Låt oss prata om sex

Sexualitet Har hoppet om bättre samlag och en annan kärleksfull samhällsordning blivit hängande i luften som alternativ till marknad och ekonomisk tillväxt? När det gäller kärleksfull sex utspelar sig ett massivt marknadsmisslyckande i vår kommersiellt översexualiserade värld, skriver Rolf Å Gustafsson.

Begreppet marknadsmisslyckande kan ges en ny innebörd efter Michel Houellebecqs roman Konkurrens till döds (nyöversatt till svenska 2021). Ensamsex, kärlekslöshet och iskall isolering blir det öde som slutligen drabbar de manliga huvudkaraktärerna. Detta efter en ekonomiskt framgångsrik bana genom den digitala kapitalismens managementskultur. Professionellt framgångsrika och marknadsanpassade står de tomma inför livet.

I det fall samhällsvetenskap skulle kunna dömas för tjänstefel anklagas härmed den forskningstradition vi ska göra nedslag i från 1937 till 2010. Där har marknadsmetaforer kommit till användning i analyser av sexualitetens, begärets och den mänskliga närhetens roll i våra liv. Anklagelsen riktas mot den okritiska, ohistoriska och kulturblinda hållning som böcker av Houellebecqs kaliber avslöjar.

1937 kom en sociologisk studie fram till att kvinnor kunde förbättra sin rangordning som attraktiva partner genom att framställa sig som mer sällsynta och svårtillgängliga än vad de egentligen var (Martin & George 2006). I det datingsystem man studerade visade det sig att begränsad tillgång kraftigt förbättrade status, förhandlingsförmåga och framgång. Utgångsfrågan var i och för sig ett intressant problem – hur länkas våra sexuella begär in i hållbara samhällsinstitutioner – men forskningen verkar snabbt halkat in i vardagliga marknadsmetaforer. I den bästa av världar finner ju alla som så önskar också sin(a) sexualpartner(s).

Som bekant blir en hel del utan partner, samtidigt som andra överöses av erbjudanden.

Som bekant blir dock en hel del utan partner, samtidigt som andra överöses av erbjudanden. Det verkar således som att preferenserna har någon slags samhällelig ordning. En del personer fungerar ju som magneter och andra repellerar. Många samhällsmedborgare verkar dessutom vara överens om rangordningen. Här hade forskarna tidigt en chans att lära sig något om hur exempelvis konstruktionen av heteronormativitet går till (diskursivt, materiellt, institutionellt osv), men man följde istället marknadsspåret. Och stora delar av samhällsvetenskapen grävde sig fast i ett intresse för egocentriska nyttokalkyler (Coleman 1993).

Föga förvånande konstaterades att individuella tillgångar spelar stor roll: Rika, vackra, smarta och långa har en starkare ställning på dating- och äktenskapsmarknaden än andra. Man förstod också att ”lika söker lika” inte räcker som förklaring och att inte heller klassposition eller ekonomiskt välstånd avgör allena.

Kingsley Davis, en sedermera känd sociolog, genomförde också analyser av ”sexuell egendom” (sexuell property), avundsjuka och prostitutionens sociologi. Han kom fram till att i de fall ”sexuella responser” genomförs med ett bakomliggande syfte, så bör de betraktas som prostitution. Och hävdade att då måste många sociala beteenden, speciellt sådana som utförs av kvinnor betraktas som just prostitution:

It would include marriage, for example, wherein women trade their sexual favors for an economic and social status status provided by men. It would include the employment of pretty girls in stores, cafes, charity drives, advertisements. (Davis 1937, s. 746).

Stegvis insåg man att olika marknadsföringstricks, utbyten och normativa dubbeltydigheter utvecklades på dessa marknader, speciellt i interaktion med (andra) maktförhållanden (Moon 2008). I många studier – där heterosexuella parrelationer bland unga, vita medelklassamerikaner fokuserades – verkar det dock som om varken ömsesidig och autentisk kärlek, makt eller kyrkans flertusenåriga predikan av dygder fick plats i marknadsmodellerna.

