Kapitalismens återerövrade livskraft

Essä Vänstern har utgått ifrån att en kris leder till kapitalismens fall, men måste ta med dess livskraft i en förnyelse av strukturpolitiken. Det skriver Örjan Nyström i denna andra essä om ekonomisk politik och strukturfrågor. 

I det tidiga mottagandet av den marxistiska historiematerialismen spelade begreppen bas och överbyggnad central roll. Här betraktades ofta ”basen” – varuproduktion och -utbyte – som en särskild, avskild domän som likt en mäktig mekanism drev den historiska utvecklingen. Engels försökte undgå en sådan mekanisk historieuppfattning genom sitt kända uttalande att ekonomin först ”i sista instans” är den bestämmande faktorn i utvecklingen.

Den frasen har sedan upprepats i otaliga presentationer av den materialistiska historieuppfattningen. Men mycket ofta har sådana svepande hänvisningar skymt sikten för de komplexa sociala, politiska och kulturella sammanhang varigenom detta inflytande ”i sista hand” gör sig gällande. Det strukturpolitiska perspektivet fäster uppmärksamheten just på detta. Sådana ”mellanliggande” sociala, politiska och kulturella inflytelser styr hur de ekonomiska krafterna verkar i samhällsutvecklingen.

Två tankegångar hos Marx pekar fram mot en sådan bredare strukturpolitisk ansats. Den första kallade han produktionens ”församhälleligande”. Begreppet syftar på arbetsdelningens växande nät; den ena produktionsgrenens beroende av den andra oberoende av om de möttes på en marknad; de allt tätare knutna kedjorna av leverantörer och komponentmakare; det växande beroendet av institutionella regleringar för att öka säkerhet och kalkylerbarhet i bytesprocessen; en tryggad tillgång på en mängd kollektiva nyttigheter i form av såväl fysisk som social infrastruktur; allt det som krävs för arbetskraftens reproduktion, organisations- och produktionsförmåga.

Sammantaget ger kapitalismens utveckling på så sätt upphov till allt tätare förbindelser och ömsesidiga beroendeförhållanden mellan olika verksamheter i samhället. Denna systemutveckling slår ut väggarna i det avskilda rum och oberoende maskineri i samhället som såväl den mekaniska historiematerialismen som den gängse ekonomiska visdomen en gång försökte etablera. Tvärtom leder den till en ekonomi fullkomligt genomsyrad av ”externa effekter” som måste hanteras genom alltmer komplexa, samhälleligt organiserade funktioner – genom strukturpolitik.

Människors sätt att leva

Drömmen om att kunna ”bädda upp” den kapitalistiska ekonomin ur detta förment hindersamma samhälleliga nät har aldrig lämnat borgerlighetens sinnen. Men försök i den riktningen har upprepade gånger resulterat i ekonomisk dysfunktionalitet och politiska katastrofer, alltifrån mellankrigstidens sammanbrott till den marknadsfundamentalismens epok som sköt fart på 80-talet.

Den andra levande arvet från Marx som är grundläggande för förståelsen för strukturpolitiken är hans syn på den betydelsefulla kraft i kapitalismens utveckling som strukturomvandlingen innebar. Detta framhölls redan i Kommunistiska manifestets lovsånger till bourgeoisiens revolutionerande roll i historien. Gång på gång driver kapitalackumulationens krav fram djupgående förändringar i produktionsvillkoren som i sin tur innebär förändringar i människors sätt att leva och tänka. ”Allt som är fast förflyktigas.”

Strukturomvandlingen slår igenom i hela samhällslivet. Kedjor av sociala, ekonomiska och kulturella traditioner bryts sönder av ny teknik, nya produktionsvillkor, nya företagskonstellationer och nya marknadsvillkor. Dessa kedjor måste lappas samman genom just ekonomisk-politiska insatser om de inte ska leda till djupa sociala och ekonomiska kriser. Detta är en av de centrala uppgifterna för strukturpolitiken.

