covid-19 Sveriges coronastrategi ifrågasätts alltmer i den politiska debatten. Det är hög tid att balansera diskussionen, menar Thomas Lindh som granskat kritiken från motståndarna till strategin.
Folkhälsomyndighetens och regeringens smittskyddsåtgärder har utsatts för en våg av anklagelser, särskilt under och efter partiledardebatten i SVT den 7 juni. Starka fördömanden hörs över hela politiska fältet från Sverigedemokraterna till Vänsterpartiet och Reformisterna. Ledarredaktionerna på Svenska Dagbladet, Expressen, Dagens Nyheter och en grupp av forskare och akademiker tillhör de främsta motståndarna till Folkhälsomyndighetens smittskyddsarbete. Anklagelserna, som ofta visar sig vara osakliga, ifrågasätts dock sällan i media. Det är hög tid att balansera debatten och att även granska kritiken från motståndarna till strategin.
Förutsättningarna för smittskyddsarbetet
Smittskyddsstrategin ska bedömas utifrån dess förutsättningar och rådande omständigheter. Sveriges beredskap att möta en omfattande epidemi var inte hög. Regionernas kapacitet för provtagning och smittspårning var inte dimensionerad för en stor pandemi och tog tid att bygga ut på kort tid. Den offentligt drivna sjukvården har bantats under flera år och primärvården väntar sedan länge på en satsning och reform. Lagerhållning och beredskap för medicinsk utrustning och läkemedel klarar inte ens en kortvarig kris. På landets äldreboenden finns de allra äldsta, ofta sköra och sjuka. Samtidigt saknar äldreomsorgen ofta en samlad medicinsk ledning med ett oklart ansvarsförhållande mellan regioner och kommuner. Många år av nedskärningar har lett till osäkra anställningsvillkor, bristande kontinuitet, otillräcklig kompetens, fragmenterade driftsformer och andra problem. Med dessa förutsättningar drabbades särskilt Stockholm och näraliggande områden av en mycket stor smittspridning. I februari-mars återvände ett stort antal sportlovsresenärer från platser med omfattande spridning av covid-19. Folkhälsomyndighetens och regeringens smittskyddsarbete och även kritiken av strategin ska bedömas utifrån dessa omständigheter.
Förvaltningsmodellen och ansvarsfördelningen gäller även under pandemin
I partiledardebatten valde flera partier att lägga huvudansvaret för dödstalen på äldreboenden och för otillräcklig testning på regeringen. Sveriges modell för ansvarsfördelning mellan regering, myndigheter, regioner och kommuner har dock inte förändrats under pandemin. Att skjuta över hela ansvaret på regeringen är orimligt och öppnar för politiskt godtycke. Regeringen har undvikit partipolitisering och valt att låta Folkhälsomyndighetens rekommendationer och råd vägleda smittskyddsarbetet. Expertmyndigheternas självständiga roll och det kommunala självstyret har inte åsidosatts. I huvudsak har förvaltningsmodellen som Sverige haft under lång tid följts. Vi ska nog vara tacksamma för att smittskyddsarbetet inte styrs enbart av politiker. Ansvarsfördelningen mellan regionerna, myndigheterna och regeringen kan komma att revideras när pandemin utvärderats, men den gäller fortfarande.
Samband mellan smittskyddsstrategier och dödstal misstolkas
I media utspelas en slags nationskamp där den bästa strategin ska koras baserat på dödstalen. Det är ett vilseledande sätt att utvärdera och jämföra de smittskyddsåtgärder som vidtagits. I partiledardebatten den 7 juni valde programledaren att endast jämföra dödstalen i Norden. Andra länder med höga relativa dödstal som Italien, Spanien, Belgien och Storbritannien nämndes överhuvudtaget inte. I dessa länder har samhällslivet varit stängt under månader men de relativa dödstalen är definitivt inte lägre än Sveriges. Tillgänglig statistik ger inga belägg för att total samhällskarantän lett till lägre relativa dödstal i befolkningen som helhet eller på äldreboenden. Det saknas likaså belägg för att dödsfallen på äldreboendena skulle bero på Folkhälsomyndighetens smittskyddsstrategi. I länder med höga dödstal är även andelen som avlidit på äldreboenden hög. I exempelvis Storbritannien, Spanien, Italien och Belgien är andelen av dödsfallen i covid-19 som skett på äldreboenden mellan 40 procent och 60 procent. Att helt stänga ett land tycks inte ha minskat andelen som avlidit på äldreboenden. Andra faktorer har varit avgörande.
