Kissinger och Palme i gräl om Portugals diktatur

Portugal Pierre Schori berättar om ett möte mellan två länder, och två olika sätt att se på reformister i länder med diktatur.

I Europa skapade för drygt 50 år sedan den Europeiska Säkerhetskonferensen (ESK) hopp om avspänning och nedrustning, medan den möttes av en hårdnande kritik från den republikanska högern i USA.

Men ESK blev ett viktigt forum för dialog mellan väst och öst. Konferensen öppnades i Helsingfors i juli 1973 med deltagande av USA, Kanada, Sovjetunionen och alla europeiska stater med undantag av Albanien.

Den 1 augusti 1975 undertecknades den så kallade Helsingforsslutakten i Finlandiahuset i Helsingfors av de 35 deltagande länderna. Slutakten blev en kompromiss som alla deltagarna, även de två militära supermakterna, kunde acceptera. För Sovjetunionen var konferensens viktigaste uppgift att slutgiltigt fastställa gränsdragningarna efter andra världskriget. För västländerna erbjöd ESK en möjlighet att i alla bilaterala överläggningar med kommunistregimerna i öst kunna ta upp frågan om mänskliga rättigheter.

Det var under ESK som Olof Palme och Henry Kissinger möttes halvannat år efter det att USA hade hemkallat sin Stockholmsambassadör i protest mot den svenske statsministerns internationellt uppmärksammade fördömande av de urskillningslösa amerikanska bombningarna av civila mål i Vietnam julen 1972.

Det var amerikanerna som tog initiativet till mötet. Syftet var uppenbarligen att söka normalisera relationerna.

När Palme och Kissinger möttes i Finlandiahuset var det som två boxare som äntrade ringen, om än inte lika vältränade så mycket välinformerade om varandras politik. På svensk sida deltog också Sven Andersson, Anders Thunborg, Sverker Åström och undertecknad. Kissinger var åtföljd av rådgivaren Helmuth Sonnenfeldt, Europachefen i State Department Arthur Hartman och Peter Rodman från National Security Council.

Uteslutet med stöd till radikaler

Kissinger öppnade i sin vanliga stil: ”Efter vår långa tystnad efter Vietnam, har vi något att gräla om?” Palme svar var kärvt och avvaktande: ”Inte nödvändigtvis”. Därefter följde en viss tystnad, noterade jag i mina anteckningar, som bröts av Kissinger: ”Hur ser ni på läget i Portugal?”

Palmes svar var att informera om det kommande socialdemokratiska toppmötet i Stockholm. Hans bedömning var att kommunistpartiet, PCP, var svagt, deras leninistiska metod att söka ta kontrollen över massmedia, fackföreningsrörelsen och kommunala församlingar skulle misslyckas. Vidare var militärernas revolutionära ledningsorgan, MFA, oense om vägen framåt, och ekonomin var i fritt fall. Dessutom var inte ryssarna beredda att betala priset för ett nytt Kuba.

Palme tillfogade att ”vad som skulle börja med Prag kunde lätt sluta med ett Chile”. Kissinger: ”Vems Chile? Allendes eller Freis?” Palme: ”Pinochets!”

Men den gång man får ett Prag, så förändras i regel aldrig situationen, invände Kissinger. Palme svarade att det skulle i så fall bli ett svagt Prag i Portugal och han ansåg att en middle-of-the-road-politik var den enda vägen för att skapa en annan stabilitet än polisstatens.

Statsministern redovisade därefter det långvariga, konkreta gräsrotssamarbetet med Soares socialistparti och förklarade att Sverige både skulle bibehålla dialogen med MFA, som också inrymde pluralistiska krafter och det ekonomiska samarbetet med Portugal.

Palme avslöjade också att han på Soares inrådan skulle inbjuda MFA-ledningen att besöka Sverige. Kissinger tycktes instämma med det senare och framhöll att det var viktigt att någon höll kontakt med revolutionärerna. Men för USA:s del var det uteslutet att ge ekonomiskt stöd till radikaler för att hjälpa moderater.

Palme argumenterade mot uppfattningen att Portugal gick emot en oundviklig kommunistdiktatur och hävdade att det var nödvändigt att vara radikal i Portugal, till exempel i fråga om en jordreform för att undanröja det gamla, orättfärdiga storgodssystemet. Kissinger gav sig dock inte. Han var på fullt allvar övertygad om att Portugal var på väg mot en algerisk typ av styre med stöd av kommunistpartiet. För att understryka – hur fel han hade, kan man tillägga – sin uppfattning förutsåg Kissinger att ”den nuvarande regimen inom ett år kommer att bli mer repressiv än nu – det blir höger- eller vänsterförtryck, vänster är mest sannolikt, och ett år senare blir den än mer repressiv.”

Palme svarade att han trodde på Soares som var en modig, uthållig och hängiven anhängare av mänskliga rättigheter och att ryssarna var missnöjda med utvecklingen i landet. ”Det är mest ledarna i Pravda och Izvestija som ger verbalt stöd”.

Kissinger replikerade: ”Även lite ekonomiskt stöd.”

Palme: ”Ja, vi gör också det på partiplanet, det finns ju en lag emot utländskt stöd. Från regeringen ger vi papper för att trycka valsedlar med mera.”

Kissinger, som bevisligen via CIA gav mycket ekonomiskt stöd till oppositionen mot Allende svarade: ”Det har aldrig kommit för mig att ge finansiellt stöd till något parti”.

Ordväxlingen visar hur Palme drev sin linje om tilltron till Mario Soares och det portugisiska folkets längtan efter frihet och Kissingers skepsis till reformisterna under Soares och deras förmåga att stå upp mot det kommunist-militära komplexet. Soares är en Kerenskij, sade han vid ett tillfälle.

Kissinger visste också att Palme hade inbjudit sina socialdemokratiska kolleger till en konferens på Haga slott om läget i Portugal direkt efter ESK.

CIA taget på sängen

Hagamötet i augusti blev en extraordinär och handfast solidaritetshandling med socialistledaren i Portugal, Mário Soares, som var hårt pressad av både kommunistpartiet och militärjuntan i landet. Bland de tolv partiledarna och statsministrar, utöver Palme och Soares, fanns Willy Brandt, Trygve Bratteli, Anker Jörgensen, Bruno Kreisky, Francois Mitterrand, Yitzhak Rabin, Helmuth Schmidt och Joop den Uyl.

Det var också utvecklingen i Portugal som intresserade Kissinger. Jag visste från ett besök i Washington i maj samma år att han inte var välinformerad om läget. Där vittnade den främste akademiska experten på Portugal om ett totalt ointresse från State Department att ta del av hans kunskaper om de revolutionära officerarna som störtat Salazardiktaturen den 25 april 1974. När professorn hade erbjudit sina tjänster strax efter kuppen, svarade handläggaren på State, att han var alldeles för upptagen med att skriva utkast till svar om den portugisiska revolutionen åt olika kongressmän.

CIA blev också taget på sängen, fick jag höra från en annan källa i State som var både välinformerad och upprörd över sin regerings politik. Hennes uppgift var att distribuera rapporteringen från CIA-stationen i Lissabon till berörda departement. Den byggde helt på information från kollegerna i portugisiska hemliga polisen, PIDE, och de i sin tur hade inte en susning om vad som pågick inom den revolutionära gruppen av höga officerare.

Att den svenska ambassaden, med sina begränsade resurser, var okunnig om vad som pågick är inte att förvåna. De umgicks mest med den styrande eliten. Men för CIA var det fråga om tjänstefel.

Palme var optimist

Den 12 september 1975, knappt tre månader efter Helsingfors, kom Kissingers biträdande utrikesminister Robert Ingersoll till Stockholm och sökte upp Palme tillsammans med sin ambassadör. Sverker Åström och jag fanns vid Palmes sida. Uppenbarligen hade Palmes syn på Portugal gjort intryck. Nu gratulerade Ingersoll den svenska regeringen och SAP (!) för det stöd som gavs till ”våra moderata vänner” i Portugal.

Palme upprepade sin uppfattning att det Moskvastödda kommunistpartiet (PCP) inte utgjorde någon reell fara. Kom ihåg att i Prag hade kommunisterna 38 procent av rösterna 1948, i Portugal fick PCP endast 12 procent i senaste valet. Nu hade också socialistpartiet (PSP) vunnit val i viktiga fackförbund som kontorsanställda, bankanställda och läkemedelsarbetarna. (Även jag förvånades över min chefs detaljkunskaper). Nytt var att ryssarna tydligen hade överlåtit till DDR och Tjeckoslovakien att sända in massivt ekonomiskt stöd. Palmes gissning var att den tokiga Portugalpolitiken mera utformades av ideologerna Ponomarev och Suslov än av Brezjnev och Gromyko. Soares var för en bred koalitionsregering med militärer, socialister, kommunister, det ”socialdemokratiska” PPD och två små katolska partier.

Politiskt var Palme optimist, men ekonomin var eländig och därför behövdes utländskt stöd. Ingersoll berättade då att USA hade avsatt 25 miljoner dollar i gåvobistånd och 15 miljoner för bostadsbyggande. Han komplimenterade i sammanhanget Sverige för att ha uppnått en-procentmålet först i världen. Positivt i USA var att det militära och övriga biståndet hade skilts åt. Han fortsatte med att berömma Sveriges bidrag till FN:s fredsbevarande styrkor och uttryckte tacksamhet för ”Sveriges väpnade neutralitet som var ett bålverk mot kommunismen”.