Kärnvapen mot Sverige – en icke-fråga?

Säkerhetspolitik Varför undviks en öppen diskussion? Är det fråga om en slags beröringsskräck för kärnvapenfrågan?

Enligt en undersökning (Demoskop/Aftonbladet 2023) oroar sig fyra av tio svenskar för kärnvapenkrig i världen. Oron hänger givetvis samman med att ett sådant krig kan beröra oss. Den politiska debatten och det offentliga samtalet har under senare år präglats av Rysslands anfallskrig mot Ukraina och Sveriges medlemskap i Nato: det ”försämrade säkerhetspolitiska läget”. Paradoxalt nog har kärnvapen spelat en undanskymd roll: jag kommenterar detta i slutet av artikeln. Särskilt undanskymda har effekterna av ett kärnvapenangrepp på Sverige varit. Detta är temat för denna essä.

Hotbilden innefattar kärnvapen

Den Försvarsberedning (FB) som tillsattes 2015 hade som utgångspunkt att ”ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas”. 2015 års FB hade i stort sett två uppgifter: att motivera en kraftig höjning av anslaget till Försvarsmakten, samt föreslå en organisation för ett Totalförsvar, inom vilket Civilt försvar skulle vara en viktig del.

Beredningens betänkande Motståndskraft (Ds 2017: 66) behandlar i huvudsak den senare uppgiften: Civilt försvar. I detta nämns kärnvapen 17 gånger. 14 av dessa avser Rysslands innehav, ett syftar på Nato-länder medan två avser Sveriges civila försvar och beredskap. I betänkandets kapitel 14 Befolkningsskydd (sid 148) och kapitel 19 Sjukvård (sid 191) anges att “begränsade insatser med kärnvapen” ska vara en av utgångspunkterna för Sveriges beredskapsplanering.

Under den livliga och heta debatten under 1950- och 60-talen om Sverige skulle avbryta sitt eget kärnvapenprogram var frågan om kärnvapenanfall mot Sverige högaktuell. Ett viktigt, kanske avgörande, argument mot svenska kärnvapen var att dessa skulle öka snarare än minska risken för att vi själva blev anfallna.[i]

Under den långa tiden sedan dess har den frågan knappast varit uppe till offentlig diskussion.[ii]

Försvarsberedningens ställningstagande 2017 är därför anmärkningsvärt. Ändå konstigare är att det inte ledde till någon debatt. (Och inte heller till några skarpa åtgärder, vilket jag återkommer till.) Jag sökte förklaringar och tog direkt kontakt med Försvarsberedningens huvudsekreterare, departementsrådet Tommy Åkesson. Kunde det röra sig om ett skrivfel eller annat misstag? Åkesson försäkrade att så inte var fallet: beredningens sekretariat och ledamöter hade tagit del av och godkänt varje formulering. Åkesson förtydligar: ”Med beskrivningen ’begränsade insatser med kärnvapen’ är tanken framförallt att den ska vara en dimensionering för totalförsvaret i detta fall befolkningsskyddet. Det som egentligen menas är att planeringen inte ska utgå från att kärnvapen kommer att användas i någon större omfattning och att ambitionerna för att skydda mot kärnvapenangrepp med enstaka taktiska kärnvapen kan begränsas. Därmed kan enorma investeringar i kärnvapensäkra skyddsrum undvikas.[iii]”

Vad gör myndigheterna?

Regeringen har därefter angett att Försvarsberedningens rekommendationer ska vara vägledande, bland annat för en fortsatt utredning om civilt försvar (dir 2018:79) och för nya uppgifter för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Det framgår av flera dokument att de myndigheter som har ansvar för Civilt försvar ska utgå från FB:s rapport och bedömningar.

Fanns det då några specifika regeringsuppdrag kring kärnvapen/kärnvapenangrepp till någon av myndigheterna MSB, Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) eller Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI)? Dokumentstudier och förfrågningar till olika tjänstemän vid myndigheterna och Justitiedepartementet gav inte något konkret resultat.

 Berörda fackmyndigheter har alltså inte ålagts att ägna specifik uppmärksamhet åt att Sverige ska förbereda befolkningsskyddet och sjukvården för ett ”begränsat” kärnvapenanfall. Men självklart har dessa observerat frågan och diskuterat den internt och gemensamt. Ett forum för det sistnämnda är ett arbete kring CBRNE-frågor (vilket betyder ”farliga ämnen”: Chemical, Biological, Radiological, Nuclear, Explosive) i vilket de nämnda myndigheterna samverkar. CBRNE-arbetet samordnas av MSB. I några möten och rapporter från senare år nämns kärnvapen men det finns inte något konkret handlingsprogram.

