Film I december röstades Chantal Akermans feministiska klassiker Jeanne Dielman, 23, quai du commerce, 1080 Bruxelles fram till den bästa filmen genom tiderna. Jon Andersson skriver om filmen som bröt den manliga dominansen inom filmen.
Filmindustrin är en manlig värld. Det märks inte minst om man tittar på de regissörer som brukar lyftas fram som filmhistoriens största. Bergman, Kurosawa, Fellini och Kubrick är bara några exempel på filmskapare som fått personifiera “det manliga geniet”. Tittar man på vilka som brukar hamna i topp när de bästa filmerna och regissörerna listas följs ofta samma mönster.
Det brittiska filminstitutets tidning Sight and Sound publicerar var tionde år en lista på de bästa filmerna genom tiderna. Sedan 1952 har en panel bestående av filmkritiker över hela världen fått välja ut sina tio filmfavoriter genom historien. Sight and Sounds lista är förmodligen den mest prestigefyllda listan över världens bästa filmer och följs med stort intresse av filmintresserade. Även där har det varit de manliga regissörerna som dominerat. 1952 utsågs Vittorio De Sicas Cykeltjuven till bästa film och efter det var Orson Welles Citizen Kane herre på täppan ända fram till 2012 då Alfred Hitchcocks Vertigo tog över förstaplatsen. De flesta hade nog räknat med att Hitchcocks film skulle utses till bästa film även nu i december 2022, då den nya listan offentliggjordes. Men så blev inte fallet.
Jeanne Dielman, 23, quai du commerce, 1080 Bruxelles har framhållits som ett portalverk för feministisk film. Men att Akermans film skulle övertrumfa filmer av regissörer som Welles och Hitchcock var det nog få som trodde.
I stället var det den nästan tre och en halv timme långa Jeanne Dielman, 23, quai du commerce, 1080 Bruxelles, regisserad av belgiska Chantal Akerman som röstades fram till tidernas bästa film. Ett minst sagt överraskande val. Det är inte så att Akerman helt ignorerats av filmkännare tidigare. Hennes särpräglade stil med långa tagningar i realtid i hemmiljö har hyllats av filmkritiker världen över och Jeanne Dielman, 23, quai du commerce, 1080 Bruxelles har framhållits som ett portalverk för feministisk film. Men att Akermans film skulle övertrumfa filmer av regissörer som Welles och Hitchcock var det nog få som trodde. En av de som överraskades av att filmen utsågs till bästa genom tiderna var den feministiska filmvetaren Laura Mulvey, kanske mest känd för sin teori om the male gaze (den manliga blicken) där hon argumenterar för att ett manligt synsätt varit den dominerande ideologin för filmskapande i Hollywood. Mulvey som skriver om filmen på Sight and Sounds sajt konstaterar i sin text att ingen film gjord av en kvinna ens nått topp tio på listan förrän nu. Att filmen, som var med på listan för första gången 2012 -då på plats 35, nu tagit sig ända till förstaplatsen är inget annat än en stor triumf för kvinnofilm konstaterar Mulvey. Samtidigt menar hon att det kanske ändå inte är det som är mest överraskande med att Akermans film hamnat på förstaplats i omröstningen: “filmen som samlade flest röster 2022 är gjord med en filmisk stil och strategi som ligger närmare avantgarde än mainstream och kräver dessutom, på knappt tre och en halv timme, en hängiven tittning”, konstaterade Mulvey i sin text.
Jeanne Dielman, 23, quai du commerce, 1080 Bruxelles, följer hemmafrun Jeanne Dielman (Delphine Seyrig) under tre dygn.Vi får dock tidigt veta att Jeanne inte är en vanlig hemmafru utan att hon också är prostituerad. Under filmens nästan tre och en halv timme får vi följa Jeanne i hennes dagliga rutiner i form av handling, matlagning åt hennes tonårsson och prostitutionen, som sker genom ett kundbesök per dag i Jeannes sovrum. Kameran rör sig sällan och står ofta placerad i köket där Jeanne kokar potatis, förbereder en köttfärslimpa eller äter sin lunchmacka. Allt detta får vi följa i realtid. Det enda vi får veta om Jeanne är det som kommer fram då hon på kvällarna pratar med sin son eller läser högt ur ett brev från systern i Kanada. Vi får veta att Jeanne är änka och vi kan gissa oss till att pengarna från prostitutionen, som hon efter varje besök placerar i en skål i vardagsrummet, är viktiga för att hon och sonen ska klara sig ekonomiskt.