Sverige har i likhet med andra länder vidtagit åtgärder som syftar till att hålla nere smittspridning och dödstal. Det är orimligt att regeringar och smittskyddsmyndigheter i hårt drabbade länder som Italien, Spanien, Belgien, Storbritannien, Frankrike och Sverige hålls ansvariga för de höga dödstalen utan analys av förutsättningar och åtgärder.
Dödstalen bör även relateras till överdödligheten under tidigare influensaepidemier då det även funnits vaccin och en del varit immuna. Det är inte ovanligt att mer än 1000 personer, huvudsakligen äldre, avlider under en influensasäsong. Överdödligheten var upp mot 3000 personer under influensan 2017-2018, lite beroende på vilken modell som används, enligt epidemiolog AnnaSara Carnahan på Folkhälsomyndigheten (Dagens Industri 7 april).
Stora skillnader i initial smittspridning mellan regioner och länder
Att endast jämföra relativa dödstal i covid-19 bortser från de stora skillnaderna i initial smittspridning mellan olika länder. Norra Italien hade omfattande smittspridning innan faran upptäcktes, så även flera regioner i Spanien, Frankrike, Storbritannien och Sverige. I andra länder, som exempelvis våra grannländer, var den initiala smittspridningen mindre. Resvanor och internationella kontakter under sportlovsveckorna medförde att särskilt Stockholmsregionen fick in smitta inte bara från områden med känd smittspridning som norra Italien och Iran utan särskilt från andra platser i Europa och USA som vid den tidpunkten inte hade känd smittspridning. Enligt Folkhälsomyndigheten återkom nästan en miljon resenärer tillbaka till Sverige under de fyra sportlovsveckorna. En första analys av virusets arvsmassa från provtagningar visar att smittan från Italien, Iran och Kina inte spridits vidare i stor omfattning, troligen på grund av testning och smittspårning. Däremot kom smitta in under radarn från övriga Europa och USA.
Virusmittan är ojämnt fördelad inom och mellan länder. Vissa regioner i norra Italien drabbades mycket hårt medan andra regioner och storstaden Rom haft låga dödstal. Alla länder uppvisar ett liknande mönster oberoende av smittskyddsstrategi. Därför är det mer motiverat att jämföra regioner och storstäder och inte enbart mellan länder som helhet. Skåne, som följt den svenska strategin, har haft smittspridning och dödstal på samma eller lägre nivå än Köpenhamnsområdet, som var satt i karantän.
Ska huvudmän och utförare fritas från ansvar för skötseln av äldreboenden?
Regeringen och Folkhälsomyndigheten anklagas av flera partiledare som ansvariga för dödsfallen på äldreboendena. Regeringen ska naturligtvis granskas grundligt men kan rimligen inte vara huvudansvarig för att grundläggande hygienrutiner och Folkhälsomyndighetens anvisningar inte följts inom äldreomsorgen i exempelvis Stockholm. Pandemin har skördat flest offer i Stockholm, totalt 2353 avlidna, varav 1004 på äldreboenden (Region Stockholms webbplats 9 juli). Huvudansvaret för hur Stockholms stad, Region Stockholm och privata utförare skött omsorg och sjukvård på äldreboendena under pandemin kan inte av politiska skäl dumpas i knät på regeringen. Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen och Inspektionen för vård och omsorg (IVO) har tillsammans identifierat dålig vårdhygien, bristande medicinsk kompetens, utbildningsnivå samt svagheter i ledningen och styrning av äldreboendena som viktiga orsaker till problemen.
