Replik Jag bär min Motörhead-tröja med stolthet, och har inget behov av att slå ihop mina intressen i en enda homogen identitet utan självmotsägelser, skriver Johan Ingerö i ett svar på Kristian Mandins essä.
Kan man representera kulturkonservatismen iklädd en Motörhead-tröja? Den frågan ställer Kristian Mandin (Dagens Arena 25/1), med anledning av att jag porträtterats i Dagens Nyheter bärandes just en sådan.
Det heter ibland att det nästan bara är kvinnliga politiker som får leva med recensioner av sin klädsel i pressen, så det var med roat intresse jag läste Mandins essä. Nu har jag visserligen aldrig kallat mig kulturkonservativ, men det finns ändå många intressanta trådar i Mandins text. För att inte tala om mängden motfrågor. Skulle det omvända gälla, alltså att en Motörhead-tröja per definition är vänster? Och måste man över huvud taget dela artisters eventuella åsikter för att tycka om dem? Vad händer i så fall när man, som ju många av oss gör, faktiskt svänger politiskt någon gång mellan tonåren och medelåldern? Måste man då även byta ut sin musiksmak?
Min första kontakt med hårdrock kom tidigt i livet. Min ett år äldre dagiskompis fyllde antingen fem eller sex år, och det absolut enda jag minns av kalaset var att han fick ett par kassettband. Ett av dem var Kiss Alive II. Som så många andra barn fångades vi av bandmedlemmarnas smink innan vi fastnade för själva musiken. Men vi gjorde även några ambitiösa försök att plinka Kiss-låtarna på dagispianot. Året var antingen 1982 eller 1983.
Hösten 1985 började jag första klass. Och i lekrummet på mitt nya fritis lärde jag mig snabbt var konfliktlinjen låg. Killarna ville lyssna på Twisted Sisters då rätt nya succéalbum Stay Hungry, medan tjejerna föredrog Degerforsgruppen The Pinks. En medlande fritidspedagog utverkade en ordning som innebar varannan låt från vardera band.
Ett år senare exploderade listorna när The Final Countdown och Living on a Prayer släpptes. När vi mimade till låtarna på fritisets lilla scen så stoppade vi huvudena under vattenkranen för att se lika svettiga ut som Joey Tempest och Jon Bon Jovi under konserterna.
Denna snälla schlagermetall var spännande i några år, ungefär till 1991. Då kom både grungen och nya mörkare varianter av hårdrock och drog undan mattan för de glada pudelrockarna. Första gången jag skulle se Metallica live, den 18 december 1992, väntade jag och några vänner utanför Sheraton i Stockholm. Det var iskallt, men vi genomled både kvällen och halva natten innan vi tvingades acceptera att våra hjältar nog hade tagit in på Grand istället.
I samma veva bildades mitt första kortlivade band, där jag var trummis, och senare blev jag sångare i två andra band. Inget av dem nådde några högre höjder, men det sista bandet var hyggligt aktivt inom den svenska underground-scenen och vi spelade på de flera av den tidens småscener: Apromus, Vita Huset och Aztor. I samma miljö och på samma scener stod många andra band som aldrig skulle bli något. Och några som skulle bli det, som In Flames, Dark Funeral och Amon Amarth.
Så vad är poängen med denna tillbakablick? Helt enkelt att allt detta inträffade före 1998, när jag för första gången blev partipolitiskt intresserad. Under åren som gått sedan dess har jag hunnit med att arbeta heltid som politisk tjänsteman och vara ledarskribent och krönikör i bland andra Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten. Min musikaliska identitet fick jag som barn, min politiska identitet kom senare. Därmed är Mandins fråga besvarad. Man kan upptäcka olika intressen i olika perioder av livet, men man behöver inte släppa ett gammalt för att det tillkommit ett nytt.
Den djupare frågan är hur olika kulturella kontexter kan förenas, och om de alls bör förenas. Alice Cooper hör till dem som inte vill kombinera rockmusik och politik. Inför presidentvalet 2004, när långa rader av artister tog ställning mot George W Bush, mötte Cooper dem med en fnysning. ”För mig är det förräderi”, sa han. ”Det är förräderi mot rockmusiken, för rock borde aldrig hoppa i säng med politik. Om du lyssnar på en rockstjärna för att få politiska råd så är du ett större pucko än vad vi är. Varför är vi rockstjärnor? För att vi är puckon! Vi sover hela dagarna, spelar musik hela nätterna och sitter aldrig och läser The Washington Journal.”
Cooper kunde dock inte motstå frestelsen att avge en egen röstförklaring. ”Dessutom, när jag läser listan över vilka som stödjer Kerry…om jag inte redan hade varit för Bush så hade jag blivit det direkt. Don Henley? Linda Ronstadt? Herregud, bara det är skäl nog att rösta på Bush.”
