Kultur I coronakrisens skugga har det kommit ovanligt många filmer och böcker, där aspekter av kärlekslivet tematiseras. Det skriver Torsten Rönnerstrand, docent i litteraturvetenskap.
I coronakrisens nedstängda Europa verkar kärleken ha gått på sparlåga. För det talar åtminstone de rapporter från europeiska statistikmyndigheter som handlar om barnafödandet. Födelsetalen i januari 2021 ska sålunda ha varit 14 procent lägre än samma månad året innan. Mest tycks födelsetalen ha sjunkit i Litauen (28 procent), Rumänien (23 procent) och Spanien (23 procent); något mindre i länder som Frankrike (14 procent), Skottland (14 procent), Wales (13 procent) och England (13 procent). I det mindre nedstängda Sverige tycks nedgången dock ha inskränkt sig till 6,4 procent
Att kärleken verkar ha gått på sparlåga betyder dock inte att drömmarna om den försvunnit.
Att kärleken verkar ha gått på sparlåga betyder dock inte att drömmarna om den försvunnit. Tvärtom! I coronakrisens skugga har det kommit ovanligt många filmer och böcker, där aspekter av kärlekslivet tematiseras. Ett tidigt exempel var Love in Time of coronavirus från våren 2020. Titeln på denna TV-serie var en fyndig anspelning på romanen Kärlek i kolerans tid, skriven av den nobelprisbelönade colombianen Gabriel García Márquez. Men det finns också färskare exempel. Dit hör den franska filmen Kärlekens labyrinter som när detta skrives nyligen visats på en biograf nära mig. Om kärlek handlar också Lars Noréns En dramatikers dagbok och en lång rad uppslagsrika essäsamlingar, däribland Johanna Vernqvists Poeten Gaspara Stampa, Elena Ferrantes I Margini e il dettato och Ronny Ambjörnssons Terra incognita.
Kärlekens labyrinter är en erotisk thriller som utspelar sig i coronakrisens Paris. Filmen bygger på den prisbelönt romanen Un Tournant de la Vie, skriven av Christine Angot, som ofta brukar jämföras med de franska nobelpristagarna Annie Ernaux och Patrick Modiano. Mot den bakgrunden är det inte överraskande att filmens regissör, rutinerade Claire Denise, belönades med Silverbjörnen på festivalen i Berlin 2022. Men det viktigaste skälet till utmärkelsen är nog ändå det lysande skådespeleriet.
Det faktum att filmen är förlagd till coronakrisens Paris skapar en intensiv känsla av autenticitet.
Mest lysande är – som vanligt – Juliette Binoche. Hon spelar den kärlekstörstande radiojournalisten Sarah som under coronakrisen gör direktsända telefonintervjuer med anknytning till problem som rasismen i Frankrike eller det politiska förtrycket i Mellanöstern. I den rollen intervjuar hon den svarte fotbollsstjärnan Lilian Thuram som 1998 förde Frankrike till seger i VM och som sedan dess etablerat sig som briljant författare och debattör med fokus på rasfrågor. Intervjun med Thuram – som spelar sig själv – och det faktum att filmen är förlagd till coronakrisens Paris skapar en intensiv känsla av autenticitet.
Detsamma gäller också om skildringen av Sarahs kärleksliv. Hon lever sedan tio år i ett passionerat parförhållande med den lite vilsne Jean, en före detta rugbytränare och spelaragent på dekis. Jean har suttit i fängelse, vilket förstört hans karriär. Dessutom har det försvårat hans relation till sonen från ett föregående äktenskap med en svart kvinna från Västindien. Sonen har vuxit upp med sin farmor, Jeans åldrade mamma, men vill inte ha med sin pappa att göra. Relationen mellan Sarah och Jean verkar likväl vara kärleksfull, långt över gränsen till det passionerade. Men plötsligt kastas allt över ända. Anledningen till det är att paret oväntat återförenas med en gammal vän som många år tidigare varit Jeans kompanjon och Sarahs älskare. Återföreningen utvecklar sig till ett skakande passionsdrama som – om man bortser från coronamaskerna – kan föra tankarna till Strindbergs drama Fordringsägare (1889). Och liksom hos Strindberg slutar det inte väl.
