Kvinnors längtan efter bildning

folkbildning Studiecirkeln spelar en viktig roll i den svenska folkbildningens historia. Christina Jutterström tecknar dess historia i en personlig essä som tar utgångspunkt i hennes egna erfarenheter.

Kunskap ger makt. Det konstaterade redan 1600-talsfilosofen Francis Bacon och många har genom seklen upprepat och levt efter detta mantra. Diktatorer, präster och andra som ansett sig utvalda har använt kunskapen för att förtrycka människor. Men männen och kvinnorna som kring förra sekelskiftet var drivkrafterna bakom de gryende folkbildningsorganisationerna med folkhögskolor, studiecirklar och bibliotek använde kunskapen på ett annat sätt. Som ett medel att lyfta de förtryckta ur fattigdom, brist på kunskap och politiskt inflytande, alkoholberoende och dålig hälsa. De ville ge den stora delen av befolkningen frihet och välfärd.

Från slutet av 1800-talet drog industrialiseringen fram med kraft i Sverige och västvärlden. Den moderna tiden tog sin början. Industriarbetarna, som ofta kom från landsbygden in till städerna, fick slita hårt. Fattigdomen var stor, men kravet på att få ta del av industrialiseringens framsida ökade. Nya politiska partier, framför allt socialdemokratiska och liberala partier, bildades. Samtidigt med dessa växte olika slag av andra folkrörelser fram. Frikyrkorna lösgjorde sig från den konservativa förtryckande statskyrkan, de stora alkoholproblemen drev fram nykterhetsloger på allt fler ställen i landet. Båda dessa rörelser fogade ofta in kunskap och bildning i sina verksamheter.

Det fanns ett sug hos många efter kunskap och möjligheter att utanför arbetet möta människor med samma behov. I signaturen Kerstin Heds dikt »Studiecirkeln« från 1930-talet ger hon en målande bild av en cirkels betydelse.

Det var blott några stycken, ett dussin knappt.
Det var långt mellan byarnas tjäll.
Men på halkiga vägar de kommo ändå
till ett möte var torsdagskväll.

Det var muntra ord och betänksamma ord på bygdens sävliga mål
kring ett bord där aprildagens blåsippsskörd stod och glänste blygt i sin skål.

Det var ovana grepp kring penna och bok,
det var blickar med längtan och dröm,
som förstummats och stängts vid dragarnas tramp,
vid spis, vid spade och töm.

Det var riksdagsmans pojkar och statarns Karl,
det var Sörgårds och så några er.
Den som ingenting visste fick stöd och hjälp
av den som fått lära sig mer.

Det var kanske ej kunskap av stora mått, men den lyfte dock tanken på färd,
och skänkte en glimt av vår tid och dess liv, av vår stora, härliga värld.

Det var ingenting som gav ära och guld men de unga de sågo ändå,
hur rymden vidgades, mer och mer, över vägen de hade att gå.

Och det var som om hela rummet blev fyllt av en hög förunderlig makt
det var ungdomens heliga allvar, som än ej bränts till cynism och förakt.

Det var som en kväll när dimman är tät
kring ensliga planer och hus,
och man tänder en lampa –
så stod det kring dem som en brinnande cirkel av ljus.

Men var möttes de då, dessa kunskapstörstande människor som kunde gå långa vägar för att få ny kunskap och som ville diskutera med andra likasinnade? De nya frikyrkorna byggde enkla kyrkolokaler i trä med pengar från församlingsmedlemmarna. Arbetarrörelsen uppförde Folkets hus på allt fler orter, det första i Malmö 1893. Även nykterhetsrörelsen byggde sina lokaler som kallades ordenshus. I alla de nya lokalerna fanns samlingssalar för större och mindre möten. Här var arbetare av olika slag och deras familjer välkomna.

*

För snart fyrtio år sedan ringde Sonia Nilsson på Bjursätter runt till ett antal kvinnor i trakten med frågan om de var intresserade av att starta en studiecirkel. Sonia drev då tillsammans med Stig en gård med mjölkkor, Bjursätter. Cirkeln skulle vara i studieförbundet Vuxenskolans regi för Sonia var aktiv i den tidens centerparti, men de fick själva bestämma ämnen för studierna. Många var nyblivna bondhustrur i trakten med små barn och stort behov av att träffa likasinnade. Hon vågade sig också på att ringa några »grönavågare«, som lämnat storstaden för att leva ett annat liv i herrgårdens gamla statarbostad eller på småbruket uppe i skogen. De kom också.