När dödstalen ökade vidtog myndigheterna, regeringen och landets kommuner ett antal åtgärder för att minska smittspridningen, som lett till tydligt nedgående dödstal. Många äldreboenden har även lyckats hålla smittan borta eller under kontroll. Det visar att grundläggande smittskyddsåtgärder kan hindra smittspridning och dödlighet.
En värdefull analys av de bakomliggande orsakerna finns i en granskning som publicerats av Arena Idé och ett inlägg i DN Debatt (26 april). Den visar följderna av tjugo års nedskärningar i äldreomsorgen. En enkät från Smittskydd Stockholm visar att i över hälften av de coronadrabbade äldreboendena i regionen är 30 procent eller fler i personalen tim- eller bemanningsanställda. Dessutom hade nästan var femte anställd på dessa boenden varit på jobbet trots symptom.
Rätten till individuell bedömning för adekvat vård har inte upprätthållits på ett antal äldreboenden enligt Inspektionen av vård och omsorg. Det hänger samman med kända problem att samordna sjukvårdsregionernas och kommunernas ansvar för vården i omsorgen. En del förslag till förbättringar finns i utredningen God och nära vård (SOU 2020-19) som presenterades i början av året.
Testning – ett politiskt mantra eller verktyg i smittskyddsarbetet
Testning har blivit ett politiskt mantra från en del kritiker av den svenska strategin. Sällan förs dock en saklig diskussion i media om dess förutsättningar. Folkhälsomyndigheten har klargjort att provtagningen måste relateras till epidemins olika faser och är beroende av regionernas resurser. Folkhälsomyndighetens strategi bygger på klassisk kunskap och erfarenhet om hur epidemier bekämpas i dess tre huvudsakliga faser. I den första fasen, då smittspridningen är låg, ska alla misstänkta fall testas och smittkedjan spåras. Det gjordes för inresande från norra Italien, Iran och Kina under sportlovsveckorna.
När epidemin övergår i en andra så kallad pandemisk fas med allmän smittspridning, vilket inträffade i Stockholm i början på mars, inriktas åtgärderna på att begränsa smittspridningen. Folkhälsomyndigheten och smittskyddet i de värst drabbade regionerna ansåg det orealistiskt att testa och smittspåra alla med symptom. Vården blev oerhört belastad och resurserna räckte knappt till att omhänderta de som insjuknat. Därför infördes en prioriteringsordning i fyra olika grupper för testning.
Den tredje fasen, den sena pandemiska fasen, uppnås när smittspridningen har begränsats och avtar. Målet är att testa alla misstänkta fall och spåra smittkedjan för att helt stoppa spridningen. I skriften Pandemiberedskap (2019) från Folkhälsomyndigheten finns en utförligare genomgång av grunderna i bekämpningen av pandemier.
Testning är beroende av sjukvårdens kapacitet i regionerna
Regeringen har kritiserats för passivitet, svagt ledarskap och att skjuta över ansvaret för testning på regionerna. Smittskyddsarbetet i Sverige är en del av hälso- och sjukvården, vilket innebär att regionerna ansvarar för smittskyddet inklusive testning och nödvändig uppföljning. Folkhälsomyndigheten har inte det operativa ansvaret. Regering och myndigheter kan underlätta och stödja regionerna med finansiering och samordning, men ansvaret vilar på regionerna. I början på pandemin kom regeringen och Folkhälsomyndigheten överens med olika aktörer att uppnå en labbkapacitet på 100 000 tester per vecka. Det har tagit tid för sjukvårdsregionerna, särskilt Stockholm, att öka provtagningen. Orsaken är förmodligen en kombination av ansträngda resurser när sjukdomsfallen ökade snabbt och en oförmåga att hitta nya lösningar. Det borde vara fullt möjligt att öka provtagningen utan att ytterligare belasta vården genom att engagera människor utanför sjukvården. Hur pandemiberedskapen och testverksamheten ska förbättras och organiseras blir en central fråga i utvärderingen.
