Slutreplik Så länge vi i EU och Sverige inte kräver att kubanerna fritt får välja vilka politiker de vill ska företräda dem, och vilken politik dessa ska genomföra, så ställer vi oss på kommunistpartiets sida, svarar Erik Jennische.
I diskussionen om vad vi i Sverige eller EU kan och bör kräva av andra länder när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter, finns ofta en rädsla för att ha åsikter om hur andra länder organiserar sitt politiska liv.
Som om det fanns något fel i att kräva respekt för mänskliga rättigheter och demokrati.
I en replik på min rapport I väntan på vadå? – Hur EU förlorade kampen för demokrati på Kuba (Arena Idé, augusti 2020) skriver statsvetaren och ekonomen Hans Eriksson till exempel att “Målet med EU-avtalet kan aldrig vara att kräva ändring av rådande politiska och ekonomiska system.” Och att EU-avtalet borde bidra ”till att utveckla relationerna med Kuba på samma sätt som EU handelsavtalet med Vietnam, också en enpartistat med marknadsekonomi”.
Det är en position som försöker vara respektfull för andra länders val, i detta fall Kubas och Vietnams, men som istället är respektlös mot medborgarna i dessa länder.
De kubanska medborgarna – precis som medborgarna i Vietnam och många andra odemokratiska länder – har inte sina mänskliga rättigheter garanterade i konstitutionen och lagarna, och får inte utse sina styrande politiker i demokratiska val, och är därmed inte med och bestämmer över Kubas politiska och ekonomiska system. Enligt den kubanska konstitutionen (Artikel 5) är det kommunistpartiet som styr samhället och politiken.
Eriksson skriver också att EU:s Kuba-avtal liknar EU:s avtal med andra latinamerikanska länder. Det är sant, men skillnaden är att de andra länderna formellt är demokratier, som har såväl flerpartisystem som yttrande- och organisationsfrihet, även om bristerna i hur rättigheterna förverkligas ofta är omfattande.
(Nicaragua är en del av EU:s avtal med sex länder i Centralamerika som undertecknades 2012. Sedan dess har dock i princip alla demokratiska institutioner urholkats, och EU:s engagemang för att motverka detta har tyvärr varit mycket blygsamt.)
De kubanska väljarna har alltså sedan 1959 inte en enda gång kunnat rösta på en socialdemokratisk, liberal eller konservativ kandidat. Inte en enda.
Det kubanska politiska systemet är däremot totalitärt i sin grund. När Eriksson skriver att det genomförs ”demokratiska personval” på kommunal nivå så är det förvisso sant att det finns flera kandidater att rösta på. I valet till nationalförsamlingen finns det dock bara en kandidat till varje mandat.
Men oavsett nivå, är det valkommissioner som kontrolleras av kommunistpartiet som bestämmer vilka kandidater som får ställa upp. Och inte i något av de val som genomförts sedan 1976 – det första valet efter revolutionen 1959 – på varken nationell, provinsiell eller kommunal nivå, har en enda kandidat fått ställa upp som förespråkat ett annat politiskt system än det kommunistiska.
De kubanska väljarna har alltså sedan 1959 inte en enda gång kunnat rösta på en socialdemokratisk, liberal eller konservativ kandidat. Inte en enda.
Den vallag som antogs 2019 säger tydligt (Artikel 85) att valsystemet “lyfter fram kandidaternas kapacitet, värderingar, meriter och prestige som de enda element väljarna ska ta i beaktande när de lämnar sin röst”, och ”utesluter all form av individuell valpropaganda och alla andra åtgärder som syftar till att påverka väljarnas beslut till stöd för eller emot någon kandidat”.
Det finns aldrig demokrati på Kuba och ingen yttrandefrihet, inte på någon politisk nivå.
I demokratiska val är det inte rösten som är grunden, utan valet: Och så länge vi i EU och Sverige inte kräver att kubanerna fritt får välja vilka politiker de vill ska företräda dem, och vilken politik dessa ska genomföra, så ställer vi oss på kommunistpartiets sida, och inte på kubanernas.
***
Följ Arena Essä på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