Boken Den stressade potatisen – om det svenska jordbruket och miljön ute på landsbygden och i våra hjärtan blev ämnet för den första Cirkeln. Den senare välkända Marit Paulsen var författaren och hon ställde bland annat frågan varför det finns i runda tal 3 400 olika livsmedel i en normal svensk mataffär, medan det som en normal familj behöver inte går att hitta. I dag går boken endast att köpa på den nätbaserade Bokbörsen för antikvariska böcker och kostar mellan 40 och 90 kronor, beroende på hur tummad den är. Kvinnornas egna exemplar är väl tummade.

Under årens lopp har ämnena för Cirkeln varit många och skiftande. Gun, som nu vid 87 års ålder brottas med Einsteins rumtid, minns speciellt när hon på 1990-talet fick lära sig tvåändsstickning och sedan stickade 52 par vantar, som hon generöst delade ut till grannar och vänner.

Många av kvinnorna minns gärna de cirklar som fått till följd resor utöver de vanliga. Studiet av Skagenmålarna med Danmarksresa som belöning. Kunskaperna de skaffade sig om de då nyligen fria baltiska staterna följdes av resan till cirkelvännen Orvis gamla hemland Estland. Läsningen av Cecilia Lindqvists tjocka bok Tecknens rike avslutades med en Kinaresa.

Det blev med tiden en självklarhet att uppvakta varandra på 50-årsdagarna. Gärna med upptåg, vilket kunde betyda vid midnatt. Alla hade hört att Ullas make Tord sov utan pyjamas, vilket ansågs ovanligt och skulle bli synat på morgonen när han fyllde femtio. Det var rätt, han låg där spritt språngande när kvinnorna ångade in och sjöng, i god tid innan han skulle upp och ut till korna i ladugården.

Flera år efter Cirkelns begynnelse fick jag bli en i gruppen. Jag tror det var 1997 och jag – journalist till yrket – fann ett nytt sätt att bilda mig. Även att själv få sprida kunskap. Många väljer journalistyrket drivna av nyfikenhet på vad som pågår i samhället och varför. Men också av en längtan att få berätta om detta för många andra. Så var det även för mig och det bidrog till att när jag 1966 blev tillfrågad om jag ville bli politikreporter på Ekot, den första kvinnan dessutom, var svaret givet. Det gav mig möjlighet att undersöka och rapportera från den politiska maktens högborgar. Nyfikenheten och lusten att lära har fortsatt att vara mycket av min drivkraft i livet. Så var det också när jag 1990 blev bondhustru i Sörmland och träffade kvinnorna i Cirkeln som kom att bli mina vänner för livet.

Under fjorton år ledde jag morgontidningen Dagens Nyheter, tämligen framgångsrikt. Däremot blev mitt försök att rädda kvällstidningen Expressen mig övermäktigt. Efter ett och ett halvt års slit sa jag upp mig. Expressen var inte jag. Min själ var utarmad, min kropp var slut. Min tröst var gården Bjursätter, som min man Ingemar och jag köpt sex år tidigare av just Sonia, som startade Cirkeln, och hennes man.

Det hade börjat med att Ingemar en dag kom hem och sa att han nu valde mellan att bli korrespondent i Washington eller köpa en bondgård och ha några får. Han tackade nej till den nya posten och jag sa nej till en bondgård, hade fullt upp med chefredaktörskapet på Dagens Nyheter. Men också jag föll trots detta för gården Bjursätter med sjön Björken på ena sidan och sjön Akaren på den andra, just så vackert som folk brukar säga att det är i Sörmland. Det blev inga får, utan snart hundra biffkor av Herefordras, islandshästar, höns, ibland grisar. Jag levde snart ett dubbelliv: chefredaktör i veckorna, bondmora på helgerna. Jag lärde mig sköta djuren i ladugården på vintern och köra in hö på sommaren. Kanske kan de tjugo åren på gården också kallas en bildningsresa.

Själen och kroppen läkte, långsamt men säkert efter Expressen. Ett behov av att fylla på mig själv med något meningsfullt växte fram. Det mognade till en kurs i idé- och lärdomshistoria på mitt gamla universitet i Uppsala. Vid 56 års ålder ansåg jag mig klara av en kurs på 20 poäng på en termin. Som den första i familjen med studentexamen, med en pappa som kom från en statarfamilj i Skåne och en mamma från gammal småbrukarsläkt i Uppland, hade jag ingen klassisk bildning som en del av mina vänner ofta visade upp.