Allra längst i tankegången verkar sociologen Catherine Hakim ha kommit när hon för några år sedan presenterade sin teori om ”erotiskt kapital”. Det handlar då om en personlig tillgång som kan användas i alla slags relationer därför att de flesta mänskliga relationer antas vara marknadsliknande i denna teori. Tesen om egocentrisk nyttomaximering drivs till sin logiska slutpunkt. Dessutom antas att kvinnor generellt sett har mer erotiskt kapital, eftersom ”market value is determined by desirability relative to scarcity, supply, and demand” och (håll i er nu):
Men’s demand for sexual activity and erotic entertainment of all kinds greatly exceeds women’s interest in sex. (Erotic Capital, s. 505).

Teorin är svår att redovisa trots sin enkelspårighet – problemet ligger i att bli trodd att något sådant kan publiceras i en vetenskaplig tidskrift – men läsaren får förhoppningsvis en bild av vad det handlar om när resonemanget kommer in på vad som kan betecknas som ett genetiskt grundat sexual-ekonomiskt klassamhälle. Hakim kopplar nämligen ihop det erotiska kapitalets möjligheter med den ekonomiska ojämlikhet som vanligtvis råder i moderna kapitalistiska samhällen. Därmed erbjuds också en förståelse av hur de ekonomiskt rika, som samtidigt har mycket erotiskt kapital, kan bli speciellt framgångsrika:

Higher-status people choose spouses with the highest erotic capital, increasing the likelihood of their children having above-average endowments of erotic capital as well as status and wealth. In the long run class differentials in erotic capital may develop. (s. 503).

Många marknadsanalyser är helt enkelt naiva och okunniga och begränsar perspektivet till mycket speciella situationer.

Det mest häpnadsväckande är att analysen framställer sig själv som kvinnovänlig när den vidareutvecklar den gamla tanken att prostitution egentligen alltid lurar på äktenskapsmarknader: Eftersom kvinnor antas ha mer erotiskt kapital än män – männen är ju alltid kåtare och kvinnor möter denna efterfrågan genom att själva vårda och utveckla sin attraktion – så är ju det erotiska kapital man bokstavligen sitter på ett av kvinnornas starkaste framgångsvapen. Manssamhället förtrycker därför ofta kvinnor, enlig denna analys, genom officiellt avståndstagande till erotiskt kapital.

Men have taken steps to prevent women exploiting their one major advantage over men, starting with the idea that erotic capital is worthless. […] Laws are devised to prevent women from exploiting their erotic capital. For example, female dancers in Britain are debased by classifying lapdancing clubs as sexual encounter venues” (s. 510).

En avreglering och expansion av marknader för erotiskt kapital framställs istället som önskvärd. Viktiga steg i rätt riktning vore en fri prissättning och uppgörelser med gamla hindrande moralregler, som egentligen bara leder till att kvinnor inte får full avkastning på sitt erotiska kapital:

An attractive young woman who seeks to marry a wealthy man is branded a ”gold-digger”, criticized for “taking advantage of” men unfairly and immorally. The underlying logic is that men should get what they want from women for free, especially sex. (s. 510).

Det vore slöseri med tid att upprepa kritiken av sådana metaforiska teoribyggnader, eftersom de redan många gånger utsatts för förödande kritik. Det borde räcka med att ifrågasätta fördelarna med en omfattande och avreglerad sexindustri, som ju inte enbart omsätter ”erotiskt kapital”, utan också kräver ständig förräntning av insatt finanskapital.

Glöm inte heller att även kapitalismen – där som Marx en gång uttryckte det ”allt som är fast förflyktigas” – trots allt fortfarande upprätthåller skydd mot totala marknader. Även om många i vardagen må uppleva att det gäller att klara sig på dating-, sex- och äktenskapsmarknader, så inser nog de flesta att sådana marknader med rätta hållits tillbaka genom kyrka, stat och annan kulturell normbildning/diskurser. Många marknadsanalyser är helt enkelt naiva och okunniga och begränsar perspektivet till mycket speciella situationer.