Ökad testning och smittspårning – inte en ny strategi
Att framställa testverksamheten som misslyckad är felaktigt. Patienter och sjukvårdspersonal har provtagits under hela pandemin. I äldreomsorgen fungerade testningen inte tillfredsställande i början av pandemin. Därefter har kapaciteten byggts ut till att täcka behovet.
Totalt genomfördes 81 801 provtagningar (PCR-tester) för påvisning av smitta under vecka 28 (79 811 tester vecka 27). Dessutom togs 64 200 antikroppstester under vecka 28 (67 548 tester vecka 27). Den snabba ökningen av provtagningen framställs av en del politiker som en förändring av smittskyddsstrategin. Det är en felaktig beskrivning. En smittskyddsläkare i Region Kalmar län berättar i Dagens Nyheter (28 juni) om hur smittspårningen används i olika skeden av pandemin:
Arbetet med att spåra och förhindra spridningen av coronaviruset i Sverige har varierat under den pågående pandemin. När antalet upptäckta fall fortfarande var relativt få kunde vården sätta in stora resurser för varje positivt provsvar. Lisa Labbé Sandelin, smittskyddsläkare i Kalmar Län, berättar att de då kunde ringa runt och informera samtliga resenärer på de bussar från Österrike som smittade personer färdats med.
– Vi följde dem dagligen i nästan 14 dagar. Men det blev nästan ohållbart. Och i mars signalerade sedan Stockholm att de inte mäktade med.
Sedan dess har de flesta regionerna tvingats prioritera sina resurser hårdare och har främst riktat in sig på patienter och personal inom sjukvården. Fram tills nu. Region Kalmar är en av flera regioner som håller på att bygga upp ett centralt smittspårningsteam med läkare, sjuksköterskor och medicinska sekreterare. Tanken är att kunna effektivisera arbetet med att hitta ursprunget till smittan och förhindra att den sprids vidare.
Sjukvården har lyckats ställa om och kraftsamla trots nedskärningar
I kritiken av den svenska strategin nämns sällan att Folkhälsomyndighetens målsättning är att åtgärderna ska minska smittspridningen så att sjukvården inte kollapsar utan kan ta hand om patienter i covid-19 och andra allvarliga sjukdomsfall. Alla regioner har kraftsamlat och genomfört en historiskt stor och snabb omställning. Antalet intensivvårdsplatser flerdubblades. Skyddsutrustning blev snabbt en akut bristvara både i Sverige och internationellt. Regionernas och Socialstyrelsens insatser har hittills lett till att sjukvården klarat den stora anstormningen, trots tidigare nedskärningar. Det är ett gott betyg till personalen i vården. Folkhälsomyndighetens mål har hittills uppnåtts och Socialstyrelsens nationella samordning av sjukvårdsregionerna arbete har fungerat. Pandemiberedskapen och vårdens kapacitet hade varit högre om den offentligt drivna sjukhusvården inte rustats ned under flera år och om primärvården byggts ut, vilket bland annat LO och Läkarförbundet krävt.
Folkhälsomyndigheten har inte varit passiv – Sverige försattes i historiskt vänteläge
Den svenska strategin framställs ibland som låt-gå-politik och ett farligt experiment. Inget av detta stämmer med verkligheten. Sammantaget innebär smittskyddsåtgärderna en mycket stor förändring av samhällslivet jämfört med tiden innan pandemin. Samhället har inte stängts men försatts i ett slags beredskaps- eller vänteläge. Det finns tydliga skillnaderna mellan Sverige och andra länder men de ska inte överdrivas. Sverige har inte stängt alla skolor, butiker och restauranger eller infört utegångsförbud. Påståendet att Sveriges mål varit att uppnå flockimmunitet genom att låta smittan spridas okontrollerat är en falsk bild som sprids för att misskreditera smittskyddsåtgärderna i Sverige.
