Kriget mot tilliten

Övervakning Det uppstår en slags självgående rörelse, en otrygghetsspiral, som leder mot allt större tolerans för och krav på övervakning och kontroll, skriver Lars Ilshammar i en essä om samhället, medborgarna och den fallerande tilliten. 

Medborgarplatsen på Söder i Stockholm i början av april 2024: en steril platta av sten och betong ungefär stor som en fotbollsplan, kantad av ruttnande snöhögar och klumpiga farthinder. Från ena sidan breder ölkranarna ut sig, från den andra attackerar snabbmatshaken. I mitten en patetisk plätt konstgräs som på vintern spolas till isbana. Ett gigantiskt rött pixelhjärta försöker förgäves lysa upp stenöknen. Här brukar skräniga hopar av fotbollssupporters samlas för att dricka upp sig före match. Hemlösa och missbrukare dras gärna hit. Medis är en hotspot för drogförsäljning, och nattetid har detta blivit en av stadens mest brottsutsatta platser.

Om man måste passera Medborgarplatsen har man alltså goda chanser att konfronteras med ordningsvakter och polis. Ofta lurar en piket i utkanten. Utsikterna är också stora att bli registrerad av någon övervakningskamera. Övervakningen sker storskaligt och löpande, dels med fasta kameror, dels med polisens nya mobila kameravagnar. Den som tittar sig omkring upptäcker troligen åtminstone ett spejande och vakande öga. Medborgarhuset i söderläge har nyss renoverats, en upprustning som tog fyra år och blev så dyr att staden tvingades släppa in fler kommersiella verksamheter i de attraktiva lokalerna för att täcka sina skenande kostnader.

Utanför Burger King samlas stressade Wolt- och Foodorabud på sina moppar. De befinner sig längst ner i gigekonomins näringskedja och styrs av sin dispatcher eller trafikledare som via GPS och chat driver på dem som är för långsamma eller ber om en rast – allt för att din Big Burger eller Calzone ska hinna fram i tid.

I ”Slavdrivaren” av författaren Anders Teglund liknar en tidigare dispatcher sig själv vid just en slavdrivare som kontrollerar buden digitalt och samtidigt själv styrs hårt ovanifrån: ”Det kändes som att vi hade ögon i nacken på oss hela tiden. Vår uppgift var att piska på buden för att korta ned leveranstiderna. Gjorde vi inte det så fick man stå till svars för cheferna.”

Medborgarbegreppets devalvering

Medborgarplatsen är alltså inte bara en bild av allmän sunkighet, tristess och misär.

Medis skulle också kunna fungera som nästan övertydlig symbol för den devalvering som har drabbat centrala demokratibegrepp som medborgarskap, personlig integritet och social tillit i det moderna samhället. För det som pågår här, återskapas också hela tiden i liknande versioner och i många situationer: i kollektivtrafiken, på offentliga platser och i lokaler där människor brukar samlas: slentrianmässig massövervakning, ofta i kombination med kommersiell kolonisering av det offentliga rummet.

Kamerabevakning överallt och alltid har blivit det nya normala, oavsett om vi som medborgare utgör något slags hot eller inte, oavsett om vi vill eller inte, oavsett om vi är medvetna om det eller inte. Därför måste vi utgå ifrån att vi ständigt är övervakade, något som också skapar en vana av att vara övervakad, och av att det är helt som det ska. Bara den som har något att dölja kan ju rimligen protestera. Den nyspråkliga omdöpningen av övervakningskameror till ”trygghetskameror” säger något om hur vi domesticeras till att i allt fler sammanhang uppfatta trygghet som ett begrepp överordnat frihet. Ansiktsigenkänning lär bli nästa steg. Tekniken väntar redan otåligt.

Vi måste också utgå från att vi inte har någon som helst kontroll över vilka personuppgifter som samlas in, eller hur de används.

Personlig integritet har i praktiken upphört att existera i det offentliga rummet. Detsamma gäller i många fall i den digitala domänen. De stora techbolagen skördar systematiskt nätet på personuppgifter och ser våra användardata som sin viktigaste handelsvara, som sedan används för att förutsäga och kontrollera våra beteenden. De bygger i själva verket sina affärsmodeller på att exploatera vårt generösa och naiva delande av personliga data.

