Kan vi läsa oss friska?

ESSÄ. Skönlitteratur är inte bara avkoppling som vi ägnar oss mer åt på sommaren. Den kan ha en effekt på vårt mående som är jämförbar med psykoterapi. Biblioterapin har stor potential, skriver sociologen Emma Engdahl på Arena Essä.

Idén om att litteraturen har en terapeutisk verkan är varken ny eller banbrytande. Redan under antiken var det allmänt vedertaget att den hade en avgörande betydelse för psykiskt välmående och mänsklig utveckling. Aristoteles menade att litteraturen var själens läkemedel. I en tid som vår där psykisk ohälsa oftast diagnostiseras och behandlas med psykofarmaka, kan detta naturligtvis låta avlägset och främmande.

Ändå har biblioterapin, där litteratur används för att förbättra människors psykiska hälsa, blivit ett alltmer uppmärksammat alternativ. Upptäckten att traumatiserade soldater under första världskriget praktiskt taget blev symptomfria genom att läsa dikter och romaner blev startskottet för utvecklingen av denna terapiform som i dag har ett starkt fäste i USA och fått relativt stor genomslagskraft inom den internationella forskningen.

Jag menar att skönlitteraturen har större potential än andra texter att ge läsaren den typ av motstånd som leder till kreativitet.

I en svensk tvärvetenskaplig studie från Göteborgs universitet, vars resultat ännu bara delvis publicerats, intervjuas kvinnor i arbetsför ålder som varit sjukskrivna mellan 4 och 36 månader om det skönlitterära läsandets effekter på deras sjukdomstillstånd. Vi får bland annat veta att kvinnorna känner lust att läsa även om det på grund av deras sjukdomstillstånd inte är möjligt att läsa den typ av litteratur som de läst tidigare. Kvinnorna i studien har tvingats tänka om och läsa mer lättillgängliga texter.

Men själva aktiviteten – läsandet i sig och de små framsteg som görs på området – visar sig ha en livgivande effekt i form av ett löfte om att återfå den livsduglighet man haft innan insjuknandet. Dessutom är läsandet en av de få aktiviteter som över huvud taget varit möjlig för kvinnorna att tillägna sig när deras sjukdomstillstånd varit som svårast. Läsandet erbjuder en fri och fredad zon för interaktion, ett slags flykt från verkligheten som på samma gång för dem tillbaka till den. Den skönlitterära läsningen beskrivs av kvinnorna som samhörighet eller gemenskap med en stöttande bundsförvant som delar deras problem.

Genom läsandet kommer de alltså i kontakt med sig själva och sina känslor på samma sätt som man kan göra när man fritt samtalar med en annan människa som man känner tillit till och som man upplever förstår den situation man befinner sig i. I gynnsamma fall är läsandet en möjlighet till kreativ identifikation med det lästa, vilket innebär att läsaren i mötet med texten kan få syn på sig själv från ett annat perspektiv än tidigare och erbjuds ett alternativt sätt att uppfatta sig själv och sin situation eller sina relationer på.

När livet inte blir som man tänkt eller när man drabbas utan att förstå vad som skett eller sker kan litteraturen bli en trogen vän som man återskapar sitt liv och sig själv tillsammans med. Jag minns en dikt som beskrev döden som att smälta in i solen. I mina öron lät det inte bara vackert, utan skapade även en känsla av trygghet – ett slags tillit till att vad som än händer så ordnar det sig. Dikten som lästes upp på en av mina nära vänners begravning, och som jag sedan läste om och om igen på egen hand, fick mig att förhålla mig till det som hänt min vän på ett annorlunda sätt. Dikten förändrade min relation till den döda, men också min relation till mig själv. Mina känslor styrdes i en annan riktning…

Läsandet erbjuder en fri och fredad zon för interaktion.

I litteraturen finns en plats mellan raderna som man kan göra till sin egen. Det är i alla fall så jag spontant tänker när jag läser Kristian Lundbergs senaste diktsamling Låt oss förvandlas (Ellerströms 2017). Ett återkommande tema är att dikten utgör en nödvändig plats för honom och den som han behöver eller begär att tala och vara i kontakt med. ”Vi skulle inte kunna leva om du inte fick lov att finnas just här i min dikt som en hand som söker en hand under ett kort intensivt samtal där jag plötsligt ser vad som sker inom dig, skuggor som sorteras upp”, skriver han. Dikten är en alltså en plats där författaren och läsaren blir till.

Såväl författare som läsare kan drivas av ett behov eller begär att tala och vara i kontakt med den andre. Det är nästan som om det vore möjligt för de två att röra vid varandra. Poeten och litteraturvetaren Mara Lee talar om ”brinnande kroppar” eller mer bestämt ”våra brinnande kroppar” för att få oss att inse att vi såväl skriver som läser med kroppen. Att skriva är att göra: att skapa ett fysiskt objekt utanför en själv som manifesterar ens känslor och tankar. I skrivandet övergår känslor och tankar till görande på ett sätt som förändrar jagets relation till den andre.

Skrivandet är alltså ett slags social relation. Om vi ”skriver med våra kroppar, finns det också en asymmetriskt motsvarande läsart – att läsa med kroppen, med affekterna, instinkterna, och det vi minst av allt vill kännas vid. På så vis börjar våra kroppar tala. Min kropp, bildens kropp, men även läsarens”, menar Lee. Man skulle kunna säga att författaren ropar och läsaren svarar, och tvärtom.

Människan är en social varelse som väcks till liv i mötet med andra: genom att göra saker tillsammans och skapa gemensamma meningshorisonter. Få saker är därför farligare för människan än isolering och ensamhet. Inte minst gäller det hens psykiska hälsa.

