Låt inte historiens dystra eko forma Centraleuropas framtid

ESSÄ. Valet i Ungern den 8 april var en varningssignal till Europa. Journalisten Hynek Pallas listar fem punkter för att bättre förstå Centraleuropas nutid och historia, ämnen som han även berör i sin nya essäsamling om exil, migration och nationalism.

Ljudet av tusentals skramlande nyckelknippor studsade mellan husen på Václavplatsen. Det var tidig mars i Prag och 70-årsdagen av kommunistkuppen i Tjeckoslovakien hade just passerat. Demonstrationen var den största sedan sammetsrevolutionen 1989.

Det var också vad slagorden påminde om: protesterna gällde en kommunistisk parlamentsledamot som hösten 1989 varit kravallpolis och röjt med batong bland demonstranter. Nu hade landets nya regering satt honom att leda ett utskott som skulle granska just polisen.

Landets nye premiärminister – oligarken och mediemogulen Andrej Babiš – hade vunnit höstens val på en flyktingfientlig plattform och löften om att driva staten som ett företag. Men själv var han under åtal för förskingring av EU-fonder. Och en domstol hade just slagit fast att dokumenten som visade att han varit agent åt den kommunistiska säkerhetstjänsten på 1980-talet var äkta. Premiärministern backades av Miloš Zeman, den i januari omvalde presidenten som har bättre relationer till Moskva och Peking än till Bryssel.

Båda är framröstade i ett land som 2018 sörjer minnet av 1948 och 1968.

Låter det märkligt och motsägelsefullt? Även om ingredienserna i varje enskilt centraleuropeiskt land må vara olika, är de övergripande dragen i den så kallade Visegradfyran (Tjeckien, Ungern, Slovakien och Polen), liksom i flera grannländer, desamma: politik, ekonomi och historia är sammantvinnade och ser motsägelsefulla ut från västeuropeisk horisont.

För att begripa varför länder som tjänar stort på EU-medlemskap samtidigt väljer ledare som likt Ungerns Viktor Orbán hetsar mot Bryssel, så behöver vi bättre förstå historien och samtida utmaningar.

Jag ska i fem punkter visa hur historiens eko ser ut – och vilka några av framtidens frågor är. 

1. Hets mot minoriteter har förekommit länge i Visegradländerna

Det har blivit en självgående sanning att flyktingkrisen 2015 var katalysatorn för det hårdnade politiska läget i Centraleuropa. Som den bulgariske statsvetaren Ivan Krastev påpekar i sin långessä Efter Europa (Daidalos, 2018) är frågeställningen i EU en helt annan efter 2015 än den var efter murens fall 1989. Vilket stämmer.

Men det skymmer frågan hur det kunde bli så här. Förstod inte Bryssel före 2015 att synen på mångkultur var annorlunda här? Och varför i sådana fall? Svaret kan sökas i de förhoppningar som fanns när muren föll. Redan i januari 1990 skrev den brittiske historikern Timothy Garton Ash, imponerad av vad han hade upplevt under några omvälvande veckor i Prag, om hur snabbt konsensus om demokrati, lagar och marknadsekonomi uppnåddes i Ungern, Polen och Tjeckoslovakien. Den parlamentariska demokratin och marknadsekonomin var, menade Garton Ash i The New York Review of Books, en omedelbar ”normalitet”.   

Garton Ash var inte ensam. Och det var förståeligt: från läktarplats i väst framstod Václav Havel och andra dissidenter som löften om en ny moralisk legitimitet åt den liberala demokratin. Att länder som hade tillbringat fem decennier under diktatur och krig kanske inte automatiskt omfattade liberala värden som pluralism var det färre som ville inse.

Intressant nog pekade Václav Havel, då Tjeckiens president, på ett av problemen i en intervju med New York Times för snart femton år sedan:

”Zigenarproblemet är ett lackmustest. Inte på demokratin, men på civilsamhället. De två är förstås två sidor av samma mynt: ett är otänkbart utan det andra. Det ena betyder lagstiftning för att ge folket möjlighet att rösta och göra dem till maktens källa. Civilsamhället är relaterat till mänskligt beteende.” 

Romer är förstås inte utbytbara mot muslimska flyktingar. Men motviljan de väckte som avvikande i samhällen där de hade levt i sekler borde ha varit en varningsklocka.