Systemets krisbenägenhet

Vänstern har i sin antikapitalistiska nit haft sitt fokus på systemets krisbenägenhet. Ständigt återkommande har varit analyser och teorier om den annalkande krisen, där det varit underförstått att här öppnas porten för systemets haveri och socialismens förverkligande. Mindre intresse har ägnats åt kapitalismens mirakulösa förmåga att övervinna sina kriser (genom ett eller annat stålbad och skapande förstörelsekrafter – men också genom strukturpolitiska insatser) och förvandla dem till språngbrädor för en förnyad livskraft.

Nya faser av strukturomvandling har gång på gång dementerat vänsterns profetior att systemet hamnat i sin ”dödskris”. Vänsterns antikapitalistiska utvecklingstro har övertrumfats av ständigt nya uttryck för kapitalismens återerövrade livskraft. Kapitalackumulationens kvarnar har återigen börjat mala. Gamla hinder och begränsningar har övervunnits och nya framtidslöften hägrat. Vänstern har återigen hänvisats sin roll som krisprofetisk slav på kapitalismens triumfvagn med hänvisningar till historiska lärdomar och nya former av krisbenägenhet. Samtidigt har den ofta blundat för hur de strukturförändringar sett ut som grundlagt en ny tillväxtfas, och därmed har blicken skymts för hur villkoren för såväl anpassning som motstånd förändrats.

Strukturomvandling missuppfattas ibland som en neutral, konstant faktor som hela tiden pågår som ett jämntjockt bakgrundsbrus i den ekonomiska utvecklingen. Men i verkligheten genomgår den olika faser där tempot ökar eller minskar beroende på bakomliggande kriser och nya tillväxtfaktorer. Nya utvecklingsmönster uppkommer och dominerar under en period, och mer kortsiktigt verkande krafter, såsom konjunkturrörelserna, får nya egenskaper och rytmer. Arbetsmarknaden påverkas på olika sätt beroende på vilket gammalt som slås ut och vilket nytt som växer fram. Allt detta måste läggas till grund för en förnyelse av strukturpolitiken.

Kapitalismens återerövrade livskraft

I arvet från de marxistiska klassikerna finns alltså två centrala idépolitiska tankegångar att knyta an till för strukturpolitiska ansatser – produktionens församhälleligande och strukturomvandlingens återkommande omvandlingar av kapitalismens sätt att fungera.

Båda hade betydelse för den revisionistiska kritiken av den mekaniska materialismen i Andra Internationalen i början av 1900-talet, med dess deterministiska bild av kapitalismens oundvikliga sammanbrott och socialismens lika oundvikliga seger.

Eduard Bernsteins kritik av ortodoxin var således grundad i en analys av den kapitalistiska strukturomvandlingen under den expansiva utvecklingscykel som följde efter det sena 1800-talets krisår. I sin bok ”Socialismens förutsättningar och socialdemokratins uppgifter” från 1899 (kapitlen ”Det modärna samhällets ekonomiska utveckling” och ”Kriserna och den modärna ekonomins anpassningsförmåga”). Där konstaterade han att klassamhället inte utvecklades som förutskickats i Kommunistiska manifestet. ”Mellanklasserna” försvann inte i en polariserad konflikt mellan arbetarklass och storbourgeoisie. Kapitalismens kriser leder inte automatiskt till att systemet bryter samman, utan till dess förnyelse. Också nya politiska faktorer, såsom demokratiseringen och fackföreningsrörelsens tillväxt, menade Bernstein pekade mot ett tillstånd där kapitalismen på fredlig väg skulle kunna tvingas tillgodose också arbetarnas intressen.

