Kan självmord vara en våldshandling?

Tre fjärdedelar av alla självmord begås av män och pojkar. Män använder oftare våldsamma metoder och är överrepresenterade bland dödsfallen. Men det är också vanligare att män begår våldshandlingar och själva blir utsatta för våld. Kan även självmord förstås som en våldshandling? Det frågar sig Ida Hallgren. 

Män är överrepresenterade i såväl våldsanvändning, våldsutsatthet och vad gäller fullbordade självmord. Därutöver finns forskning om att skuld och skam är vanligt vid självmord. De psykologiska mekanismerna i skuld och skam kan dock operera utanför de medvetna överväganden som omfattar en ganska liten del av allt det informationsprocessande hjärnan står för. Det mänskliga psyket är inte en koherent databas, som en AI, utan innehåller sinsemellan motstridiga informationskluster. Inte ens agenten själv har alltid full insikt om alla sina motiv. Denna text utgår ifrån att självmordet alltid är en komplex handling. 

Vanligare att män är våldsutövare

Män är i högre grad våldsutövare och i högre grad också utsatta för både misshandel och allvarlig misshandel. Vidare ser vi i statistiken att under 2021 tog 1 505 människor sitt liv och 1 058 av dessa var män. 70 procent av alla självmord i Sverige begås alltså av män. Globalt sett är siffran 80 procent. Kvinnor löper statistiskt sett minst lika stor risk att göra självmordsförsök, men män använder oftare mer våldsamma metoder och är överrepresenterade bland dödsfallen. För att tala klarspråk så handlar det alltså oftare om vapen, hängning, tåg och singelolyckor och så vidare. Att män generellt sett är mer risktagande kan också påverka valet av mer dödliga metoder. Som alltid finns större individuella skillnader inom kategorierna man och kvinna, än mellan dessa överlappande statistiska kluster. Men statistiska skillnader finns.

Vissa säger att ordet självmord inte ska användas. Det anses dömande och stigmatiserande, eftersom det innehåller ordet ’mord’.

Feministen Bianca Kronlöf har drivit tesen att för att komma tillrätta med mäns våld mot kvinnor så måste män börja prata om hur våldsutsatta de själva är. Att komma åt det utbredda problemet med mäns våld mot andra män kanske också är en ingång till att prata om mäns våld mot sig själva. Kan självmord vara en våldshandling?

Vissa säger att ordet självmord inte ska användas. Det anses då dömande och stigmatiserande, eftersom det innehåller ordet ’mord’. I myndighetsspråk är ordet suicid det vanligaste. Jag håller av två skäl inte med om att ordet ska undvikas. För det första så låter ordet suicid kliniskt, ängsligt, verklighetsfrånvänt och objektifierande, och en vän sa att ordet suicid använt av vårdpersonal fick honom att ”känna sig behandlad som en stol”. Jag tror inte att vi kan göra ett tabubelagt ämne mer talbart genom att sterilisera vårt språkbruk. Förespråkare av ordet suicid bortser dessutom från att detta ord består av delarna ’sui’ som betyder ’sig’ eller ’själv’ och ’-cid’ som kommer av ett ord vars betydelse är att hugga ner eller döda.

Utsatthet är förknippad med sårbarhet

För det andra är ’självmord’ ett användbart ord särskilt om dess psykologiska innehåll analyseras och vi ser hur det innehåller jagets dubbelhet vid ”själv-mordet”: en våldsam agent och ett brottsoffer i en och samma person. Någon vill ta död på någon, men varför? Och vem är det som anses förtjänt att dö? Vad gjorde den för fel? Vilken inre röst tystas när den aggressiva eller desperata inre kritikern tar till våld? 

Forskning i moralpsykologi visar vår genomgående tendens att dela in personer i agenter – de som gör, och patienter – de som något görs emot. I aktiv självskada och det medvetna självmordet, skulle jag säga, så är agent och patient, eller subjekt och objekt för att använda grammatikens termer, samma person. Så där som i ett exempel som nämndes på psykologutbildningen, när psykologen varsamt tog tag i sin patient som agerade ut i självskadehandling, och sa till personen: ”Gör inte illa min patient”.

Män säger sig inte ha blivit utsatta för misshandel.

Det känns ofta bra att vara den som agerar och är i kontroll. När vi blir föremål för andras agerande kan detta kännas bra om situationen är färgad av tillit och omsorg, eller dåligt om det är förknippat med kontrollförlust och utsatthet. Att vara utsatt är förknippat med sårbarhet. Bianca Kronlöfs SVT-serie Ta det som en man vittnar om hur starkt förknippad mansrollen är med att aldrig erkänna sig ha blivit utsatt: män ska kunna ta stryk, ge spö, sluta lipa, slå sig fram och behålla kontrollen. Män säger sig inte ha blivit utsatta för misshandel. 

