Kina Om några månader kommer Kina inte längre att ha världens största befolkning. Börje Ljunggren skriver om en demografisk utmaning med globala konsekvenser.
De senaste dagarna har världspressen varit fylld av artiklar om Kinas sjunkande folkmängd, om att den under 2022 minskade för första gången sedan 1958–1961, då Maos Stora språng kostade landet 45 miljoner livet. (Dikötter, Maos Great Famine, 2010.) Asia Times hade i veckan rubriken ”Kinas demografiska tidsbomb har börjar ticka”.
Det är förvisso dramatiskt att den kinesiska folkmängden börjat minska, och att Indiens folkmängd om några månader kommer att vara större än Kinas. I april kommer båda länderna att ha en folkmängd på drygt 1,4 miljarder. I Kinas fall på väg ner. I Indien, med dess unga befolkning, på väg upp. Kinas demografiska nedgång borde dock egentligen inte vara någon stor nyhet, då det sedan ett par decennier tillbaka varit uppenbart att så skulle ske, som en direkt följd av Kinas extrema ettbarnspolitik. Det var dömt att inträffa och 2022 blev året då det skedde.
Fram till 2050 förväntas enligt FN:s prognoser folkmängden i 61 länder, varav många i Europa, minska med åtminstone 1 procent, varav närmare hälften med 10 procent eller mer.
Kinas demografiska utmaning är inte unik. Enligt FN:s senaste befolkningsprognoser (2022), kommer folkmängden i världen att fram till sekelskiftet öka från dagens 8 miljarder till, i medianscenariot, 10,4 miljarder. Ett växande antal länder står samtidigt inför en fertilitetsimplosion. Fram till 2050 förväntas enligt FN:s prognoser folkmängden i 61 länder, varav många i Europa, minska med åtminstone 1 procent, varav närmare hälften med 10 procent eller mer. Inte mindre än två tredjedelar av mänskligheten lever i dag i länder där fertilitetstalet ligger under 2,1 barn per kvinna, den nivå som krävs för oförändrad folkmängd. Den stora ökningen sker i Afrika söder om Sahara där kvinnor i genomsnitt fortfarande föder 4,6 barn – och barnadödligheten förblir hög.
Japan var det första exemplet på bestående minskning. Landets folkmängd har sjunkit sedan 2010 och beräknas komma att gå från 124 miljoner år 2022 till 75 miljoner 2100, en minskning med en dryg tredjedel. Landet är ett exempel på ”hyperåldrande”, med djupgående förändringar för hela samhället. Kina beskrivs nu i liknande termer. Paul Krugman skriver i New York Times om Kina som ”ett nytt Japan”.
Kina är sannolikt det land som står inför de största utmaningarna, med dramatiska konsekvenser vad gäller såväl arbetskraftsutbud som åldrande. Under lång tid har Kina haft fördelen av en ung befolkning – man har åtnjutit vad som i den internationella litteraturen kallas ”the population dividend”. Den eran är definitivt över för Kina, men inte på länge än för Indien. Enligt Kinas nationella kommitté för åldrandefrågor kommer de som är 60 år eller äldre att år 2053 uppgå till närmare en halv miljard. Åldrandet blir ett präglande nationellt tillstånd. Landet får en inverterad befolkningspyramid. Betecknande är att efterfrågan på vuxenblöjor redan 2025 förväntas överstiga efterfrågan på barnblöjor, med lysande framtidsutsikter för tillverkarna, men knappast för landet.
Under närmare 40 år gällde ”ettbarnspolitiken”. Grunden lades i och med folkrepublikens tillkomst.
Under närmare 40 år gällde ”ettbarnspolitiken”. Grunden lades i och med folkrepublikens tillkomst. Mao Zedong etablerade idén om interventioner från partistatens sida för att reglera befolkningsutvecklingen. Valet av livspartner var inte längre en privat sak. Kina utvecklade vad Harvardprofessorn Susan Greenhalgh kallat en ”leninistisk biopolitik” (Just One Child: Science and Policy in Deng’s China, 2008). Att ha barn var inte längre bara en fråga för familjen utan en del av en nationell befolkningspolitik. Mao hade dock en i princip positiv syn på befolkningstillväxt. En större folkmängd skulle göra nationen starkare och motståndskraftigare mot yttre hot. Mänsklig reproduktion var bara en annan form av produktion.
Födelsetalen förblev, med undantag för åren under det förödande Stora språnget, höga och folkmängden växte som en följd i allt snabbare takt i och med att dödligheten nedbringades. Redan 1965 hade dödlighetstalen halverats som en följd av djupgående strukturella förändringar och stora masskampanjer och program av olika slag, som ”de tre renligheterna”, vaccinationer och alfabetisering. Detta fick till följd att folkmängden växte med mer än 2 procent per år och ett par decennier efter revolutionen, i början av 1970-talet, började folkmängden närma sig 900 miljoner, mer än 300 miljoner fler än vid folkrepublikens tillkomst. Den kinesiska ledningen började betrakta ökningstakten som ett växande problem. Spannmålsbristen fick också Mao att tänka om. År 1973 lanserades en kampanj, ”senare, glesare, färre”, för senare äktenskap, längre intervall mellan barnen och färre barn. Antalet födslar låg då kampanjen inleddes på strax under sex per kvinna. Redan 1978 hade antalet nedbringats till under tre. Kina var på god väg mot en hållbar nivå.
Deng Xiaoping, som två år efter Maos död övertog rodret, ville emellertid, som en del av sin moderniseringspolitik, gå betydligt längre än den i sig radikala politik som dittills förts. Under åren 1979–1981 lanserades ”ettbarnspolitiken”, det kanske mest drastiska nationella befolkningsprogram som världen någonsin skådat. Den inslagna vägen, att fortsatt successivt sänka födelsetalen, övergavs. Deng ville radikalt minska befolkningstillväxten och satsa kraftfullt på att förbättra befolkningskvaliteten – hans tänkande var ”bionationalistiskt”.
