Slutreplik I sina utfall mot min kritik av den borgerliga kulturen är Erik Tängerstad typisk för den som vill uppfostra arbetarna, men själv inte är beredd att lära någonting av arbetarklassen. I denna brytningstid behövs den trygghet som finns i arbetarklassens naturliga integritet och praktiska förnuft, skriver Jan Lindholm i sin slutreplik.
Först och främst vill jag tacka Erik Tängerstad för kritiken av min essä Socialism ur en konservativ arbetares synvinkel. Jag hoppas att den blir startskottet för en ny debatt om rörelsens strategi sedan nu även Bernie Sanders kastat in handduken. Det finns säkerligen en eller annan mer bemärkt skribent som avvaktar för att se vilket håll vinden blåser åt, som inte ens vågat sig på det försiktigt positiva men till intet förpliktigande omdömet ”intressanta frågor” när en arbetare för ovanlighetens skull får tillgång till spalter som denna.
Av obegriplig anledning har Tängerstad dock fått för sig att jag förespråkar en ”anti-parlamentarisk, anti-demokratisk populism” som vill avskaffa rätts- och välfärdsstaten. Jag kan lugna honom på den punkten. Behöver den parlamentariska demokratin någonsin försvaras med fysiska medel kommer jag att stå bredvid honom på barrikaderna. I övrigt avstår jag från att bemöta de befängda påhoppen, hänvisar till vad jag faktiskt skrivit och ägnar istället utrymmet åt sakfrågan.
Tängerstad påpekar att det alltid funnits en konservativ strömning inom socialdemokratin, främst hos arbetarväljare, och hävdar därför att jag egentligen inte har något nytt att komma med. Jag är bara ytterligare en i raden av arbetare som inte förstår sitt eget bästa. Jag har alls ingenting emot att förknippas med traditionell arbetarkonservatism, vilken säkerligen bidrog till att svensk arbetarrörelse på ett tidigt stadium kunde göra upp med anarkistiska och syndikalistiska luftslott. Mitt förslag om en konservativ socialism baseras emellertid på en alternativ analys av vår tids grundläggande politiska förutsättningar.
Som jag ser det lade förra epokens överlägset viktigaste teknologi – energikrafttekniken – grunden för världshistoriens i särklass största språng. När energiteknikens kolossala krafter tagits tillvara där de gjorde som störst nytta, vilket i vår del av världen inträffade mot slutet av 1970-talet, bromsade den storskaliga samhällsutvecklingens tempo in. Vi hade då nått upp till en helt ny nivå som med största sannolikhet inte kommer att kunna överstigas under många generationer framåt. Den digitala tekniken för med sig en himla massa förändringar, men förändringarna är inte i närheten av förra epokens dimensioner.
Därför måste konservatismen, från att ha varit en underordnad strömning inom rörelsen, nu göras till huvudsak. På grund av epokskiftet måste den konservativa tanken preciseras, sättas in i vår tids sammanhang och vävas samman med socialistisk idétradition.
Till skillnad från många andra har Erik Tängerstad insett att vänstern numera i stor utsträckning beter sig konservativt.
Jag utesluter givetvis inte att min analys kan innehålla avgörande svagheter, och kritiken borde därför inriktas först och främst mot sådana brister. Helst borde kritiken i så fall även skissera på en annan alternativ berättelse om vår tid, ty den förhärskande postindustriella förklaringen bidrar i allra högsta grad till att vidmakthålla den numer allmänt utbredda vilsenheten. Men Tängerstad ägnar sin essä åt helt andra saker.
Till skillnad från många andra har Erik Tängerstad insett att vänstern numera i stor utsträckning beter sig konservativt. Det säger sig självt att uppnådda framsteg och genomförda reformer måste försvaras, och som vi nu ser kan inte demokratin tas för given ens inom EU. Till och med vänstern inom vänstern strävar idag i konservativ anda efter bevara demokratin mot brunhögerns attacker. Problemet är att vänstern är allt annat konsekvent konservativ.
Rörelsens instinktivt rationella konservativa beteende förenas med föråldrade drömmar och hoppet om nya glittrande glada visioner. En rörelse som beter sig konservativt men fortsätter att framställa sig som samhällsomvälvande gör ett kluvet och därmed opålitligt intryck. På grund av den traditionella avskyn för allt konservativt, i sin strävan att åtminstone i ord förbli radikal, riskerar vänstern att slarva bort allt som uppnåtts.
Tängerstad menar vidare att jag inte är äkta konservativ, utan en reaktionär. En konservativ vill bevara saker och ting i stora drag så som de nu är, medan jag förespråkar återställningar av sådant som fungerade bättre före privatiseringarna. Akademiker fastnar ofta i hårklyverier av det här slaget, och kanske är det denna spetsfundighet som får Tängerstad att förknippa mina idéer med den reaktionära högerns. Det politiska språket är dock inte och kommer aldrig att kunna göras exakt. Med lite god vilja brukar det av sammanhanget i regel gå att förstå vad den som skriver menar.
