalismen? Det frågar sig Ingemar Lindberg, jurist och författare. Texten är ett utdrag ur skriften Progressiv nationalism i en global tid (Arena idé, 2022)
Grundfrågan i den här essän är om kapitalism och demokrati ska kunna samexistera i vår tid. Kapitalet har fått ökade maktresurser genom privatiseringar, avregleringspolitik och ”globalisering”. Går det att i detta skede återupprätta och förstärka den demokratiska regleringen av kapitalismen? Följdfrågan är om denna reglering i så fall ska vara nationell eller transnationell. Det handlar alltså om globaliseringens inverkan på nationalstaten och på demokratin. Resonemanget leder över till ett försvar för demokratin genom en progressiv eller framåtblickande nationalism. Det handlar om att, som den israeliska forskaren Yael Tamir skriver, återerövra nationalismen från extremhögern. Min analytiska tankeram när jag nalkas dessa frågor hämtar jag från maktresursteorin. Ursprungligen utvecklades den av forskare som sökte förstå orsakerna till välfärdsstatens framväxt i västvärlden under efterkrigstidens första tre årtionden. Dess huvudtes var att välfärdsstatens utveckling avspeglade förändrade maktförhållanden mellan arbete och kapital och mellan politiska höger- och
vänsterkrafter.
Jag prövar att – essäistiskt och med ödmjukhet – tillämpa samma analytiska ansats för att även söka förstå välfärdsstatens sentida tillbakarullning och för att se handlingsmöjligheter i dagens utvecklingsskede. Min bakgrundsteckning, som utvecklas i det följande, är att produktionens transnationella integration och det växande finanskapitalets oerhörda snabbrörlighet, i kombination med dogmatisk avregleringspolitik, lett fram till en förstärkning av kapitalets maktresurser och en försvagning av demokratins och den fackliga organiseringens reglerande motkraft. Parallellt har ett skifte i tidsandan ägt rum. Resultatet har blivit en rubbad balans, en till större delen vinststyrd samhällsordning, främst präglad av kapitalets intressen och maktresurser. Demokratins verkningskraft har försvagats, jämfört med vad som gällde under efterkrigstidens första tre årtionden. Välfärdsstaten har pressats tillbaka.
Är det möjligt i vår tid att skapa ett nytt socialt och ekologiskt kontrakt, där kapitalismen på nytt, och under ändrade förutsättningar, ges en demokratisk inbäddning?
Men jag delar inte Tony Blairs och den ”tredje vägens” uppgivenhet. Mycket talar för att vi i stället i dag står inför ett nytt vägval. Illusionen om den självsanerande marknaden har förlorat sin bärkraft. De utmaningar som möter i nutid – ekonomins sårbarhet, globalt härjande pandemier och allra mest klimatomställningen – kräver i stället en stark statsmakt. En oreglerad marknadsekonomi kan inte existera en längre tid. Den föder ofrånkomligen motkrafter, konstaterade Karl Polanyi redan 1944 i sin analys av orsakerna bakom fascismens framväxt på 1930-talet. Vi är i dag i färd med att skriva ett nytt kapitel i den historien. Det nutida problemet är en asymmetri. Globaliseringen ökar kapitalets möjligheter att ställa krav, riktade mot löntagare och underleverantörer, ja till och med mot stater. Löntagarnas och staternas maktresurser försvagas i motsvarande mån. En balanserad blandekonomi kan inte överleva utan en grundläggande symmetri i maktresurser. Det är här behovet av en progressiv nationalism gör sig gällande. Det är bara på nationell nivå som demokratin är stark, när den är det. Risken är stor att de välbeställda och resursstarka tycker sig kunna koppla loss från sina mindre lyckligt lottade landsmän. Det är en lösning som öppet förordas av krafter inom nutidens intellektuella höger. Min övergripande fråga kan alltså formuleras så här: är det möjligt i vår tid att skapa ett nytt socialt och ekologiskt kontrakt, där kapitalismen på nytt, och under ändrade förutsättningar, ges en demokratisk inbäddning? Kan kapitalets utpressningsmakt regleras och demokratin göras överordnad? Finns det förutsättningar att arbeta fram ett nytt handslag mellan kapitalism och demokrati?
Mycket tyder på att vi i dag står inför ett nytt vägval i de många årtiondenas dragkamp mellan demokrati och kapitalism. Den nyliberala tankeskolan, som haft så stort inflytande under efterkrigs- tidens första sjuttio år, saknar svar på dagens utmaningar. En gammal ordning tappar kraft, något nytt väntar på att träda till. I sitt tacktal efter att hon den 4 november 2021 valts till ny ordförande för de svenska socialdemokraterna deklarerade Magdalena Andersson: ”Jag vill att vi tar tillbaka den demokratiska kontrollen över skolan, sjukvården och äldreomsorgen.” Det är ett uttalande som är intressant på två sätt. Det ena är att hon så tydligt ställer ”demokratisk kontroll” och verksamhet styrd av privata vinstintressen mot varandra. Det andra är att hon – i Walzers anda – utgår från att av- vägningen mellan demokrati och marknadsstyrning bör bygga på olikartad logik för olika slags livsvärden och verksamheter.
Uppgiften, för att hantera detta vägval, kan sägas vara att forma ett nytt socialt kontrakt i globaliseringens tidevarv. Hindret ligger i en brist på symmetri. När efterkrigstidens välfärdsstater formades, kunde de ekonomiska makthavarnas styrka balanseras med hjälp av först och främst rösträtten men också den fackliga organiseringen och de olika former av medborgerlig samverkan som så småningom kom att kallas civilsamhället. Det fanns visserligen även starka internationalistiska strömningar i de rörelser som demokratin frigjorde, inte minst inom arbetarrörelsen. Uppmaningen ”Proletärer i alla länder, förena er” uttryckte drömmen om lönearbetarnas sammanhållning och klassamhällets undergång. Men det visade sig ganska snart att både demokratin och den fackliga organiseringen fick sin huvudsakliga verkningskraft inom nationalstatens ram. Arbetarklassen fann, som Yael Tamir skriver, att nationalstaten erbjöd dem vinster som ingen internationell klasskamp hade kunnat ge.
Orsaken till den asymmetri som blivit allt tydligare under de senaste årtiondena, och som skapat en ordning där kapitalet blivit ”överstarkt”, måste utan tvivel främst sökas i produktionens transnationella värdekedjor och finanskapitalets oerhörda tillväxt och snabbrörlighet. Motkrafterna har inte hunnit utveckla sig, knappt ens se vad som hänt. Till orsakerna, utöver asymmetrin i maktresurser, hör ett skifte i tidsandan, där europeiska ordoliberaler och nordamerikanska public choice-ekonomer effektivt bidragit till att förse den nya maktordningen med legitimering och verktyg. Vi har i ett tidigare avsnitt sett hur James Buchanan manar till en konkurrens mellan regeringar, där medborgarna ges möjlighet att – i analogi med varumarknaden – urholka demokratin genom att rösta med fötterna. Vi har sett hur Huerta de Soto, 2000-talets ordförande i Mont Pèlerin-sällskapet, söker utveckla nya redskap för en ordning där demokratin underordnas kapitalismen. Nyckelorden för dem båda är ett hot om exit och ett globalt lagstiftningsstöd för kapitalets rättigheter (inte arbetarnas!)
Begreppet progressiv eller framtidsinriktad nationalism, som är min ledstjärna i denna essä, pekar på två möjliga färdriktningar. Den ena utgörs av en internationalisering av motkrafterna. Det kan betyda att integrera olika länders fackliga organisationer under ett och samma paraply och kunna ta konflikt och betala ut strejkunderstöd vid gemensamt beslutade strejker. På motsvarande sätt borde man då internationalisera andra folkliga organisationer, media och så småningom även demokratin och dess institutioner; allt i hopp om att kunna bygga tillräckligt starka folkliga maktresurser med transnationell verkningskraft för att den vägen uppväga den globaliserade kapitalismens makt. Den andra tänkbara färdriktningen är att genom regleringar sätta upp gränser för kapitalintressenas transnationella maktutövning. Det är en sådan inriktning jag främst syftar på när jag använder uttrycket framtidsinriktad nationalism. Kapitalets maktresurser regleras. Arbetarnas rättigheter skrivs in i handelsavtalen. Nationalstatens handlingsutrymme värnas. Demokratin förutsätts huvudsakligen ligga kvar på nationell nivå. De båda handlingsvägarna behöver inte ställas mot varandra, de kan mycket väl komplettera varann.