I januari 1981 lanserades order Nr 1 där det sades att kadrer skulle använda legala, administrativa och ekonomiska medel för att förmå familjer att bara ha ett barn. Ettbarnspolitiken var, förklarade Deng i en rad tal, en förutsättning för att Kina skulle kunna ”komma i kapp” omvärlden. Politiken utvecklades till vad Susan Greenhalgh betecknat som ”totalistisk demografisk ingenjörskonst”. Det fanns ingen tid att förlora. I sin roman Yngel, utgiven på svenska 2015, skildrar Nobelpristagaren Mo Yan, i en djupt samhällskritisk satir, effekterna på samhället och särskilt kvinnorna.
Vid sekelskiftet kommer Kinas folkmängd enligt FN att ha fallit från dagens drygt 1,4 miljarder till något strax under 800 miljoner.
Politiken ledde till en mycket utbredd förekomst av tvångsaborter och tvångssteriliseringar och extrema flertal i födelsetalen för pojkar. Flickor har ”saknats” genom hela Kinas historia. Ettbarnspolitiken förstärkte effekterna av djupt rotade kulturella preferenser. Proportionerna blev sedan ettbarnspolitiken lanserades alltmer onormala. Utvecklingen accelererade då det blev möjligt att med ultraljud bestämma ett fosters kön. Denna djupa genusorättvisa är vad Nobelpristagaren Amartya Sen kallat ”de saknade kvinnorna”. Enligt Sens uppskattningar saknades 50 miljoner kvinnor i Kina. Alltjämt beräknas 112 pojkar födas per 100 flickor, med ännu större skillnader, i synnerhet på landsbygden, för det andra barnet.
Ettbarnspolitiken ”lyckades” så väl och drevs under så lång tid att landet försattes i en ohållbar demografisk situation, en demografisk implosion. Vetenskapliga argument avvisades länge av det självtillräckliga partiet. Men 2015 övergavs ettbarnspolitiken för en mer nativitetsfrämjande tvåbarnspolitik, följdriktigt utan att den tidigare politiken sades ha varit felaktig. Det stod dock snart klart att den sent omsider genomförda tvåbarnspolitiken inte hade avsedda effekter, och att den oundvikliga nedgången skulle komma att sätta in tidigare än väntat. På detta sluttande plan lanserade partiet i maj 2021 en trebarnspolitik, med samma uteblivna demografiska effekt. Kommunistpartiet får nu skörda frukterna – rekyleffekten – av sin biopolitik.
Kinas fertilitetstal ligger enligt landets nya folkräkning på 1,4, det vill säga långt under den nivå som krävs för en långsiktigt stabil folkmängd, men inte lägst i världen. Den positionen intar Sydkorea där det bara föds ett barn (1,1) per kvinna. Under kommande decennier kommer Kinas folkmängd att minska på ett sätt som i omfattning saknar motstycke. Vid sekelskiftet kommer Kinas folkmängd enligt FN:s medianalternativ att ha fallit från dagens drygt 1,4 miljarder till något strax under 800 miljoner år 2100. Kombinationen av en låg och sjunkande andel fertila kvinnor, 2022 sjönk antalet med fyra miljoner, och ett fertilitetstal som trots den nya befolkningspolitiken ligger kvar på 1,4 barn per kvinna leder obönhörligen till en sjunkande befolkning. Särskilt i stora städer som Shanghai har en ettbarnskultur vuxit fram, präglad av ettbarnspolitiken och det moderna stadslivets villkor vad gäller livsstil, ekonomi, bostad och barnomsorg och jämställdhet.
I maj 2021 såg det kinesiska kommunistpartiet sig nödgat att tillgripa censur mot den egna partikontrollerade pressen. China News Network hade publicerat en artikel som sade att varje medlem i partiet, 95 miljoner inalles, “skulle axla ansvaret för landets befolkningspolitik med skyldighet att handla i enlighet med landets trebarnspolitik. Ingen medlem skulle använda sig av någon ursäkt, objektiv eller personlig, för att inte gifta sig eller ha barn, och inte heller för att bara ha ett eller två barn.” Påbudet utlöste ett sådant viralt ramaskri att det snart togs bort från nätet. Xi Jinping har sen dess anpassat budskapet och utlovat ”en nationell politik för att få upp födelsetalen”.
Kina står inför en på många sätt unik – självförvållad – demografisk utmaning, med globala konsekvenser.
Omfattande sociala reformer vad gäller inte minst barnomsorg, föräldraledighet och kvinnans ställning i samhället skulle krävas för att den nya befolkningspolitiken skulle börja få effekt. Pensionsåldern skulle behöva höjas från dagens låga nivåer – 60 år för män och 55 för kvinnor. Även om så skedde skulle landets underfinansierade och fragmenterade pensionssystem utsättas för oerhörda påfrestningar. Många av utmaningarna är globala. En strategisk invandringspolitik – eller brist på sådan – blir av avgörande betydelse för den vidare befolkningsutvecklingen.
Den teknologiska utvecklingen med robotar och artificiell intelligens (AI), där Kina storsatsar, kommer att minska effekterna av den snabbt sjunkande tillgången på arbetskraft. Men, faktum kvarstår, Kina står inför en på många sätt unik – självförvållad – demografisk utmaning, med globala konsekvenser.
Med biopolitiska metoder kunde man framtvinga lägre födelsetal, men att förmå dagens unga, urbana kineser att under pressade levnadsbetingelser skaffa tre barn klarar ingen biopolitik, det kräver en samhällsomvandling.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