Högerns reaktionärer riktar sig mot franska revolutionens landvinningar, däribland mot övertygelsen att förnuftet är samhällets bästa vägledning. För egen del är jag beredd att försvara idéerna om förnuft och frihet, jämlikhet och broderskap lika hett som den parlamentariska demokratin. I den mån jag bör kallas reaktionär är det istället i förhållande till nyliberalismens krämaraktiga idéer, men frågan är om en sådan terminologi klargör någonting.
I det allmänna språkbruket används reaktionär ofta i betydelsen stockkonservativ, till skillnad från den normalkonservative som skyndar långsamt men inte utesluter vissa möjligheter till förbättringar. Själv bedömer jag mig som normalkonservativ, vilket jag tycker kommer till uttryck i mina essäer.
Tängerstad anklagar mig vidare för att vara minst lika utopisk som de visionärer jag kritiserar. Kanske är det så. Ur min synvinkel är i alla fall de mål jag skisserar – att styra den humanistiska civilisationen in i en lugn och skyddad hamn, lyfta upp resten av världens folk till den materiella nivå förra epoken tog oss och odla vår trädgård istället för att ständigt bryta ny mark – långt mer konkreta än visionerna om människans frigörelse och ett klasslöst samhälle.
Hur ser då Tängerstads förslag till vägar ut ur socialismens långvariga kris ut? Det finns inget, och i detta avseende är han en typisk representant för skrivbordssocialisterna. Efter Brexit, Trump och den tvära vändningen i synen på sociala media har börjat spridas en uppgivenhet inom medelklassvänstern, som uppenbarligen även han fallit offer för. Medelklassvänsterns talesmän söker efter en stoisk position och har börjat ställa in sig på att sjunka med flaggan i topp.
Jag citerar: ”I en brytningstid finns ingen stadig befintlighet på vilken samhället kan vila och därför finns heller ingen konkret grund för konservatism. Nu gäller endast att förändras eller dö – något tredje alternativ finns inte.” Det är dramatiskt värre, men något svar på hur vi ska förändras får vi inte. Att förändras i konservativ riktning är däremot att förändras.
Till komplikationerna med förslaget om en konservativ socialism hör att rörelsen nått så olika långt i skilda delar av världen. Strategin måste därför differentieras. En konservativ ideologi, så som den här skisseras, passar direkt för de nordiska länderna, vilka med socialistiska mått mätt tillhör de som nått längst. På andra håll kommer program som här har konservativ karaktär att kunna fungera som progressiva förebilder. Reformer som är jätteradikala i Bernie Sanders USA handlar här i huvudsak om att återställa sådant som fungerade bättre för privatiseringarna.
Jag är övertygad om våra kamrater i andra länder klarar av att göra nödvändiga distinktioner. Återstår att se om svensk medelklassvänster lyckas med den uppgiften.
Den bokliga bildning medelklassen hyllar har stora förtjänster, men också sina nackdelar.
I sina utfall mot min kritik av den borgerliga kulturen är Tängerstad typisk för den som vill uppfostra arbetarna, men själv inte är beredd att lära någonting av arbetarklassen. Medelklassen tror på Kulturen som på en religion. Likt andra religiösa känner man sig kränkt när deras tro ifrågasätts, oberoende av om det är karikatyrer, rondellhundar eller som här några i mitt tycke väl formulerade meningar. För att om möjligt förebygga fler överilade reaktioner ska tilläggas att jag naturligtvis inte är emot vare sig konst eller boklig bildning. Det är kulten av konsten som devalverar värdet i vardagliga dygder, och som får tillbedjarna att tro sig vara förmer än andra.
Jag hävdar också att det är fullt möjligt att utvecklas som människa och medborgare även böcker förutan, däribland via det manuella arbetets erfarenheter och genom att helt enkelt ta emot livet så som det kommer, istället för att jaga karriär och statuspoäng. Den bokliga bildning medelklassen hyllar har stora förtjänster, men också sina nackdelar. Livet i böckernas värld ger medelklassen en lätt neurotisk karaktär, vilken bland annat tar sig uttryck i snabbt skiftande sinnesstämningar.
I denna vår brytningstid, vilken Tängerstad i lika dramatiska ordalag beskriver som en perfekt storm och en högmodern världsordning i fritt fall, behövs den trygghet som finns i arbetarklassens naturliga integritet och praktiska förnuft. Då jagar du inte upp dig varken över 9/11, den självkörande bilen eller corona-krisen, utan låter saker och ting ha sin gång. Då förbereder du dig istället för att börja anpassa samhället till det lägre makrohistoriska tempo som infunnit sig.
Sedan Erik Tängerstad väl stigit ned från sina höga medelklasshästar är han varmt välkommen att delta i det arbetet. Jag tvivlar inte för en sekund på hans ärliga avsikter.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