Väl slutar det inte heller i Lars Noréns En dramatikers dagbok. Mot bakgrund av coronakrisens brutala nedstängningar skildras här de sista stadierna i den åldrade författarens ofullgångna kärlek till en mycket yngre kvinna. Hon heter Françoise Gillard och är en belgisk skådespelerska som Norén samarbetade med då han vintern 2017-2018 regisserade sin pjäs Poussière på den anrika teatern Comédie-Française i Paris. Början till denna kärlekshistoria skildrades i dagbokens förra del. Den 13/2 2018 berättade Norén att han blivit ”djupt förälskad”, när han för första gången såg Françoise på scenen. Han anade visserligen att en ”verklig djup relation” på grund av åldersskillnaden skulle vara omöjlig, men när hon strax före premiären kysste hans nacke, väckte hon likväl hans förhoppningar. I en senare dagboksanteckning klargjorde hon visserligen att hon inte skulle kunna älska honom på det sätt som han skulle behöva, men detta avhöll honom inte från att hoppas. (5/3 2018) När han efter stor tvekan försökte kyssa henne, drog hon sig först undan, men när hon längre fram visade sig mer tillmötesgåenden försökte han intala sig att hans kärlek skulle vara besvarad. Efter denna trevande start tycks relationen mellan Lars och Françoise ha blivt något mera ömsesidig. I början av den nya dagboken verkar de vara förenade i någon form av kärleksrelation, som åtminstone inbegriper kyssande. I slutet av 2019 kommunicerar de nästan varje dag, och på nyårsaftonen skriver Françoise: ”I kiss you. I need your wings.”
I dagbokens fortsättning ser vi dock hur coronakrisens restriktioner sätter kärleken på svåra prov.
En kort tid senare skulle förutsättningarna för relationen dock bli radikalt förändrade. I början av 2020 sprider sig coronaviruset över världen, och det betyder att kontakterna mellan Lars och Françoise måste inskränkas till utväxling av brev och telefonsamtal. Denna omständighet tycks emellertid till en början inte ha verkat återhållande på Lars kärlek. I dagbokens fortsättning ser vi dock hur coronakrisens restriktioner sätter kärleken på svåra prov. Kanske är det därför som Lars förhoppningar nu börjar släckas ner. Den 27/2 förklarar han att han skall försöka få sin kärlek till Françoise att ”transcendera till vänskap”, efter ytterligare ett par dagar erbjuder han sin vänskap ”istället för kärlek” (29/2), och kort tid därefter (2/3) konstaterar han att han ”begravt” sin kärlek och att den knappt ens ”lämnat någon tom plats”.
Begravningen av kärleken skulle dock inte bli definitiv. Den 14/3 konstaterar Lars att hans kärlek till Françoise ”kommer och går”, och den 8/5 berättar han att den återigen slagit ut ”med full styrka”. (8/5) Samtidigt ser vi hur han strävar mot en omdefiniering av begreppet kärlek som kan påminna om vad som sägs i den åldrade Strindbergs brev till sin sista hustru, den unga skådespelerskan Harriet Bosse. I brist på fysisk kontakt hoppas han den 22/3 på ”en annan sorts kärlek”. Någon vecka senare skriver han: ”Vi är som två älskande utan kött som förenas ibland.” (2/4) Dessa försök att ge kärleken konstgjord andning skulle dock i längden visa sig vara verkningslösa. Under sommaren 2020 rinner relationen ut i sanden. Den 1/10 konstaterar Lars att han sällan tänker på Françoise och att hans kärlek till henne dött ”av brist på näring”. Under de följande månaderna försvinner Françoise nästan helt ur Lars dagboksanteckningar, men den 7/12 kommer ett brev, där hon ber honom att skriva en monolog om barnlöshet. Detta skulle dock bli deras sista kontakt. Sex veckor senare, den 26 januari 2021, rapporterades att Lars är död. Coronapandemin tog hans liv.