När jag lämnade prefekten, folkbildaren och professorn Karin Johannissons rum med löfte att få studera igen bland 23-åringar, ropade hon »Kom ihåg en sak, i vår ålder blir vi aldrig mera bäst!«. Hon hade rätt, men jag tog mina 20 poäng och jag kände mig lite mer klassiskt bildad.

Kvinnorna i Cirkeln runt sjön hörde om min kurs. Kunde jag leda en cirkel i just idé- och lärdomshistoria? Vilken möjlighet för mig att använda mina nya kunskaper. Fram till dess hade jag endast använt dem utåt när jag efter en intressant föreläsning åkt ut till min 92-åriga mamma Siri på Karl Johansgårdarna i Uppsala, öppnat mitt anteckningsblock och hållit samma föreläsning för henne. Till exempel Karin Johannissons om kvinnors situation vid såväl det förra sekelskiftet som det då stundande millennieskiftet. Mammas kropp var skröplig, men hjärnan fungerade fortfarande bra. Jag kände att jag gottgjorde lite av försummelserna mot henne under många år med chefsjobb och småbarn i storstaden.

När jag i början av åttiotalet blev chefredaktör på Dagens Nyheter mötte jag Eric Dyring, som var vetenskapsreporter och alltså folkbildare på tidningen. Han var också docent i geokosmofysik, och kom därför att skriva mycket om ny, spännande forskning om universum och kosmos. Det var förmodligen genom hans artiklar som mitt intresse för universums födelse och utveckling föddes. Vetenskapsreportern Dyring lyckades med sin nyfikenhet på sitt område sprida den till mig. När jag tjugofem år senare lämnat min yrkesverksamma tid och flyttat tillbaka till min barndomsstad Uppsala, planerade senioruniversitetet där att starta en studiecirkel i astrofysik, alltså just läran om universum och kosmos. Med fyra barnbarn på väg att växa upp på planeten jorden, hade jag funderat en del över hur vår nuvarande värld kunde förväntas se ut när deras barnbarn och deras barnbarnsbarn var på väg att växa upp. Den gamla journalisten vaknade i mig, nyfikenheten var tillbaka.

Jag hade inte anat att det handlade om ett sådant enormt tidsavstånd från vårt universums födelse fram till i dag. Att astrofysikforskarna ens hade förmågan att räkna ut detta var för mig en nyhet. Än mindre hade jag en susning om att det finns ett ganska förutsägbart slut på livet på jorden. Det ligger dock så där fem miljarder år framåt i tiden, den tid då stjärnan solen har tjänat färdigt som jordens uppvärmare och kanske försvinner i ett svart hål. Men, säger också forskarna allt oftare, månar vi inte bättre om jorden än vi gör i dag, kan slutet komma tidigare.

Så upprepade sig en dag historien på landet i Sörmland. Under en Cirkelträff där jag inte var närvarande hade mina kamrater beslutat: vi ska läsa astrofysik och Christina ska leda Cirkeln.

Jag vill påstå att kvinnorna i Cirkeln runt sjön just har en naturlig strävan att, som den tyske folkbildaren Wilhelm von Humboldt uttryckte det, »utveckla sin inre potential och kapacitet«.

De har trätt ut ur den omyndighet som flera av dem upplevde som barn och unga. Några av cirkeldeltagarna har som barn gått i skola endast sju, åtta år. Deras »omyndighet« var aldrig självförvållad, den hade sin bakgrund i den tidens fattigdom och ibland oförståelse för vad utbildning kan göra med människor. Människors möjligheter till utbildning och folkbildning i vårt välfärdssamhälle har de flesta av dessa kvinnor på egen hand nyttjat med kraft och med en skön personlig tillfredsställelse.

Kvinnorna i Cirkeln lever med gemensamma glädjeämnen, men också med livets olika sorger och smärtor. Flera av dem har varit med om att förlora ett barn, andra har mist sin partner eller står inför frågan om hur man lever med demens. Det ger Cirkeln ytterligare en roll.

I den här gruppen av kvinnor fick jag själv prata om den 19 juli 2014. Den dagen då Ingemar och jag en solig morgon i juli lämnade Uppsala, tog båten till Åland för att med vänner se Suzanne Ostens queeropera Magnus-Maria. Ingemar tyckte ibland att det hade blivit lite för mycket queer på senare år. Men han var lycklig efter föreställningen. Den var strålande. Hos vännerna på kvällen skulle han leka med hunden i trädgården nedanför trappan, föll olyckligt och fick hjärtstillestånd. Hans liv gick inte att rädda. Till slut sitter jag på natten vid hans sida på en röd Lilla Åland-stol. Han ligger med en orange ringblomma, som sköterskorna hämtat från trädgården, ovanpå täcket. Jag tänker att det är så likt hemma när han sover och jag brukar ruska lite på honom och säga att det är dags att vakna. Men sen den natten vaknade han aldrig mer.

