Moral Coronakrisen har blottat flera brister i vårt samhälle, men ingen makthavare lär ställas till svars. Rolf Å Gustafsson ser tre anledningar till varför svenskar har svårt med ansvarsutkrävande.
Återigen har det hänt något ovanligt som bådar gott inför framtiden! Corona-krisen verkar på sina håll öppna upp för en positiv utveckling som vi tidigare inte ens kunnat drömma om: Två erfarna och centralt placerade politiska makthavare – från olika politiska läger – erkänner att de tidigare varit med om att driva fram felaktiga beslut! Heder åt Carl Bildt och Björn von Sydow, som ifrågasätter att det var så klokt att en gång tömma totalförsvarets beredskapslager av sjukvårdsmaterial. De ångrar också den indragning av fältsjukhus och utbildning av personal, som man en gång var med om att genomföra.[1] Inte det vanliga diffusa och komplexa snacket om kostnader, omvärldsbilder, bedömningar, det problematiska med att kritisera med facit i hand, de positiva erfarenheterna av samarbeten mellan myndigheter och näringsliv osv, osv. Utan helt enkelt; det här var nog inte så bra.
Bravo! Fortsätt på den inslagna vägen, men var lite mer grundlig och konkret. Fullfölj nu det här, även om det kan drabba kollegor och dig själv, men var försiktig så att det inte urartar till en cirkus av politiserat syndabockstänkande:
Man kan då exempelvis fråga sig hur kompetent och seriös ledningen för äldreomsorgen i Stockholm varit, när organiseringen av vården för ett förutsägbart antal sköra och sårbara äldre, genomförts som vore detta ett slags säsongsarbete där en betydande del av personalen kan tas in i verksamheten då och då som ”timmisar”? Och är det verkligen så svårt att veta vem/vilka som beslutade att det fanns för många vårdplatser och för mycket personal i Stockholmsregionens sjukhus?
Nej, vi vet redan nu en hel del om hur det gick till när ”vård, skola och omsorg” blev till ”lean-production” och vinstmaskiner. Det har inte saknats kritik från oberoende forskare. Konkreta missgärningar har t.o.m. pekats ut. Exemplen hopas. Här kan ett ur högen dras från en bok av sociologen Göran Therborn, när han under rubriken ”den nya överklassen tar för sig”, hävdar att ett typexempel ”är det moderata landstingsrådet i Stockholms län, Filippa Reinfeldt, som efter politisk meritering övergick till Wallenbergarnas vårdkoncern Aleris, som hon tidigare som landstingspolitiker gjort upp med.”[2]
Visst; den boken är skriven av en oförbätterlig vänsterintellektuell och hans redovisning av konstiga omorganiseringar, skumraskaffärer, skandalbyggen, välavlönade konsulter och nyliberal lobbyism i de folkvaldas korridorer håller knappast juridiskt. Och visst måste det vara tillåtet att tjäna pengar och visst måste politiker få driva ideologiska käpphästar. Och visst vill vi alla hålla oss till rättsstatens procedurer och beviskrav. Och visst vill nog många betala så lite skatt som möjligt och visst har det blivit svårt att rekrytera personal till ”vård, skola och omsorg” eftersom arbetsmiljön försämrats nära nog kontinuerligt. Och visst kan det vara kontraproduktivt att nu fokusera på att utse syndabockar. Och visst är allting lättare när man sitter med facit i sin hand…
Vad som händer i överhetens salonger har alltför länge överlämnats till kvällspressens ansvarsområde.
Men, ändå är det konstigt: Inte en enda makthavare har åkt dit! Inte en enda. Inte en enda ordentlig och oberoende undersökning av hur vi hamnade här och vem som förde oss hit. Det börjar bli dags att ta tag i coronakrisens växande moraliska budgetunderskott. Förutom ett förväntat kompakt politiskt motstånd mot detta – så gott som alla politiska partier har ju aktivt bidragit till det slags problem som apostroferats ovan – men vi måste ändå försöka röja undan (åtminstone) tre skydd som fortfarande omger våra makthavare:
För det första har stora delar av modern samhällsvetenskap tenderat att främst intressera sig för vanligt folks livsvillkor. Vad som händer i och omkring överhetens salonger, sammanträdesrum och informella nätverk – hur politisk och finansiell elit tänker och agerar – har alltför länge överlämnats till kvällspressens ansvarsområde. Frågeställningar av detta slag har uppfattats som uttryck för populism, syndabockstänkande eller rent av som avundsjuka inför framgång. Här behövs helt enkelt en mer kritisk, relevant och modig samhällsforskning. Det gäller att ta sig in i maktens innersta boningar och ställa obehagliga frågor om kompetens, nätverk, lojaliteter och ideologi. Hur är det egentligen med ”svängdörrarna” mellan politik och näringsliv?[3] Varför ska det vara så svårt att få reda på vilka lobbyister som träffar vilken folkvald?