Under sitt korta liv skrev Gaspara Stampa ett stort antal dikter som enligt min mening tillhör det yppersta som skrivits om kärlek på det italienska språket.
Om man vill stärka sig efter detta sorgliga slut, kan man med fördel vända sig till Johanna Vernqvists bok Poeten Gaspara Stampa. En kvinnas röst i renässansens kärlekslyrik (Appell Förlag). Här kan vi läsa om en kärleksdiktare, som nog hade räknats till litteraturens giganter om hon inte varit kvinna. Under sitt korta liv (1523–1554) skrev Gaspara Stampa ett stort antal dikter som enligt min mening tillhör det yppersta som skrivits om kärlek på det italienska språket. Men Vernquist börjar i en annan ände. Boken om Gaspara Stampa inleds med en skildring av de idéer om kärleken som dominerade det intellektuella livet i hennes samtid. Dit hörde först och främst den av Platon inspirerade tanken att de älskande borde frigöra sig från det kroppsliga begäret och i stället sträva mot det överjordiska, mot Gud. Med många exempel visar Vernquist hur denna nyplatonska syn på kärleken under 1500-talet dominerade kärleksdiktningen på ett sätt som inte sällan hotade att göra den till en kliché. Denna kliché var välbekant för Gaspara Stampa, men hon väljer att revoltera mot den. Om denna revolt skriver Vernqvist: ”På så vis undergrävde hon den nyplatonska, dualistiska synen på kärlek, i vilken själens upplevelse av evig kärlek inför Gud upphöjdes.”
I polemik mot den samtida nyplatonismen ville Gaspara Stampa poängtera kroppens och det sinnliga begärets avgörande betydelse. Resultatet blir ett skimrande pärlband av dikter, vars sensuella lyster förmodligen saknar motstycke i den tidens litteratur. Gasparas inställning till kärleken uppfattades av många samtida som syndfull. Avundsamma konkurrenter kallade henne därför inte sällan ”puttana”, det vill säga sköka. Mot den bakgrunden bör vi läsa hennes författarskap som ett heroiskt försök att i strid med avundsmännens trångsynta moralism ge röst åt en friare syn på kvinnan och kärleken. Det gör Vernquists bok om Gaspara Stampa till en av de mest uppbyggliga böcker jag läst på länge. Till detta kommer att boken uppfyller högt ställda krav på vetenskaplighet. Vernquists tolkningar är stringenta, och hon markerar alltid tydligt vad man vet och inte vet om Gaspara Stampas liv. Vetenskapligheten hindrar dock inte att man ser ett personligt engagemang bakom Vernqvists val av ämne. Det är mer än tydligt att hon uppfattar Gaspara Stampa som en feministisk pionjär som borde kunna bli en förebild för vår tids kvinnor.
För Ferrante framstår Gaspara Stampa som en medkämpe i kampen för ett specifikt kvinnligt språk för kärleken.
Detsamma gäller också om flera andra av de skribenter som på senare tid tagit Gaspara Stampa till sitt hjärta. En av dem är den italienska succéförfattare som alltjämt döljer sig bakom pseudonymen Elena Ferrante. Hon berättar utförligt om Gaspara i en essäsamling – I Margini e il dettato. Conversazioni sul piacere di leggere e scrivere (Edizioni e/o) – som nyligen utkommit på engelska under titeln In the Margins. On the Pleasures of Reading and Writing. För Ferrante framstår Gaspara Stampa som en medkämpe i kampen för ett specifikt kvinnligt språk för kärleken. Genom detta nya språk ska kärlekens smärta förvandlas till en metaforisk penna, varur ett nytt slags poesi skall födas. Kanske tänker Ferrante här på den åttonde dikten i diktsamlingen Rime. Förvissad om sin storhet talar Gaspara i ironiska ordalag om sig själv som ”en oklok och låg kvinna”, men i diktens triumfatoriskta slut konstaterar hon stolt att kärlekens smärta kommit att befästas i hennes hjärta.