Jaget består av olika delar med tanke- och känslomönster kopplade till olika uppsättningar av minnen och erfarenheter. Grundkänslan aggressivitet har vi som skyddsfunktion, för att skydda oss själva, det och dem vi värdesätter. Aggressionen är handlingskraftig och målinriktad. Skulden är kopplad till enskilda handlingar och misstag. Den får oss att ta steg tillbaka, ångra och försöka rätta till. Skulden är introspektiv och kan enklast förstås som en aggressivitet riktad inåt. Skulden är baserad på en regleringspsykologi, där liksom i en rättsprocess den som anses ha gjort sig skyldig ska straffas – i detta fall den egna personen. I experiment har det visat sig att självbestraffning och framkallad fysisk smärta minskar skuldkänslor. 

Skuld handlar om att göra fel, skam om att känna sig fel. Skammen är kopplad till vår identitet. Skammens motsats är stolthet. Drivkraften i skamkänslan är motivationen att dra sig undan, att inte visa sig och framför allt att inte avslöja sårbarhet genom att be om hjälp. Skammen kan vara den återvändsgränd som slutar i självmord, om inte andra pekar ut möjliga nödutgångar åt den som inte ser någon annan väg.

Behöver skilja mellan självmord och dödshjälp

Skuld och skam är väldigt ofta drivkrafter i självmord, detta konstateras i en review-artikel i Frontiers in Psychiatry från förra året. Aggression predicerar självmord hos män men inte hos kvinnor, där istället depressionsgrad är en tydligare korrelation. Skuld är karaktäristiskt vid depression. Om vi betraktar skuld som inåtriktad aggressivitet så skulle det skulddrivna självmordet precis som det som utmärks av aggressivitet, båda kunna förstås som våldsamma. Beroende på vad vi nu menar med våld.

I många fall är det tydligt att självmord är resultatet av livskriser.

Vi behöver skilja mellan självmord och dödshjälp. Assisterad dödshjälp vid obotligt, intensivt lidande kan vara motiverat av medkänsla. Kanske är det själva intentionen som avgör hur handlingen skall definieras. Är intentionen att minska lidande? Vi behöver hursomhelst i dessa svåra frågor om självbestämmande, både i det individuella fallet och i den politiska diskussionen, skilja mellan kriser och obotlig sjukdom. Döden ger frigörelse från all smärta och allt lidande, men omöjliggör även realisering av alla framtida positiva värden för individen ifråga. Vad är på sikt bäst för den aktuella individen och vem avgör detta?  

I många fall är det tydligt att självmord är resultatet av livskriser, som personen själv i situationen inte ser någon utväg ur. I olika studier har män i Asien och Europa beskrivit självmord som ett sätt att ta kontroll över en depression, som upplevdes förödmjukande och förknippades med kontrollförlust.

Akut upplevt skampåslag, såsom vid offentlig exponering, kan vara en utlösande faktor i vissa självmord. Akut skam kan komma med härjande tankar om att något borde gjorts annorlunda, om att inte höra till, om att inte orka, om att redan sakna tillhörighet, eller om att det inte finns någon väg ut eller väg tillbaka. 

För snart 20 år sedan uppmärksammades ett självmord, kanske för första gången på det sättet i offentligheten, då den person som kallades ”bibliotekarien” tagit sitt liv efter att ha blivit påkommen med stora stölder från Kungliga Biblioteket. En livskris eller ett offentligt exponerat misslyckande, anklagelser eller identitetskris, kan framkalla en skam som för personen själv bedöms vara värre än döden. En teaterchefs självmord efter medieuppmärksamhet kring metoo och liknande fall riskerar dock att reducera frågan om mäns våld mot sig själva till en fråga om medieexponering. 

En kris som gör att livet som det sett ut radikalt förändras, så att den vi varit också förändrats, kan väcka en existentiell osäkerhet inför sin egen roll och plats i framtiden. Jag tänker på OS-brottaren Mikael Ljungberg som 2004 hängde sig när han inte kände sig klara livet utanför proffsidrotten. ”Jag duger inte till någonting. Vad ska jag göra med mitt liv?”, kunde den tidigare världsmästaren säga mot slutet. När personliga förluster klumpas ihop, skilsmässor, dödsfall i familj och kanske kroppsliga skador läggs till varandra, då kan framtidens gestalt försvinna bortom den egna föreställningsförmågan. 

Självmord ledande dödsorsak

Pressen kan bli för stor. Jag tänker på Tim Bergling. Och jag tänker på hur män in i det sista trycks in i den smala bilden av någon som kämpar och är stolt men inte sårbar, som när kollegor pratar om ”en polis som fallit”, vilket för tankarna till en soldat som stupat i strid. Inte ens i en sista desperat stund får behovet av hjälp från andra skymta fram. Tommy Hansson, kollega till Mats Löfving, konstaterade i DN att: ”Har man varit polis hela sitt liv har man vant sig vid att hålla masken. Man har en rustning och ett ’brave face’. På ytan är man härdad och hårdhudad, man gråter inte så att det syns.” Men i ett öppet brev till media skrev Mats Löfvings barn om hur pappan blev ”berövad heder och identitet”. 