För det andra finns det en mängd socialpsykologiska mekanismer som gör att vi ofta slätar över när våra patriarker gör fel. Människor ser inte enbart eller alltid till sitt eget bästa (även om nyliberalerna tror det), vi är också vänskapliga, förstående, solidariska och medkännande.[4] Socialpsykologen Johan Asplund har visat på allas våra svårigheter att framhärda i en så enkel och ofarlig sak som att inte hälsa på den granne man befinner sig i konflikt med. De flesta är ju socialt responsiva människor som vanligen återgäldar en positiv gest med en positiv gest. När grannen ler och hälsar gör du samma sak av bara farten.[5]
David Graeber, som är en ovanlig kombination av professor i antropologi och politisk aktivist, har i en bok analyserat vad det innebär att offentliga förvaltningar ytterst grundas på statens våldsmonopol. Han hävdar att byråkratins ”strukturella blindhet och enfald” visserligen bottnar i de stora maktskillnader som råder, men att det också handlar om vad han kallar tolkningsarbete: ”Mycket av det sociala livets vardagsbestyr handlar i själva verket om försök att avläsa andras drivkrafter och intryck. Låt oss kalla detta ’tolkningsarbete’. Man skulle kunna säga att de som förlitar sig på hot om våld inte behöver ägna sig åt särskilt mycket tolkningsarbete och därför inte heller gör det.” [6]
Ett vardagsliv som bärs fram av patriarkala relationer vidmakthålls genom att de underordnade tvingas att sätta sig in i den överordnades situation.
Låt oss följa resonemanget om vad som kan hända i mänskliga relationer när tolkningsarbetet är ojämnt fördelat mellan de inblandade. Istället för dialog, tolkning och förhandling kan makthavare då förlita sig på hot om våld i olika former som vanligen är inbyggda i byråkratiska förvaltningar på ett svårupptäckt vis. En urtyp för ojämlikt fördelat tolkningsarbete är patriarkala relationer mellan män och kvinnor i sådana familjebildningar där endast mannen är ekonomiskt autonom (Graeber uppger för övrigt att hans analys inspirerats av feministisk teori):
I USA var femtiotalet en blomstringstid för ett bestämt patriarkalt familjeförsörjarideal, och bland de mer välbärgade kunde idealet ofta förverkligas. Kvinnor utan tillgång till någon egen inkomst eller egna resurser hade självklart inget annat val än att ägna en hel del tid och energi åt att försöka förstå vad deras manfolk tänkte om saker och ting. [7]
Ett vardagsliv som bärs fram av patriarkala relationer fortgår och vidmakthålls ofta genom att de underordnade tvingas att sätta sig in i den överordnades situation. Det gäller att förstå ”chefens”, förvaltningsdirektörens, finansborgarrådets tankar, behov, planer och bevekelsegrunder:
De på botten måste lägga en hel del inlevelsekraft på att försöka förstå den sociala dynamik som omger dem – inklusive att sätta sig in i de på toppens perspektiv – medan de senare kan vandra omkring i hög grad omedvetna om vad som pågår omkring dem. De maktlösa tvingas alltså inte bara att utföra det mesta av det konkreta fysiska arbete som krävs för att hålla igång samhället, de måste även sköta det mesta tolkningsarbetet.[8]
Detta ojämnt fördelade tolkningsarbete ger en ledtråd till hur det kommer sig att vi ofta urskuldar och låter felande och inkompetenta makthavare hållas. Tar vi tesen om det ojämlikt fördelade tolkningsarbetets konsekvenser på allvar, så kan vi räkna med att överordnade på sikt förlorar en del av sin förmåga att förstå andra människor. En situation skapas ”där kungar, politiker, kändisar eller vd:ar struttar omkring omedvetna om nästan allt som pågår runt omkring dem medan deras fruar, tjänare, assistenter och impressarios ägnar all sin tid åt det föreställningsarbete som krävs för att hålla dem kvar i sina fantasier.” [9] Det närmaste nätverket skyddar, tolkar och tillrättalägger istället för att ilskna till och säga stopp. Och hur tar vi andra hand om visselblåsarna?
