Klimatomställningen kräver en ny ekonomisk politik

Klimatet Politiken är allt för idéfattig, inte minst på de områden som kräver internationella svar, skriver tidigare statsrådet Kristina Persson.

Socialdemokraterna har inlett ett arbete som kallas ”Ny riktning för Sverige 2030”. Elva arbetsgrupper redovisade nyligen sin samhällsanalys som ska följas av förslag till ny politik och reformer inför 2030-talet. Ingen av grupperna har fått uppdraget att analysera EU:s framtida roll och politik, det internationella samarbetet eller den ekonomiska politiken och de stora samhällsutmaningarna. Det gör mig orolig.

Socialdemokraterna behöver formulera en ny och engagerande vision för Sverige. I dag råder ett tomrum som fylls av populism, nostalgi och nationalism – det som vårt samhälle behöver allra minst. Socialdemokraterna skulle kunna utmana detta torftiga och på sikt farliga samhällsklimat genom att utveckla en socialdemokratisk ideologi och politik för vår tid.

En självklar och konkret utgångspunkt är klimatomställningen. Utan snabba framsteg för att hejda utsläppen av koldioxid i atmosfären kan vi glömma allt vad god ekonomi, välfärd, fred och stabilitet heter för de som är unga i dag. Fältet är vidöppet för partiet att spela en historisk roll genom att för Sveriges del definiera vår tids utmaningar och den politik som krävs. Det finns ju inte mycket till konkurrens från de andra partierna. De skarpaste instrumenten för de systemskiften som krävs är den ekonomiska politiken.

Den ekonomiska politiken och klimatet

Den marknadsstyrda kapitalismen har varit motorn för en enorm välståndsökning på jorden under de senaste 150 åren. Välfärden och demokratin frodades länge på denna välståndsvåg. Bränsle för motorn var den rikliga tillgången på fossil energi, som i sin tur orsakade klimatuppvärmningen och nu fortsätter att förvärra den. De rika länderna har orsakat det mesta av utsläppen, därmed är det också vi som har det största ansvaret att skyndsamt hejda den innan det är för sent. Sedan 1970-talet och framåt har världen i tilltagande grad insett allvaret men agerat alldeles för svagt.

Det finns fortfarande tid att dämpa katastrofen men för detta krävs en stark politisk vilja och adekvata ekonomiska styrmedel. Ekonomin är inte bara roten till problemen utan också nyckeln till lösningen. Det är inom det ekonomisk-politiska området som de skarpa styrmedlen finns:

Finansmarknaderna måste sluta upp med att finansiera fossilsamhället och i stället styra över kapital till koldioxidfri energi, infrastruktur och fossilfri industriell produktion.

Finanspolitiken – statens inkomster och utgifter – måste genomgå stora förändringar så att offentlig finansiering och kooperativa lösningar bidrar till klimatomställningen och säkrar en rättvis välfärd. Skattesystemet kan rätt utformat styra bort konsumtion av det som är farligt och ohållbart till det som är bra i ett långsiktigt perspektiv. EU:s program Fit for 55 ska genomföras och det internationella samarbetet trappas upp för att hjälpa de fattiga länderna att ställa om och utvecklas ekonomiskt.

Vi vet allt som vi behöver veta för att stoppa uppvärmningen av klimatet men vi gör det inte. Även välfärden kräver stora ekonomisk-politiska förändringar. En alltmer anorektisk offentlig sektor kontrasterar skarpt mot både de stora behoven och mångmiljardvinsterna inom näringslivet, inte minst bankerna som tjänar pengar utan att behöva anstränga sig. Det gäller Sverige men också de flesta andra länder. De ekonomiska klyftorna världen över fortsätter att växa, inte minst i Sverige. Dessutom ska omställningen genomföras på ett rättvist och demokratiskt sätt. Allt hänger ihop, utan en rättvis omställning kommer det demokratiska stödet för en tillräckligt långtgående klimatomställning att svikta. Till och med Davos-mötena där världens ekonomiska och politiska elit årligen möts ser växande klyftor som ett hot mot fred och stabilitet.

Hur vässa Europa?

Ett skäl till att det mesta stannar vid prat är att nationernas ömsesidiga ekonomiska beroenden är starka och att vi saknar institutioner för att lösa gemensamma problem. Varken ledande politiker eller företrädare för näringslivet ställer på allvar den självklara frågan: Hur förändrar vi våra system och samhällen så att de skapar en långsiktigt hållbar välfärd?

Hur eliminerar vi så mycket som möjligt av det nuvarande systemets skadliga inslag utan att förlora dynamiken i en marknadsstyrd kapitalism?