Målet har varit att bromsa smittspridningen (”platta ut kurvan”) med åtgärder som är enkla att förstå och kan upprätthållas under lång tid. Riktlinjerna har varit tydliga: att stanna hemma om man är det minsta sjuk, att personer över 70 år och riskgrupper ska undvika sociala kontakter och skyddas extra, att ha god handhygien och hålla avstånd, att arbeta hemma om möjligt, att avstå från icke nödvändiga resor. UD har avrått från utlandsresor. En del restriktioner har varit tvingande såsom den övre gränsen på 50 personer för folksamlingar och att högskolor och gymnasier övergått till distansundervisning. Detaljerade anvisningar finns för restauranger, äldreboenden, vård och omsorg.
Pandemin har drabbat social-ekonomiskt utsatta områden och etniska minoriteter allra hårdast. Trångboddhet, tillfälliga anställningar utan permitteringslön, arbetslöshet och låg inkomst har gjort många extra utsatta för både smitta och ekonomiska svårigheter.
Tveksamma forskningsrapporter används som argument
En forskargrupp på Imperial College i London publicerade i mitten på mars en rapport baserad på matematisk modellering som uppskattade att 250 000 personer skulle avlida i pandemin i Storbritannien om landet inte införde en ”lockdown”. Rapporten, som kritiserats för grova fel och överdrifter, ledde till att den brittiska regeringen ändrade strategi och stängde landet. I Sverige presenterade en forskargrupp på Umeå universitet en rapport som i princip använde samma modellering. Enligt rapporten skulle mellan 16000 – 9000 personer per dag vara inlagda på intensivvården i början på maj beroende på nivån av åtgärder. I verkligheten var ungefär 500 personer inlagda för intensivvård vid den tidpunkten. I en annan rapport av forskare från bland annat Uppsala universitet uppskattades antalet avlidna i maj vara strax under 100 000 och antalet intagna för intensivvård 40 gånger högre än kapaciteten. Exemplen visar att matematiska modeller kan slå rejält fel. Rapporterna har fått skarp kritik av andra forskare (Ny Teknik 24 april och Dagens Nyheter 10 maj). Problemet är inte bara att de använda modellerna är osäkra utan att rapporterna dessutom har använts okritiskt av debattörer som stöd i forskningen för att döma ut Folkhälsomyndighetens åtgärder.
En grupp med ett tjugotal forskare och akademiker har i en rad debattartiklar och intervjuer i media helt underkänt myndighetens strategi, krävt att regeringen ingriper och att Tegnell ska avgå. Kritiken av den bristfälliga pandemiberedskapen är säkert befogad men i stort är debattinläggen onyanserade och ensidiga. Debattörerna kräver en ”lockdown” men undviker att kommentera varför länder som stängt sina samhällen i månader ändå har skyhöga dödstal, även på äldreboenden. De anklagar Folkhälsomyndigheten för bristande testningen men nämner inte att de ansträngda resurserna i sjukvårdsregionerna, som har det operativa ansvaret, begränsat provtagningarna. Kritikerna jämför dödstalen enbart mellan de nordiska länderna och bortser från att Sveriges initiala smittspridning troligen var mer jämförbar med länder som Spanien, Belgien och Storbritannien. Att de modelleringar av sjukdomsfall och dödsfall som presenterades i mars visade sig vara grovt felaktiga har inte föranlett självkritik eller omprövning. Granskning, kritik och förslag till förbättringar från forskarsamhället är värdefullt i bekämpningen av pandemin. Debattartiklarna från vissa grupper av forskare och akademiker har dock inte bidragit nämnvärt till detta.
Varför granskas inte samtliga partiers agerande?
En allsidig granskning av smittskyddsstrategin bör rimligen redovisa samtliga partiers inställning till smittskyddsarbetet och vilka åtgärder de förslagit. Fram till början av juni tycks alla partier antingen uttalat stöd för Folkhälsomyndighetens strategi eller avstått från kritik, bortsett från några smärre utbrott från Jimmie Åkesson. Det är många frågor som partiledarna inte svarat på i media. Förordade de en annan strategi än Folkhälsomyndigheten? Vilken kritik och vilka förslag framfördes på de veckovisa partiledarträffarna? Skulle skolorna stängts? Skulle Sverige stängt samhällslivet som i övriga länder i Europa?
