Kändiskulten och eländets glamour

Kändiskulten växer och växer. Vi har kändisar som åker till slott och äter gourmetmat. Och andra som utsätter sig för umbäranden på en öde ö. Både kändisar och amatörer vistas på en underhållningsmarknad där privatliv, kärlekslängtan och misslyckande skoningslöst exploateras. Eländets glamour har blivit en självklar del av vår vardag. Det skriver Britta Högberg.

På utgivningsdagen sålde prins Harrys självbiografi i över 1,4 miljoner exemplar. Världsrekord, enligt DN. Avtrycken syns i Youtubefragmentens mosaik: hotet mot monarkin, kung Charles kröning, soldaten i Afghanistan, den frostnupna penisen, prinsens kroppsspråk och psykiska hälsa, kvinnan som tog hans oskuld med mera. Känslorna rinner över alla bräddar. Indignation, vrede, analyser, skamsen fnittrighet. Och South Park.

Det började i mars 2021. Betänketiden var slut och hertigparet lämnade sina kungliga uppdrag för gott. De skulle dra sig undan offentligheten och bli självförsörjande. Det nya livet började med  en intervju av Oprah Winfrey. På vems initiativ är oklart, men det är allmänt känt att Oprah varit gäst på parets bröllop. Så för säkerhets skull markerade hon att det inte hade förekommit något försnack, att alla ämnen var tillåtna och att hertigparet inte fått betalt för sin medverkan. Hon klargjorde också att samma regler gäller för dem som för alla andra i hennes pratshower. Ingen tvekan om vem som bestämde där inte! Intervjun fick stort genomslag och diskuterades flitigt i pressen. Den delade britterna i två läger, för och emot Meghan. För intervjun handlade ju framför allt om hur illa britterna behandlat henne.

Det är uppenbart att prins Harry vill styra intrycken i egen favör, och få allmänheten att godta bilden av sitt och hustruns lidande.

Kort efter intervjun meddelades att hertigparet skrivit kontrakt med Netflix. Vid samma tidpunkt skrevs även kontraktet med Penguin Books. Nu finns sex timslånga avsnitt om hertigparets liv och oförrätter på streamingtjänsten. Och nu kan man läsa om hur det är att vara kungahusets reserv. Den engelska titeln på prins Harrys bok, ”Spare”, syftar på att brittisk aristokrati kräver två söner, en arvinge och en reserv.

Familjedynamiken i det brittiska kungahuset är förstås deras egen. Som i alla familjer är den privat och förväntas stanna inom hemmets fyra väggar. Men i offentlighetens ljus blir familjedynamik något annat; roller och ärenden förändras. Det är uppenbart att prins Harry vill styra intrycken i egen favör, och få allmänheten att godta bilden av sitt och hustruns lidande. Intrycksstyrning av detta slag är som kvicksand. Ju mer man anstränger sig, desto djupare sjunker man. Det gäller för dem som vill styra, det gäller för de anklagade. Men det gäller också för alla oss andra som ser på. Vem är offret? Vem är förövaren? Vem är jag som dras med? 

Kändiskulten växer och växer. Förutom vår egen kungafamilj har vi familjen Wahlgren och Hollywoodfruar. Vi har kändisar som åker till slott och äter gourmetmat. Och andra som utsätter sig för umbäranden på en öde ö. I allehanda pratshower visar man upp sin lycka efter att ha kämpat med livets vedermödor. Även de okända, amatörerna, kan få sina femton minuter i rampljuset om de gifter sig vid första ögonkastet, tävlar om att vinna bondens hjärta eller kämpar med att gå ner i vikt. Både kändisar och amatörer vistas på en underhållningsmarknad där privatliv, kärlekslängtan och misslyckande skoningslöst exploateras. Eländets glamour har blivit en självklar del av vår vardag. Själen har flyttat hemifrån.

Vad betyder kändiskulten och vad säger den om samhället vi lever i?