FOI skisserar åtta olika kärnvapenanfall

Det finns dock undantag: FOI:s rapport: Kärnvapenanfall för totalförsvarsplanering.[iv] Som beställare (”kund”) anges Försvarsdepartementet. Adressater är SSM, MSB och Försvarets skyddscentrum. Avsikten beskrivs som ”att ha en gemensam utgångspunkt för bedömningar av konsekvenser vid kärnexplosion inom totalförsvarsplanering …” Rapporten skisserar åtta kärnvapenfall. Ett av dessa sammanfattas så här:

”En militär anläggning 5 km utanför en medelstor stad bekämpas med kärnvapen. Insatsen sker med markexplosion mitt i anläggningen, och laddningsstyrkan uppskattas till 100 kt.”

Bomben över Hiroshima hade en laddningsstyrka på cirka 18 kiloton.

Hur eller om denna PM använts av andra myndigheter eller inom CBRNE-arbetet är oklart. Några tydliga spår finns inte, förrän en annan FOI-rapport dyker upp två år senare: Kärnvapenscenario för räddningstjänst[v].

Nynäshamn och Stockholm

Det exempel som FOI-forskarna har valt är en kärnvapenexplosion över Nynäshamn, även denna med styrkan 100 kiloton. Studien redovisar skador av direkt sprängverkan, bränder och radioaktivitet. Trots att området inte är särskilt tättbefolkat räknar man med dödliga eller mycket allvarliga kroppsskador på tusentals människor redan i det första skedet. FOI sammanfattar:

”Den övergripande slutsatsen är att situationen kommer att vara kaotisk med stora skadeutfall, men till delar liknar det den vardag som räddningstjänst är van att möta. Den stora skillnaden är omfattningen, samt svårigheterna att arbeta i potentiellt livshotande stråldosmiljöer där det personliga strålskyddet är avgörande.”

Det är alltså skakande uppgifter som denna fackmyndighet levererar. Rapporten fick ett par omnämnanden i nationell och lokal press, men någon mer omfattande debatt blev det inte.

En rapport med likartade uppgifter publicerades i februari 2022: Förebygga är enda medicinen. En kartläggning av sjukvårdens kapacitet efter en kärnvapenexplosion över Stockholm.

Rapporten är författad av tre svenska läkare och gavs ut av Svenska läkare mot kärnvapen, SLMK. Den är gjord i samarbete med Alicia Sanders Zakre, International Campaign to Abolish Nuclear Weapons (ICAN) och bygger på en rapport från ICAN.[vi]

Liksom FOI:s Nynäshamnsrapport pekar den på ett stort antal döda, plus svåra skador på människor, mångdubbelt flera än vad sjukvården kan hantera.

Kärnvapen behandlas också i den Doktrin för gemensamma operationer (DGO 2020) som utarbetats och fastställts inom Försvarsmakten. Där nämns kärnvapen inledningsvis: ”… ett snabbt avgörande kan taktiska kärnvapen sättas in tidigt i konflikten” men detta utvecklas inte. Kärnvapen och mer generellt CBRN-hot nämns kortfattat under avsnittet Skydd.

 Runt bordet

För att få en så fullständig bild som möjligt samlades relevanta aktörer till ett halvdags rundabordssamtal Kärnvapenfall mot Sverige: vad vet vi, vad kan vi? som hölls 11 maj 2023. I detta deltog företrädare för Försvarsmakten, SSM och FOI; däremot inte MSB trots upprepade inviter.

Värdar och inbjudare var Svenska läkare mot kärnvapen, Svenska Röda Korset samt Svenska Pugwash. Alla deltog i personlig kapacitet och så kallade Chatham House Rules tillämpades, vilket betyder att innehåll kan föras vidare men inte vem som sagt vad. Helhetsbilden var intressant. Trots att särskilda direktiv inte givits, hade berörda myndigheter på eget initiativ inlett vissa studier i ämnet; de flesta dock ganska begränsade. Inga skarpa beslut till exempel om nya instruktioner till personal hade ännu fattats. Ett exempel är en studie inom SSM som behandlade hur befolkningen bäst skyddar sig mot strålning relativt långt från explosionsplatsen (Den hade också redovisats vid ett möte anordnat av Folk och Försvar).