Det är sådana berättelser vi kvinnor i Cirkeln också delar med varandra. Sedan går vi till ämnet för dagen. Nu senast astrofysiken. Frågorna och samtalen vi fört om universum och kosmos är en metafor över våra egna liv och Cirkelns existens. Vi är en liten, liten del av universum, vi älskar att lära, vi fortsätter att lära därför att vi är nyfikna och vetgiriga om dåtid, nutid och framtid. Och vi vill gärna vara med ett tag till i denna ganska sköra, men ändå sköna värld.

*

De flesta av organisationerna bakom folkbildningstanken lever än i dag. Tidigast ute, i slutet på 1800-talet, var just frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen. Arbetarrörelsen skapade 1912 ABF, Arbetarnas Bildningsförbund. Senare följde andra partiers bildningsförbund som Vuxenskolan, Medborgarskolan, Folkuniversitetet, Bilda. I dag finns också ett muslimskt studieförbund i Sverige, Ibn Rushd, som fått sitt namn efter en muslimsk losof och vetenskapsman från 1100-talet.

Många av förgrundsfigurerna vid förra sekelskiftet formulerade sina tankar väl i skrift. Tankar som fortfarande står sig och som jag tror kvinnorna i Cirkeln gärna omfattar. »Utbildning ger färdighet, bildning ger värdighet« skrev Gunnar Hirdman, tidigt folkbildningsledare inom ABF. Oscar Olsson, som brukar kallas studiecirkelns fader och var aktiv inom IOGT, underströk också att »studier och kunskapsinhämtning var bara den ena sidan av cirklarnas uppgift, lika stor uppmärksamhet skulle ägnas åt umgänge och livshållning«.

Författaren Emilia Fogelklou, en av den tidiga folkbildningens tillskyndare, hävdade att »vi genom den nya världsbilden kommer att förstå att allt hänger ihop med allt och att vi är djupt inflätade i varandras liv. Det är alltid viktigt att veta vad som händer omkring oss, men för det gemensamma livet är det viktigast att känna sina egna drivkrafter och dolda motiv«.

Går man nästan ett sekel ytterligare tillbaka i tiden finns ursprunget till den tidens folkbildning i Tyskland, i nyhumanismen. Wilhelm von Humboldt grundade Berlinuniversitetet redan 1810 med den nyhumanistiska tanken att människan har en naturlig strävan att utveckla sin inre potential och kapacitet. Och filosofen Immanuel Kant hävdade redan i upplysningstidens 1700-tal människors bildningssträvan som »upplysning är människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet«.

I Sverige introducerade bland annat Erik Gustaf Geijer bildningstanken, men han var länge skeptisk till utbildning för alla medborgare. Han omfattade för övrigt inte heller införandet av allmän folkskola i början på 1840-talet av rädsla för »halvbildade« människor. Jag associerar till min tid som Afrika- korrespondent på 1970-talet då makthavare som president Jomo Kenyatta i Kenya och många andra ledare gärna höll nere de nya ländernas utbildningsambitioner och finansiering för detta. Då var det outtalade skälet rädsla för att utbildade medborgare skulle innebära opposition mot dem själva, mot den sittande makten.

Makt kan alltså ses ur många aspekter, både positiva och negativa. Folkrörelsekunskaperna ger i första hand människan möjlighet till makt över sig själv, men den ger henne också makt i samhället. Demokrati och humanism, frihet och frivillighet har varit och är ledord för folkbildningsorganisationerna. Kvinnorna i Cirkeln runt sjön Björken är ett gott exempel på detta. Deras snart 40-åriga gemensamma studerande och samtal har gjort dem starkare, både som individer och som samhällsmedborgare.

Arbetarnas nya kunskaper och det fria samtalet skrämde den tidens elit, framför allt konservativa politiker, präster, industriledare och brukspatroner. De skrämdes av skapandet av de olika folkbildningsorganisationerna, fackföreningsrörelsen och socialistiska partier. Den gamla eliten anade att deras maktmonopol var hotat och de nya organisationerna blev tillsammans med nya politiska partier starkare och mer framgångsrika än någon kunnat föreställa sig. De tog makten. 1918 beslöt riksdagen att allmän och lika rösträtt skulle införas. 1921 kunde i stort sett alla män och kvinnor över 23 år gå till valurnorna. Tack vare ett idogt arbete från de nya politiska partierna och de olika folkrörelserna.