Testningen har kritiserats av alla partier. Samtidigt visste alla att pandemiberedskap var låg och att regionerna saknade resurser att snabbt öka provtagningen, bland annat beroende på nedskärningar av den offentliga vården. Regeringens huvudlinje var att öka provtagningen genom stöd till regionerna och samverkan med Sveriges kommuner och regioner (SKR). De kritiska partierna bör redovisa vilka förslag de framfört nationellt, i regionerna och i SKR för att utveckla testverksamheten.
Efter en intervju med Stefan Löfven i SVT:s Agenda den 14 juni skriver Centerpartiets Anders W Jonsson på Facebook att han blev beklämd över statsministerns svar:
I Sverige har nästan 5000 människor dött i covid-19 och vi har oroande smittspridning på många håll i landet. Det borde mana statsministern och hela Sverige till självkritik och beredskap till omprövning. Sverige kan så mycket bättre. Vi behöver byta strategi. Vi behöver testa fler, återuppta den aktiva smittspårningen och bryta fler smittkedjor.
Anders W Jonssons uttalande är besynnerligt. Han var väl medveten om att regeringen just hade kommit överens med regionerna om väsentligt utökad testning. Han borde även känna till att Folkhälsomyndigheten förordat bredare testning och smittspårning, att det inte handlar om ”byte av strategi” utan snarare att fullfölja strategin i ett delvis nytt skede av pandemin. Hur kan Anders W Jonsson komma undan med ett så uppenbart vilseledande uttalande utan en enda kritisk fråga i media?
Flera partier håller även regeringen ansvarig för de höga dödstalen på äldreboendena. Alla partier var väl medvetna om problemen i äldreomsorgen med hög personalomsättning, besparingar, fragmenterade driftformer, avsaknad av samlad medicinsk ledning mm. Vilka förslag på skärpta smittskyddsåtgärder för landets äldreboenden har partierna lagt fram i kommuner och i SKR? Menar partierna på fullt allvar att huvudmännens ansvar för grundläggande smittskydd ska läggas på regeringen?
Ett hittills oöverträffat exempel på politiskt förvriden och oärlig journalistik är New York Times artikel ”Sweden has become the world’s cautionary tale” (7 juli) som kommenterats förtjänstfullt av Emanuel Karlsten.
Kritik från Vänsterpartiet och Reformisterna
Folkhälsomyndighetens och regeringens hantering av epidemin har i växande utsträckning kritiserats från medier som står de borgerliga partierna nära. Men kritiken kommer även från Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt och Reformisternas talesperson Daniel Suhonen.
I en ledare i Aftonbladet den 31 maj skriver Daniel Suhonen att den ”den svenska strategin är en herremanskultur”. Han lutar åt att det är mer rättvist att stänga samhället. Han recenserar Folkhälsomyndighetens och regeringens åtgärder som ”katastrofen på svenska äldreboenden” och”den usla svenska testkapaciteten”. Han skriver:
De höga svenska dödstalen förskräcker. Katastrofen som nu utspelar sig på svenska äldreboenden är en fullständig tragedi, liksom alla försök att släta över detta.
…
Senfärdigheten och flatheten hos ansvarigt statsråd Lena Hallengren inför den usla svenska testkapaciteten hade platsat i en Hasse och Tage-sketch, inte i Ekots lördagsintervju.
…
I andra länder har man stängt ner mer. Jag vet inte om det varit bättre. Men jag tror det hade varit mer jämlikt med tydligare regler istället för rekommendationer. Regler är till för att följas, rekommendationer att tolka.