Rocklivet handlar mer om att längta till den kravlösa friheten utanför fabriken än om att fundera över vilka som äger den.
Cooper är långt ifrån ensam rockstjärna i det högra lägret, varken nu eller historiskt. Elvis Presley, Ted Nugent, Meat Loaf, Kid Rock, Gene Simmons i Kiss, Dave Mustaine i Megadeth, Joe Perry i Aerosmith, Billy Gibbons i ZZ Top, Johnny Ramone i The Ramones… alla har de öppet deklarerat högerståndpunkter och gett sitt stöd till högerpolitiker.
Betyder det att hårdrock och rock är höger? Naturligtvis inte. De flesta och största banden och artisterna brukar undvika att predika politik över huvud taget. På de oändligt många vilda hårdrocksfester jag bevistat är de politiska samtalen lätt räknade. Jämfört med andra subkulturer, britpop, goth, punk och synth, är rockmiljön ganska opolitisk. Rocklivet handlar mer om att längta till den kravlösa friheten utanför fabriken än om att fundera över vilka som äger den.
Däremot är det ganska vanligt att hårdrockare är fientligt inställda till auktoriteter. Så var definitivt fallet med Motörheads Lemmy Kilmister, som Kristian Mandin gör ett inte alldeles pricksäkert försök att porträttera. Mandin citerar några rader ur Motörheads Eat the Rich. Han kunde dock lika gärna ha citerat bandets betydligt mer kända verk Orgasmatron:
All my promises are lies, all my love is hate. I am the politician, and I decide your fate.
Generellt skrev Lemmy inte så mycket om politik. Han skrev om hasardspel (Ace of Spades) amfetaminbruk (Motorhead), musikbranschen (Overnight Sensation) och till och med om incestuösa övergrepp (Don’t let Daddy Kiss Me). Men ingenstans i hans textkatalog hittar man några poserande pamfletter av Mikael Wiehe-typ.
Men även om så hade varit: skulle den frispråkige och cyniskt humoristiska Lemmy ha uppskattat dagens ängsliga medelklassvänster? Den vänster som läser Dagens Arena, tittar tre gånger på apelsinen för att försäkra sig om att den inte är från Israel och som nödgas uppsöka kuratorn om universitetet de pluggar på råkar boka in en föreläsning med Lars Vilks? Skulle han låta sig imponeras av en vänster som tycker att det mest progressiva man kan göra är att starta en statlig jämställdhetsmyndighet? Jag har i snart trettio år lyssnat på Motörhead, dissekerat texterna och även läst Lemmys memoarer. Och mitt svar är tveklöst Nej. Lemmy hade säkert inte känt sig hemma i den svenska borgerligheten, men även vänstern hade nog mötts med en av hans ironiska suckar.
Om delar av högern är för moralistisk för Motörheads ideal, så är dagens vänster för konformistisk. Det finns inget rockigt alls över att hyperventilera över könsstereotyp reklam eller att använda statsmakten för att tvinga fram ett jämnare uttag av föräldraledigheten.
Här någonstans tror jag att vi finner pudelns kärna. När Mandin och andra inom vänstern reagerar på min tröja så handlar det nog mindre om mig och mer om dem. Jag är fullt medveten om att många av mina rockhjältar inte skulle förstå mitt intresse för eller åsikter om politik. Vänsterns motsvarigheter har inte nått samma slutsats. De vet inte hur de ska förena sitt politiska habitat med den mestadels vita, manliga och arbetarklassiga grupp som utgör majoriteten på hårdrockskonserterna. Och till skillnad från mig har de ambitionen att göra det. Jag har inget behov av att slå ihop mina intressen i en enda homogen identitet utan självmotsägelser, medan vänstern av idag i stort sett går ut på att göra just det.
Naturligtvis finns det gränser. Om Vänsterpartiets Aron Etzler, som intervjuades i samma DN-serie som jag, hade burit en Ultima Thule-tröja i tidningen så hade jag gjort stora ögon. Men Ultima Thule inte bara förknippas med en viss politisk linje, bandet är i sig självt en politisk linje. Om Etzler däremot hade burit en tröja med sångaren Trace Adkins, så hade jag inte ironiserat över att Adkins är republikan.
Jag tycker inte att allt är politik, de flesta inom den akademiska vänstern tycker tvärtom. Jag bygger mitt politiska engagemang utifrån tankar om ekonomi, förvaltning och filosofi. Vänstern av idag bygger sin på identitet, kön och etnicitet. Jag tycker att konsten är som vackrast när den är vild, otämjd och fri. Vänstern vill att konsten ska vara pretentiös, predikande och politiskt finansierad.
I det avseendet ligger jag betydligt närmare Lemmy och Motörhead än vad Kristian Mandin gör. Och därför kommer jag att fortsätta bära min Motörhead-tröja med stolthet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