Ett annat skäl till att den ekonomiska politiken inte ifrågasätts är den dominans som nationalekonomerna har haft och fortfarande har över politiken. Deras alltmer ifrågasatta teorier accepteras som sanningar.

Att avvika från de etablerade förhållandena kan ge negativa konsekvenser för ett enskilt land: Frågan är hur vi vässar våra gemensamma institutioner i Europa och världen så att förändringar blir möjliga? Ytterst är det vi medborgare som bär ansvaret. De internationella organisationerna ägs av staterna, som i sin tur ”ägs” av oss alla – i vart fall vi som lever i de demokratiskt styrda länderna. Det är vi som väljer politikerna. Var finns det demokratiska stödet för en hållbar framtid? I Sverige står MP och V för knappt 15 procent av väljarna.

1972 ägde det första stora klimatmötet rum i FN:s regi rum. Platsen var Stockholm. Olof Palme, vår dåvarande statsminister insåg redan då klimathotets betydelse och att det ekonomiska systemet skadade såväl ekologin som den sociala rättvisan i världen. Men det som han och andra av dåtidens ledare försummade var att inleda ett seriöst och uthålligt samarbete för att möta hoten i tid.

Allt oftare diskuterar ekonomer och statsvetare i andra länder behovet av stora reformer av den ekonomiska politiken. Nyliberalismen och new public management förklaras döda och det organiseras seminarier på temat Reforming Capitalism eller New Economic Order. EU:s ledare gör i dag rätt analys och har långtgående ambitioner för att hejda klimatuppvärmningen. De 27 medlemsländerna har ställt sig bakom planen, men det mesta av genomförandet återstår. När frågorna om hur det ska gå till tas upp, måste det ekonomiska systemet och därmed den ekonomiska politiken ofrånkomligen upp på bordet.

Oåterkalleliga gränser

Vi har inte så många år på oss innan självgenererande processer, så kallade tipping points, tar över och för oss över oåterkalleliga gränser. Som det ser ut nu kommer vi att nå katastrofala 2,5–3 grader innan detta sekel är slut. En FN-rapport hösten 2023 visade att Parisavtalets gräns för acceptabla utsläpp i världen kommer att överskridas med 40 procent.

Det blir allt svårare för dem som står upp för demokrati och hållbarhet att vinna val. Bristen på visioner och svar på tidens utmaningar lämnar fältet fritt för missnöje och populism. Frågor om ideal, värderingar och moral hamnar utanför politiken i stället för att vara dess hjärta. Medias makt blåser under den ytliga tidsandan och de banala kontroverserna i stället för att konfrontera politikerna med de viktiga frågorna. Valrörelsen 2022 var ett bra, men sorgligt exempel.

Vad vi behöver är politiker och opinionsbildare som drivs av engagemang och verkar för upplysning, dialog och förändring. Våra samhällen behöver en ny upplysningstid.

I väntan på internationella, tvingande överenskommelser om ekonomiska systemförändringar kan enskilda länder göra en hel del. Sverige behöver en ny finanspolitik som främjar investeringar i klimatomställning och ett nytt och rättvisare skattesystem. Skatterna ska inte bara finansiera de gemensamma ändamålen, utbildning och välfärd utan också styra bort från det som hotar planeten, hejda uppvärmningen och skydda biosystemen. På så sätt kan marknadskrafterna bromsa en katastrofal ekonomisk utveckling och främja ekonomisk dynamik, jobb och välfärd i närtid. Mer jämlikhet är bra för ekonomisk utveckling.

Mina barnbarn kommer att vara i min ålder när nästa århundrade inleds. Ett århundrade då klimatuppvärmningen kan ha tvingat många hundra miljoner, kanske en miljard människor på flykt undan svält, kaos och konflikter. Vart ska alla som flyr ta vägen? Tusentals människor dör redan i dag på flykt till Europa, hur kommer det då att bli när läget är än mer akut i stora delar av världen? Vi har gott om plats i Norden men några förberedelser för större öppenhet när klimatkatastroferna eskalerar pågår inte, tvärtom. Detta borde vara en högt prioriterad fråga för Norden och EU. Vi behöver planera för att vi att kunna ta emot fler, inte färre, i framtiden.

FN:s generalsekreterare, António Guterres, talar klartext. Han säger att vi behöver en Ny Global Deal men FN saknar maktmedel för att leva upp till de stora behoven av ”global governance”. EU borde gå i spetsen för ett reformerat FN som får mer resurser och egen makt. Tänk om Magdalena Andersson och Ulf Kristersson tillsammans ville driva denna fråga! Om möjligt med hela Norden som plattform.