Men trots detta fruktansvärda sätt att försörja sig på verkar det till en början som att prostitutionen bara följer samma repetitiva mönster som allt annat Jeanne gör under dagen: Förbereda frukost till sig och sonen, bädda ihop sonens bäddsoffa när han gått till skolan, handla mat, skala potatis, ta en kaffe på ett närliggande café, knåda ihop en köttfärslimpa, ta emot en kund i sovrummet, göra färdigt maten, äta mat med sin son, jobba vidare med att sticka sonens tröja, gå ut på en kvällspromenad, bädda ut bäddsoffan och så vidare. Filmen kräver som Mulvey påpekar en hel del tålamod. Men om man accepterar premisserna för filmen blir man också belönad som åskådare. Det är ofta de små detaljerna som gör ett mästerverk. Vertigo hade varit en bra thriller även utan samma betoning på Scottys besatthet över Madeleines klädsel och uppenbarelse. Men det är just dessa detaljer som gör filmen så speciell. Detsamma kan sägas om Citzen Kane. Historien om den gamle tidningskungens hade blivit en intressant film även utan den speciella berättartekniken, klippningen eller sättet den är filmad på. Men det är dessa detaljer som gör den till en av världens bästa filmer.
I Jeanne Dielman, 23, quai du commerce, 1080 Bruxelles är det just det repetitiva i Jeannes vardagsbestyr som gör filmen till det mästerverk den är. Om vi inte matats med Jeannes ambition att vara den perfekta hemmafrun hade vi då på ett lika tydligt sätt märkt hur den perfekta fasaden sakta men säkert börjat rämna. Hur hon plötsligt glömmer att knäppa en knapp i morgonrocken, låter potatisen koka för länge eller glömmer att sätta på locket till skålen med pengarna. Det är dessa små felsteg som ger oss i publiken subtila ledtrådar om att allt inte står rätt till med Jeanne. Något som blir uppenbart i filmens tragiska final.
Film har ofta beskrivits som ett fönster mot verkligheten. Frågan är om det någonsin stämt så bra som i Jeanne Dielman, 23, quai du commerce, 1080 Bruxelles.
Men även om Akerman hyllats som en feministisk regissör var hon själv aldrig riktigt bekväm med det epitetet.
-När folk frågar mig om jag är en feministisk filmskapare svarar jag att jag är en kvinna och jag gör också film, sa hon.
Akerman beskrev i stället Jeanne Dielman, 23, quai du commerce, 1080 Bruxelles som en kärleksförklaring till sin mamma och den typ av kvinna hon var. Samtidigt var Akerman inte obekväm med feministiska tankegångar. Hon kritiserade den allmänna synen på film som placerar bilder av en bilolycka eller en kyss högre i hierarkin än att diska. Akerman menade att den statusskillnaden markerade kvinnans plats i samhället. Kanske kan också detsamma sägas om kvinnans plats inom filmen, där de traditionellt manliga miljöerna alltid haft företräde framför de kvinnliga.
Tyvärr fick Akerman själv inte uppleva att hennes film utsågs till världens bästa. 2005 dog hon, endast 65 år gammal. Dödsorsaken uppgavs vara självmord.
Men Akermans filmer och hennes sätt att göra film kommer att leva vidare. Bland Akermans beundrare märks regissörer som Céline Sciamma och Gus Van Sant. För att nämna några. Förmodligen har ingen filmskapare, möjligen med undantag för Agnes Varda, varit så viktig för kvinnofilmen och kvinnliga regissörer som Akerman. Men Akermans bidrag till filmen sträcker sig betydligt längre än så. Hennes betydelse som filmskapare går inte att överskatta. Hon är en av de viktigaste regissörerna genom tiderna. Kvinna som man. Något utnämningen av Jeanne Dielman, 23, quai du commerce, 1080 Bruxelles till världens bästa film är det ultimata beviset på.
Film har ofta beskrivits som ett fönster mot verkligheten. Frågan är om det någonsin stämt så bra som i Jeanne Dielman, 23, quai du commerce, 1080 Bruxelles. Som åskådare får vi följa med Jeanne in i hennes liv och värld och allt vad den består av. Här blir vi inte distraherade i onödan av klipp, närbilder eller annat som hör den klassiska Hollywoodfilmen till.
Den franske filmkritikern Jean Bazin var ett stort fan av den neorealistiska filmstilen, som utvecklades i Italien under efterkrigstiden. Filmerna skilde sig från klassiska Hollywoodfilmer eftersom de fokuserade på vardagen och inte var uppbyggda kring speciella händelser och klimax. Ett exempel på detta var enligt Bazin en scen i Umberto D (regisserad av Vittorio De Sica) som följer ett hembiträde när hon börjar sin dag, genom att förbereda frukost. Bazin hyllade detta eftersom filmen fokuserade på triviala småhändelser som traditionell film nästan aldrig visar. Bazin dog redan 1958 och han fick därför aldrig uppleva Akermans film. Men han skulle förmodligen älskat den. Jeanne Dielman, 23, quai du commerce, 1080 Bruxelles är som scenen i Umberto D, fast i en hel film. Ett långsamt tempo behöver inte innebära avsaknad av dramatik. Det går som sagt att läsa in mycket i de små detaljerna. Det krävs bara en tålmodig publik.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