Vad Havel förstod var att romernas hastigt försämrade situation var en del av en process som hade pågått i Centraleuropa hela 1900-talet. Områden som hade varit etniska och kulturella mosaiker hade, grovt uttryckt, gått i motsatt riktning från Västeuropa och blivit alltmer monokulturella. Grupp efter grupp skalades bort. Folkmorden är välkända. Mindre bekant är att tre miljoner tyskar deporterades från Tjeckoslovakien efter kriget. I dag är dessa samhällen några av världens mest homogena.

Man kan också påpeka att Havels lackmusttest blev ett prov på hur seriöst Bryssel såg på mångkulturen som värde i blivande medlemsländer. Visst krävdes insatser för romerna under medlemskapsförhandlingarna. Men den som följde utvecklingen närmare såg att detta sällan togs på allvar. Romer segregerades i skolor. Arbetslösheten sköt i höjden. I hela regionen skedde seriemord och mordbränder med rasistiska förtecken. Situationen ledde till stor romsk utvandring. De i dag uppmärksammade, och i Ungern sedan valet intensifierade, attackerna på George Soros har rötter i samma period. Den dåvarande tjeckiske premiärministern Václav Klaus motarbetade Soros så pass att Prag-filialen av Centraleuropeiska universitetet fick stänga 1996. Och de frivilligorganisationer som Soros stöttade kritiserades hårt – för att de var inriktade på att hjälpa romer.

Romer är förstås inte utbytbara mot muslimska flyktingar. Men motviljan de väckte som avvikande i samhällen där de hade levt i sekler borde ha varit en varningsklocka. Under flyktingkrisen övertog muslimer jumboplatsen i attitydmätningar. Hade minoriteter setts som det samhällstest Havel talade om 1993, då hade den politiska antipatin mot flyktingkvoter i Visegradfyran kanske inte kommit som en överraskning.

”Frågeställningen” hade inte behövt ses som ny, utan pluralismen kunde från första början ha drivits hårdare som en central del av EU:s liberalism.

2. Externa hot blir svepskäl för maktkoncentration och nedtystande av oliktänkande

Denna syn på nation och folk, där romer (och andra minoriteter) inte betraktas som tjecker eller ungrare, tycks ibland svår att förstå från svensk horisont. Vilket hänger samman med vår oförmåga att begripa rädslan som finns i länder som under en stor del av sin 1900-talsexistens har levt under ockupation och oro för att försvinna. Den tjeckiska och slovakiska kartan har ritats om flera gånger. Polen har karvats upp av två totalitära monster. Ungern framställer sig som en decimerad stormakt.

”Frågeställningen” hade inte behövt ses som ny, utan pluralismen kunde från första början ha drivits hårdare som en central del av EU:s liberalism.

Efter EU-inträdet började välutbildade och unga lämna dessa länder för studier och arbete i väst. Omkring tio procent av Bulgariens befolkning har utvandrat det senaste kvartsseklet. Som Ivan Krastev har påpekat så uppfattas detta, i kombination med att behöva ta emot utomeuropeiska flyktingar, som ett existentiellt hot mot nationens överlevnad.

”Vem ska läsa bulgarisk poesi om 100 år?” skriver Krastev.

Men flyktingkrisen blev också ett tacksamt populistiskt redskap. I flera centraleuropeiska länder är korruptionen utbredd. Det var sannolikt ett avslöjande om korruption som involverade maffia, EU-bidrag och märkliga kontakter ändå upp till premiärministerns kansli som gjorde att den slovakiske journalisten Ján Kuciak och hans fästmö mördades i vintras.

I boken Orbán: Hungary’s Strongman (Oxford University Press, 2018) skräder journalisten Paul Lendvai inte orden om Orbán och hans krets. Mottot tycks vara att om något görs i nationens intresse – som att förskingra EU-medel – då är det inte korruption.

Efter decennier av sådant beteende, som när den mångkulturhatande tjeckiske premiärministern och senare presidenten Václav Klaus fördelade bolag till de som var lojala med honom, är det få partier som inte har fångats med handen i syltburken. Transparency international påpekar att just politisk korruption har varit ett stort problem i regionen.