Regeringen behöver ändra arbetssätt

De många komplexa frågeställningar som politikerna måste bemästra kräver kunskap, systemsyn och samarbete. Det duger inte att tvinga in tänkandet i vertikala strukturer när problemen berör och beror av ett brett spektrum av aktörer och förhållanden. Regeringskansliets arbetssätt behöver förändras så att det klarar av att hantera komplexitet och långsiktighet. Det recept som både OECD och EU-kommissionen för fram är att regeringar och statsförvaltningar bör tillämpa så kallade mission-drivna arbetssätt. Det gäller inte bara klimatet utan alla stora och komplexa utmaningar, som kriminaliteten bland unga, dödligt våld och psykisk ohälsa. ”Mission-driven innovation” innebär att man formulerar tydliga mål och samlar alla berörda bakom för ett strategiskt och iterativt arbete för att nå målen.

En känd akademiker och rådgivare till EU och enskilda stater som skrivit flera böcker om detta är Mariana Mazzucato, professor på London University. Hon hävdar bland annat att:

 Det är bara staten som har kapacitet att driva fram en radikal omvandling av vår ekonomi. Genom att fokusera på statens enorma makt att forma och utveckla marknader kan kapitalismen ingjutas med allmänintresse snarare än privat vinning. De problem som många länder har idag är resultatet av fyrtio år av försvagad förmåga att styra och förvalta.  

Detta förutsätter i sin tur en entreprenöriell stat, det vill säga en stat som utvecklar innovationer och upphandlar för långsiktiga mål, tar risker och investerar tillsammans med näringslivet. I stället för att premiera lägsta pris bör staten agera för att ”crowd in”, d.v.s. se till att de som bidrar med lösningar får uppdragen och inta en ägarroll för innovationer och investeringar som leder till (exempelvis) en grön omställning.

Mazzucato framhåller att tre hinder måste avlägsnas: Den aktieägardrivna styrningen inom näringslivet, finanssektorns otillräckliga och felaktiga funktionssätt och en regeringsmakt som bygger sitt tänkande på ålderdomliga och felaktiga antaganden. (The Entrepreneurial State, 2018 och Mission Economy, A Moonshot Guide to Changing Capitalism, 2021)

Det har gjorts många försök under årens lopp för att modernisera den svenska statens arbetsformer så att den bättre kan möta långsiktiga utmaningar. Alla har det gemensamt att de mötts av total brist på intresse och reaktioner från de olika regeringarna. Regeringskansliet saknar fortfarande arbetssätt och mötesplatser för innovation i samverkan. Den låga kvaliteten på de klimatpolitiska handlingsprogrammen bör ses som en följd av detta. Det senaste saknade dessutom politisk vilja.

Följande är några färska exempel på försök att utveckla regeringskansliets arbetssätt:

Statskontoret har i flera rapporter visat på behovet av en mer sammanhållen styrning och tvärsektoriella arbetssätt och initiativ inom regeringskansliet. I rapporten Att effektivisera system (2014) föreslår Statskontoret att regeringen ska organisera gemensamma dialoger mellan alla inblandade departement och myndigheter som ingår i ett system

Klimatpolitiska rådet har efterlyst bättre samordning mellan departementen och en konsekvent styrning från Regeringskansliet. Deras analys visar att myndigheterna inte uppfattar att klimatmålen och klimatlagen är generellt prioriterade i regeringens styrning.

2030-samordnarens rapport ”Ett tydligare ledarskap för en hållbar utveckling” som publicerades i mars 2022 rekommenderade regeringen att grundligt reformera de sätt på vilka man hanterar stora samhällsutmaningar, inklusive 2030-målen. Man föreslog också en bred översyn av det finanspolitiska ramverket och skattesystemet samt att medborgarpaneler inrättas.

Ett annat sätt att styra

En ljusglimt är medvetenheten hos växande delar av näringslivet att dagens situation är ohållbar. Men deras handlingsförmåga begränsas av marknadsvillkoren och rollen som företagare. Vi behöver samhällsledarskap som skapar nya regler och lagar och genomför stora offentliga investeringar. Ett annat sätt att styra och leda (”governance”) skulle göra ekonomi och näringsliv långsiktigt hållbart och mer samhällsnyttigt.

Politiken är fattig i dag, de goda visionerna saknas och det finns inga starka folkrörelser för en hållbar och rättvis värld.Uppgiften att hejda uppvärmningen är formidabel men möjlig – vi vet vad som krävs. Det vi famlar efter är hur det ska gå till. I en värld där kortsiktighet, populism och girighet dominerar och sociala media ständigt bombarderar oss med falska påståenden, är den folkliga mobiliseringen en nödvändighet och en enorm utmaning

 Den fråga som jag ställer mig och arbetar för är hur en folkrörelse för förändring ska kunna växa fram innan det är för sent.

Kristina Persson, tidigare statsråd (S) numera partilös