En annan tänkare i det tidiga 1900-talets revisionistiska läger, Rudolf Hilferding, knöt i sin bok ”Finanskapitalet” an till teorin om kapitalets församhälleligande. Den ”anarkiska” konkurrensen från det sena 1800-talet var på väg att ge vika för en mer planerad kapitalism, styrd av den maktkoncentration som föreningen av bank- och produktionskapital var på väg att åstadkomma. Resultatet skulle enligt Hilferding bli en ”organiserad kapitalism”, som han menade skulle lägga den materiella grunden för ett statssocialistiskt systemskifte.

Bernsteins eller Hilferdings texter drunknade i vänstersocialismens motstånd och de starka deterministiska strömningarna i Andra Internationalen, särskilt i den ledande tyska socialdemokratin. Utan att gå närmare in på deras teser kan man konstatera att båda i alla fall gav uttryck för ett strukturpolitiskt perspektiv som grund för den reformistiska strategin. Arbetarrörelsens politik måste bottna i en analys av hur kapitalismen förändrades och anpassa sig till de nya gränser som därmed drogs upp för vad som är möjligt och omöjligt att göra.

Sådana tankegångar fångades upp och utvecklades i den skandinaviska socialdemokratins idédebatt under 1920-talet, med framväxten av den så kallade funktionssocialismens aktivistiska, antideterministiska ansats. Mot idén att socialismen skulle förverkligas genom privategendomens förstatligande växte övertygelsen fram att vägen framåt låg i institutionella reformer som inskränkte privategendomens dispositionsrättigheter – vad kapitalägarna tillåts göra och inte göra med sin egendom. Detta var ett tydligt uttryck för ett strukturpolitiskt synsätt.

Men det funktionssocialistiska tänkesättet innebar också att man började betrakta sociala reformer på nytt sätt. Tidigare hade sådant som understöd vid sjukdom, arbetslöshet, okunnighet och social misär mest betraktats som sätt att mildra exploatering och göra tillvaron under kapitalismen mer uthärdlig för arbetarklassen. Nu restes också frågor om inte sådana sociala reformer kunde öppna en möjlighet att också förändra maktförhållandena i samhället. De innebar ju att arbetarna befriades från en del av sitt beroende av marknadskrafterna – tvånget att sälja sin arbetskraft på marknaden utifrån erbjudna villkor – vilket i sin tur inte bara innebar ökad individuell frihet utan också en förstärkt position för fackföreningsrörelsen.[1]

Kort sagt: Sociala reformer kan vara en strukturförändrande politik.

Tillväxtpolitik

Under de följande decennierna utvecklade arbetarrörelsen ytterligare former av strukturpolitik, nu i en brottning med produktionens och produktivitetens problem.

På 20-talet växte en insikt att arbetarklassens villkor inte kunde förändras på ett avgörande och bestående sätt enbart genom att omfördela från rika till fattiga. Den kaka som skulle fördelas måste också förmås att växa, och även för detta måste arbetarrörelsen ha en politik. Omfördelningslinjen måste förenas med en produktivitetslinje. Mer konkret kom diskussionen under mellankrigstiden att handla om förhållningssättet till rationaliseringar. Det var en kärnfråga särskilt i fackföreningsrörelsens debatt där tidens kroniskt höga arbetslöshet möttes av ständiga protester mot hur kapitalägarnas effektiviseringsiver försämrade arbetsvillkoren och orsakade uppsägningar.

Detta var en frågeställning som på ett omedelbart sätt lyfte upp strukturomvandlingen och därmed strukturpolitiken på dagordningen. Fanns det inte något sätt där utvecklingen av produktionen kunde ta sig former där inte bara kapitalägarna utan också arbetarna skulle kunna dra nytta av rationaliseringar och strukturförändringar?