It takes two to tango. På svenska fungerar metaforen inte lika bra: ”det krävs två för att dansa tango”. Tango kunde här lika gärna vara ”hambo”. Fasta steg, lätt nigning och folkdräkt.  Men tango är något helt annat. ”To tango” är ett sätt att vara, läser jag i Tango. An anxious quest for freedom, boken jag köpte i Buenos Aires för ett antal år sedan. Tango är så mycket mer än dans. Att bemästra form och stegkombinationer räcker inte långt. Tangon kräver stil, kreativitet och lyhördhet. Disciplin, passion och mycket övning. ”To tango” handlar med andra ord om en djup och mångfacetterad intersubjektivitet. Det är relationen som är poängen, och att båda parter är lika ansvariga för det som blir till. Så utan mediebolagens miljoninvesteringar – inga pengar till hertigparet. Utan allmänhetens nyfikenhet på kändisar– inga pengar till mediebolagen. Bolagen räknar kallt med att eländets glamour ska fånga den stora allmänheten och ge god avkastning. Jag är ingalunda fri från kändisnyfikenhet, men jag är ännu mer intresserad av de sociala krafterna, som driver den. Vad betyder kändiskulten och vad säger den om samhället vi lever i?

Kändiskulten sätter igång sidor i oss som vi inte vill kännas vid, och därför är kändisen både upphetsande och förödmjukande, skriver den brittiska kulturkritikern Jacqueline Rose i essän The cult of celebrity. Essän publicerades 1998, i kölvattnet av prinsessan Dianas död. Britterna köpte blommor för 340 miljoner kronor och folkmassans känsloutbrott sågs som en metamorfos av den brittiska själen. Kan man sörja någon man inte kände? frågade man sig snart och folket delades i två läger. Var känslorna ”äkta” eller ”oäkta”? I den frågan döljer sig kändiskultens magi. 

Prinsessan Diana har förblivit själva sinnebilden för en superkändis. I henne förenades synd och försoning. Och som kändismartyr är hon oersättlig; provocerande och ständigt aktuell. Sonens försök att följa i hennes fotspår uppfattades som patetiska, jämförelsen mellan Diana och Meghan snudd på oanständig.

Genom kändisar kan vår nyfikenhet verka fritt, men nyfikenheten är inte bara välvillig. Grymhet är dess följeslagare. Alltid. Ett enda felskär och kändisen brakar genom isen. Och då får hen skylla sig själv. Folkmassan vet alltid bäst. Alla andra perspektiv avvisas med emfas. 

Vi behöver kändisarna för att bevara illusionen om vår fridsamhet. Därför blir intresset för kändisar också vår hemliga skam, menar Rose. Kändisar är både nära och magiskt frånvarande. De är inneslutna i projektionernas mytiska bubbla. I bubblan förlorar känslorna markkontakten och förnuftets kritiska instans sätts ur spel. Därför bör man ta folkmassans känsloutbrott på allvar och samtidigt ifrågasätta dem, menar Rose. 

Prinsessan Diana har förblivit själva sinnebilden för en superkändis.

I de fridsammas rike är Oprah Winfrey drottning. Och som sådan är hon både föregångare och förebild för dagens influencers. Oprah Winfreys pratshow hade sin storhetstid på nittiotalet. Ingen kan, som Oprah, göra privata bedrövelser till glamorösa händelser, skriver kultursociologen Eva Illouz i boken Oprah Winfrey and the Glamour of Misery. Oprahs show fångar vår tids dilemman – autonomins pris, relationen mellan individ och institution, äktenskapets och sexualitetens mening. Frågor som står i centrum för det moderna och postmoderna självet. 

Illouz använder sig av Freuds trop om det kusliga i sin analys av Winfreys metoder. Det kusliga uppstår, menar Freud, när den inre verkligheten överbetonas på bekostnad av den yttre. Det välbekanta blir då främmande och kusligt. Idag är det tvärtom. När själens minsta skrymslen ständigt ska lysas upp, förlorar tillvaron sin hemlika och trygga karaktär. Och när allt ska vändas ut och in på, stryps känslorna och nya normer skapas. Lidandet blir glamoröst, och det själsliga livet kapitaliseras och förfrämligas. Däri finns det kusliga, menar Illouz. Primitiva impulser dyker upp, inte bara inom oss utan även mellan oss. I jämlikhetens namn erbjuds vi alla en plats i lidandets demokrati. Men konkurrensen är stenhård; vissa offerpositioner är förvisso betydligt mer glamorösa än andra. 