Då är det tacksamt att styra om valkampanjer till yttre hot. Flyktingar, mångkultur och judiska miljardärer. Det var också den slovakiske premiärministern Robert Ficos strategi under de stora protester som följde på journalistmordet. Med understöd från Orbán antydde han att detta hade ”Soros fingeravtryck” och att demonstrationerna var styrda av utländska krafter som ville underminera flyktingkritiska politiker. En liknande väg valde Babiš när han inför höstens tjeckiska parlamentsval åtalades för att ha förskingrat EU-fonder. Han förklarade att Nato bör ha mandat att sänka flyktingflottar på Medelhavet.

Att Babiš äger flera dagstidningar hjälpte: åtalet och vinterns demonstrationer har hårdvinklats och begravts. Precis som allt fler medier i Ungern i dag är megafoner åt Fidesz. Varpå obekväma korruptionsavslöjanden försvinner och flyktinghot dominerar löpen.

3. Oviljan att göra upp med historien undergräver den moderna vänstern

Men flyktingar och judiska filantroper är inte de enda som ”rituellt smutskastas” i Centraleuropa. Ordvalet är Milena Bartlovás. Hon är en känd politisk röst i Tjeckien. I höstas bad jag henne förklara den politiska paradox som gör en modern vänster så svår i Centraleuropa.

För en annan politik är nämligen nödvändig. Länderna har djupa klyftor. Särskilt mellan turisttäta huvudstäder som Budapest och Prag (som röstar mer liberalt) och landsbygden. I Tjeckien syns historiens sår geografiskt: de utsatta regionerna överlappar med gränsavsnitten där sudettyskarna levde. De tomma städerna fylldes efter kriget med tvångsflyttade romer och ensamma arbetare. Här byggdes sedan industriorterna som rostade bort efter 1990. Invånarna är sjukare och fattigare. Det är i dessa trakter man hittar dem som förlorade på murens fall. De har låg tillit till demokrati, institutioner och medier och röstar på kommunistpartiet eller de högerextrema.

Samtidigt har Ungern, Tjeckien och Slovakien en stor låglönesektor. De är monteringshallar för västerländska företag, bland annat bilindustrin. Det har gett en låg arbetslöshet (Tjeckien har EU:s lägsta). Men det är också arbeten som inom tio år i stor utsträckning kommer att vara robotiserade. Samtidigt återinvesteras inte i det föråldrade utbildningsväsendet eller i satsningar på kvalificerade yrken.

Det är i dessa trakter man hittar dem som förlorade på murens fall. De har låg tillit till demokrati, institutioner och medier och röstar på kommunistpartiet eller de högerextrema.

Men de som påpekar detta, som Milena Bartlová, möts sällan av sakliga argument. I stället smutskastas de i personangrepp som kommunister. Bartlovás pappa var reformkommunisten Zdeněk Mlynář som lämnade partiet efter 1968. Efter att han signerade människorättsdokumentet Charta 77 nekades dottern högre studier. Ändå är det i dag Bartlová som kallas ”stalinist” för sina åsikter – av personer som var partimedlemmar samtidigt som hon inte fick studera.

Något liknande skedde när journalisten Saša Uhlová i fjol wallraffade i låglöneyrken och avslöjade arbetsvillkoren i en av premiärministerns fabriker. Kritiken handlade inte om vad hon avslöjade, utan att det publicerades i en vänstertidning.

Orsaken till detta ”rituella smutskastande” är oviljan att göra upp med historien. På 1990-talet stämplades den forna regimen som illegal, sedan gick man utan större diskussion vidare. Historien begravdes. Vilket i ett land som konstant hade haft högt medlemstal i kommunistpartiet (1962 var det världens procentuellt högsta), och där en av de mycket få tidigare dissidenterna nu var president, onekligen skapade en udda situation.

Skammen över det man inte talar om blir i stället vrede som riktas mot dagens moderna vänster – inte så sällan tidigare dissidenter.

Vänsteralternativet i dagens Tjeckien utgörs nu av det gamla kommunistpartiet – som aldrig har bett om ursäkt för övergrepp eller sin roll i invasionen 1968. Men om man aldrig talar om vad ett medlemskap i partiet betydde, om diktaturens historia och gråzoner, så blir det svårt att få ihop partikortet med sin snälle farfar. Då finns i praktiken två sätt att se på saken: med ett nostalgiskt skimmer eller som ren ondska. Skammen över det man inte talar om blir i stället vrede som riktas mot dagens moderna vänster – inte så sällan tidigare dissidenter.

