Koden för en bra stad

Samhälle Trots moderna byggnormer kan det inte vara helt omöjligt att reproducera det sena 1800-talets stadsbebyggelse. Små kvarter med många fastigheter kan kanske locka mindre byggare som kan bygga på spekulation eller privatpersoner som tycker att ett stenhus är en trevlig placering, skriver Johan Bobert.

Med funktionalismens intåg ändrades sättet att bygga städer radikalt till förmån för en gles, utspridd bebyggelse. Trots att en bostad, ett kontor eller en butik i den gamla, täta staden är hett eftertraktad, så verkar det svårt att få till mer av den varan. Men skulle det inte gå att hitta tillbaka till den klassiska stadens struktur då ny bebyggelse planeras, exempelvis om Bromma flygfält ska bebyggas? Arkitekten Robert Lavelid tror det och i Koden för en bra stad. Haussmanns Paris (Svensk Byggtjänst, 2020), identifierar han nio principer som kan användas för att replikera en typ av stadsbebyggelse som visat sig fungera bra.

En av den funktionalistiska stadsplaneringens mest framträdande egenskaper är att dess principer låter bra. Öppen bebyggelse, solljus till alla, grönska runt husen, arbetsplatser och shopping på särskilda platser, trafik och störande verksamhet långt bort och inte minst ett fokus på husens praktiska funktioner.

Att vara arkitektbarn innebar att växa upp omgiven av diskussioner om hus; husens formspråk, hur funktion och form ska samspela och hur god arkitektur kan bidra till att skapa en bättre människa och ett bättre samhälle. Men sällan diskuterades husets plats; tomten, kvarteret och kvarterens förhållande till varandra och till gator, trottoarer, torg, parker och platser. Husen var viktiga, men staden var frånvarande.

Funktionalismens principer för stadsbebyggelse lät bra men hade svårare i kontakten med verkligheten. Glest placerade hus med släta fasader omgivna av ödemark där buskagen växte sig höga skapade ödslighet. Det blev långt till arbete och shopping och bilen blev ett måste med trängsel på de motorleder dit trafiken kanaliserades. Den funktionella separationen skapade miljöer som var folktomma stora delar av dygnet, och denna ”brist på ögon”, menade stadsdebattören Jane Jacobs, gjorde funktionalismens miljöer otrygga.

Men om funktionalismens principer inte alltid skapade bra städer, vilka principer kan då göra det? Lavelid systematiserar de principer som vägledde den stora omgörningen av Paris under andra halvan av 1800-talet. Under kejsare Napoleon III:s auktoritära styre hade Eugène Haussmann stora möjligheter att dra fram boulevarder och nya kvarter rakt igenom den medeltida stadsbebyggelsen och skapa en storslagen, representativ och praktisk stad med höga fastighetsvärden, en stad som fortfarande är i världsklass.

Planera, köpa/expropriera, riva och sälja var receptet, därefter får köparen bygga och äga, men allt under tydlig offentlig styrning där delarna (husen) ingår i sammanhang (kvarter, stadsdelar och stad). Vackra hus är mer värda om de står i vackra sammanhang och inte försöker bräcka varandra, och det är det offentligas ansvar att styra sammanhanget.

Lavelid identifierar nio principer som kan användas för att bygga den typen av stad som Haussmanns Paris, och Stockholms innerstad, utgör. Och detta handlar i första hand inte om husens utseende, det som den svenska stadsdebatten i så hög grad handlar om, utan om stadens struktur.