Det var inte skönhet eller artisteri som gjorde Oprah Winfrey berömd. Hon slog mynt av sitt elände och skapade ett eget universum. Utifrån barndomens fattigdom och sexuella övergrepp; och utifrån afroamerikansk kultur marknadsförde hon sin persona. Hennes utfästelser var moraliska, aldrig politiska. Amerikanska medelklassfruar kände igen sig. De tilltalades av hennes teman, i synnerhet hennes viktproblem. De såg hennes show på dagtid, de identifierade sig med henne. När hon visade sitt ”sanna jag” löstes skillnaden mellan hennes och gästens liv upp. Hon omslöt sin publik och visade att hon, trots tvivel och dåligt självförtroende, kunnat bli rik och berömd. Kan jag så kan du! var hennes terapeutiska budskap till gäster och publik. Oprah Winfrey är en moralisk entreprenör, som genom att förstora det triviala och normalisera det extraordinära förvränger den sociala verklighet vi delar. Hennes teknik är att underminera det självklara; att göra det normala avvikande och det avvikande normalt. 

Sommar, sommar sommar….  Signaturmelodin mynnade ut i hallåmannens mantra: ”Sommar i P1 – lättlyssnat för er på vägarna, på badstranden och i hängmattan” Vi fick sommarkänslorna serverade på silverfat. Det lättlyssnade har sedan länge förvandlats till en institutionaliserad självspäkning.

”Sommar är en chans för alla i vårt samhälle att förstå sig på varandra… det sker något med Sommar idag, en angelägenhetsgrad som är helt fantastisk” 

Det sade programdirektören Bibi Rödöö när hon intervjuades inför programmets 60-årsjubileum. Dramaturgin är alltid densamma: se mitt lidande, se mina framgångar! Kan jag så kan du! Varken den framgångsrike eller den lidande kan kritiseras. Så det är bara att sälla sig till de tysta ”följarnas” skara. Jag slutade lyssna för flera år sedan.

”Sommarvärdarna satsar ju sig själva och då blir man sårbar. 15 recensioner per dag” 

Bibi Rödöö betonade att recensenterna borde ta hänsyn till att sommarpratarna är amatörer i etern. Men deras öppenhet är både överdriven och idealiserad. Genuin öppenhet förutsätter genuin slutenhet. Utan eftertänksamhetens kranka blekhet blir öppenhet bara asocialt pladder.

Bör vi bekymra oss över att politiker mer och mer använder sig av element från kändiskulten?

Skrytsamt moraliserande skiljer kändisskap från berömmelse. När kändisar klagar på att de inte får ha sitt privatliv ifred, gör de vad som förväntas av dem, skriver Rose. Denna klagan är en del av kändiskultens fundament. Så när Harry och Meghan flyttade till Kalifornien för att undkomma den brittiska pressen, gjorde de vad som förväntades. Likaså när tog de hjälp av Oprah Winfrey för att få liv i sitt kändisskap igen. Här hemma klagar Hanna Hellquist över att hon alltid velat bli kändis, men när hon väl blivit det hatar hon det. Hon vill ha tillbaka sitt liv. Läsarnas skoningslöshet lät inte vänta på sig och i en krönika ett par veckor senare beklagar hon sig över läsarnas elakhet och ovilja att förstå kändisskapets vedermödor. Koketterandet hör till. Att det blir fel hur man än gör likaså.

Jag levde i en bubbla, säger Margaux Dietz i SVT:s dokumentär. Bubblan sprack när hon gjorde ”content” av den utslagne mannen utanför sin dörr. Hon filmade, skrattade och lät sin femårige son peta på mannen. Följarna blev rejält upprörda. Hatet, indignationen, besvikelsen vällde fram. Företag sade upp sina kontrakt med henne, hon polisanmäldes för integritetsintrång. Orosanmälningar skickades till socialförvaltningen.  

