Yttrandefrihet Den senaste tidens koranbränningar i Sverige har fört in oss på juridiskt oprövad mark där det just nu inte går att säga var yttrandefriheten slutar och brottsligt beteende börjar. Det är på tiden att yttrandefrihetens gränser stakas ut, menar Thomas Wedérus.
Den 6 juni 1996 ställer sig en 16-åring på en kulle och viftar med en svensk flagga mitt under ett pågående nationaldagsfirande i Lycksele. Det skulle inte vara någonting märkligt med det om det inte vore för att flaggan är förvanskad. Den pryds förutom av färgerna gult och blått även av en målning av ett vikingahuvud i profil samt ordet ”Valhalla”. Under den efterföljande rättegången menar A.L. att han med flaggan bara ville fira svensk tradition och vikingatiden. Mot sitt nekande döms han för förargelseväckande beteende.
Koranbränningarna väcker upprördhet
Tingsrätten poängterar i domen att kriminaliseringen av förargelseväckande beteende inte betyder att man förbjuds hysa eller uttrycka sina åsikter – det handlar bara om var, när och hur man gör det. Handlingen kan alltså strida mot lagen fastän innehållet inte gör det. Och i det här fallet konstaterar Tingsrätten att fornnordiska symboler, såsom ett vikingahuvud, i sammanhanget måste anses vara allmänt förargelseväckande.
När målet året därpå prövas av Hovrätten fastställs domen. Där konstateras: ”Att i samband med denna nationella högtid och detta jubileum ställa sig högst upp på en kulle väl synlig för deltagarna i festligheten och svänga med en i hög grad förvanskad svensk flagga på det sätt A.L. gjort är enligt hovrättens bedömning ägnat att väcka förargelse hos allmänheten. Detta måste A.L. ha varit medveten om.”
Koranbränningarna har lett till ett förhöjt terrorhot, försämrade relationer med omvärlden och attacker mot svenska ambassader. Dessutom tycks de ha delat in den svenska befolkningen i två läger
.
27 år senare, den 28 juni 2023, ställer sig en man framför en moské i Stockholm mitt under firandet av Eid al-Adha, en av de största islamiska högtiderna, och eldar upp sidor ur en koran. Han anmäls av polisen för hets mot folkgrupp. Parallellerna till det förstnämnda fallet är uppenbara. Men än så länge vet ingen om han brutit mot lagen eller inte. Utredningen pågår fortfarande.
Koranbränningarna kan bryta mot lagen
Mannen är en i raden av personer som den senaste tiden fått tillstånd av polisen att hålla en demonstration som innefattar att bränna en koran, vilket har fått stora konsekvenser för Sverige. Koranbränningarna har lett till ett förhöjt terrorhot, försämrade relationer med omvärlden och attacker mot svenska ambassader. Dessutom tycks de ha delat in den svenska befolkningen i två läger. Ett som upprörs över att koraner tillåts brännas. Ett som upprörs över tanken på att Sverige skulle göra inskränkningar i yttrandefriheten för att blidka dem som upprörs. I vilket fall som helst – upprördhet på alla fronter.
Det finns ingen tydlig gräns för var vår grundlagsskyddade yttrandefrihet slutar och hets mot folkgrupp eller förargelseväckande beteende börjar.
Men rättsfall såsom det från 1997 visar att koranbränningarna redan i dag kan bryta mot lagen. Problemet är bara att det är oprövad juridisk mark. Koranbränningarna belyser egentligen bara ett sedan länge känt problem inom svensk lagstiftning. Det finns ingen tydlig gräns för var vår grundlagsskyddade yttrandefrihet slutar och hets mot folkgrupp eller förargelseväckande beteende börjar. Yttrandefrihetens starka ställning tillsammans med en brist på vägledande domar gör att det inte går att säga under vilka omständigheter som det är olagligt att bränna en koran.
Redan 1999 påpekade Thomas Bull, ledamot av högsta förvaltningsdomstolen, och Anders Heiborn, rådman, problemet med denna otydliga gränsdragning och uppmuntrade Högsta domstolen att ta sig an frågan – något som fortfarande inte har skett.
De två skribenterna betonar även skillnaden mellan form och innehåll i avgörandet av vilka yttranden som bör kriminaliseras och inte. De yttranden som bara innefattar förargelseväckande budskap bör inte kriminaliseras, men de som till formen tar sig förargelseväckande uttryck kan det. Det handlar alltså om att hitta ett sätt att skilja form från innehåll. Men det är lättare sagt än gjort, inte minst vad gäller koranbränningarna. Vilket av form och innehåll är det egentligen som förargar i fallet med en koranbränning? Ska en koranbränning betraktas som ett budskap i sig? I så fall skyddas det av yttrandefriheten. Eller ska en koranbränning betraktas som en i mängden av former för ett budskap och därmed öppna upp för en kriminalisering av denna specifika form?
Måste ta hänsyn till varje specifikt fall
Frågorna går inte att svara på utan att ta hänsyn till omständigheterna i varje specifikt fall. De flesta lär vara ense om att koranbrännarens intention och de yttre omständigheterna måste spela roll i bedömningen av om en koranbränning är brottslig eller inte. I en undersökning av Dagens Nyheter blir det tydligt att alla som fått tillåtelse att bränna heliga skrifter i år har haft sina egna drivkrafter.