Till folkbildningen hör också public service – radio och tv i allmänhetens tjänst. 1925 fick Sverige och svenskarna för första gången möjlighet att lyssna till public service-radio. Det var en radio där statsmakterna beslutat att innehållet skulle gynna just den pågående folkbildningstrenden. En viktig del i programverksamheten blev därför föreläsningar i olika samhällsfrågor. Forskare av olika slag berättade i radio till exempel under rubriker som »Den moderna världsbilden« och »Den svenska bonden«. Musik och teater blev också tidigt prioriterade i den nya radion. Fortfarande i 2019 års proposition till riksdagen om framtidens public service framhålls arbetet med demokrati och folkbildning som de grundläggande uppdragen för företagen. Som vd för Sveriges Television brukade jag hävda att public service-företagen i hög grad bidragit till att Sverige har ett bildat folk. Står det sig i dag?

Det Cirkeln runt sjön ägnat sig åt i snart fyrtio år är naturligtvis det man i över ett sekel kallat folkbildning. Deras organisation blev Vuxenskolan, startad av Centerpartiet, dåvarande Folkpartiet och Lantbrukarnas Riksförbund. Då som nu var det lätt att starta en studiecirkel. Vem som helst kan till exempel i dag samla minst tre personer för att bilda en litteraturcirkel och få hjälp med både bokinköp, lokal och vägledning, men förbunden bedriver också egna cirklar i allt från språk och matlagning till klimatfrågor.

Grundmotiven för folkrörelseorganisationerna var och är att bidra till humanism och demokrati, men också allt mer under senare decennier att genom vuxenutbildningen bidra till att människors och samhällets ekonomi utvecklas. Kritiker menar att det ekonomiska uppdraget har kommit att få en alltför stor plats på bekostnad av de humanistiska och demokratiska grundmotiven. Man har kommit att mer tala om utbildning än bildning. Talet om att kunskap är makt genomsyrar kanske inte folkbildningsorganisationerna som det gjorde i begynnelsen, som här i det Socialdemokratiska ungdomsförbundets »moralregler« för medlemmarna 1915:

»Vidga ditt vetande. Skaffa dig ökade kunskaper och du får flera vapen. Studera metodiskt. Börja med det som ligger dig närmast: socialism, nationalekonomi, samhällslära, historia. Var rädd om de goda böckerna, de är dina vapenarsenaler, fly och arbeta för utrotandet av de dåliga. Kom ihåg att kunskap är makt.«

*

Om ungefär 30 år är mina äldsta barnbarn och deras vänner i 50-årsåldern. Det gäller också till exempel de afganska ungdomarna som kom till Sverige 2015. Det var i den åldern jag gick in i Cirkeln med kvinnorna kring sjön Björken. Kommer klimat- och miljöfrågorna att vara deras huvudfrågor? Dem som vi har så svårt att få våra hjärnor att ta till sig i början på 2000-talet, till exempel den heta, onormala sommaren 2018. Om klimatkrisen har stigit över tröskeln in i våra liv, in i våra hem, vill människor då äntligen lära och påverka – även om det är sent? Eller slår vi då som mest vakt om det välfärdssamhälle som finns kvar i form av att mota bort allt vad flyktingar från fattigare, hetare länder heter? Ingen vet svaren i dag.

Lyhördhet och kreativitet. Och ett öppet demokratiskt samhälle. Kanske är det nyckelorden för att kunskap som leder till samtal som bidrar till bildning ska få bildningsförbund och ett bildningssamhälle som vårt att vara angelägna i en ny tid? Eller kanske enfrågerörelserna, som Greta Thunbergs »Fridays for Future«, som tar över de djupa, svåra samhällsfrågorna på ett mer stridbart sätt? Eller rörelser som har som främsta mål att hindra människor på flykt från andra länder att komma till Sverige?

Vi kvinnor i Cirkeln kring sjön Björken i Sörmland kommer snart att dö, mycket snabbare än de stjärnor vi läst om, men jag blir lite besatt av tanken att Cirkeln skulle kunna leva vidare. Med nya medlemmar, som studerar den nya tidens för dem viktiga frågor. De människor som bildningsförbunden förde en bit in i det svenska samhället. Kan infödda svenskar och de nya svenskarna mötas just i ett framtida Bildningssverige?

Det är i det lilla som det stora sker.

Essän är ett redigerat utdrag ur boken Kvinnorna runt sjön Björken – och deras längtan efter bildning (Atlas 2019).