Här fanns en idéhistorisk bakgrund i arbetarrörelsens antikapitalistiska kritik mot vad man kallade kapitalismens ”anarkiska” sätt att handskas med samhällets produktiva tillgångar. Företagens strävan att till det yttersta effektivisera verksamheterna på arbetsplats- eller företagsnivå motsvarades av hur förhållandena i produktionen som helhet präglades av improduktivt slöseri. Nödvändig och produktiv samverkan över företagsgränser slogs sönder genom hänsynslös konkurrens. Hierarkiska arbetsorganisationer hämmade arbetarnas kunskapsutveckling och initiativ. Monopolisering upphävde marknadskrafternas dynamik. Ett inskränkt fokus på de enskilda företagens räntabilitet ledde till en samhällsekonomisk suboptimering.

”Felrationaliseringar” var ett uttryck under mellankrigstiden – en snedvriden inriktning på den ekonomiska tillväxten som ignorerade samhälleliga behov och ledde till ett missbruk av både de fysiska och mänskliga resurserna i samhället.

Här formades en ny strukturpolitisk kampfront i arbetarrörelsen under 30- och 40-talen. Där förknippas den ibland med begreppet planekonomi. Men i den svenska socialdemokratin formulerades den med begrepp som ”demokratisk planhushållning” för att skiljas från den ordning som skapats i Sovjetunionen. Där byggde ju planekonomin på avskaffandet av privatägande till produktionsmedlen och upphävandet av marknadsekonomin, en väg som den svenska socialdemokratin lämnat i redan under 20-talets debatt. Här sökte man sig istället fram på en ”tredje väg” genom förändringar i privategendomens dispositionsrättigheter och omreglering istället för avskaffande av marknadskrafterna.

Facket som drivande idépolitisk kraft

En som tidigt tog sig an en sådant strukturpolitiskt reformstrategi var Gunnar Myrdal. Han hävdade med viss envishet under 30- och 40-talet att den strategiska länken på detta område var att vinna ökat inflytande över investeringarna.

Nya synsätt på kapitalistisk rationalisering vidareutvecklades i en omfattande debatt på 40-talet. Mer konkret formulerades idéer om att inrätta branschråd för industrins olika områden. Det var en ny institutionell ram för offentligt och fackligt inflytande över näringslivet, byggd på samverkan med ägarna i korporativa former. Samordning av rationaliseringen av de enskilda branscherna tänktes i sin tur kunna skapas på nationell nivå under ledning av ett överordnat centralt strukturråd. En sådan institutionell ordning skisserades redan i Efterkrigsprogrammet men konkretiserades aldrig och lades på hyllan. Däremot återkom den gång på gång i rapporterna på LO-kongresserna under 50–70-talen.

Detta markerade ett nytt läge i strukturpolitiken där fackföreningsrörelsen nu blivit den drivande idépolitiska kraften. Detta blev möjligt mot bakgrund av att LO sedan 30-talets slut vidgat ramarna för den fackliga organisationens verksamhet och ansvarsområde. LO skulle inte bara vara en förbundsbaserad partsorganisation på arbetsmarknaden utan även bli sammanhållen, självständig klassorganisation och därmed en politisk kraft för samhällsreformer. LO:s uppgift skulle också vara att forma en politik för att förändra förhållandena i samhällsekonomin som helhet.

Ett avgörande steg mot en konkret politik med den utgångspunkten var den Rehn-Meidnerska modellen från skiftet 40–50-tal. Den kan beskrivas som en strukturpolitisk ansats som i grunden handlade om en tillämpning av funktionssocialismens maktförskjutningsstrategi på ett nytt område, med den betydelsefulla institutionella dimensionen att även fackföreningsrörelsen som oberoende klassorganisation gavs en viktig roll att spela.[2]

Bristen på strategiskt perspektiv

Den Rehn-Meidnerska modellen utgjorde en utpräglad strukturpolitisk ansats som skilde sig från och i viss mån markerade mot den makroekonomiska inriktning som dominerade socialdemokratins ledning. Modellen innebar att en i centrala avtal normerad lönebildning inriktad på en utjämnad lönestruktur skulle pressa upp lönenivåerna i lågavlönade verksamheter. På så sätt skulle strukturomvandlingen drivas på mot ökade förädlingsvärden och produktivitet i näringslivet som helhet. De sociala påfrestningar som detta skulle innebära skulle övervinnas genom en kraftigt upprustad utbildnings- och rörlighetsstimulerande arbetsmarknadspolitik. Finanspolitiken skulle vara generellt åtstramande i syfte att suga upp övervinster i de expansiva näringarna genom beskattning eller fondering, vilket skulle öppna för en påverkan av investeringarna genom kollektiv kapitalbildning. Olika former av branschfonder skulle på så sätt kunna beredas utrymme. Genom en strukturpolitisk helhetslösning i modellens anda skulle det slutligen bli möjligt att förhindra att den fulla sysselsättning som vuxit fram efter kriget skulle leda till inflation, tidens stora makroekonomiska gissel.

Om detta kan förstås sägas mycket mer. Men mitt ärende är att lyfta fram den Rehn-Meidnerska modellen just som en brett tänkt och nyskapande strukturpolitisk ansats.

Vad var det som drev fram denna ansats, som den växte fram ur 40-talets socialdemokratiska idédebatt?

Ett genomgående tema i Rehn och Meidners mycket kritiska inlägg i denna debatt var den bristande långsiktigheten och därmed bristen på strategiskt perspektiv i den socialdemokratiska regeringens ekonomiska politik. Alla ekonomins problem angreps som om de var konjunkturbetonade och kunde hanteras genom stabiliseringspolitisk ”fine tuning”. För att öppna ett mer långsiktigt perspektiv måste man göra en grundlig analys av den innevarande fasen av strukturomvandling. Vilka krafter skulle den släppa lösa, och vilka hinder och möjligheter för reformpolitik och facklig kamp pekade detta fram emot?

Arbetskraftsbrist och resursknapphet

Till grund för Rehn-Meidners strukturpolitiska ansats låg sålunda ett omfattande arbete för att förstå det skede i kapitalismens utveckling man nu var på väg in i. De kallade detta skede ”den fulla sysselsättningens kapitalism” (”modellen” handlade alltså inte om en politik för att åstadkomma full sysselsättning, som ofta hävdas, utan om att handskas med den som en ekonomisk realitet). I Efterkrigsprogrammet med sin inriktning på en ny efterkrigskris saknades i stor utsträckning en sådan analys (i några föreläsningsanteckningar som Lars Ekdahl anför i sin biografi skriver Meidner att ”vi har ingen nytta av detta program. Ej tillämpligt i dagens situation. På varje punkt skulle behövas ett motprogram”.

Meidner menade att det tillstånd man gått in i efter kriget skulle vara bestående åtminstone på medellång sikt, med arbetskraftsbrist och andra former av resursknapphet och åtföljande inflationstryck. I hans sätt att se på vad detta kunde tänkas innebära fanns en stark ton av osäkerhet. Han skrev i ett föredrag från 1948 att det som stundade var ”en tämligen ny samhällstyp om vilken man vet lite och för vilken man var illa förberedd … Vi har fått den fulla sysselsättningen, vi har överrumplats av den. Men det finns ingen teori”. Utan att övervinna denna okunskap och teorilöshet fanns ingen grund för en mer långsiktig politik som gick utöver kortsiktiga anpassningsåtgärder och fromma förhoppningar.

Detta var en första grundsten i den nya strukturpolitiska dimension i den ekonomiska politiken som Rehn-Meidner introducerade. Den andra grundstenen låg i modellens krav att gängse gränser mellan politikområden och aktörsmönster måste övervinnas. Lönepolitiken måste samordnas med den ekonomiska politiken i övrigt, och nya politikområden (framförallt arbetsmarknads- och industripolitik) måste öppnas inom ramen för en sådan samordning. I senare sammanhang knöt man också an till det som sagts ovan om det maktpolitiska elementet i de sociala trygghetssystemen, som också i praktiken gavs en central roll i en samverkande strukturpolitisk helhet.

Ett förskingrat arv

Det är lätt att se att den Rehn-Meidnerska ansatsen på så sätt knyter nära an till de övergripande definitioner av strukturpolitik som sammanfattades i några punkter i den första delen av denna text; hur man ska förstå och möta den innevarande fasen av strukturomvandlingen; hur man ska skapa ett utökat tidsrum för den ekonomiska politiken; hur man ska få olika delar av den offentliga politiken att samverka på ett sätt som möter den analys som man gjort av strukturomvandlingens krafter. I dag skulle man naturligtvis behöva ytterligare bredda sådana samordningsambitioner och väva in en sammanhållen närings- och arbetsmarknadspolitik, utbildningssystem, bostadsförsörjning, miljöpolitik, vård och omsorg och så vidare. (Därtill kommer naturligtvis att analysen på ett nytt sätt måste ta in globaliseringens inverkan, en fråga som naturligt nog inte var så framträdande på 1940-talet.)

Det övergripande målet för den Rehn-Meidnerska ansatsen var sålunda en mer övergripande och långsiktig politik att ställa mot den kortsiktiga, passiva anpassningslinje som de menade präglade den socialdemokratiska ekonomiska politiken. Den strukturpolitik de ville forma syftade istället till att skapa en förmåga att styra den aktuella strukturomvandlingens våg i en riktning som enligt den funktionssocialistiska logiken kunde understödja ökad jämlikhet och demokratiserande maktförskjutning i samhället.

Här har Rehn-Meidners strukturpolitiska ansats lämnat efter sig ett dyrbart arv som arbetarrörelsens i senare tid till stora delar förskingrat.

De cykliska banorna

En avslutande reflexion i detta sammanhang anknyter till Meidners misslynta 40-talskommentar att ”det fanns ingen teori” som kunde läggas till grund för den typ av mer långsiktiga analyser av ekonomins rörelseriktning som han efterlyste i den socialdemokratiska ekonomiska politiken.

Förmodligen kände han åtminstone vid denna tid inte till de ansatser till en sådan teoriutveckling som ägt rum, framförallt sedan den ryska ekonomen Kondratieffs studier på 20-talet av ”de långa vågorna” i den ekonomiska utvecklingen gjorts kända genom insatser av Josef Schumpeter (ekonomen bakom begreppet ”skapande förstörelse”). Dessa visade att man alltsedan skiftet 17–1800-tal kunde urskilja på varandra följande expansions- och stagnationsfaser i ekonomin om ungefär 15–20 år.

Andra forskare har sedan dess fördjupat denna analys och fullföljt den in i nutiden.[3] De har konstaterat att de cykliska banornas längd och utvecklingsmönster ser olika ut under olika tidsperioder, beroende på hur de aktuella utvecklingskrafterna ser ut såväl på teknikens, företags- och arbetsorganisationens som handelns och marknadsutvecklingens område. Också politiska omvälvningar och naturkatastrofer medverkar som ”externa” faktorer. Sammantaget tecknas ett komplicerat mönster som oftast inte är möjligt att urskilja förrän i efterhand.

Man kan knappast säga att forskningen kring de mer långsiktiga fasförskjutningarna i kapitalismens utveckling har lett till någon konsensus bland de mer eller mindre ”alternativa” nationalekonomer som ägnat sig åt ämnet. Men utifrån vårt ämne – en reformistisk strukturpolitik – torde en sådan forskning ha mycket stort intresse på flera sätt. Frågan är om man inte rentav skulle kunna kalla forskningsgrenen som något av strukturpolitikens ekonomisk-teoretiska grundbult vid sidan av den institutionalistiska teoritradition jag varit inne på i föregående avsnitt.

De långa vågorna öppnar ett större tidsrum för den ekonomiska politiken jämfört med den trånga sfär där konjunkturer och dagspolitik skymmer alla andra perspektiv. Det är därtill ett tidsrum som är väl anpassat för att svara upp mot ett funktionssocialistiskt reformperspektiv, som ju är knutet just till det strukturcykliska tidsrummet. Det bryter mot en inskränkt pragmatism för vilket ”teoretiserande” i form av analyser av kapitalismens utveckling och dess följder bara är meningslösa spekulationer. Det riktar sig också mot ”visioner” som utväg ur den reformistiska idétorkan, ett pseudostrategiskt tänkande som tenderar att mynna ut i moraliskt inspirerade idealbilder av hur saker och ting kunde se ut om man fick allt man önskade sig.

Reformismens kris

Den strukturpolitiska reformstrategins livsluft är istället det medellånga tidsperspektivet, och det är i det tidsrummet de långa vågorna och strykturcyklerna rör sig. Just komplexiteten i de olika krafter som verkar bakom och under en strukturcykel erbjuder också det bredare underlag som strukturpolitiken måste ha för att samordna den helhet av politiska åtgärder som samhällets institutioner – stat, kommuner, myndigheter, organisationer och så vidare – måste skapa för att möta och hantera den aktuella fasen av strukturomvandling.

Reformismens kris i dag består inte minst i att detta tidsperspektiv praktiskt taget försvunnit från såväl den idépolitiska som den praktiska politikens dagordning.

Slutligen bryter det strukturcykliska perspektivet med ett utmärkande drag i den dominerande neoklassiska ekonomins harmonimodeller, där ekonomin genom marknadskrafternas fria spel alltid tenderar mot jämvikts- och balansförhållanden. Strukturcykelteorierna har istället sitt fokus riktat mot återkommande obalanser som oundvikligen kullkastar det slaget av harmonitänkande. Istället målar de upp en turbulent värld av ömsom förstörelse, ömsom uppbyggnadsprocesser som svårligen låter sig kalkyleras i några nationalekonomiska modeller vare sig av nyklassisk eller nykeynesiansk art. De bryter mot populärföreställningen om strukturomvandlingen som en jämntjockt bakgrundsbrus samtidigt som de inte har något till övers för vänsterdrömmarna om ”kapitalismens dödskris”.

Örjan Nyström

[1] Viktiga inspiratörer för sådana tankegångar i skandinavisk debatt var de danska socialdemokraterna C V Bramsnæs och KK Steincke. Bramsnæs polemiserade mot den gängse synen på sociala reformer som ”kostnader” i samhället. Istället menade han att alla insatser för att utveckla de mänskliga produktivkrafterna i samhället borde betraktas som sociala investeringar som kunde bidra till mer utvecklade produktionsformer. Steincke pekade just på de sociala trygghetssystemens möjlighet att frigöra arbetarklassen från beroendet av marknadskrafterna, förutsatt att de förvandlades från nådegåvor till generella sociala rättigheter. Deras tänkesätt fick en mer sentida, fördjupad återklang i Gøsta Esping-Andersens klassiska bok ”Three Worlds of Welfare Capitalism” från 1990. En central, underliggande tankegång i denna bok är att välfärdssystemen inte kan betraktas som utifrån introducerade externa krafter (typ ”kostnader”) i det ekonomiska systemet. Beroende på hur de utformas griper de in i och förändrar själva samhällsstrukturen, kapitalismens ”blandning”.

[2] 40-talets debatt i arbetarrörelsen skildras i sammandrag i min bok ”LO och arbetarrörelsens kris” sid. 39–63, Premiss förlag 2023.

[3] Begreppet strukturcykel har myntats av den svenske ekonomisk-historikern Lennart Schön. För en grundläggande analys se hans bok ”Omvandling och obalans” (Finansdepartementet 1994). En översiktlig framställning  och diskussion kring idétraditionen finns i Lars Pålsson Sylls bok ”Den dystra vetenskapen”, kapitlet ”Långa vågor och strukturer i ekonomin” (Atlas ekonomi 2001).