Kvalitet på undervisningen är nyckeln till bättre skolresultat

Valet 2022 Om skolresultaten ska kunna förbättras och utjämnas hjälper det inte att bara förbjuda vinster eller att införa hårdare disciplin. I slutändan måste undervisningen förbättras. Det skriver Erik Nilsson, tidigare statssekreterare och skolborgarråd i Stockholm (S) i en essä om partiernas skolpolitik inför valet.

Jag är en utbildningspolitiskt överintresserad person, en så kallad UÖP. Normalt sett skulle en sådan person vilja se mer av skolpolitiska förslag inför valet. Ett område som står i fokus i valrörelsen borde gynnas av detta under den kommande mandatperioden. Med åren har jag dock kommit att bli mer tveksam på denna punkt. Eftersom valrörelsernas logik driver fram förslag som är lätta att kommunicera men inte nödvändigtvis bra i sak, så finns en risk att ju hetare en fråga är desto mer destruktiv blir den politiska agendan för den kommande mandatperioden. Som statssekreterare brottades jag under den gångna mandatperioden med Januariavtalets många, detaljerade och helt osammanhängande punkter. Det låg förvisso goda intentioner bakom de olika åtgärder som de fyra JA-partierna kommit överens om, men det fanns inte mycket till linje eller helhetstänk. Alla partier fick med några av de egna vallöftena, men det fanns ingen gemensam underliggande analys av läget i svensk skola. Risken är betydande att utfallet av regeringsbildningen blir liknande även denna gång, oavsett vilket regeringsalternativ som vinner. Så jag ser gärna färre skolpolitiska utspel från partierna i valrörelsen. 

Hårdare disciplinära åtgärder för att stoppa stöket i skolan, föreslås av bland annat Liberalerna och Kristdemokraterna. De tycks helt ha missat de ändringar av skollagen som redan har beslutats och som tydliggör lärares befogenheter att ingripa och möjliggör omplaceringar av elever som stör för andra.

Om man analyserar partiernas valplattformar med avseende på skolpolitiska förslag så återkommer några teman: 

Hårdare disciplinära åtgärder för att stoppa stöket i skolan, föreslås av bland annat Liberalerna och Kristdemokraterna. De tycks helt ha missat de ändringar av skollagen som redan har beslutats och som tydliggör lärares befogenheter att ingripa och möjliggör omplaceringar av elever som stör för andra. Liberalerna yrar om att även fristående skolor ska kunna omplacera elever utanför den egna huvudmannen (eftersom det bara finns en skolenhet inom många fristående huvudmän), trots att varje tänkande människa förstår att det är helt orimligt att en fristående skola ska kunna tvångsplacera en stökig elev på en kommunal skola eller hos en annan fristående huvudman. Sammanfattningsvis finns ingen som helst substans i vallöftena inom detta område. Partierna slår in öppna dörrar eller talar mot bättre vetande.  I verkligheten hänger trygghet och studiero i skolan snarare samman med den tilltagande skolsegregationen och med ledarskapet på skolan än med juridik och straffskalor. 

Liberalerna lyfter förtjänstfullt frågan om lärarnas kompetens, men deras förslag är gamla, utredda och befunna högst problematiska. Man återupprepar förslaget att ställa högre betygskrav för att komma in på lärarutbildningen, vilket kan synas som ett vettigt förslag för att få upp kvaliteten. Problemet är bara att antalet studerande på lärarutbildningarna skulle sjunka rejält i ett läge då vi redan har svår lärarbrist, särskilt i glesbygd och i socialt utsatta bostadsområden. Det finns ett reellt kvalitets/kvantitetsproblem i lärarutbildningen. Det måste mötas genom att stärka kvaliteten i utbildningen genom mer undervisning och ett utvecklat samarbete mellan lärosäten och skolhuvudmän. Men om man bara stryper antalet studenter på lärarutbildningen och koncentrerar den till färre orter så kommer fler elever med svaga förutsättningar möta helt outbildade lärare. Det kommer knappast stärka kvalitet eller förbättra skolresultat. 