För det tredje finns det skäl att misstänka att tveksamheten att ställa felande makthavare till svars för sina handlingar har en speciell idéhistorisk bakgrund i Sverige. Den urgamla idén att ge igen för gammal ost har varit – och är fortfarande på många håll – en grundläggande och dominerande moralisk och straffpolitisk princip. Fornsvenskans vidhergiälda har liknande betydelse som lågtyskans weddergelden och handlar om att ”ge i gengäld”, ”gälda eller betala som motprestation”.[10]
En svensk studie av vedergällningstankens idéhistoria visar bland annat att svensk forskning och debatt om detta varit mycket begränsad i modern tid. Den epok då ”såvitt är känt, inte uppställts något konkurrerande alternativ till vedergällning som straffmetod” omspänner mer än tretusen år, så länge vi håller oss till västerlandets historia.[11] Mot 1700-talets slut började dock både i Europa och Sverige vedergällning att ifrågasättas, samtidigt som andra teorier eller principer om straffets mening och utformning lanserades. Fortfarande när 1864 års strafflag trädde i kraft i Sverige så baserades denna dock på vedergällningstankens principer.[12]
Under det omfattande och långsamma reformarbetet för att skapa en ny svensk strafflag – utredningarna resulterade i 1965 års Brottsbalk – spelade Johan Thyrén (professor i straffrätt, justitieminister 1926-28) en avgörande roll. I arbetet med att ange ”principerna för en strafflagsreform” underströk Thyrén att det förelåg ”en avgörande skillnad mellan en straffrätt baserad på vedergällningskänsla och en som är byggd på en genomtänkt reaktion mot ’samhällsfaran’.” Ambitionen att överhuvudtaget utmönstra vedergällningstanken som en grund för svensk straffrätt verkar ha utgjort ett bärande tema i moderniseringen av folkhemmets kriminalpolitik: ”De medel samhället förfogar över för att med straff nå sitt mål att bekämpa samhällsfaran är, enligt Thyrén, oskadliggörande, avskräckande respektive förbättrande.” [13]
En knepighet ligger i att vedergällning, teoretiskt och/eller logiskt sett, ändå kan betraktas som förenlig med en modernare och framåtblickande syn på straffets (preventiva) roll. Man kan ju mycket väl tänka sig att vedergällning fungerar avskräckande – inte enbart som hämnd i sig eller som ett sätt att blidka gudarna och återskapa balans på urminnes vis – och att vedergällning därför kan bidra till brottsprevention. Straffrättslig vedergällning kan således antingen betraktas som en alldeles egen och fristående moralisk princip (och då ofta betraktas som förkastlig och hämndinriktad) eller så kan man försöka integrera vedergällning med de tre andra principer som ofta vägleder modern kriminalpolitik (oskadliggörande/inkapacitering, avskräckning/prevention, förbättring/rehabilitering).
Den idéhistoriska studie som här åberopats, och som främst undersökt den svenska juridiska diskursen under 1800-talet, avslutas med en viktig iakttagelse som det kan vara värt att ta fasta på:
Sammantaget kan konstateras att vedergällningstanken förblivit levande även under det tjugonde seklet. Konstaterandet gäller dock inte svensk moral- och straffrättsfilosofi, där exemplen är fåtaliga. I den engelskspråkiga delen av världen däremot har vedergällningstemat haft fortsatt aktualitet. [14]
Hur balanserade är egentligen kontrakten mellan folk och överhet i det sönderfallande folkhemmet?
Summa summarum: Istället för att återigen upprepa all den forskning som beskrivit och kritiserat de dåliga idéer och maktfullkomliga handlingar som fått rull under senare decennier – och då återigen ignoreras eller beslås med påståendet att offentlig förvaltning alltid är för byråkratisk och för dyr – kan det vara klokt att nu vända på kuttingen: Det är dags att vända blicken uppåt och undersöka vad som pågår i maktens boningar. Makthavares idéer och bevekelsegrunder ska granskas i kritiskt perspektiv, men vi ska för den skull inte behöva bli till våra egna statsepidemiologer eller organisationskonsulter. Det borde bli slut på sådant tolkningsarbete som leder till att underordnade parerar misstagen uppifrån, förstår, urskuldar och lojalt jobbar vidare. Framförallt behöver vi begripa mer om hur vårdpolitik tillverkas, vilka kompetens- och lönevillkor som gäller, hur karriärer får fart och vilka lojaliteter som uppstår när eliter kopplar loss från parlamentarisk förankring.