Tillit som demokratins grundbult

Tillit, mellan oss människor, men också tilliten till myndigheter och andra samhällsorgan är grundbulten som binder samman och skapar förutsättningar för en hållbar demokrati. Det är ett av Bo Rothsteins viktigaste budskap i den nya populärvetenskapliga bok som han döpt just till ”Grundbulten”. Rothstein är seniorprofessor i statskunskap i Göteborg och välkänd som samhällsdebattör. Han sörjer, som många, att den svenska demokratin har kommit på obestånd, men ser med stöd i omfattande forskning den sociala tilliten som det nordiska guldet. De nordiska länderna utmärks nämligen av en exceptionellt hög grad av tillit människor emellan.

Grundbulten är ett passionerat, och mycket sympatiskt, försvarstal för den nordiska välfärdsmodellen, grundad i väl fungerande offentliga institutioner som i sin tur har bidragit till att människor anser att man vågar lita på varandra: ”Demokrati utan en någorlunda hög social tillit i samhället och utan en någorlunda kompetent, opartisk och okorrumperad offentlig förvaltningsapparat kommer inte att leverera en hög grad av mänsklig välfärd”, skriver Rothstein insiktsfullt och varnar samtidigt för att slå in på utvecklingsspår som leder till att tillitens kollektiva kapital förskingras. Så långt är det lätt att hålla med.

Tyvärr lyckas han nästan helt missa att tilliten bör vara dubbelriktad för att kunna bestå på längre sikt. Om vi som medborgare ska lita på våra institutioner, bör institutionerna förstås lita på oss. Men hur är det med den saken idag? Är det tillit eller snarare en hastigt eskalerande misstro, kontroll och övervakning som möter oss i det offentliga rummet och i våra vardagskontakter med det officiella samhället?

Myndigheter som avskärmar sig bakom ordningsvakter, övervakningskameror och larmbågar skickar kraftiga signaler – men knappast just om tillit. Regeringsbyggnaderna i centrala Stockholm har mer och mer förvandlats till ointagliga fästningar – tillit?

Den självgående otrygghetsspiralen

Som medborgare ska vi lydigt stå kö till säkerhetskontroller, skannas, visa leg eller mobilt BankID och bevisa våra ärliga avsikter innan vi kanske släpps in – för vår egen skull, sägs det. Men massövervakning och kontroll med det påstådda syftet att öka vår trygghet och tillit har troligtvis ofta rakt motsatt effekt. Om vi kände oss alldeles lugna och trygga nyss så börjar vi nog fundera om vi nog inte borde känna oss lite otrygga i alla fall när en ytterligare en övervakningskamera har aktiverats eller när vakten trycker upp sin kroppskamera i ansiktet på oss.

Så uppstår en slags självgående rörelse, en otrygghetsspiral, som leder mot allt större tolerans för och krav på övervakning och kontroll. Logiken tycks bestå i att nya myndighetsåtgärder som påstås öka vår trygghet och tillit tvärtom ofta leder till en känsla av ökad otrygghet och osäkerhet. Känner du dig otrygg? Ring trygghetslinjen eller kontakta vår trygghetsvärd! Att en majoritet önskar sig ännu fler övervakningskameror borde alltså inte komma som någon överraskning. ”Avlyssna, spåra och kameraövervaka hela Sverige om så behövs”, krävde en upphetsad insändare i Dagens Nyheter nyligen. Det handlar om en tillvänjning där tillit knappast står i centrum. Rothsteins teser skulle må bra av att också konfronteras med sådana besvärande aspekter.

Men även den hyllande mellanmänskliga tilliten befinner sig under en lågintensiv beskjutning. ”Ligg steget före bedragarna. Var sunt misstänksam”, läser jag i en annons för Nordea. Det är bara en av många varianter på det nya budordet ”du skall misstro din nästa”.

Om ingen i princip går att lita på blir det förstås just en sådana antites till den sociala tilliten som Rothstein varnar för som ett av de allra värsta hoten mot demokratin. Misstro är ett osynligt men högeffektivt gift som långsamt bryter ner och fräter sönder den bindväv som håller ihop samhällskroppen.