De borgerliga partierna har hamnat rejält på defensiven i fråga om friskolor och marknadsstyrningen av skolan. Flera borgerliga debattörer och ledarsidor svängde under förra mandatperioden och har nu anslutit sig till förslag om differentierad skolpeng, gemensam antagning, borttagande av kö som urvalsinstrument och några av de andra mer uppenbart segregerande mekanismerna i nuvarande system. De borgerliga partierna vet också att majoriteten av väljarna är mot vinster i skolan. 

Men samtidigt är man inte beredd att överge grundbultarna i det marknadstänkande som har styrt svensk skola i trettio år: 

• Fri etableringsrätt 
• Konkurrens om elever 
• En likformig skolpeng som följer eleven 
• Marknaden ska slå ut skolor med dålig kvalitet och gynna skolor med god kvalitet (enligt teorin,verkligheten visar dock att den nyliberala drömmen inte har uppfyllts)

I stället har vi fått se: 

• Föräldrar och elever väljer inte i första hand skola – de väljer klasskamrater.
•  Segregationen har ökat i den svenska skolan liksom ojämlikheten. 
• Inslaget av marknad har förskjutit makt från skolans professionella till vissa resursstarka föräldrar. 
• En skolas betygsresultat är inte ett mått på skolans kvalitet – eller ens på skolans bidrag till elevernas kunskapsutveckling. 
• Betygsinflation. 
• Ökade kostnader och smalare utbildningsutbud i gymnasieskolan. 

Grundproblemet är att det aldrig går att skapa ett kontrollsystem tillräckligt detaljerat för att komma åt skolentreprenörer som har fel drivkraft – nämligen vinst och inte elevernas lärande och fostran.

När de borgerliga partierna nu ska försöka visa att de vill åtgärda några av friskolesystemets uppenbara avarter blir förslagen krystade och bitvis helt omöjliga att genomföra i verkligheten. 

Flera partier föreslår att vinstutdelningar ska kunna stoppas om kvalitetskraven inte nås. Skolinspektionen ska få en ny funktion att bedöma om en fristående skola uppnått tillräcklig kvalitet så att ägarna kan ta ut vinst. Detta förslag förutsätter att det skulle finnas något entydigt och juridiskt hållbart mått på kvalitet i skolan – med alla de kvalitetsaspekter som styrdokumenten innehåller och med alla de subjektiva bedömningar som betygssättning innebär. Skolinspektionen har vid flera tillfällen förlorat rättsprocesser om stängning av skolor redan i dagens läge då det är skollagens skarpa skrivningar som har prövats. Det går knappt att förstå den byråkratiska expansionen av ett kontrollsystem av det slag som de borgerliga partierna föreslår. För lärare som redan i dag är jagade av överdokumentation, juridiskt skolade föräldrar och nitiska skolinspektörer ter sig ett sådant system som en mardröm. Grundproblemet är att det aldrig går att skapa ett kontrollsystem tillräckligt detaljerat för att komma åt skolentreprenörer som har fel drivkraft – nämligen vinst och inte elevernas lärande och fostran. 

Förslagen att komma undan kritiken mot skolvalets segregerande effekter är ännu mer patetiska. Likvärdighetsutredningen har tydligt slagit fast att kötid är det mest segregerande urvalsinstrumentet, men friskolorna vill ha kvar det eftersom det säkrar ett resursstarkt elevurval och långa ”köer” kan bidra till att få upp aktiekurserna. Men för att tillmötesgå kritiken föreslår nu flera partier att tiden som man kan få stå i kö begränsas till ett visst antal år innan skolan börjar. Det är en helt effektlös åtgärd som förmodligen bara skulle stärka den segregerande effekten av kötid som urval. Resursstarka föräldrar skulle planera in ett automatiskt mejl som går i väg vid midnatt precis just den dagen då det blir möjligt att ställa just deras barn i kö. Om man på riktigt vill komma åt skolsegregationen så finns beredda förslag från likvärdighetsutredningen som tyvärr röstades ner av högerpartierna vid riksdagsbehandlingen i juni. 