De flesta självmord når aldrig offentligheten: inte tidningsrubrikerna och kanske inte ens grannarna. Själv växte jag upp i en vanlig landsbygdsort och konstaterar att inom en radie av en mil från min uppväxtplats så fanns i de glest utplacerade husen i skogarna minst tre män som avslutade sina liv på brutala sätt. Det tog mellan några år och några decennier innan de verkliga dödsorsakerna letade sig fram till byarnas allmänna kännedom. Det var inget jag visste då. Men så ser det ut. 

Tre män om dagen i Sverige tar sina liv. Självmord är den ledande dödsorsaken bland män mellan 15 och 44 år.  Men även i kända fall tränger sig tystnadskulturen på. Självmord är uppenbart fortfarande ett skambelagt ämne, som omges av hemlighållanden och rädslor. 

Skam reglerar vad som sägs högt. Skam tros vara en evolutionär utveckling av grundkänslan äckel, den som får oss att backa och undvika, att gömma undan och bryta kontakt. Men hur är skam kopplat till grovt våld mot den egna personen? 

Vanliga orsaker som uppgavs i en studie om mäns självmord var arbetslöshet, förlust av närstående eller konkurs.

Skammens funktion är att avvärja aggression från artfränder genom att skapa en fasad runt sådant som skulle kunna provocera en attack. Skammens mekanism hindrar hjälpsökande. Men skam är egentligen ett begränsande ord, eftersom skam opererar i det tysta och är som mest effektiv när vi inte ens noterar hur den skyddar oss från att blotta våra svagheter och vår sårbarhet. Kanske får personer som löper högre risk att drabbas av våld från andra (det vill säga män) en starkare fungerande latent skamfunktion, vilket i så fall blockerar motivation att söka och att ta emot hjälp. 

Vanliga orsaker som uppgavs i en studie om mäns självmord var arbetslöshet, förlust av närstående eller konkurs. Rädslan att en emotionell kris kopplad till sådana livshändelser skulle beskrivas som psykisk sjukdom, i kombination med idén att det inte var manligt att söka hjälp, bidrog till att männen undvek vård och medicinsk hjälp. En anledning till den högre självmordsfrekvensen bland män, skrev forskare i Läkartidningen 2019, är att ”de i stor utsträckning inte söker professionell hjälp för psykiska hälsoproblem som oro, ångest och självmordstankar. Källan till detta är den normativa maskulina rollen, som beskriver mannens identitet som bland annat stoisk, modig, oberoende, stark, dominant och emotionellt kontrollerad.”

Självmord är komplexa men inte oundvikliga

Oberoendets baksida är ensamheten. Män är mer ensamma än kvinnor, så många män har ingen att vända sig till när livet krisar. Social isolering är en stor riskfaktor för självmordsförsök och död i självmord. Känsla av att vara en börda för andra, brist på tillhörighet och hopplöshet kan bli en dödlig kombination. Ensamhet var ett tema i ett av de självmord som uppmärksammats i efterhand, som sambon till Micke Dubois berättat om. Dubois vände sig till psykiatrin, men varken han eller sambon tyckte att han fick hjälp. Rädslan att det ändå inte leder till något att försöka söka stöd hindrar hjälpsökande. 

En person som avslutar livet i ångest kan troligen knappt själv redogöra för ångestens beståndsdelar, där olika grundkänslor blandas och drar åt olika håll. Stig Dagerman skrev återkommande om ämnet och personer som i sin tur skrivit om Dagerman och hans självmord har försökt närma sig komplexiteten. Ord och samtal kan hjälpa oss att förstå oss själva och varandra. 

Men ett ord som inte är till hjälp för att tala om självmord är ’tragedi’. En tragedi är en klassisk grekisk berättarform med ett narrativ där det inte finns något pjäsens aktörer kan göra för att avhjälpa det oundvikligt olyckliga slutet. Så tröstas ofta anhöriga med ord om att ingenting hade kunnat göras. Intentionen kan vara att minska efterlevandes skuldkänslor, men bättre vore att hjälpa även dem till medkänsla istället. Grundproblemet här är en skuld- och skamkultur som fokuserar på våra fel och brister, vare sig vi är överlevare eller självmördare, snarare än en kultur baserad i medkänsla som drivkraft.

Självmord är komplexa men inte oundvikliga. Den deterministiska synen på självmord måste bytas ut mot en gemensam medmänsklighet där det blir allmänkunskap att både kunna ge och få hjälp när livet krisar. Men frågan är hur hjälp bäst kan ges till de män som hela sina liv omgetts av bilden att egenkontroll och våld är säkra sätt att skydda sitt själv eller lösa problem, och som i alltför hög grad riskerar att använda dödligt våld mot sig själva.