ESSÄ. Vellinge blir första kommun att införa ett tiggeriförbud. Denna lokala åtgärd kan tillämpas i alla svenska kommuner, vilket öppnar för att rikspolitiker kan slippa ta politiskt känsliga beslut – och ta ansvar för att själva ha föreslagit dem, skriver kulturgeografen Erik Hansson.
Sedan åtminstone slutet av 2016 började jag förstå att ett tiggeriförbud i en eller annan skepnad i Sverige var oundvikligt och att det var en fråga om tid och om vilket läger som skulle hinna först. Jag trodde att det skulle bli ett nationellt rikstäckande förbud, som skulle komma sig av ett politiskt beslut genom regering och riksdag – antingen från moderaters och stödpartiers håll, eller från Socialdemokraterna med blocköverskridande stöd. Alltså att det till slut skulle bli ett slags ”ideologiskt” principbeslut från politiskt håll. Men jag hade fel.
Jag blev tagen på sängen av att det kom nu, ”helt plötsligt”, som konsekvensen av en juridisk läsning av rådande lagstiftning och dessutom på kommunal nivå. Emellertid är det inte märkligt att Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) avgör om en kommunal ordningsföreskrift om tiggeriförbud kan gälla enligt svensk lag. Kommuner har försökt driva igenom lokala förbud sedan Sala 2011, men samtliga försök har fällts av länsstyrelser för att de inte har ansetts kunna överensstämma med ordningslagens syfte att förbjuda tiggande.
Skillnaden mellan då och nu beror främst på två orsaker: att Vellingemoderaterna drivit frågan mycket längre än tidigare aktörer och att deras föreskrift lyckats bli tillräckligt specifik i förhållande till rådande lagar för att inte gå i klinch med andra lagar.
Med andra ord har det alltså egentligen inte hänt något nytt med svensk lagstiftning. Man har bara hittat ett sätt att kriminalisera tiggande i praktiken, utan att behöva förbjuda det rent juridiskt – och därmed lyckats använda lagen för att slippa ta verkligt ideologiska politiska beslut. Det går att tolka detta som en slags ”svensk tredje väg”: att inte behöva förbjuda tiggande officiellt men likväl göra det olagligt.
Man har alltså lyckats använda lagen för att slippa ta verkligt ideologiska politiska beslut
Men varför sker det här först nu? Som jag förstår juridiken hade det varit möjligt för HFD att komma fram till en annan läsning som fortfarande skulle ogiltigförklara förordningen. Det finns också exempel på tidigare försök att finna ”tredje vägar” som blivit ogiltigförklarade i förhållande till grundlagens moraliska grundvalar, som statsvetarprofessorn Bo Rothsteins förslag att kriminalisera givande för att skydda offren (i likhet med sexköpslagstiftningen), eller Eskilstunas försök att införa tillståndskrav för tiggande genom utfärdande av licenser.
Det första har allmänt ansetts som samhällsmoraliskt förkastligt (att ”förbjuda medmänsklighet”) och det senare har bedömts som ett de facto juridiskt tiggeriförbud eftersom tillstånden i fråga skulle vara för svåra att erhålla.
Vad är då annorlunda med Vellinges förordning, som öppnar upp för domstolen att kunna släppa igenom det?
Som jag förstår det, är det att tiggeriförbudet ska gälla på vissa angivna geografiska platser, som åstadkommer möjligheten att förbjuda tiggande utan att faktiskt förbjuda det. För att förklara vad som gör detta förfarande speciellt krävs en kort förklaring av varför det är svårt att förbjuda tiggande med rådande lagstiftning.
I tiggandets liberala rättsfilosofi finns det två typer av rättighetsanspråk som står emot varandra: den tiggandes officiella friheter och rättigheter att göra sin röst hörd och använda det offentliga rummet för detta syfte, och fotgängarens (i sammanhanget) inofficiella rättighet till kroppslig och mental rörelsefrihet och personlig integritet i det offentliga rummet.
Samhället, staden och moralen är utformade på ett sådant vis att gemene medborgare kan anse sig ha en ”rättighet” att inte bli mentalt ”antastad” av främlingar i det offentliga rummet. Det finns också lagar som reglerar att den enskilde har rätt till att inte bli fysiskt antastad, trakasserad och så vidare.