I Vingklippt ängel (Forum, 2012) som är en av de första svenska självbiografiska böckerna om självskadebeteende avslutar författarinnan Berny Pålsson med att konstatera att det var ensamheten som gjorde henne sjuk, som fick henne att skära och bränna sin kropp, och att ha sex med ansiktslösa personer. Människan som inte blir hörd och misslyckas i sina försök att utöva inflytande på sin omgivning kan komma att behandla sin kropp som om den vore skild från självet. Kroppen blir då ett objekt utanför en själv som jaget kan ropa på genom att skada den. Svaret infinner sig omedelbart: blödande sår och en förändrad sinnesstämning.

Kroppens svar kan man alltid lita på som bevis på att man är vid liv. Självskadebeteende är en helt förståelig överlevnadsstrategi om man är ensam och utlämnad till sig själv eller rättare sagt den kropp som man ständigt måste befinna sig i för att vara förankrad i världen. Litteraturen verkar på ett annat och mer mångfasetterat sätt om man önskar växelverkan och ett slags förändring där man själv är indragen som handlande människa eller aktivt subjekt.

Vi får inte glömma bort att självet är dialogiskt eller till och med polyfoniskt, det vill säga att vi hela tiden utvecklas i växelverkan med andra och samhället. Litteruren får då inte heller vara föreskrivande, vilket självhjälpslitteraturen ofta är. I boken Coaching med tema KBT (Palmkrons förlag 2009) av Åsa Palmkron Ragnar och Lena Brandt Persson som är den mest populära självhjälpsboken på bokus.com just nu får vi till exempel veta hur vi skapar mål i livet, lär oss nya saker, övervinner hinder, blir bättre lyssnare, lär oss säga nej, visar medkänsla och tror på oss själva. Bokens hur inbegriper ett bör; vill du ha ett rikare liv skall du göra som vi föreslår.

Coaching med tema KBT är naturligtvis en förträfflig manual, men den bjuder inte in till en dialog med läsaren som väcker hens egen språkliga föreställningsförmåga till liv. Läsaren får inte tillfälle att fråga sig själv vad ett bättre liv kan vara, i betydelsen av vad hen borde önska och begära?

Det finns på så sätt stora likheter mellan självhjälpslitteraturen och diagnostisering av psykisk ohälsa, samt behandling av den med psykofarmaka. Vi förses med ett beteendeschema för hur vi ska få ett rikare liv eller ett fixt och färdigt svar på vilka vi är och hur vi bör åtgärda oönskade känslomässiga erfarenheter. Så kan vi emellertid aldrig nå fram till vår egen originalitet. Ska vi lyckas med det kan vi varken vara inneslutna i oss själva eller utlämnade till en yttre auktoritets tvärsäkra svar.

Skönlitterära texter levererar sällan en nollpunkt där allt är du eller jag/läsaren eller författaren. De är mer sökande, ungefär som en ”hand som söker en hand under ett kort intensivt samtal” för att återigen använda Lundbergs ord. Jag menar att det är i sådana ögonblick som vi kan komma i kontakt med vad det innebär att vara människa för just oss själva – vår originalitet och meningen med våra liv som de utspelar sig just här och nu. Det är denna process som är verksam i biblioterapin.

Självhjälpslitteraturen pekar ut kvinnorna som orsaken till sina egna problem. Ofta handlar självhjälpslitteraturen om att läsaren har allt hen behöver inom sig.

Jag menar att den skönlitterära litteraturen har större potential än andra texter att ge läsaren den typ av motstånd som leder till kreativitet. Kvinnorna i studien jag tidigare hänvisat till understryker att till exempel självhjälpslitteraturen inte alls bidragit till deras tillfrisknande. Tvärtom upplevs den som kravfylld och ökar pressen att på egen hand eller i ensamhet tillfriskna.

Det är som om självhjälpslitteraturen pekar ut kvinnorna som orsaken till deras problem; de är själva sin egen sjukdom. Ofta handlar självhjälpslitteraturen om att läsaren har allt hen behöver inom sig. I boken Relationsakuten uttrycker Dr Phil det på ett träffande sätt: ”Var och en av oss, du inräknad, bär inom oss allt vi någonsin behöver vara och göra, och har allting vi någonsin kommer att önska och behöva.”

Dr Phils visdomsord rimmar väl med den moderna människans individualiserade tillvaro. Ändå är det något som saknas – insikten om att andra människor är en del av oss själva. Vi måste helt enkelt vara andra för att kunna vara oss själva, vilket är relaterat till att ingen av oss överlever utan assistans av våra medmänniskor.

Människan är ett flockdjur som naturligtvis kan försöka fly både den inre och den yttre vägen.  Ändå kvarstår att de flesta av oss längtar till varandra, till någon att tala och vara i kontakt med, eftersom det är så vi skapar en känsla av sammanhang och tillhörighet och inte minst mening med det egna livet. Eller som Gunnar Ekelöf skriver i dikten Jag tror på den ensamma människan: ”Hur nå gemenskap? / Fly den övre och yttre vägen: / Det som är boskap i andra är boskap också i dig. / Gå den undre och inre vägen: / Det som är botten i dig är botten också i andra. / Svårt att vänja sig vid sig själv. / Svårt att vänja sig av vid sig själv.”

I situationer där läsaren av olika skäl inte förmår att tala eller vara i kontakt med andra människor ansikte-mot-ansikte kan mötet med litteraturen vara precis så livsavgörande som Kristian Lundbergs poesi föreslår.

***

Följ Arena Essä på Facebook