Den israeliska regeringens planer på förändringar av Israels rättssystem har lett till stora protester i landet. Men kan protesterna också öka motståndet mot den israeliska ockupationen och behandlingen av palestinierna? Det frågar sig Anders Carlberg, författare och tidigare ordförande i judiska församlingen i Göteborg, som träffat aktivister på plats i Israel.
”Vad känner du för sionismen?” Jag minns inte exakt hur frågan ställdes – vad tycker du om sionismen, tror du på sionismen, vad betyder sionismen. Någon av dessa varianter. Den kom så oväntat. I Sverige skulle jag svarat på ett sätt, ur ett överläge baserat på andras brist på kunskap och mina egna erfarenheter som svensk jude. I Israel blir det ett annat svar, när en person som på ett sätt är en expert ställer frågan till mig – jag som är en besökare, en som försöker förstå och lära sig.
Kvinnan som ställde frågan på trottoaren längs huvudvägen som går genom Sheikh Jarrah i östra Jerusalem, höll ett plakat i handen. Stoppa ockupationen. Hon demonstrerar klockan 15 varje fredag med en grupp som vill stoppa de judiska nationalisterna från att överta den arabiska stadsdelen. På ena trottoaren står hon och på andra sidan gatan står motdemonstranterna som stödjer försöket att driva bort araber från Jerusalem. Polisen står på deras sida, för att hindra dem att ge sig på demonstranterna. Polisen gör det motvilligt, säger kvinnan, men de följer lagen om mötes- och yttrandefrihet.
Regeringen vill driva igenom lagar som diskriminerar mot kvinnor, araber och homosexuella utan att Högsta domstolen skall kunna stoppa dem.
Jag frågar henne hur fredagens demonstration förhåller sig till de stora protesterna varje torsdag och lördag. Massrörelsen som vill stoppa de juridiska ”reformerna”, som regeringen Netanyahu kallar försöket att göra rättsväsendet tandlöst i förhållande till lagstiftning i parlamentet Knesset. Regeringen vill driva igenom lagar som diskriminerar mot kvinnor, araber och homosexuella utan att Högsta domstolen skall kunna stoppa dem. Finns det någon relation mellan protesterna i Sheikh Jarrah mot den etniska rensningen av Jerusalem, som har pågått i åratal, och ”kampen mot diktaturen” som engagerar hundratusentals i demonstrationer varje vecka sedan den nya regeringen tillträdde i januari?
Jag berättar för henne om bilden som jag såg på vänstertidningens Haaretz hemsida samma morgon; oppositionens ledare samlade till stöd för presidentens försök att stoppa reformerna med en kompromiss, ett förhandlingsförslag som avvisats av regeringen men oppositionen ställt sig bakom. På podiet satt de samlade; Avigdor Lieberman från det sekulära högerpartiet, Yair Lapid från det stora mittenpartiet, Benny Gantz från center-högerpartiet, Merav Michaeli från arbetarpartiet och längst ut, Mansour Abbas från ett av Israels arabiska partier. För första gången satt de tillsammans, på samma sätt som de suttit ihop i regeringen innan den extrema högern vann valet i november. Det hade jag inte sett förut. Det var första gången under demokratiprotesten som det arabiska partiet inkluderades i den samlade oppositionen.
Menar du det? sa hon när jag visade henne bilden, kvinnan vars namn jag aldrig frågade efter. Ja, sa hon, jag tror att det finns tecken nu på att det finns en koppling mellan de olika protesterna. Jag märker att det är fler som pratar om ockupationen. Tidigare har den inte kunnat nämnas utan att den som sagt det blivit ifrågasatt men nu hör jag fler och fler, svarade hon. Jag har tre söner och en är redan i armén, jag måste hoppas på en förändring, sa hon.
Jag förklarade för kvinnan om mitt engagemang för Israel. Att det har med sionismen att göra, vad den betydde för judar som levde i förtryck och förföljelse och att det finns rättfärdiga rötter till rörelsen att skapa ett judiskt hemland. Det fanns sionistiska tänkare – Ahad Ha’am, Martin Buber, till och med Chaim Weizman – som förstod att judarna måste leva ihop med araberna, att de måste skapa ett samhälle tillsammans för att inte Israel skulle bli ett kolonialt projekt. Vi måste hitta tillbaka till det sättet att tänka, att Israel skall bli ett land för alla sina invånare. Nu måste Israel ha en ny värdegrund att samlas kring, en postsionistisk värdegrund, sionismen har spelat ut sin roll. Israel finns och är ett multietniskt, mångkulturellt land. Det måste finnas ett nytt socialt kontrakt. Det blev mitt svar på hennes fråga om vad sionismen betyder för mig. Det var tydligt att hon själv ställt sig samma fråga.
Men det sista – att det måste till ett nytt socialt kontrakt – det sa jag inte. Men jag tänker det nu, när jag tänker igenom vad som hände under mina samtal under fredagen. Orden ”socialt kontrakt” hörde jag på kvällen, på shabbatfirande hos min moster i västra Jerusalem. Det var mitt kusinbarn Jonatan som sa det. Det kan inte sluta med att vi stoppar ”reformerna”, sa Jonatan, som försöker hinna med att demonstrera under tentaläsning i datavetenskap. Vi måste fortsätta för att människor skall skapa en ny överenskommelse som klarar av att hålla ihop landet. ”Israel behöver ett nytt socialt kontrakt”.
Den nya regeringen är fast besluten att anpassa lagarna efter de mest ortodoxa religiösa reglerna.