– Den 37-åriga mannen som brände koranen framför en moské i Stockholm ville visa sitt missnöje med islam.
– En 58-årig kvinna ville bränna koranen för att uttrycka sin ståndpunkt att vi ska värna om yttrandefriheten och att Sverige inte ska böja sig för auktoritära regimer.
– En 41-årig man ville bränna hinduismens heliga skrift Rigveda utanför indiska ambassaden i Stockholm och sedan även elda upp en Buddhastaty utanför thailändska ambassaden för att illustrera att det finns en gräns för yttrandefriheten och att lagen behöver ändras.
– En 43-årig man uppgav att han skulle elda upp bibeln och judiska toran men brände i stället sitt polistillstånd och en bild på Rasmus Paludan för att belysa hur svensk lag kan användas för att missbruka yttrandefriheten.
– En 29-årig man uppgav att han ville bränna koranen men eldade i stället upp Natos stadgar för att protestera mot Sveriges Nato-anslutning.
Det finns en skillnad mellan att elda upp en koran för att visa sitt missnöje med islam och att elda upp en koran för att orsaka upplopp.
En och samma handling, att bränna en skrift, kan alltså användas som ett led i att uttrycka vitt skilda åsikter. Men gemensamt för samtliga personer är att de själva menar att de gör det just för att uttrycka något. På så sätt sticker Rasmus Paludan ut, vars syfte med sina koranbränningar snarast tycks ha varit att provocera muslimska invånare tillräckligt mycket för att de ska starta upplopp och hamna i konflikt med polisen.
Intentionen spelar roll. Kontexten spelar roll. Det finns en skillnad mellan att elda upp en koran för att visa sitt missnöje med islam och att elda upp en koran för att orsaka upplopp, och det finns en skillnad mellan att elda upp en koran framför en moské och att elda upp en koran på sin egen bakgård där ingen ser.
Kriminalisering faller på sin egen orimlighet
Att kriminalisera koranbrännandet faller därmed på sin egen orimlighet. För det första måste det vara tillåtet att förstöra böcker, oavsett tillvägagångssätt. Varje år makuleras miljontals böcker i Sverige – bokhandeln, bibliotek och förlag behöver kunna göra sig av med böcker på något sätt. Detsamma gäller privatpersoner. Det måste gå att göra sig av med böcker, och det måste vara tillåtet att böcker mals ner eller hamnar i en förbränningsugn – oavsett om det rör sig om en koran, bibel, Harry Potter eller en självutgiven diktsamling som ingen ville köpa.
För det andra ska koraner kunna brännas enligt islamisk tradition. Har man en gammal och trasig koran som man behöver göra sig av med så anses rätt sätt att göra det på att antingen begrava den eller elda upp den (under förutsättningen att det sker med respekt).
Att bränna en koran måste alltså under vissa omständigheter vara lagligt med nuvarande lagstiftning och bör rimligen under vissa omständigheter vara olagligt. Det återstår bara att reda ut vilka specifika omständigheter det hänger på. Men för att göra det krävs att Åklagarmyndigheten väljer att väcka åtal, vilket de hittills konsekvent har undvikit att göra och som lett till detta nu rådande rättsvakuum.
Så länge förundersökningar läggs ner och inga åtal väcks kommer vi inte få några vägledande domar som kan visa vad som faktiskt är lagligt och inte.
Ett överprövningsbeslut från den 17 maj ger en viss insikt i hur Åklagarmyndigheten har resonerat. Åklagare beslutade att inte inleda någon förundersökning avseende hets mot folkgrupp för en demonstration där en koran brändes utanför turkiska ambassaden i Stockholm den 21 januari i år. Polismyndigheten begärde överprövning av ärendet och ville att beslutet skulle ändras – det vill säga att förundersökningen ändå skulle inledas.
Finns ingen fastställd praxis
Magnus Johansson, vice överåklagare, meddelade att han delade åklagarens bedömning och att beslutet därför inte skulle ändras. Folkgruppen med muslimsk trosuppfattning har visserligen ett skydd i och med regleringen om hets mot folkgrupp, förklarade han i sitt beslut, men eftersom demonstrationen varit riktad mot religionen islam och inte folkgruppen finns ingen anledning att anta att brottet hets mot folkgrupp har begåtts. Inte heller bestämmelsen om förargelseväckande beteende ansågs tillämpbar eftersom den inte får inkräkta på åsikts- eller yttrandefriheten, vilket han menade att den hade gjort i detta fall.
Resonemanget kan kanske verka rimligt. Men det är en enskild persons resonemang, inte fastställd praxis. Så länge förundersökningar läggs ner och inga åtal väcks kommer vi inte få några vägledande domar som kan visa vad som faktiskt är lagligt och inte. Då kommer vi vara fast i ett samhälle med en godtyckligt utformad yttrandefrihet där du gör dig skyldig till förargelseväckande beteende om du offentligt kissar på en koran, där du gör dig skyldig till hets mot folkgrupp om du högläser ur en koran iförd nazistuniform men där ingen vet om du bryter mot lagen eller inte om du bränner en koran.
Man kan bara hoppas på att detta snart rättas till. Det behövs inga nya lagar eller lagändringar. Men det är hög tid för yttrandefrihetens gränser att stakas ut.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