Saken är den att en typisk tiggande person inte antastar, trakasserar eller kroppsligt inskränker den förbipasserandes integritet. Men saken är också den, att det synes vara så att många människor känner och upplever att detta är just vad det är som händer när de blir uppmärksammade av en tiggande individ.
Nicholas Blomley har beskrivit detta som att man med hjälp av lagen ”förvandlar tiggare till busskurer”.
Det har alltså att göra med en mental förnimmelse som utspelas i människors inre (som jag själv betraktar som en typ av ångest). Men denna normativa ”rättighet” att slippa uppleva sig mentalt antastad är inte en faktisk juridisk rättighet. Medan den tiggande individens yttrandefrihet är en faktisk rättighet. Därför har den som försökt kriminalisera tiggande ofta behövt vända sig till ordningslagar för att förvandla tiggandet till ett framkomlighetsproblem, som då blir en ordningsfråga i stället för en direkt rättighetsfråga.
Kulturgeografen Nicholas Blomley har beskrivit detta som att man med hjälp av lagen ”förvandlar tiggare till busskurer”. Stockholmspolisen har på sina ställen satt detta i system genom att aktivt tolka tiggande människor som fysiska hinder som ska flyttas bort för att underlätta framkomlighet för synskadade och andra.
Detta blir då att bakvägen försvara en parts liberala rättighet, nämligen fotgängarens rätt till rörelsefrihet. Men likväl har många förslag på tiggeriförbud ändå fallit på att denna hänsyn till potentiell rörelsefrihet, mental normativ ”ordning” och den enskildes inre obehagskänsla inte kunnat trumfa den tiggandes politiska formella rättigheter.
Vad menar då HFD att Vellingemoderaternas förordning tar fasta på, som överkommer denna motsättning inom rådande lagstiftning? Jo, att man har specificerat tydligt avgränsade platser, inte mindre än sju stycken: Stortorget och Lilla torg i Vellinge centrum, Bäckatorget och västra delen av Skanörs centrum, Skanörs hamn, ett område vid Höllvikens bibliotek samt Nyckelhålsparken i Höllviken. På det sättet, menar HFD, följer föreskriften ordningslagens gränsdragningar genom att inte göra ”obefogade inskränkningar i den enskildes frihet”.
När glider en ordningsfråga över till att bli en frihetsfråga?
Som jag förstår det, är alltså HFD:s förklaring att det inte rör sig om ett ”faktiskt” tiggeriförbud eftersom man alltid kan tigga på andra platser.
Härigenom lyckades alltså Vellinge åstadkomma det Eskilstuna misslyckades med. Medan den senare kommunen ville omöjliggöra tiggande genom att kräva tillstånd, eftersträvar den förra att omöjliggöra tiggande på platser där de skulle kunna dra in mer pengar.
Domslutet och det nya tiggeriförbudets bruk av geografi som apolitiskt vapen öppnar frågor om gränsdragningar för hur långt man (bokstavligt talat) kan sträcka sig i att genom detta maskhål driva ”apolitisk politik”: på hur många platser får man förbjuda tiggande i en kommun innan det blir en fråga om ”obefogade inskränkningar i den enskildes frihet”? Hur många hektar kan täckas utan att tiggeriförbudet blir olagligt? När glider en ordningsfråga över till att bli en frihetsfråga?
Fortfarande kvarstår också frågan om varför det här sker just nu. Varför valde HFD att läsa lagen på detta sätt, när man fortfarande hade kunnat läsa utifrån ett rättighetsperspektiv (som bland andra juridikprofessorn Mårten Schultz efterlyser i SvD). Det pågår sedan flera år ett rättsfall i Europadomstolen som prövar om Genèves tiggeriförbud verkligen är förenligt med konventioner om mänskliga rättigheter. Intressant är också att Kristdemokraterna redan 2015 föreslog ett tiggeriförbud av den sort som HFD nu har godkänt.
Varför sker det här först nu?
En förklaring till att föreskriften nu kunde ses som juridiskt plausibel är att det är första gången en så hög instans prövar om en ordningsföreskrift gällande tiggande ska prejudiceras i Sverige (det är bara på HFD:s nivå som utslaget blir prejudicerande). En annan är att intresseorganisationen SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) hade givit förslaget sin välsignelse. Men det förklarar inte i sig varför HFD gör en annan bedömning än tidigare instanser.
Samtidigt tjänar det inget till med konspirationsteorier riktade mot domstolens justitieråd. Mer fruktbart är att reflektera utifrån ett mer övergripande strukturellt (nationellt) perspektiv om varför detta sker just nu.
Från en kort period av politisk förvirring 2013–2014 har politiken lyckats omformulera tiggande till att bli något hegemoniskt (allmänt förgivettaget) ont. Först lobbades det hårt och lyckat om att tiggande inte är ”effektiv eller långsiktig fattigdomsbekämpning”. Genom att (som privatperson) i stället skänka till hjälporganisationer i hemländerna skulle man slå två flugor i en smäll: bidra till ”långsiktig” fattigdomsbekämpning hanterad av proffs – och dessutom slippa ”tiggare”. Sedan uppdagades också ett antal fall av människohandel, som aktivt använts som argument för att förbjuda tiggande.
Men några realistiska förslag på ”långsiktig” fattigdomsbekämpning har närapå aldrig förts fram, vare sig i tiggande rumänska och bulgariska romers hemländer eller i Sverige.
Under regeringen Löfvens mandatperiod har man i stället systematiserat tre typer av fördrivningsstrategier för att, med justitieminister Morgan Johanssons ord, ”få det totala antalet tiggare att minska och därmed också problemet”. De tre strategierna har alla använt sig av tid som huvudsakligt vapen (medan Vellingemoderaterna som vi sett använder sig av rum). Dessa tre strategier är:
1) En restriktiv (och enligt bland annat Amnesty International felaktig) läsning av svensk och internationell lag gällande skyldigheter att implementera mänskliga rättigheter. På så sätt har myndigheter och kommuner hittat en lucka som gör att man kan förneka utsatta EU-medborgare rätt till basala tryggheter såsom skydd, sanitet, vård och tak över huvudet, genom att hävda att dessa människor bara skulle ha rätt att vistas i Sverige under en tremånadersperiod. Genom sin politiska status som ”EU-medborgare utan uppehållsrätt” kategoriseras de varken som nationella medborgare, papperslösa eller asylsökande, och blir då alltså enligt denna lagläsning rättighetslösa. Detta möjliggörs alltså genom hänvisningen till att ingenting kan eller bör göras eftersom EU-medborgarna i fråga bara ska vistas i landet under en tremånadersperiod. Amnesty har visat hur detta sällan gäller i verkligheten – människor vistas i landet betydligt längre, upp till flera år, och dessutom börjar en ny tremånadersperiod gälla så fort någon återvänder till landet igen.
2) Polisen har – på den statliga utredaren Martin Valfridssons uppmaning till ordningsmakten att ”ta ett kliv fram” i bosättningsfrågan – börjat använda en lucka i lagen, som beaktar tidsperioden innan ett brott har begåtts. Detta eftersom avhysningslagstiftningen visat sig vara ett för starkt rättskydd. Poängen är alltså att om någon inte har hunnit begå ett brott, kan denna inte misstänkas för ett brott och erhåller därför inget rättsskydd och kan inte försvara sig i domstol och dylikt. Det är också denna princip som verkar användas av Stockholmspolisen då man sätter människor som tigger i bilar och kör ut dem till skogen för att avlägsna dem, precis som man gör när demonstranter bedöms skapa oordning.
3) Man uppmanar folk till att inte skänka pengar till tiggare samtidigt som man vädjar till folks med- och ansvarskänsla, och förstärker på så sätt den falska dikotomin mellan ”kortsiktig” och ”långsiktig” fattigdomsbekämpning. Kortsiktig fattigdomsbekämpning (att skänka till tiggare) anses enligt detta synsätt vara dålig och långsiktig bra, trots att ingen kan specificera vad som faktiskt garanterar en förändring på riktigt för de fattigas del. Även här används tiden som vapen, genom att man skapar en föreställning om att social förändring inte kan ske nu (vilket skulle kunna medföra att vi avkräver våra makthavare denna förändring, genom att som ett första steg förslagsvis upprätthålla de mänskliga rättigheter som bland andra Amnesty har visat att Sverige måste garantera). I stället skapas bilden av att förändringen inte kan ske förrän senare (men eftersom man vill att något ska hända nu, måste likväl ”tiggarna” omgående försvinna från landet och från allas vår åsyn).
Det går att tolka som en ”svensk tredje väg”: att inte behöva förbjuda tiggande men likväl göra det olagligt.
Dessa tre övergripande strategier har fungerat och samtidigt ändå inte. De har fungerat i så måtto att det fortsatt vara och blivit ett än värre helvete att vara ”EU-migrant” i Sverige. Men det har inte fungerat eftersom dessa människor förblivit utfattiga; förmodligen finns ungefärligen samma antal tiggande EU-medborgare i Sverige nu som 2015.
Därför var jag som sagt övertygad om att det skulle vara genom ett riksdagsbeslut som tiggande förbjöds nationellt – att det inte gick att hålla fast vid en svensk ”tredje väg” (att tillåta tiggeri men ändå omöjliggöra det inom samhällets ramar). Men mitt under regeringsbildningskaoset verkar denna tredje väg inte bara överleva, utan till och med bli ett förbud i sin egen rätt, genom Vellingemoderaternas metod att använda sig av rum i stället för tid.
Att Vellinges förbud blivit verklighet är alltså en logisk utveckling av en övergripande politisk process där många instanser i flera år arbetat för att avpolitisera frågan om ”utsatta EU-medborgares” fattigdom och rättigheter i Sverige. Man har alltså lyckats göra det till en fråga om hur man kan läsa lagen på mest restriktivt sätt, i syfte att fördriva människor från landets gränser. Detta i tandem med en vanans vanmakt i att det nu verkar vara en förhärskande föreställning att ingenting kan göras för att hjälpa dessa människor i Sverige, annat än att fördriva dem till en avlägsen men säker utarmning och ett fortsatt lidande fram till döden.
Att det blev en kommunföreskrift som ”välte det stora lasset” och inte nationell lagstiftning har också sina skäl. Vellinges högerpolitiker är visserligen av tradition radikalt fientliga mot människor som kommer utifrån (och därför mer envisa och handlingskraftiga), men som tidigare nämnts är de inte ensamma i sin strävan. Kommunerna har blivit pålagda närmast allt socialt ansvar för utsatta EU-medborgares fattigdom och nöd från stat och högre instanser – precis som socialtjänsterna successivt blivit pådyvlade alltmer ansvar för kommunens invånare. Nu för tiden har socialtjänsterna ett slags försäkringskasse- och bostadsförmedlingsansvar som tillkommer utöver kommunens övriga uppgifter.
Det är ett helvete att vara ”EU-migrant” i Sverige.
Precis som att stat och regering sedan decennier avsvurit sig en nationellt övergripande bostadspolitik, har man avsvurit sig ett nationellt övergripande socialt åtgärdsprogram för de människor som kallas ”utsatta EU-medborgare”. Kvar i det alltmer decentraliserade och segregerade Sverige står handfallna kommunala aktörer som har att försöka åtgärda konsekvenser av större övergripande sociala problem, vilka kräver nationell samling och politiskt mod.
I stället kommer nu en lokal åtgärd från extrema politiker i en enskild kommun, med hjälp av medierna, användas som ett normerande politiskt verktyg som blir tillgängligt för nationens alla kommuner. Som en fingervisning kan påminnas om att Moderaterna gick ut med krav på nationellt tiggeriförbud förra året direkt efter att Vellingemoderaterna hade lagt fram sitt lokala förbud.
Rikspolitikerna slipper nu fatta ideologiskt och politiskt känsliga beslut på egen hand – och ta ansvar för att själva ha föreslagit dem – genom att ett lokalt partiförbunds påfund kan fungera som nationellt prejudicerande politik.
***
Följ Arena Essä på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