Alltsedan demokratins genombrott har det dock hela tiden även funnits krafter som oroats av starka maktresurser i folkliga händer.
Alltsedan demokratin och välfärdsstaten växte fram har den övergripande uppgiften för progressiva politiska krafter varit att minimera kapitalismens destruktiva verkningar och att ge trygghet åt dem som ändå drabbas av dessa. De stora löntagargrupperna, inte minst de som är arbetslösa eller har otrygga jobb, behöver nationella trygghetsanordningar. Den uppgiften är mer påkallad än någonsin. Alltsedan demokratins genombrott har det dock hela tiden även funnits krafter som oroats av starka maktresurser i folkliga händer. De har velat avväpna de folkliga krafterna eller tvinga dem att
inskränka sin verkningskraft till ”ofarliga”, ”kulturella” samhällsområden. Demokratin och de medborgerliga rörelserna har bjudit framgångsrikt motstånd – fram till de senaste tio-femton åren. Jag bygger den här essän på en grundläggande tilltro till reformismen och de sociala kontrakten och ett samspel mellan nationellt och transnationellt handlande. Det bör gå att på område efter område skapa transnationella regleringar som ökar den nationella handlingsfriheten. Det bör gå att slå vakt om kapitalismens goda sidor och samtidigt hindra dess kraft att sätta sig över demokratin. Och de mer välbeställda bör förhoppningsvis inse att ett ojämlikt samhälle blir ett sämre samhälle för alla. Men upprättandet av en sådan symmetrisk balans kräver delvis nya svar när kapitalismen globaliserats.
Det finns bra förslag om att reglera den globaliserade finanskapitalismen. Men det räcker inte med god social ingenjörskonst. Två saker krävs i tillägg, tänker jag: folklig mobilisering och ideologisk motkraft. De stora reformprojekten får genomslag först när de bärs av mobiliserande idéer och breda sociala rörelser. Till de nödvändiga kontrakten hör regleringen av maktförhållandena i arbetslivet. Det är där maktförskjutningen mellan arbete och kapital får tydligast genomslag. Det är där organiserade motkrafter i en framtid kan möta kapitalets makt. När den tidiga efterkrigstidens sociala kontrakt växte fram kunde båda parter –löntagare och arbetsgivare – vid konflikt tillfoga varandra allvarlig ekonomisk skada. Hårda erfarenheter lärde dem att intressemotsättningarna många gånger med större framgång kunde hanteras förhandlingsvägen. Den modellen fungerade inom nationalstatens ram men fick svårigheter när produktionen alltmer kom att organiseras i transnationella tillverknings- och värdekedjor, samtidigt som ägandet internationaliserades och ett växande snabbrörligt finanskapital sökte maximal avkastning världen över. Biljätten General Motors nedläggningshot år 2005 mot fabrikerna i tyska Rüsselsheim eller svenska Trollhättan synliggjorde det nya. Två av Europas starkaste fackliga organisationer – tyska IG Metall och svenska IF Metall – spelades ut mot varandra. Båda gjorde eftergifter. Den tyska fabriken vann ”skönhetstävlingen”, och fabriken i Trollhättan gick – efter flera räddningsförsök – i konkurs. ”Besluten tas ju inte här utan i Zürich och Detroit”, konstaterade verkstadsklubbens ordförande Paul Åkerlund. Åkerlund blev kommunalråd och fick kämpa vidare för att dra nya jobb till Trollhättan.