En fråga som det är mer angeläget att fortsätta diskutera gäller alternativen till det marknadssex, utpressningssex och maktsex som ahistoriska och etnocentriska samhällsvetare prackar på oss. En annan syn på begär och sexualitet har exempelvis utarbetats av den numera förkättrade vänsterfilosofen Herbert Marcuse. Han blev så småningom omtalad genom boken Den endimensionella människan som gavs ut på svenska 1968. Även Eros and civilisation gav genom sin titel åtminstone en hint om bärande teman i hans freudianska och marxistiska civilisationskritik.
Efter ett långt liv som en av dessa tyskspråkiga judar som tvingats i landsflykt till USA undan nazismen blev han på ålderns höst en internationell celebritet. Redan under andra världskriget hade han dock genomfört fortfarande läsvärda – men föga kända – analyser av hur sexualiteten togs i nazismens tjänst för att avleda motstånd och sporra till systemtrohet.

Marcuses tidiga akademiska skrifter var nog främst en angelägenhet för en begränsad skara marxister och Hegelkännare. Någon gång kring 1950-talets mitt träffade dock hans böcker rätt i tidsandan.
Marcuse blåste till strid mot överflödssamhällets inre och mest självklara grundvalar – efterkrigstidens massiva konsumtion – och bifogade en varning:

Om individerna är tillfredsställda, ja lyckliga med de varor och tjänster som administrationen tillförsäkrar dem, varför skulle de då kräva andra institutioner för en annan produktion av andra varor och tjänster? Och om individerna är indoktrinerade så att de tillfredsställande varorna också inbegriper tankar, känslor och önskningar, varför skulle de då vilja tänka, känna och önska på egen hand?  (Marcuse 1968, s. 61).

Herbert Marcuse framställs ibland som exempel på en kändiskarriär i studentvänstern enligt mönstret ”upp som en sol och ner som en pannkaka”. Med illa dold glädje avfärdas exempelvis Marcuse av Svante Nordin, professor i idéhistoria, efter en redovisning av dennes omtalade resa till sitt gamla hemland 1967. Marcuse hade inbjudits att tala inför en hängiven beundrarskara av vänsterstudenter i Berlin. I tidningen Die Zeit kallades han “star och andlig fader till alla ungdomsrevolter i Västvärlden” och i Der Spiegel som “en efterföljare till Karl Marx och profeten Jesaja”. I Berlin med omnejd utspelades ett slags “Marcusefestival”.
Enligt Nordin visade det sig dock att budskapet var vagt;”det var allmänt hållet. Somliga åhörde Marcuses utläggningar med besvikelse. De klara handlingsparollerna tycktes utebli. Andra lyssnade ivrigt och gav saken sin egen tolkning.”
Och slutklämmen blir:

Marcuse lämnade scenen. Hade han manat studenterna i Auditorium Maximum att ha frekventare samlag eller att skaffa sig kalasjnikov? Frågan blev hängande i luften. (Nordin 2005, s. 287).

Även historikern Jerry Muller, som publicerat en genomarbetad exposé över hur kapitalismen tolkats av både vänster- och högerintellektuella alltsedan Voltaires dagar, kommer in på Herbert Marcuse:

While Marcuse and the New Leftists who echoed him repeated the traditional socialist charge that capitalism created inequality, the core of their complaints was that capitalism compartimentalized the self, constrained it within rigid corporate hierarchies, and above all separated work from creativity, labour from play. (Muller 2003, s.344).

Ett centralt tema hos Marcuse gällde alltså frågan om uppsplittring mellan tanke och känsla och en överflödskonsumtion som hindrade människan från att bli hel, total och att fullt ut förverkliga mänskliga sinnen och förmågor. Problemet var inte enbart att människor hade olika mycket pengar och ekonomiskt kapital. Den gordiska knuten i ett samhälle med enorm materiell produktion och konsumtion gällde snarare vad “systemet” gjorde med människors tankar, känslorelationer och sociala samhörighet.

Marcuse levererade dock inte bara en kittlande brygd som kunde locka ungdomar. Han knöt också an till ett tema som går att spåra till den tyska romantiken på 1790-talet och faktiskt också till Adam Smiths monumentala verk om nationernas välstånd (Wealth of Nations) som publicerades något drygt decennium tidigare.