”Kan vi förlåta Margaux?” undrade man på SVT.  Polisutredningen pågick ännu när dokumentären sändes knappt två månader efter att bubblan spruckit. Varför så bråttom? Dokumentären, producerad av public service, kunde lika gärna ha gjorts av Margaux själv. Man får följa henne under några veckor efter klavertrampet. Tittaren bjuds in i en elegant våning, och möts av en vitklädd och osminkad influencer med gäster. Skammen är påklistrad, förtreten över att bubblan spruckit desto mer äkta. Samtalet med gästerna handlade mest om vad man ska göra för att undvika att bubblor spricker. Men kändiskultens falska intimitet är seg, och den rådde SVT inte på. Det oäkta blev förvisso synligt när bubblan sprack, men lika synlig blev omgivningens ohämmade destruktivitet. Det sunda förnuftet kom av sig och Margaux blev ett offer som public service skyndsamt tog till sig. Det normala blev avvikande och det avvikande normalt.

Kändiskultens har en politisk undertext, menar Rose. Inför valet 2018 blev detta konkret. Margaux tog sig an partiledarna. Idén till hennes program, Partitempen, kom från vännen Ebba Busch som beklagade sig över att det var svårt att nå unga väljare. Så inför valen 2018 och 2022 kliver samtliga partiledare in i Margauxs lekstuga med förhoppningen att via sociala medier förmedla sin politik till dagens ungdomar. Men i Margauxs bubbla råder kändiskultens magi. Och i den finns inte plats för politik; där finns bara plats för Margaux. Nyfikenhet drev mig till Partitempen. Jag ville se vad partiledarna gjorde. Skammen lade sig direkt som grått ludd mellan partiledaren och mig som väljare. Partiledarna var definitivt på bortaplan. Jag vände dem ryggen och idisslade mina protester. I vanlig ordning kände jag mig som en avundsjuk gammal tant.

Bör vi bekymra oss över att politiker mer och mer använder sig av element från kändiskulten? Studier har visat att i kändispolitik står partiledarens person i fokus och samtalen blir politiskt triviala. Allt oftare anklagas politiker för att sitta i sin bubbla. Vad blir det av politiken när influencer möter influencer, kan man undra? Och håller politiken på att bli en plattform för unga med kändisambitioner?

Kändiskulten har fått sin givna plats i seriösa nyhetsprogram.

I prestationssamhället breder underhållningen ut sig. Där bakom döljer sig en krypande totalisering i form av hybrider som infotainment och edutainment. Underhållning har blivit varandets motto, menar filosofen Byun-Chul Han. Leken har underordnats prestationen, och prestationen är den nya passionen. Tävling i någon form är numera ett obligatoriskt inslag i all underhållning, både i public service och i kommersiella bolag. Och ur tävlingen reser sig nya normer. Det är dikotomin underhållande/inte underhållande som bestämmer vem som passar in. 

Nyheter, väder, sport, kultur, snackisar. Vinjetten i SVT:s morgonstudio glider förbi. Varje gång snubblar jag. Vad är snackisar? Enligt Svenska Akademins ordlista betyder snackis ”något alla talar om”. Kändiskulten har med andra ord fått sin givna plats i seriösa nyhetsprogram. Är detta ett tecken på krypande totalisering? Utan att vi märker det formar prestationssamhället våra böjelser och vår mentalitet. I det blir var och en sitt eget arbetsläger; i det lär vi oss (exploaterar sig själv) ska vara att exploatera oss själva, menar Han. Trötta blir vi, intellektuellt loja och oförmögna att se längre än dit näsan räcker.

Därför behövs god underhållning. Enligt Han är det bara när lyx, skönhet och lek är underhållningens nav, som den kan motverka prestationsålderns krypande totalisering. God underhållning argumenterar inte, kräver intet. Den vill behaga, kanske ruska om något men har inget med finkulturens moraliska anspråk att göra. Den är hälsosam på ett annat sätt, menar Han. Den stabiliserar sociala relationer och kodifierar det som måste vara. 

God underhållning har därför sin hemvist i det övergångsområde Donald Winnicott kallar ”möjligheternas rymd”. Där blir vi till som självständiga subjekt, där äger vi vår kropp och våra tankar och där kan vi vara en del av samhället på vårt personliga sätt. När vi skrattar får vi syn på de underliggande kognitiva strukturerna och genom skrattet återupprättas rådande normer. Samtidigt som vi får distans till dem. Distansen och humorn bistår vårt kritiska förnuft. Det kan låta som en paradox, men god underhållning har blivit en angelägen politisk fråga.