För ökad kontroll och övervakning finns alltid en uppsättning ömmande skäl till hands. Övervakningen ska skydda oss mot onda systemhotande krafter som nätbedragare, terrorister och gängkriminella, plus ett antal diffusa säkerhetshot. Regeringen skryter i ett pressmeddelande om en ”kameraoffensiv” mot gängen. Bättre en kamera för mycket än en för lite, och den som har rent mjöl i påsen har förstås ingenting att frukta. I höstas röstade riksdagen också igenom en omfattande utvidgning av polisens möjligheter att använda så kallade hemliga tvångsmedel utan några misstankar om brott, trots skarpa invändningar från Lagrådet och Sveriges advokatsamfund. Till och med mot tidigare fredade zoner som nyhetsredaktioner och advokatkontor kan nu komma att utsättas för hemlig avlyssning eller kamerabevakning.

Risken för lömska syftesglidningar är förstås överhängande. Den snabbt växande insamlingen elektroniska fotspår som vi lämnar efter oss på nätet plus kameraövervakning på offentliga och andra platser kan ju kombineras till en mycket detaljerad personlig profil och jämföras med olika hot-, risk- och konsumtionsmönster. När de nu finns kommer frestelsen att utnyttja de nya tekniska möjligheterna för alla tänkbara ändamål att vara stor. Utan misstankar om brott var det alltså. Storebror befinner sig inte särskilt långt borta.

Övervakningskapitalismen gör entré

Står samhället inför ett olösligt och potentiellt ödesdigert dilemma mellan trygghet och frihet? Måste vi offra tilliten på säkerhetens altare? Behöver demokratin inskränkas för att den ska kunna försvaras? I rädslans tider kan det tyckas så.Men i sammanhanget kan det vara nyttigt att ställa ett par enkla kontrollfrågor: vems trygghet och säkerhet? Vem eller vilka intressen tjänar på att samhället med expressfart och utan mycket eftertanke är på väg in i ett kontroll- och övervakningsparadigm?

Socialpsykologen och filosofen Shoshana Zuboff har utvecklat ett intressant svar: framför allt ser hon det framväxande övervakningsindustriella komplexet som uttryck för en större samhällsomvandling som hon kallar övervakningskapitalismen.

Zuboff definierar övervakningskapitalism bland annat som en ”instrumentär makt som vill ta kontroll över samhället och som utgör en otrolig utmaning för marknadsdemokratin, en rörelse med målet att införa en ny allmän ordning baserad på total visshet, och en expropriering av avgörande mänskliga rättigheter som bäst kan förstås som ett maktövertagande uppifrån: ett upphävande av folkets suveränitet”. Det handlar alltså om en ny samhällsordning med närmast totalitära anspråk. Och då talar vi inte bara om det kinesiska exemplet.

”Övervakningskapitalismen” har redan hunnit bli en modern klassiker, på goda grunder, men Zuboff är faktiskt inte först med att identifiera en tankefigur som hämtar näring ur digitaliseringen av medier, och av samhället i dess helhet, och hur den samspelar med en växande kontroll över och övervakning av medborgaren. I ett längre perspektiv menar en del forskare att den ökande användningen av informationsteknik framför allt har drivits fram av säkerhetsintressen inom både privat och offentlig sektor. Informationssamhället framträder här snarast som ett kontroll- och övervakningssamhälle där personlig integritet har blivit en av de största bristvarorna.

Den långa kontrollevolutionen

Sociologerna Kevin Robins och Frank Webster beskrev redan före Internets genombrott den digitala tekniken som en förstärkning och förlängning av tidigare informationstekniker. Inträdet i informationssamhället är, i deras tolkning, inte i första hand en effekt av den tekniska utvecklingen, utan snarare av staters och företags växande behov av kontroll och övervakning under de senaste 150 åren.

Därför bör den egentliga ”informationsrevolutionen” placeras in långt före datorn och microchipet, och tillskrivas ett helt annat innehåll än det traditionella som ofta har handlat om det revolutionära inträdet i en ny digital frihetstid.

Kommunikationsforskaren James R. Beniger har för sin del hävdat att dagens snabba samhällsförändringar i själva verket startade redan under 1800-talets sista och 1900-talets första årtionden. Det var då informationssamhället började ta form och informationshantering blev lika viktig som tidigare hantering av energi och materia. Rötterna till informationssamhället bör mot den bakgrunden sökas i vad han kallar ”kontrollrevolutionen”. De senaste årens övervakningsexplosion kan alltså förstås i första hand som det senaste ledet i kontrollrevolutionens, eller snarare ”kontrollevolutionens”, långa utveckling.

Sociologen David Lyon menade i ”The Electronic Eye: The Rise of Surveillance Society” från 1994 att den senaste informationstekniken tycks bidra till att förstärka processer och strukturer i det befintliga samhället snarare än att skapa något nytt och annorlunda. Han beskyllde också många av informationssamhällets utopiska uttolkare för att bortse både från sociala faktorer och från rådande maktförhållanden. Vi befinner oss enligt Lyon i en historisk utveckling mot ett alltmer komplext, genomorganiserat och systemiskt samhälle.

Trygghet trumfar tillit och frihet

De senaste årens massiva utrullningen av övervakningskameror, de stora plattformarnas tilltagande makt och produktifieringen av personuppgifter har i det här långa perspektivet bara ställt de grundläggande frågorna om övervakning och kontroll ytterligare på sin spets.

Det som är nytt i det nya är möjligen att frihet och tillit även i den politiska retoriken numera tycks ha ersatts av trygghet som en samhällets överideologi, med alla konsekvenser som det innebär. Inte minst ser vi en skarp tävling om vilken politiker som, oavsett partifärg, kan säga ”mera kameraövervakning för din trygghet och säkerhet” flest gånger.

Såsom på Medis, så ock i övriga riket!

Existerar det någon utväg ur detta tvångsläge?

Ska tilliten någonsin igen lyckas hävda sig mot trygghetens nya genomkontrollerade vardag? Eller måste vi acceptera att det finns en orubblig lagbundenhet i kontrollsamhällets och övervakningskapitalismens expansion?

Shoshana Zuboff argumenterar för att techjättarna borde regleras i lagstiftning, vilket nog är lättare sagt än gjort när det gäller globala aktörer med en omsättning större än enskilda länders BNP. En annan försvårande omständighet är förstås vår egen obekymrade villighet att lämna ut våra personuppgifter i utbyte mot de social mediernas beroendeskapande digitala droger. Journalisten Andreas Ekström beskriver träffsäkert fenomenet som ”bekvämlighetens tyranni” i en bok med samma namn.

Bo Rothstein önsketänker sig en väg bort från en ”fruktans politik” i riktning mot större mellanmänsklig tillit som grund för att restaurera demokratin. Förtroende för myndigheternas förmåga att generera kollektiva nyttigheter blir uttryck för denna tillit, och bästa skyddet mot demokratins förfall att lära oss lita på offentliga tjänstemän.

Men det var just det: hur ska vi kunna lita på dem som så demonstrativt visar att de inte vågar lita på oss som medborgare? Eller ännu värre; när de som Folkhälsomyndigheten under pandemin medvetet för oss bakom ljuset med hälsofarliga och ovetenskapliga rekommendationer? Här uppenbaras ett Moment 22.

Tvånget till frihet

Om kontrollevolutionen kan verka som en övermäktig kraft återstår kanske ändå att göra motstånd i det lilla. Lära sig att leva med och hantera vissa risker. Tvinga sig till frihet. Vara mera medveten och aktsam om att sprida personuppgifter online. Vägra bli en passiv trygghetskramare eller underkasta sig kontrollstatens och övervakningskapitalismens senaste påbud – innan det offentliga rummet definitivt har det blivit en plats som man helst vill undvika. Och varför inte åtminstone börja kräva obligatoriska tillitskonsekvensbedömningar innan några ytterligare trygghetskameror installeras? För där tillit saknas, där bor också friheten trångt.

Lars Ilshammar

Litteratur:

 Teglund, Anders: (2023): Slavdrivaren. Ett reportage. Stockholm: Norstedts.

Rothstein, Bo: (2023): Grundbulten. Tillit och visionen om en liberal socialism. Stockholm: Fri tanke.

Zuboff, Shoshana: (2021): Övervakningskapitalismen. Vid maktens nya frontlinje. Stockholm: Ordfront förlag.

Lyon, David: (1994): The Electronic Eye: The Rise of Surveillance Society. Minneapolis: University of Minnesota Press.

Ekström, Andreas: (2022): Bekvämlighetens tyranni. Hur vi förlorade makten över vår tids stora revolution. Stockholm: Volante.