Konkurrensen över gränserna gör att arbetarna successivt behöver organisera om sig om de ska kunna utnyttja sin skarpaste maktresurs – hotet att ta konflikt. Det är inte givet att det lyckas. ”Vi måste genom konstruktivt samarbete övertyga motparten om att det finns en roll för facket i nästa århundrade”, blev svenska IF Metalls defensiva men – åtminstone på kort sikt – realistiska slutsats. Även välorganiserade och resursstarka fack i högt organiserade länder saknar än så länge praktisk, ekonomisk och mental beredskap för fackliga stridsåtgärder över nationsgränserna. Ett nytt socialt
kontrakt mellan likvärdiga parter ligger därmed långt borta. Men det sker mycket i det fördolda. Arbetare spelas dagligen ut mot varandra över nationsgränserna på mängder av platser över vår jord. Och motkrafter växer obönhörligt fram. Det finns mängder av exempel över världen där arbetare i bred mening – sopletare, hemsömmerskor, gatuförsäljare och mängder av andra – mobiliserar i nya former för att möta den nya kapitalismen. Migrationsforskaren Anders Neergaard och undertecknad har gemensamt i forskarantologin Bortom horisonten analyserat sådana nya ansatser till samverkan.
Jag påstår alltså att kapitalet har blivit ”överstarkt”. Statens reglerande kraft har undergrävts till följd av globaliseringen. Jag argumenterar för en ny social kompromiss. Men jag har hittills inte gett ett trovärdigt svar på frågan varför kapitalmaktens företrädare skulle medverka i en förhandling som syftar till att inskränka kapitalets maktresurser. Ett nytt handslag förutsätter ett gemensamt intresse och en ny maktbalans. Vad kan få storkapitalet att sätta sig vid förhandlingsbordet? En ledtråd kan sökas i den sociala kompromiss som präglade åren 1945–75, inte bara i vårt land utan samtidigt i hela vår omvärld, alltså den samverkan som präglade efterkrigstidens första tre årtionden. Varför tyckte sig de tongivande inom näringslivet i detta skede ha mer att vinna på förhandlingslösningar än på att ta konflikt? Varför medverkade arbetsgivarsidan då till de samförståndslösningar som möjliggjorde den tidens övergripande sociala kontrakt? Ett svar är den styrka i medborgarnas händer som demokratin ger. Men samförståndslösningarna var inte allenarådande. Det fordrades något mer. Förutsättningarna för den välfärdsstat, i olika former, som under efterkrigstidens första tre årtionden växte fram var, som jag ser det, utmaningen från två krafter som kapitalintressena upplevde som hotfulla: kommunismen i öst och de mer radikala krafterna inom den politiska och fackliga arbetarrörelsen i väst. Maktförskjutningen och skiftet i tidsandan har försvagat dessa krafters inverkan.
När världens ekonomiska ledare samlas i Davos är det inte längre sänkta skatter och mer marknad som står på dagordningen. Det är klimatomställningen.
Vår tids globala hot är klimatkrisen. När jag läser Kajsa Borgnäs bok Ingen tid för illusioner, ser jag nya möjligheter öppna sig i skärningspunkten mellan kapitalismen och demokratin. Borgnäs nämner statens roll på varannan sida. Och hennes argumentation för en stark statlig förhandlingsroll är glasklar: vi har inte tid att vänta på att marknaden ska lösa klimatkrisen. Ett ytterligare ljus tänds när jag sedan lyssnar på tv-journalisten Anders Holmbergs intervju den 1 december 2021 i tv programmet 30 minuter med Jacob Wallenberg, delägare i Wallenberg-imperiet. Holmberg möter en lågmäld, nästan ödmjuk storföretagare. Inte ett ord till stöd för förre Scaniachefens famösa uttalande om skatterna: ”Vad f-n får jag för pengarna?” I stället försvarar Wallenberg det han kallar för ”vårt system”. ”Jag är stolt över det system vi har och stolt över att bidra till det”, förklarar han. Med koppling till klimatkrisen efterlyser Wallenberg i programmet den aktiva staten som koordinerar processerna och skapar långsiktiga planeringsförutsättningar. Han klargör att näringslivet otåligt efterfrågar de statliga riktlinjer som behöver komma. ”Det är angeläget att näringslivet och politiken samverkar, mer än vad vi historiskt gjort”, förklarar han.