Suhonen tycker att Folkhälsomyndighetens strategi andas ”herremanskultur” och ”liberalism”. Betyder det att åtgärder baserade på frivillighet och insikt inte passar arbetare och folk i gemen utan enbart ”herremän”? Är det tvång och ”lockdown” som krävs för att folk i allmänhet ska förstå sitt eget bästa och följa restriktionerna? Han påpekar med rätta att det saknas ett klassmässigt perspektiv i coronastrategin, dock utan att fråga sig hur en ”lockdown” skulle drabba lågavlönade, personer med osäkra anställningar och utsatta grupper. Suhonens raljanta karakteristik av regeringens ansvar för testkapaciteten är osaklig och ger dessutom regeringen skulden för problem som exempelvis Region Stockholm ansvarar för.
Vänsterpartiets ledare Sjöstedt kritiserar regeringen för att vara ”otydlig”, ”valhänt” och ”handfallen” när det gäller äldreboendena och testningen (intervju i Expressen 7 juni). I sakfrågorna om äldreboendena och testningen har Sjöstedt inget att tillföra. Det framstår som ett försök att vinna partipolitiska poäng genom att lättvindigt peka på regeringens ansvar utan att klargöra vilket ansvar som huvudmännen och privata utförare har för äldreomsorgen och testning. Sjöstedt svarar inte på vad Vänsterpartiet anser om Folkhälsomyndighetens strategi.
Missriktad nationalism i stället för internationellt samarbete
Opportun och missriktad nationalism har präglat världspolitiken under pandemin och bidragit till att motsättningarna skärpts. Åtgärder baserade på sakliga bedömningar av expertmyndigheter har ofta ersatts av politikers försök att profitera på krisen. Det är paradoxalt eftersom en effektiv bekämpning av pandemin förutsätter mer internationellt samarbete, inte mindre. Pandemin har istället blivit ett slagträ bland annat i den fördjupade konflikten mellan USA och Kina. Ett exempel är att Trumpadministrationen beslutat att USA ska lämna FN-organisationen WHO.
Gemensamt nordiskt agerande borde varit möjligt
Det europeiska samarbetet har ställts på hårda prov när politiker i de enskilda länderna valt att försöka lösa problemen helt på egen hand. Det borde dock varit fullt möjligt för de nordiska länderna att enas om en gemensam strategi. Med tanke på det täta utbytet i Norden och att smittskyddsmyndigheterna har ett nära samarbete fanns goda förutsättningarna att komma överens om en gemensam strategi baserad på en samlad bedömning från expertmyndigheterna. Tyvärr togs inga initiativ i den riktningen. Att de nordiska länderna valde olika sätt att hantera epidemin är dock inget hinder för fortsatt och fördjupat samarbete om smittskydd och pandemiberedskap. Försöken att ytterligare koncentrera makten i EU till de stora länderna kommer att få ny näring i den ekonomiska krisen och skuldsättningen efter pandemin. Det bör ses som en signal till fördjupat och breddat nordiska samarbete.
Har smittskyddsstrategin fungerat?
Sverige och särskilt Stockholmsområdet utsattes för omfattande smittspridning på vägar som inte upptäcktes i tid. Covid-19 kom att utvecklas till den värsta pandemin sedan spanska sjukan. Samtidigt var beredskapen att hantera en stor pandemi låg. Mot den bakgrunden har strategin med en kombination av frivillighet och tvingande åtgärder utan att allt samhällsliv sätts i karantän visat sig i huvudsak fungera under den svåraste pandemin på hundra år. Smittspridningen har begränsats så att sjukvården på kort tid kunnat kraftsamla och hantera en historiskt stor våg av allvarligt sjuka. Det främsta misslyckandet är att smittskyddet på äldreboenden inte kunde upprätthållas redan från början. Smittan har även drabbat socialt utsatta områden och etniska minoriteter oproportionerligt hårt. Åtgärder för att minska de sociala och klassmässiga följderna av smittspridningen har inte prioriterats tillräckligt. Erfarenheterna så här långt visar att smittskyddsstrategin kan förbättras på flera punkter men det finns inte anledning att ompröva den till förmån för en total samhällskarantän.
***
Följ Arena Essä på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