 Beröringsskräck – och politiskt svek

I den proposition som följer upp FB:s båda betänkanden – Proposition 2020/21:30 Totalförsvaret 2021–2025, föredragande statsråd Peter Hultqvist – nämns kärnvapen 13 gånger, men inte uttryckligen varken under Militärt försvar eller Civilt försvar. Markeringarna i FB betänkande från 2017 får alltså ingen behandling eller ens en kommentar. Försvarspolitiken i vid mening har alltså kunnat bortse från ett hot som borde vara uppenbart för alla, och dessutom tydligt (och på allvar!) pekats ut av en mycket tung instans som Försvarsberedningen.

I den vitt spridda broschyren Om krisen eller kriget kommer (2024) riktas (lugnande?) maningar till befolkningen:

”Det globala säkerhetsläget ökar risken för att kärnvapen kan användas. Vid anfall med kärnvapen, kemiska eller biologiska vapen, ta skydd på samma sätt som vid ett luftangrepp. Skyddsrum ger bäst skydd. Efter ett par dagar har strålningen minskat kraftigt.”

Några särskilda åtgärder från samhällsorganens sida nämns däremot inte. Som nämnts ovan fanns frågan inte med i 2020 års försvarsbeslut. Initiativ eller insatser kan inte heller urskiljas under de senaste tre åren, då Nato-medlemskapet förbereddes och trädde i kraft. Jag har för säkerhets skull frågat ansvariga statsrådet Bohlins informationssekreterare. Svaret blev att ministern har kommenterat den nyss nämnda broschyren vid en pressträff.

Det betonas ofta att kärnvapnens säkerhetspolitiska och humanitära egenskaper inte får trivialiseras eller förtigas. Ändå är den offentliga uppmärksamheten låg och resoluta åtgärder obefintliga. Varför?

Samma mönster återfinns i besläktade sammanhang:

• I samband med att Värdlandsavtalet med Nato behandlades 2013–2016 visade det sig att frågan om kärnvapen – denna hörnsten i svensk utrikespolitik – över huvud taget inte berörts, varken i förhandlingarna med USA och Nato eller i det underlag som lämnades till Sveriges riksdag våren 2016.
• Under åren 2017–2019 då FN:s förbud mot kärnvapen (TPNW) var aktuellt, avböjde de stora partierna i stor utsträckning debatter i frågan.
• Ansökan 2022 till Nato om medlemskap innehöll inte heller någon uttrycklig markering om kärnvapen.
• I DCA-avtalet (Defence Cooperation Agreement) med USA som ingicks under hösten 2023: samma sak. Kärnvapen nämns varken i avtalet eller i regeringens skrivelse 2024 till riksdagen.

Varför undviks en öppen diskussion? Är det fråga om en slags beröringsskräck för kärnvapenfrågan? Kan mörkandet av denna fråga bero på en oro att en kritisk opinion ska vakna och krångla till relationerna med Nato och USA?

Vid det ovan nämnda samtalet 2023 utkristalliserades två huvudståndpunkter. Den ena innebar att kärnvapenanfall inte var ”hela världen” men att robusta åtgärder krävs för att mildra och minska verkningarna. Den andra utgick från att särskilt sjukvården står helt hjälplös; den enda rimliga slutsatsen är att satsa på nedrustning och söka förebygga kärnvapenkrig i vårt närområde. De båda ståndpunkterna har det gemensamt att det krävs resoluta politiska insatser. Att sådana inte ens erkänns måste betraktas som en allvarlig säkerhetspolitisk försummelse och ett svek mot svenska folket.

Lars Ingelstam, professor emeritus i Teknik och social förändring, aktiv inom Svenska Pugwash.

[i] Thomas Jonter: The Key to Nuclear Restraint. The Swedish Plans to Acquire Nuclear Weapons During the Cold War. London: Palgrave Macmillan 2016, särskilt kapitel 5-7.

[ii] Detta trots det uthålliga arbetet av Svenska Läkare mot kärnvapen (SLMK), särskilt genom studiematerialet Lär om kärnvapen (https://laromkarnvapen.se).

[iii] Mejl 28 sept 2020 Tommy Åkesson till Lars Ingelstam

[iv] FOI Memo 6724, 2019-05-13, 4 sidor

[v] FOI-R-5191-SE, 2021-056-11, 50 sid

[vi] No Place to Hide: Nuclear Weapons and the Collapse of Health Care Systems. ICAN Genève 2022