Till saken hör att dessa idéströmningar följdes och bearbetades av den kanske mest svårlästa, inflytelserika och ofta missuppfattade filosofen Georg Wilhelm Friedrich Hegel (1770 – 1831).
Om vi lyssnar till en nutida Hegelkännare, Frederick Beiser, blir vi varse att Hegel och 1790-talets romantiska ungdomsgeneration hade en dröm om det ”högsta goda”. Många av tidens intellektuella höll sig med ett uttalat ideal, en bild av vad man framhöll som människans väsen i full blomning – ett ideal som dessutom förväntades att ”transcendera”, överskrida eller uppstå bortom den faktisk existerade vardagen – för att nu uttrycka tankegången på Marcuse-vis. Beiser kondenserar ner det sena 1700-talets bärande idé om ”the highest good” till tanken att  ”the end of life, consists in achieving unity, wholeness or harmony in all aspects of our being.” Detta gäller på tre plan  ”with oneself, with others, and with nature” (Beiser 2006, s. 37).

I det sena 1700-talets anti-kapitalistiska romantik, som Marcuse anknöt till, fanns poetiska och filosofiska drömmar om…”the whole man beyond fragmentation, division and alienation” (Löwy 1987, s.897).
Bärande moment i Marcuses kritik av den ”västerländska civilisationens realitetsprincip” var ifrågasättandet av antagonismen mellan subjekt och objekt, kropp och själ, förnuft och passion och individ och samhälle (Kellner 2003, s. 72).
Redan 1942 hävdade han i en kritisk analys att ”den nya tyska (läs nazistiska) mentaliteten” bl a byggde på en tudelning mellan å ena sida effektiv/rationalitet/framgång och å andra sidan hedendom/rasism/naturalism (Müller 2002, s. 142).

Såväl under det sena 1700-talets anti-kapitalistiska romantik som i Marcuses ”68-vänster” handlade det om hur kraftig ekonomisk tillväxt i vad man kallade ”kommersiella samhällen” uppmuntrade till överdriven konsumtion. Om hur etablerade dygder som manade till samhörighet med ”det allmännas bästa” bröts ner och hur fabrikssystemet fragmenterade arbetet. Vi vet att Hegel hade läst Adam Smith och därmed också förmodligen kände till dennes omfattande kritik av fabrikssystemets nedbrytande konsekvenser för arbetarnas andliga, moraliska och fysiska liv.

Fortfarande under mellankrigstiden var denna romantiska kritik levande bland Tysklands ungdomar. Enligt Peter Gay, en av Weimarrepublikens främsta historietecknare, drevs många av en ”hunger efter helhet” i den sk ”vandringsfågelrörelsen” (Wandervögel).
Man företog utflykter i det gröna, lyssnade på uppfordrande lägereldstal och svärmade för samhörighet med varandra och naturen. Herbert Marcuse tillhörde dem som deltog (Muller 2003, s. 327).
Det fanns såväl höger- som vänsterfalanger bland dessa Wandervögeln, men ett gemensamt tema var att de sökte ”en utväg bort från alla lögner som fötts i den småborgerliga kulturen, en sund och ren livsföring som inte fläckats av alkohol och tobak, och framförallt en gemensam tillvaro som kunde resa sig över egenintresse och tarvlig partipolitik.” (Gay 2003, s. 93).
Ur denna mylla av ungdomliga förhoppningar och idealistisk kritik växte också övermänniskoideal som blandades med nazistisk ideologi, men vi behöver inte här reda ut alla idéhistoriska förvecklingar.

Detta blir speciellt viktigt, när vi nu ser att även den som är ekonomiskt framgångsrik och följer marknadens uppmaningar ofta blir snuvad på konfekten.

Poängen är att Marcuse och efterkrigstidens ”nya vänster” i själva verket inte uppfann så mycket nytt. Många knöt egentligen bara an till bärande tema i de tolkningar som redan gjorts under marknadssamhällets framväxt. Av och till hade oron för fragmentering, uppsplittring och egoism varit på tapeten under nästan tvåhundra år. Det nya var att via Freuds nytillkomna insikter dra in erotik och sex i bilden. ”Den tillrättalagda lusten skapar underkastelse” hävdade Marcuse.