Flera borgerliga partier, bland annat Moderaterna, drömmer om att rättvisa betyg ska kunna uppnås genom digitaliserade och centralt rättade nationella prov och att resultaten på proven blir styrande för betygssättningen. Problemen med en sådan ordning är dock betydande: 

Det går inte att digitalisera hela nationella proven, med mindre än att kunskapsinnehållet reduceras till flervalsfrågor. Essäfrågor och uppsatser kan ännu inte bedömas digitalt (snart kanske AI nått dit). Det är orimligt att låta hela betygssättningen avgöras vid ett enda provtillfälle. Lärarna får i undervisningssituationerna avsevärt mycket mer underlag för bedömning än vad ett enda prov kan ge. Nationella prov finns endast i ett fåtal ämnen – och den stora betygsinflationen sker i ämnen som inte har nationella prov, till exempel praktiskt-estetiska ämnen. Jag menar att en bättre uppföljning av stora avvikelser mellan nationella prov och betygssättning på skolnivå samt utökat användande av sambedömning mellan lärare är en bättre väg att gå. Det är centralt för lärares gemensamma förståelse av kursplanerna att bedöma elevuppgifter tillsammans. 

Vi behöver långsiktig finansiering, kontinuitet och förutsägbarhet och ökad tillgång på välutbildade lärare, specialpedagoger och andra professioner. Tillfälliga statsbidrag driver på byråkratisering både hos skolhuvudmännen och på Skolverket.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet ligger ganska nära varandra i sin syn på skolmarknad, segregation och likvärdighet. I stort sett tycks partierna sluta upp bakom de förslag som lagts, först av skolkommissionen och sedan av Björn Åstrand i likvärdighetsutredningen. Men inget av partierna har fullt ut formulerat ett alternativt förslag till hur svensk skola ska styras. Man pratar om starkare statlig styrning och om förbud mot vinster. Men vilken instans ska ansvara för planeringen i ett system med både friskolor och kommunala skolor? Hur ska resurser styras i systemet? I stället för att ta ett större grepp om en reguljär resursfördelning till skolan har både MP och S förslag till nya specialdestinerade statsbidrag till skolan. MP vill ha pengar till elevhälsa och skolbibliotek. S vill styra statliga pengar direkt ner till de 150 mest utsatta skolorna. Det är lovvärda men ur styrningssynpunkt mycket ogenomtänkta förslag. Svenska skolor behöver inte fler statsbidrag som man får ett år och tappar nästa. Vi behöver inte fler tillfälligt anställda outbildade personer på skolorna i våra utsatta områden. Vi behöver långsiktig finansiering, kontinuitet och förutsägbarhet och ökad tillgång på välutbildade lärare, specialpedagoger och andra professioner. Tillfälliga statsbidrag driver på byråkratisering både hos skolhuvudmännen och på Skolverket. Vänsterpartiet är i viss mån tydligare med sina förslag om förstatligande av skolan, förbud mot vinster och mer pengar till allt. Med det ständiga oppositionspartiets bekymmersfria förhållningssätt finns inga närmare förslag om hur detta förstatligande ska gå till eller satsningarna finansieras.  

Det är naturligtvis lätt för mig att raljera med de olika partiernas skolpolitik, eller snarare brist på skolpolitik. Men har jag något eget förslag att komma med? Något som är lite mer genomtänkt och håller ihop bättre än partiernas lite slumpartade utspel. Ja, kanske. Det beror förstås på vilka av skolans problem och utmaningar som man vill åtgärda. Min egen slutsats är att det helt överskuggande problemet är ojämlikheten. Ett barns chanser att lyckas i skolan avgörs i extremt stor grad av vilket hem det råkar födas i.  Andelen elever som fullföljer en gymnasieexamen är 82 procent bland barn till högskoleutbildade, 68 procent bland barn till föräldrar med gymnasieutbildning men endast 37 procent bland barn till föräldrar med endast grundskoleutbildning. 