Det är en förklaring till att intellektuella som nämns i säkerhetstjänsternas arkiv – som nyligen var fallet med den bulgariskfödda psykoanalytikern Julia Kristeva – riskerar att löpa gatlopp. Medan en politiker eller affärsman som bevisligen var agent åt säkerhetstjänsten kan vinna ett val.

4. Nationalismen byggs med historierevisionism och populism

Att inte ge sig in i upprivande uppgörelser med det förflutna var en medveten strategi på 1990-talet. I dag passar detta de populistiska krafter som behöver svetsa samman folket.

Hur historien aktiveras eller begravs av samtidspolitiken har på senare år blivit föremål för flera böcker om det nya Ryssland. Masha Gessens Framtiden är historia (Brombergs, 2017) och Shaun Walkers The Long Hangover: Putin’s New Russia and the Ghosts of the Past (Oxford University Press, 2018) visar hur Vladimir Putin har nyttjat andra världskriget till att svetsa samman ett folk som under sovjetkollapsen och 1990-talets korruption tappade fotfästet. Priset för denna nationella ryggrad är att historiens gråzoner och trauman suddas ut eller förträngs.

Liknande processer pågår i Centraleuropa. Under sin första period vid makten riktade Orbán om kulturen för att placera sitt parti i en obruten kontinuitet av ett tusenårigt ungerskt rike. Det öppnades historie- och kulturmuseer och flaggor skickades ut till småorter. Historieeposet A Hídember, format i Fidesz historieideologiska anda, blev 2002 den dyraste ungerska filmen någonsin.

I Polen är det nationalkonservativa Lag och rättvisa-partiet (PiS) med Financial Times ord ”inte mindre besatta av att kontrollera historien för dubiösa syften än sina kommunistiska föregångare”. Det mest konkreta fallet är museet över andra världskriget i Gdańsk. Redan innan fjolårets invigning hamnade det under eldgivning. PiS menade att det var ”för utlänningar” och borde ha ett ”polskt perspektiv”. Varpå direktören byttes ut.

Exakt vad det betyder blev jag varse vid ett besök i mars. Den enorma utställningen är nog så nyanserad. Det nya narrativet om den är det inte. Jag följde en guide som hämtade skolelever som studerade väggen med pogromer och högljutt deklarerade ”nej, bättre här: se så många polacker som räddade judar”. Alltsammans avslutas med en animerad film där alla nyanser kring judarnas fruktansvärda öde har omvandlats till en fråga om polskt hjältemod och polska uppoffringar. Polacker försökte uppmärksamma omvärlden på Förintelsen ­– men ingen lyssnade på dem. Varpå polackerna räddade judar. Filmen är gjord i samma stil som de officiella videoklipp som lades ut på Youtube efter att Polen tidigare i våras klubbade lagen som gör det olagligt att tala om ”polska dödsläger”.

Gråskalan mellan offer och hjälte suddas ut. Medan sanningen i regionen, med Shaun Walkers ord, är att nästan alla var offer och nästan alla var förövare. Men eftersom populister lever i symbios med folket i singularis så är det en historiesyn som blir politiskt omöjlig.

5. Otransparenta kinesiska investeringar kräver inte mångkultur och liberalism

Vintern 2016 utspelade sig märkliga scener i Prag när demonstranter med kinesiska fanor respektive tibetanska snölejonflaggor rök ihop. Den kinesiske presidenten Xi Jinping var på statsbesök, något som väckte starka känslor i en stad där Dalai Lama format en varm vänskap med Václav Havel.

Besöket var en tydlig symbol över Tjeckiens kursändring. Presidenten Miloš Zeman, som blev omvald i januari, är en flyktingfientlig politiker som ogillar journalister och har goda relationer med Moskva och Peking.

Men statsbesöket var mer än en symbol. Det var frukterna av ett mångårigt odlande av handelsrelationer. Våren 2017 var det Zeman som besökte Xi under en konferens för Kinas One Belt One Road-initiativ, den nya Sidenvägen.

Det är också vad allt handlar om.

Att detta gigantiska infrastrukturprojekt redan är en europeisk realitet uppmärksammas sällan i Sverige. I Centraleuropa är situationen en annan. Sedan 2012 har Kina drivit 16+1, ett initiativ för samarbete mellan elva EU-nationer och fem Balkanländer. Peking förhandlar enskilt med länderna vilket har skapat konkurrens om att bli lukrativt brofäste i Europa. I november sjösattes konstruktionen av en järnvägsförbindelse mellan Belgrad och Budapest som ska bli den främsta rutten för asiatiska varor in i EU. Efter att de har anlänt Atens jättehamn Pireus – som ägs av ett kinesiskt företag.