Men som sagt: Hoppet om mer och bättre samlag och en annan kärleksfull samhällsordning –för att driva det hela ett varv till och in i vår egen tid; sex och kärlek av olika former och färger och med olika kön – blev hängande i luften som alternativ till fortsatt marknad och ekonomisk tillväxt. När det gäller just kärleksfull sex är det väl ingen överdrift att påstå att ett massivt marknadsmisslyckande utspelar sig i vår kommersiellt översexualiserade värld av ”compulsory heterosexuality”?

Houellebecq kan läsas som en varning, men också som en uppmaning att hålla det orealistiska och svårformulerade hoppet levande. Detta blir speciellt viktigt, när vi nu ser att även den som är ekonomiskt framgångsrik och följer marknadens uppmaningar ofta blir snuvad på konfekten. Kanske speciellt illa blir det för dem som tror att sex, marknad och egennytta är det enda möjliga: De som trott alltför mycket på samhällsvetenskapens marknadsapologeter och/eller lyssnat på nyliberala uppmaningar att bygga upp självförtroendet, erövra marknaden och inte visa svaghet genom beroende av andra (Bratich & Banet-Weiser 2019).

Och vad händer om själva marknaden flyttar eller upplöser sig själv och endast lämnar kvar ett rostbälte?

Diskussionen om ”incel-rörelsen” har bara börjat, men nog verkar marknadens största misslyckande slå mot just sådana begär som kan utlösa existentiell desperation när det står klart att marknaden inte kan ”leverera” liv. Så länge tanken sitter fast i marknadsmetaforer – så länge vi fokuserar på tillgång och efterfrågan för heterosexuella utbyten – riskerar vi att också hantera problematiken som en fördelning av knappa resurser (Krakowski 2021). Ytterligare ett skäl att fundera på den kärleksfulla icke-kapitalistiska kultur Marcuse en gång drömde om.

***

Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook

***

Referenser

Beiser, F (2006) Hegel. Routledge.
Bratich J & Banet-Weiser S (2019) “From Pick-Up Artists to Incels: Con(fidence) Games, Networked Misogyny, and the Failure of Neoliberalism”, International Journal of Communication, 13(2019).
Coleman, J S (1993) “The impact of Becker´s Work on Sociology”, Acta Sociologica, 1993, vol 36, no 3.
Davis, K (1936) “Jealousy and Sexual Property”, Social Forces, March 1936, vol 14, no 3.
Davis, K (1937) “The Sociology of Prostitution”, American Sociological Review, October 1937, no 5.
Gay, P (2003) Weimarkulturen 1918 – 1933. Bokförlaget nya Doxa.
Hakim, C (2010) ”Erotic Capital”, European Sociological Review, October 2010, vol 26, no 5.
Kellner, D (2003) ”Marcuse and the quest for radical subjectivity”, Counterpoints, 2003 vol 168.
Krakowski S (2021) ”Något måste göras åt mansöverskottet”, Debattartikel, Expressen, 1 sept 2021.
Löwy, M (1987) ”The Romantic and the Marxist Critique of Modern Civilization”, Theory and Society, 1987, vol 16, no 6.
Marcuse, H (1968) Den endimensionella människan. Prisma.
Martin, J L & George, M (2006) “Theories of Sexual Stratification: Toward an Analytics of the Sexual Field and a Theory of Sexual Capital”, Sociological Theory, 2006, vol 24, no 2.
Moon, D (2008) “Culture and the Sociology of Sexuality: It´s Only Natural?”, The Annals of The American Academy of Political and Social Science, sept 2008, vol 619.
Muller, J Z (2003) The mind and the market capitalism in western thought. Anchor Books.
Müller, T B (2002) “Bearing Witness to the Liquidation of Western Dasein: Herbert Marcuse and the Holocaust 1941-48”, New German Critique, winter 2002, no 85.
Nordin, S (2005) Nittonhundratalet. Makter, människor och idéer under ett århundrade. Atlantis.