Min egen slutsats är att det helt överskuggande problemet är ojämlikheten. Ett barns chanser att lyckas i skolan avgörs i extremt stor grad av vilket hem det råkar födas i.

Den viktigaste faktorn som styr skolframgången och som bidrar till att cementera klassamhället är tillgången till ett rikt språk. I min nya bok lanserar jag begreppen språkligt kapital och språklig valuta för att förklara varför klass i slutändan är en mycket viktigare förklaringsfaktor än födelseland när det gäller resultatskillnader. Förvisso har elever som börjat i svensk skola i ett sent skede under sin skoltid mycket svaga resultat, men om man jämför elever som gått hela sin skoltid i Sverige kvarstår inte längre några större skillnader mellan utrikesfödda och inrikesfödda elever. De skillnader som finns kan helt hänföras till föräldrars utbildningsnivå och därmed deras tillgång till ett rikt skolspråk. Om jämlikheten ska kunna öka måste svensk förskola och skola utjämna skillnaderna i språkligt kapital. Några av förslagen: 

• Barn från tre års ålder direktinskrivs i förskolan – men föräldrar har rätt att avstå.  
• Ge rätt till 30 timmars vistelsetid för barn till arbetslösa och föräldralediga.  
• Inför ett nationellt likvärdighetsbidrag för förskolan, lagstifta om att kommuner inom sig ska fördela resurserna efter behov. 
• Tillsätt de mest erfarna och kompetenta förskolerektorerna på förskolor i socialt utsatta områden och ge dem möjlighet att rekrytera ett antal duktiga medarbetare. 
• Låga avgifter och nära tillgång till kvalificerade aktiviteter utanför den obligatoriska skolan, till exempel idrotts- och kulturaktiviteter. Inför maxtaxa i kulturskolan med avgiftsfrihet för de allra lägsta inkomsterna.  
• En genomtänkt och långsiktig lässatsning i samarbete mellan skola, folkbibliotek och civilsamhälle. 

Debatten om marknadssystemet i svenskt skolväsende har fastnat i frågan om vinstförbud (från vänsterhåll) eller hot mot valfriheten (från högerhåll). Frågan är mycket bredare än så och handlar i grunden om vi vill se skolan som en gemensam bildningsinstitution eller om det är en tjänst på marknaden. Nuvarande system har under trettio års experiment visat sig leda till ökad segregation och ökade resultatskillnader, ett förytligande av bildningsuppdraget och en reducering av lärares och rektorers professionella ansvar. Vi måste bygga ett system som motverkar skolmarknadens negativa effekter samtidigt som fristående skolor finns kvar som ett komplement till den kommunala skolan. För att åstadkomma detta måste staten ta ett starkare grepp om skolsystemets planering och finansiering så att alla skolor inryms i ett offentligt system. 

• Den i stort sett fria etableringsrätten upphör. Utifrån en samlad skolplanering fastställer staten maxantal elever för fristående skolor. Etableringar som bidrar till ökad segregation stoppas. 
• Antagning och urval till såväl fristående som kommunala skolor genomförs gemensamt. Likvärdighetsutredningens förslag om urvalskriterier genomförs. 
• En skatteväxling genomförs så att staten övertar finansieringsansvaret för skolan från kommunerna. Däremot fortsätter kommuner och fristående huvudmän ansvara för driften av skolverksamheten. 
• Staten styr resurser till både kommuner och privata huvudmän. Resursfördelningen bör i mindre utsträckning vara proportionell mot antalet elever utan i stället innehålla faktorer som grundkostnad för att bedriva skola (glesbygdsfaktor), skolpliktsbevakningsansvar (endast kommuner) och socioekonomiska bakgrundsfaktorer. 
• En utredning om förbud mot aktiebolagsdrivna skolor bör genomföras. Om de juridiska hindren befinns oöverkomliga bör staten i stället köpa ut ägarna till de vinstdrivande skolorna och erbjuda personalen att driva dem vidare som kooperativ alternativt låta kommunerna överta driften. 