Vad som har hänt är uppenbart. Klimatkrisen har ritat om spelplanen. Storföretagarna har inte så stort intresse för nyliberala teorier, de är pragmatiker. De ser att verkligheten förändras – i snabb
takt. När världens ekonomiska ledare samlas i Davos är det inte längre sänkta skatter och mer marknad som står på dagordningen. Det är klimatomställningen. Här friläggs, tänker jag, ett svar på frågan: Varför ska storkapitalet i dag sätta sig vid förhandlingsbordet? Det finns skiljelinjer även bland kapitalets företrädare. Så har det alltid varit. Det finns kortsiktiga finanskapitalister, ibland så pass framgångsrika i att utnyttja spekulationsekonomin att de får pengar över till väldiga välgörenhets-projekt. Men det finns också ansvarsfulla och långsiktigt tänkande ägare. De ser att klimatkrisen utgör ett hot även mot deras intressen. De inser att det kommer att krävas en planerad omställning av aldrig tidigare skådad omfattning. Någon måste leda den processen. De ser samtidigt att väldiga statliga upphandlingar kommer att ge stora förtjänstmöjligheter för dem som ligger långt framme. Företagarnas insikter och egna engagemang för en fossilfri framtid ska inte heller underskattas. De eftertänksamma företagarna vill att staten träder in, utan dröjsmål. De begriper att de behöver försäkra sig om en plats vid förhandlingsbordet så tidigt som möjligt. Det finns i dag tydligare än kanske någonsin en anledning för företagarna att vara drivande för att skapa en väl utbyggd förhandlingsstruktur för att under stark tidspress genomföra den nödvändiga omställningen.
För egen del tycker jag mig i Jacob Wallenbergs svar på nytt höra tonfallet från de långsiktigt tänkande storföretagarna. Det är visserligen andra frågor som står på dagordningen i dag jämfört med den första efterkrigstiden. Men det finns tydligare än kanske någonsin en pressande nödvändighet för företagarna att vara drivande för att skapa en väl utbyggd förhandlingsstruktur för att genomföra den omställning som nu står framför oss. Det jag tycker mig se och höra när jag lyssnar på intervjun med
Jacob Wallenberg är en klok storföretagare som inte tappat sin svenska hemhörighet. Det väcker erinringar.Sveriges arbetsgivarrepresentant i Internationella arbetsorganisationen (ILO) på 1960- och 1970-talen, Gullmar Bergenström, var en utpräglad samarbetsman. Själv var jag med på ILO-mötena som regeringsrepresentant och sedan som LO-jurist. Bergenström blev så småningom talesman för hela den globala arbetsgivaregruppen. Gemensamt slogs den svenska trepartsdelegationen till ILO för kollektivavtal och organisationsfrihet.
Som LO-jurist på sent 70-tal förhandlade jag sedan nationellt med arbetsgivarna om sjukförsäkring och pensioner. Det var konstruktiva och respektfulla samtal. Sent 70-tal – lite sent i förhållande
till det skifte som då var på väg – reste vi från LO, TCO och SAF runt i USA och berättade samstämt om den ”svenska modellens” samförståndslinje och de svenska parternas positiva hållning till frihandel och strukturell omvandling. Jag fick uppleva samförståndstiden. Är det nostalgi när jag nu
tycker mig höra ett liknande tonfall i Wallenbergs svar? Jag tänker att samförståndslösningar även i dag är ett gemensamt nationellt intresse. I den situation där klimatkrisen sätter oss är det på nytt läge att utveckla den svenska samverkansmodellen. Det kan bli vår tids form av framtidsinriktad nationalism.
Det är svåra utmaningar som måste hanteras i klimatkrisens spår. Åtgärderna kommer ofrånkomligen att bli socialt kontroversiella.