När jag åker med mina släktingar för att demonstrera på lördag kväll i Tel Aviv har jag med mig Jonatans ord om ett socialt kontrakt. Vilka skall bli parter i det, vilka får ingå i det nya kontraktet? Vi är på plats tidigt, först samlas vi med kvinnorna i rött vid Habimateatern. Den nya regeringen är fast besluten att anpassa lagarna efter de mest ortodoxa religiösa reglerna. Men på torget mobiliseras motståndet under slagordet ”vi vakar över att kvinnors rättigheter inte dras tillbaka” med en logotyp som föreställer Athena på t-shirts och banderoller.
När vi rör oss ner mot Dizengoff Center ansluter fler och fler. Till slut befinner vi oss i en stor folkmassa. Israels flagga dominerar och vajar över allas huvuden. Släkten har med sig flera stycken. Flaggan är en symbol för något djupt och ogripbart, det handlar om landets själ. De protesterande säger att de återtagit flaggan från högernationalisterna som tidigare hade monopol på den, med flaggmarscher genom östra Jerusalem och i arabiska städer på Västbanken. Nu representerar den någonting annat, men vad? Kan hela folket inkluderas i flaggans gemenskap? Kan flaggan som representerar den judiska staten bli flaggan som representerar en stat för alla sina invånare, muslimer, kristna, icke-vita och många flera grupper?
Nej till diktaturen, dånar det genom gatorna. Detta är en kamp mellan demokrati och diktatur. Ett till synes enkelt val men vad är demokrati i ett nytt Israel som räddats undan diktaturen. Är det den demokrati som funnits under åratal som accepterar diskriminering mot araber som något naturligt, som människor knappt reagerar på och som inte väcker debatt. Det finns otaliga exempel på att araber misstros i det israeliska samhället och att den palestinska historien tystas ned i offentligheten och i utbildningen. Det är erfarenheten av exkludering från demokratin som araberna, som avvaktande betraktar demonstrationerna, har med sig.
Bara i Tel Aviv har 225000 demonstranter gått ut denna lördagkväll för att försvara Högsta domstolen. I avsaknad av grundlagar är det Högsta domstolen i Israel som har sista ordet om vilka nya lagar som skall få träda i kraft, även om de stöds av en majoritet i Knesset. Domstolen har kunnat stoppa lagar som strider mot mänskliga rättigheter med stöd av de så kallade baslagarna. Högsta domstolen har varit ett skydd för kvinnor vars frihet religiösa partier velat begränsa. Med stöd av baslagar mot diskriminering har de lagt sitt veto mot etableringen av nya segregerade tätorter och byar där invånarna velat stänga ute araber. Om en ny lag eller kommunalt beslut strider mot baslagarna går den inte igenom. Nu vill regeringen med majoriteten i Knesset avskaffa Högsta domstolens veto. Det öppnar vägen för diskriminerande lagar på alla tänkbara områden. Mot araber, mot kvinnor, mot homosexuella. Regeringen vill ha fria händer att tvinga lärare att hålla sig till en religiös läroplan. De vill tysta utbildning, forskning och opinionsbildning som inkluderar det palestinska perspektivet. De vill stänga ner tidningar som hotar ”landets säkerhet”. Det är utan tvekan så att Israel blir ett Iran light eller ett nytt Turkiet om regeringen får igenom sina ”juridiska reformer”.
Det är överväldigande att befinna sig i denna folkmassa och känna att den äntligen reagerar mot de makthavare som försöker förvandla Israel till en rasistisk, misogyn teokrati.
När jag besökte Israel under valet i november togs valresultatet emot med bedrövelse av väljare i mitten och till vänster. Alla insåg att den mest extrema högerregeringen någonsin skulle tillträda. Partiernas program var tydligt. Flera av ministrarna hade ett kriminellt förflutet. De blev en chock att regeringsmakten skulle tas över av ett gäng våldsverkare och bråkmakare som inte dolde sitt hat mot araber och förakt mot de sekulära. Men människor protesterade inte, utåt accepterade de valutgången. Nu förstår jag vilken oro och ångest för framtiden som extremhögerns framgångar väckte och att den nu omvandlats till energi och aktivt motstånd mot försöket att krossa demokratin. Det är överväldigande att befinna sig i denna folkmassa och känna att den äntligen reagerar mot de makthavare som försöker förvandla Israel till en rasistisk, misogyn teokrati.
Men det finns en elefant i rummet. Är det bara jag och enstaka andra som tänker på den eller är det en fråga som flera är redo att ställa sig: Finns det plats för araberna i ett Israel där demokratin inte bara återerövras utan också förnyas? Under demonstrationen letar jag efter uttryck för motstånd mot ockupationen. Någon som formulerar frågan som jag upplever är avgörande för en framtid för Israel som demokrati på längre sikt. De är inte många men de finns. Jag ser flera palestinska flaggor. Jag ser slagord som ”Ingen demokrati med ockupation”. Jag ser ett par grupper ur Standing Together, en av många små organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter i Israel. De bär sina lila tröjor och banderoller med lila text. Deras budskap är antirasistiskt. De vill se ”ett samhälle som väljer fred, rättvisa och frihet för israeler och palestinier – judar och araber”. Jag hoppas de växer, jag hoppas på ett Israel där de tillåts bli fler. En förändring kommer att gå långsamt och de behöver tid för att växa.
Jag vet att den regering som nu sitter vid makten kommer att krossa Standing Together i samma ögonblick som de får chansen. Eller för att citera Bezalel Smotrich, finansministern som hävdar att det inte finns några palestinier och att Palestina är ett påhitt: ”Israels organisationer för mänskliga rättigheter är ett större hot än Iran”.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