Om man jämför elever som gått hela sin skoltid i Sverige kvarstår inte längre några större skillnader mellan utrikesfödda och inrikesfödda elever. De skillnader som finns kan helt hänföras till föräldrars utbildningsnivå och därmed deras tillgång till ett rikt skolspråk.

Om skolresultaten ska kunna förbättras och utjämnas hjälper det inte att bara förbjuda vinster eller ta bort friskolorna. I slutändan måste undervisningen förbättras. Det är på läraren det hänger – allt vi andra kan göra handlar om att skapa goda förutsättningar för undervisningen. Jag och många andra socialdemokrater är medskyldiga till att nedvärdera betydelsen av god undervisning och ledning i skolan. Såväl Skolverket som OECD har konstaterat att det föreligger en ojämlik och kontrakompensatorisk kompetensfördelning i den svenska skolan. De skolor som har högst andel välutbildade och erfarna lärare ligger oftast i rika storstadsområden och i regionala centralorter som har lärarutbildning. Därför måste vi lägga fokus på ständig förbättring och utjämning av undervisningens kvalitet samt på en kompensatorisk kompetensfördelning där de barn som har de sämsta förutsättningarna får de bästa lärarna: 

• Lärare ska ständigt kunna förbättra sin undervisning genom kollegialt lärande. En statlig regionaliserad skolmyndighet bör tillsammans med lärosätena bygga upp ämnesdidaktiska nätverk.  
• Fokusera på det som görs rätt i skolan. Vilka undervisningspraktiker fungerar bättre än andra? Den nuvarande felsökande inspektionen ersätts av en omvänd kollegial revision som letar efter kvalitet.  
• Skolans huvudmän måste ha en aktiv central kompetensförsörjningspolitik för att placera de duktigaste rektorerna och lärarna på de mest utsatta skolorna.  

En annan fråga som skolpolitiken borde adressera är utslagningen av en femtedel av varje årskull som inte kommer in på nationella gymnasieprogram. Att inte ha gått gymnasiet är extremt stigmatiserande på dagens arbetsmarknad. Arbetslösheten är fyra gånger så hög för den grupp som saknar genomgånget gymnasium. Ändå fortsätter vi att sätta upp en skarp godkäntgräns för tillträde till nationella program (sv,ma,eng + fem andra ämnen för yrkesprogram och sv,ma,eng+nio andra ämnen för högskoleförberedande program). När de stenhårda ekonomerna på Finansdepartementet och på Institutet för Arbetsmarknads- och Utbildningspolitisk Utvärdering (IFAU) kräver att den skarpa godkäntgränsen ska tas bort beror inte det på någon allmän mjukhet mot eleverna utan på att de ser hur denna konstitutionella utslagning medför utanförskap på lång sikt. Vi måste få bort den höga muren mellan introduktionsprogrammen och de nationella programmen och ge svagare elever mer stöd i gymnasieskolan så att de kan ta sig igenom ett treårigt program.  

Debatten om marknadssystemet i svenskt skolväsende har fastnat i frågan om vinstförbud eller hot mot valfriheten. Frågan är mycket bredare än så och handlar i grunden om vi vill se skolan som en gemensam bildningsinstitution eller om det är en tjänst på marknaden.

Slutligen borde vi påbörja en diskussion om vad framtidens skola egentligen ska ge eleverna i form av kunskaper och förmågor. I den internationella skoldebatten förs nu en livlig diskussion om digitaliseringens krav, men också om elevernas välmående och utveckling av sociala kompetenser. OECD och dess utbildningschef Andreas Schleicher har flera gånger lyft behovet att ifrågasätta hur dagens läroplaner svarar mot framtidens krav. Hur ska eleverna utveckla förmåga att navigera i ett medielandskap fyllt av fake news? Hur ska man sålla fram verklig kunskap och förståelse i den störtflod av information som sköljer över oss? I Sverige finns knappt något av denna centrala skolpolitiska debatt, däremot en mängd förslag på nya straffsatser för stökiga elever i skolan. Det är ett fattigdomsbevis för den svenska politiska skolpolitiska debatten.