Om Bryssel tror att medlemsförhandlingar med kandidater som Serbien – ett land som efter stora investeringar kallas för ”Pekings bakdörr på Balkan” – kan se likadana ut som för tio år sedan, då väntar en kalldusch.

Den tjeckiske sinologen Martin Hála skriver på sajten Politico att det finns en viktig anledning för centraleuropeiska ledare att föredra kinesiska pengar över europeiska: de förra är inte transparenta. Tvärtom kommer de med ”no strings attached”. Zeman, som efter mötet med Xi förklarade att ”vi har varit för underdåniga mot Bryssel och Washington”, har tillsammans med Orbán och andra politiker slagit knut på sig för att vara till lags. Och politiken har för länge sedan krupit in i dessa relationer: Kina vägrar till exempel erkänna Kosovo. 

Så om Bryssel tror att medlemsförhandlingar med kandidater som Serbien – ett land som efter stora investeringar kallas för ”Pekings bakdörr på Balkan” – kan se likadana ut som för tio år sedan, då väntar en kalldusch. För nu uppstår via bakdörren en geopolitisk situation vid EU:s gräns som inom en snar framtid kan verka splittrande och erbjuda andra allianser för länder som räds flyktingar och mångkultur.

*

Vad är då lösningen? Är det, som Tyskland nyligen flaggade för, att villkora EU-fonder? Riskerna i den upptrissade populistiska stämning där Bryssel redan betraktas med misstänksamhet är uppenbara. Och exakt hur tom den intellektuella debatten just nu är på realistiska idéer sammanfattades av en artikel som den vanligtvis kloke statsvetaren Cas Mudde publicerade efter det ungerska valet. I The Guardian skrev Mudde löftesrikt att Ungern inte är EU:s framtid. Utan att landets nationalism – med ”sina låga födslotal och sin brain drain” – snart är dess förflutna. Det är sant. Lika sant är att tysk nationalism efter första världskriget såg ut som ett sårat djur utan framtid.

Likt många andra tycks Mudde underskatta att det är faktorerna han tar upp som driver rädslan i Centraleuropa. Artikelns viktigaste mening är i stället att Ungern har en förlorad generation ”som kommer att hemsöka landet efter att Fidesz har försvunnit”.

I dag är vi i en politisk situation där det är möjligt att vi inom två val minns de nuvarande regeringarna i Centraleuropa som rimliga – på samma sätt som vi i dag betraktar George W. Bush i skuggan av Donald Trump.

För det är vad som står på spel. När den tjeckiske premiärministern nyligen rådgjorde om regeringsbildning så rekommenderade president Zeman att han skulle styra med kommunistpartiet och de högerextrema.

Det borde knappast vara ett alternativ i ett land med djupa sår efter båda extremerna.

I stället är vi nu i en politisk situation där det är möjligt att vi inom två val minns de nuvarande regeringarna i Centraleuropa som rimliga – på samma sätt som vi i dag betraktar George W. Bush i skuggan av Donald Trump.

EU borde ha arbetat annorlunda med de forna diktaturerna från början. I dag är utmaningen att skapa övernationell solidaritet inom unionen, med fokus på sociala skyddsnät i de mest utsatta delarna. Man bör uppmuntra proeuropeiska rörelser att arbeta långsiktigt. Dagens populära liberala alternativ, som Piratpartiet i Tjeckien, är inriktade på folkomröstningar och en direktdemokrati som fungerar illa med unionens arbete. Medier från länder som Sverige bör lägga lika mycket krut på att finna partners i Budapest, Prag och Warszawa som de investerar i att samarbeta med New York Times.

För nycklarna har skramlat vidare hela våren. Det finns motstånd. Men om vi inte ens kan identifiera vad positiva krafter i centrala och östra EU vill, eller vilka de är, då gör vi oss medskyldiga till det växande demokratiska underskottet.

Då blir det svårare att skapa solidaritet i och utanför unionen – och vi riskerar att de senaste årens negativa utveckling fördjupas och ställer till med svåra skador.

***

Följ Arena Essä på Facebook