I Ferrantes nya bok kan vi också läsa om en annan kärleksdiktare som efter många århundraden i relativ glömska till sist återfick sin aktualitet. Den jag tänker på är Dante Alighieri (1265–1321). I kapitlet ”La costola di Dante” (Dantes revben) berättar Ferrante om hur hon i sin tidiga ungdom blev djupt skakad av hans kärleksskildringar i Vita Nuova och Den Gudomliga Komedin. Om Dante och kärleken kan man också läsa i flera andra av de färska texter som just nu ligger på bokhandelsdiskarna. Ett exempel är essän ”Om kärlek” i idéhistorikern Ronny Ambjörnssons nya bok Terra incognita – det okända landet (Carlssons). Den handlar om vad som sagts om kärleken av auktoriteter som Platon, Aristoteles, aposteln Paulus, de romerska poeterna Ovidius och Lucretius, trubadurerna i det medeltida Provence, Dante, Petrarca, Rousseau, Kierkegaard, Strindberg och Marcel Proust. Intressantast i Terra incognita är nog ändå vad Ambjörnsson berättar om en gestalt som också spelar huvudrollen i Steve Sem-Sandbergs färska bok Oceanen (Bonniers). Vad jag tänker på är filosofen Jean-Jacques Rousseau (1712-1778).
Rousseau var enligt Terra incognita pionjär för en ny syn på kärleken och äktenskapet. Ömsesidigheten och frivilligheten skulle genomsyra alla delar av det äktenskapliga samlivet
Rousseau var enligt Terra incognita pionjär för en ny syn på kärleken och äktenskapet. Ömsesidigheten och frivilligheten skulle – menade han – genomsyra alla delar av det äktenskapliga samlivet. Ambjörnsson skriver: “För det första: Äktenskapet måste ingås frivilligt. För det andra: Det måste präglas av ömsesidighet, inte minst i sexuellt avseende. Den ena av parterna kan aldrig göra anspråk på den andras kropp. Deras hjärtan må vara förenade, ”men deras kroppar är inte slavar under varanda”. I äktenskapet är kärleken tillåten endast när begäret delas av båda.” (s 186)
Rousseaus syn på kärleken spred sig snabbt till den läsande allmänheten i hela Europa. Att den tidigt kom till Sverige framgår av en nyutkommen biografi om den svenske hovmannen Clas Julius Ekeblad (1742-1808). Den heter Till Eftervärlden (Apells förlag) och är skriven av den mångsidiga romanisten Marianne Molander Beyer. Om Rousseaus syn på kärleken kan man också läsa i en annan av de nyutkomna böcker som just nu ligger på bokhandelsdiskarna, idéhistorikern Svante Nordins Filosoferna. Vetenskaplig revolution och upplysning 1650-1776 (fri tanke). Här ligger fokus dock på filosofens mindre progressiva sidor. I Nordins tappning blir Rousseau – i motsats till sin samtida trätobroder Voltaire – en konservativ försvarare av den patriarkala ordningen. Sålunda menade han att kvinnorna borde ägna alla sina krafter åt intimsfären, det vill säga kärleken och barnen. Därför borde de stanna i hemmet och hålla sig borta från politiken och kulturlivet. Detta hindrade inte att Rousseaus läror väckte hänförelse bland många av de kvinnliga kulturbärare som han ville förvisa till köket och barnkammaren. Nordin skriver: “Det var en tolkning av kärleken som skilde sig från Voltaires eller salongernas galanterier. Här handlade det om natur, om äkta känsla, om livet självt. För eftervärlden ställer sig den myckna retoriken i vägen för trovärdigheten. Men samtidens läsare, och inte minst läsarinnorna hänrycktes.“.
Att detta inslag i Rousseaus tänkande skulle väcka hänförelse hos dagens kvinnor är väl inte så troligt. Efter åren med corona är det nog inte så många som längtar efter den tillvaro i intimsfärens avskildhet som enligt Rousseau borde vara de älskande kvinnornas egentliga uppgift.
Torsten Rönnerstrand, Historiker, samhällsvetare och docent i litteraturvetenskap
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