På senare år har alltså oron för klimatkrisen dramatiskt ändrat spelplanen. Ledande storföretagare börjar se sig som ansvarsbärande sociala partners. De ansvarskännande och eftersinnande krafterna inom näringslivet begriper mycket väl att staten måste ha en reglerande och koordinerande roll om en klimatkatastrof ska kunna undvikas. De ser också möjligheter till jättelika statliga beställningar. Och de begriper att åtgärderna mot klimatkrisen inte får systematiskt missgynna stora löntagargrupper. Det är svåra utmaningar som måste hanteras i klimatkrisens spår. Åtgärderna kommer ofrånkomligen att bli socialt kontroversiella. Arbetsmarknadens parter kommer att ha en central roll. Det krävs statliga åtgärdspaket men också avtal mellan parterna, inriktade på att stärka dem som inte har marknadskrafterna i ryggen. Sverige har på många sätt ett bra utgångsläge. Vi borde kunna gå före när det gäller energin, klimatet och den sociala sammanhållningen. Kanske kan vi utveckla en ny svensk modell – inte bakåt utan för ett nytt utvecklingskliv. Om det lyckas väl, kan det bidra till en nationell stolthet. Det är hög tid för demokratin att ta tillbaka taktpinnen och arbeta fram ett nytt socialt kontrakt, som har bäring på vår tids förutsättningar.
I teoriernas värld ställs alternativen mot varandra, skarpt utmejslade. I det verkliga livet handlar det om mer eller mindre fruktbara och hållfasta avvägningar mellan ett flertal beaktansvärda intressen. Det gäller förhållandet mellan kapitalism och demokrati. Det gäller också den klassiska höger–vänster-linjen i den nationella politiken. Och det gäller i dag alltmer förhållningssättet mellan nationell och transnationell reglering. I det pragmatiska handlandets värld görs avvägningar och kompromisser. Vår tids globala hot kräver transnationella överenskommelser men också samtidigt, ett mer kraftfullt nationellt handlande. Både och. Det betyder kompromisser men med en tydlig ansvarsfördelning. För en reformistisk socialdemokrat eller socialliberal är detta ingenting okänt. Reformism är omvandlingens verktyg, både nationellt och transnationellt. Reformism betyder att förändra steg för steg, utan ett fastlagt slutmål.
Den här essän handlar alltså om målkonflikter och avvägningar längs två centrala konfliktlinjer i vår tid. Den ena går mellan kapitalism och demokrati. Den andra söker på motsvarande sätt en balanspunkt mellan nationell och transnationell reglering. Båda balanspunkterna är nödvändiga för att i vår tid upprätthålla demokratin. Progressiv nationalism handlar om att värna demokratins handlingsutrymme och att inom den ramen hävda välfärdsstatens idé om människors lika värde. De regleringar som krävs för att avvärja de nutida hoten måste delvis vara transnationella. Kärnfrågan är nationalstaten, eftersom det är där demokratin har sin starkaste verkningskraft. Det är där ansvar kan utkrävas. Det nationella beslutsfattandet har fortfarande avgörande betydelse. Hoppfullt är att det finns en spirande tilltro till att det är möjligt att med globala regleringar vidga nationalstatens handlingsutrymme. Börja med regler om skattehemvist, skriver Ulf Dahlsten. Börja med en miniminivå för bolagsskatten, svarar Janet Yellen, Bidens finansminister. Hoppfullt är en återvändande tilltro till staten. Utvecklingen är påverkbar, den styrs inte av naturlagar som årstidernas växling. Det nya är – förhoppningsvis – övertygelsen att det går att återställa en rubbad maktbalans. Det handlar om att sätta stoppklossar i vägen för kapitalintressenas utpressningsmakt.
Globaliseringen och den ekonomiska liberaliseringen hotar demokratin. Somewheres, de mindre gynnade och mindre rörliga, känner sig övergivna av anywheres, globaliseringens gynnade grupper. När det blir svårare för de missgynnade att påverka sina nationella makthavare är risken stor att de söker sig andra vägar. Den progressiva nationalismen behöver erövras på nytt. Per Albin Hanssons vision om det goda hemmet som inte känner några kelgrisar och några utstötta behöver återupprättas i en ny och annorlunda tid. Det krävs nya sociala kontrakt för att återuppbygga en balanserad maktordning mellan en reglerad kapitalism och en reglerande demokrati. Den här essän avslutas inte med ett programmatiskt avsnitt. Den vill inbjuda till ett samtal
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