Hur balanserade är egentligen kontrakten mellan folk och överhet i det sönderfallande folkhemmet? Folkhemmets kontrakt och moral fungerade som en fördämning mot gammeldags vedergällning och förde fram den positiva förbättrings- och rehabiliteringstanken. Men kontraktet är ju brutet.
Varför denna överslätande förståelse uppåt, samtidigt som ignorans och hårda nypor gäller neråt? Det fanns en gång i tiden någonting som kallades ”tjänstefel” och innebar att någon befunnits bryta mot sitt ämbetsansvar. Det betraktades som ett brott. Den som inte levde upp till ämbetets krav dömdes efter en noggrann rannsakning i allmän domstol enligt konstens alla regler i en rättsstat. Återinför detta i förbättrat skick! Och försök då bemästra eventuell tankemässig beröringsskräck med vedergällningsprinciper. Bakom alla dessa samarbeten mellan offentligt och privat – entreprenader och upphandlingar – finns konkreta offentliga tjänstemän vars kompetens och oförvitlighet vi måste kunna lita på. Det måste gå att ge kännbara markeringar, utan att det hela för den skull urartar till syndabockcirkus eller politiska skenrättegångar.
Politiker kan vi ju rösta bort, även om det verkar allt svårare att få kläm på vem som gjort vad. Offentliga tjänstemän har visserligen fortfarande ett begränsat juridiskt ansvar, men på något underligt vis utmäts numera nästan aldrig ansvar. Inte ens flagranta fall beivras. Vi behöver helt enkelt återställa balansen i samhällets vertikala relationer för att minska ett växande moraliskt underskott. Vi måste ta oss en ordentlig funderare på om inte nyliberalismens tid kräver detta för att hindra makthavare att löpa amok.
[1] Dagens Nyheter, Onsdag 13 maj 2020; ”Bildt och von Sydow medger –fel att slopa fältsjukhusen”.
[2] Göran Therborn; Kapitalet, överheten och alla vi andra. Klassamhället i Sverige –det rådande och kommande (Arkiv förlag 2018), s. 108.
[3] En god början och ett bra undantag är Stefan Svallfors och Anna Tyllström: Lobbying for Profits: Private Companies and the Privatization of the Welfare State in Sweden, Institutet för Framtidsstudier, 2017.
[4] Det är föga känt, men Adam Smith lanserade i vad han själv betraktade som sitt främsta verk (The Theory of Moral Sentiment 1759), omfattande och avancerade resonemang som idag återkommer som socialpsykologiska kardinalinsikter; se exempelvis Timothy M. Costelloe, ” Contract or Coincidence: Georg Herbert Mead and Adam Smith on self and society.”,History of the human sciences, vol.10, no. 2, 1997
[5] Social responsivitet betraktar Johan Asplund som ett elementärt, grundläggande, socialt beteende. En mycket läsvärd introduktion till detta begrepp finns i en kortfattad bok som måste betraktas som en av den svenska samhällsvetenskapens absoluta toppar i både litterära och vetenskapliga hänseenden: Johan Asplund, Om hälsningscermonier, mikromakt och asocial pratsamhet. (Bokförlaget Korpen, 1987).
[6] David Graeber, Reglernas utopi. Om teknologi, enfald och byråkratins hemliga fröjder(Daidalos 2016), s.76.
[8] Graeber (2016), s. 92.
[9] Graber(2016), s. 106.
[10] Rolf Hultberg, Vedergällningstanken. Två idéhistoriska studier. (Daidalos 2012); se s. 409ff ”en ordhistoria”.
[11] Hultberg (2012), s. 45.
[12] Se Hultberg (2012) och Erik Anners,” Straffteorierna i svensk rättshistoria”, Svensk Juristtidning, 1964, s. 241-253.
[13] Hultberg (2012), s.331 (mina kursiveringar).
[14] Hultberg (2012), s. 323. Anners (1964), s. 252 skriver: Genom Thyréns och hans efterföljares insatser har vederläggningsprincipen – åtminstone tillsvidare – försvunnit som rättesnöre för svensk straffrätt. [ …]Thyréns självständighet och den ledande politiska straffrättsreformatorn Karl Schlyters praktiska inriktning har förmodligen starkt bidragit till att både våra partiella lagreformer under de senaste decennierna och vår nu antagna ikraftträdande brottsbalk på ett avgörande sätt präglats av inhemsk rättstradition.
***
Följ Arena Essä på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