• Bygg tätt med fullbyggda kvarter, vilket enligt Lavelid bör handla om att minst 60 procent av tomtytan bör bebyggas. Pariskvarteren är tätare än så, men för att bejaka moderna krav på ljus kan en exploateringsgrad på 60 procent räcka. 15.000 till 30.000 invånare per kvadratkilometer är lämpligt, med stadsdelar mellan 30.000 och 200.000 invånare. Men det är också viktigt med sömlösa förbindelser mellan stadens delar. Bebyggelsen bör vara kontinuerlig för att undvika isolerade enklaver.
• Funktionsblandning, det vill säga motsatsen till funktionalismens funktionsseparation. Och det handlar inte om att lägga köpgallerior nära bostadskvarter, utan om en blandning i kvarter och hus. Det ska vara nära till allt, bilen ska inte behövas till vardags och tryggheten ska öka när butiksägare, hantverkare och kontorspersonal håller uppsikt under dagen, restauranggäster på kvällen och de boende på natten.
• En bra stad har mindre kvarter och många gator som bildar stråk i stadsväven. Det skapar tillgänglighet och variation samt gott om platser mellan kvarteren, inte minst i hörnen. Paris har ovanligt små kvarter, mindre än de som är vanliga i Stockholm, för att inte tala om i New York.
• Paris har gott om små och oregelbundna kvarter, vilket skapar variation och intressanta stråk. Delvis är det en effekt av Haussmanns metod att dra de nya boulevarderna och gatorna diagonalt genom kvarteren och genom det låta många fastighetsägare behålla sina gamla gathus till dess de nya gatorna var klara och det var dags att lösa in resten. Resultatet är en imponerande väv av stjärndragna boulevarder som ringar in grupper av trehörniga kvarter.
• För att bottenvåningarnas kommersiella potential ska maximeras krävs breda trottoarer, och som Haussmann såg det var det på trottoaren som stadslivet manifesterade sig. Träd är en viktig del av en bra trottoar, träd är både vackra och ger skydd mot sol och regn.
• Funktionalismens fokus på hus gör att utrymmena mellan husen ofta förbises. I Haussmanns Paris är regelbundet inplacerade platser, torg och parker viktiga. Alla dessa finns i en storleksmässig hierarki mellan en halv och ett par hektar och så riktigt stora stadsparker som liknar små skogar. Tanken är att ingen ska ha långt till en park eller öppen plats.
• Paris är en världsstad men ändå byggd i en mänsklig skala med relativt låga hus. Det är utsträckningen och kontinuiteten som gör storstaden. Även om Paris har gott om monument, så avhöll sig Haussmann från att släppa fram monumental arkitektur, den typ som funktionalismens arkitekter är så förtjusta i. Funktionalismens chefsideolog – Le Corbusier – föreslog inte bara monumentala byggnader utan monumentala stadsplaner som var raka motsatsen till Paris varierade stadsväv.
• Stadsbyggnadskonst, kallar Lavelid den åttonde principen och menar med det tydliga regler för husens fasader, hushöjdernas relationer till olika standardiserade gatubredder och hur allt från dörrhandtag, ornamenteringar, gatubelysning och fontäner skapar skönhet. Staden bör vara både översiktlig och variationsrik, både kunna förstås och upplevas som komplex. Oregelbundna kvarter, breda trottoarer och regelbundet förekommande torg, platser och parker skapar detta.
• Bygg inte färdigt – låt staden förändras över tid. En invändning mot den funktionalistiska stadsplaneringen är att allt är färdigtänkt och att den funktionsplanerade staden egentligen inte tål några strukturomvandlingar. Stockholms innerstad har till exempel klarat övergången från industrialism till tjänstesamhälle bra. Innerstadens struktur är generell och att en del fastigheter i kvarteren bytt funktion, som att fabriker och elverk förvandlas till bostäder och kontor, spelar mindre roll. Men de funktionsseparerade förorterna har blivit satelliter runt innerstaden i samma takt som tillverkningsindustrin i de för ändamålet anpassade industriområdena flyttat till andra världsdelar.

I Stockholm blev det Albert Lindhagen som fick göra Haussmanns jobb. Med den så kallade Lindhagenplanen från andra halvan av 1800-talet anslöt sig Stockholm till idén om boulevarder som skär genom stadens rutnätsformade kvartersmönster. Malmarna bebyggdes ut till de gamla stadstullarna fram till ungefär 1930. Där har staden sedan blivit kvar. Med Stockholmsutställningen 1930 slog funktionalismen till med full kraft och det som byggdes därefter var något annat. Fredhäll från 30-talet blev hus glest utplacerade i terrängen med otydliga fastighetsgränser.

Efter kriget definierade tunnelbanans stjärnformade linjenät ytterstadens karaktär av enklaver skilda från varandra av obebyggd mark, mark som så småningom växte igen och numera kallas grönområden och anses så skyddsvärda att det blivit svårt att bygga ihop enklaverna till en kontinuerlig stad. Stockholms innerstad, av Haussmanns typ, utgör inte mer än 0,3 procent av Storstockholms yta.

Nu när Bromma flygplats är tänkt att bebyggas, samtidigt som problemen med det funktionalistiska stadsbyggandet är kända, kan det vara en bra idé att noga studera Haussmanns Paris och Lavelids nio principer. Det kan, trots moderna byggnormer, inte vara helt omöjligt att reproducera det sena 1800-talets stadsbebyggelse. Många små kvarter med många fastigheter i varje, var och en med en yta på 500 kvm, helst mindre, kan kanske också locka tillbaka alla de mindre byggare som kan köpa och bygga på spekulation, eller privatpersoner som tycker att ett stenhus i stad är en trevlig placering.

Stockholms malmar byggdes av privata placerare, men sedan länge är nya tomter stora som hela kvarter som bara en handfull byggbolag förmår att exploatera. Men det finns mindre byggare som är aktiva i Stockholms äldre villaområden där de köper de större tomterna och bygger små flerfamiljshus. Med tanke på att villaförorterna sällan tillåter en exploateringsgrad på mer än 20 procent, borde små fastigheter på flygfältet med en byggrätt på 60 procent kunna locka en och annan. Med ett stort antal tomter som samtidigt är till salu, kanske priserna kan bli överkomliga. Och med många konkurrerande byggare som samtidigt ska hitta köpare och hyresgäster, kanske en och annan lockar med arkitektur som ”vanligt folk” tenderar att uppskatta.

Bygg inte för glest och integrera den nya bebyggelsen med omgivande områden, områden som enkelt kan urbaniseras genom generösare byggrätter. Och kalla inte flygfältet för ”Brommastaden”. Runt Stockholms innerstad ligger mängder av nya ”städer” som inte blivit annat än sovstäder dit ingen som inte bor där har ärenden. Alltför gles bebyggelse och barriärer mot närliggande områden garanterar områdets isolering.

Med Lavelids nio Haussmann-principer kanske flygfältet kan erbjuda det som idag bara Stockholms innerstad erbjuder; en tät, brokig och vidsträckt bebyggelse med kommersialiserade bottenvåningar, folkliv på trottoarerna och med torg, parker och platser som de boende inte överger på dagarna, samtidigt som icke-boende har ärenden dit. Många ögon dygnet runt, stadsbebyggelse med andra ord.

***

Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook