slutreplik Vad är poängen med att som i Finland lösa bostadsbristen genom att avreglera ena halvan av beståndet för att sen tvingas balansera upp det med att införa en ännu striktare reglering i den andra halvan? Var inte idén med marknadshyror att det var just marknaden som skulle lösa problemen, undrar Per Lindberg i en replik till Fredrik Kopsch.
I sin bok skriver Fredrik Kopsch att “Långa köer indikerar att det råder stor brist på bostäder. Ett kanske ännu större problem som ofta diskuterats är att bristen blir som värst för hushåll med låga inkomster.” Så långt håller jag med honom om problemformuleringen. Vi är däremot oeniga om lösningen. I min essä efterlyste jag en mer realistisk debatt om vad införandet av marknadshyror skulle få för konsekvenser. Kopsch replikerade då med att peka på Finland som ett exempel på en lyckad avreglering. Kopsch har rätt i att Finlands hyresmarknad är relativt välfungerande, också för låg- och normalinkomsttagare, men det är väldigt svårt att se hur det är marknadens förtjänst.
Den finska hyresmarknaden består nämligen till stor del av sociala bostäder. ARA-lägenheter som de kallas subventioneras av staten och förmedlas utifrån behov. Även om andelen sjunkit de senaste decennierna bodde så många som 40 procent av hushållen i hyresbeståndet i en ARA-lägenhet år 2015. Nästan hälften av hushållen har alltså fått en väl anpassad rimligt prissatt bostad tack vare statliga subventioner och ingrepp i marknaden, exakt det som Kopsch är emot.
Det “historielösa förslag”, som Kopsch kallar Bostad 2030:s program för i sin replik, avfärdar han eftersom “Den massiva subventionspolitik som Lindberg drömmer om har redan prövats. […] Vi fick en situation med köer till vissa bostäder, och vakanser i andra.” För det första verkar Kopsch inte ha läst förslaget. Förslaget handlar inte om massiva subventioner och skiljer sig radikalt åt från det som prövats tidigare. Det bygger däremot på en svensk bostadspolitisk tradition, nämligen att vi inte ska förbjuda normal- och höginkomsttagare att bo vissa inkomstprövade bostäder, så kallad social housing. Delegation Bostad 2030:s förslag innebär en generell och sammanhållen bostadspolitik som skapar incitament för boende, finansiärer och byggherrar att långsiktigt uppfylla de redan existerande bostadspolitiska målen. Den ekvationen kommer ingen barnatro på marknaden att lösa.
För det andra syftar Kopsch mycket negativa beskrivning av statliga subventioner sannolikt på den bostadssociala politik som framförallt drevs mellan 1950-1975 och som inkluderade det så kallade miljonprogrammet. Vad som är historielöst är att inte se den bostadsmisär och bostadsbrist som föranledde politiken, och den fantastiska kvalitetshöjning svenska folket upplevde när det gäller bostadsstandard mellan 1950-1975. Redan då var ambitionen blandade upplåtelseformer och 30 procent av miljonprogrammet var ägda bostäder. Det är dock sant att det också uppstod problem, inte minst i vissa förorter till storstäderna, vilket tydligt adresseras i Bostad 2030. Att ta tag i dessa problem med socio-ekonomisk segregering genom sociala bostäder till de mest utsatta, som förstärker segregering, förefaller ologiskt.
Den sociala delen av den finska hyresmarknaden är mer reglerad och subventionerad än den svenska.
Finlands stora satsningar på sociala bostäder löser tyvärr inte heller de problem som Kopsch ger sken av att de gör. Totalt stod 2017 91 000 personer i kö till att få en ARA-lägenhet, varav en femtedel av dem hade ett brådskande behov av bostad. I Helsingfors ligger de reglerade ARA-lägenheternas hyror runt 50 procent lägre hyror än marknadshyran, och tillgången på en subventionerad hyreslägenhet beskrivs som tämligen ansträngd. Inte ens ett så pass stort bestånd av sociala bostäder är alltså tillräckligt för att lösa bostadsbristen för låg- och normalinkomsttagare. Det marknadspris som blir resultatet av en oreglerad marknad och det ojämlika maktförhållandet som råder mellan hyresvärd och hyrestagare blir uppenbarligen mycket högt och utestänger stora grupper av låg- och normalinkomsttagare.
Det finns inget jämförbart land som helt och hållet lämnat bostadspolitiken åt marknaden. Alla ser i olika utsträckning bostäder som en social rättighet, och har därför något system för att garantera en adekvat bostad åt alla. Det svenska systemet för att åstadkomma det är en generell bostadspolitik som inte riktar sig till specifika grupper. Fördelen i jämförelse med ett uppdelat system med marknadshyror och sociala bostäder är bland annat att man undviker att bygga in inkomstsegregation och stigmatisering i de subventionerade bostäderna, samt att inlåsningseffekterna blir mindre. För att citera högerekonomen Milton Friedman, “Tror ni verkligen det hjälper att segregera alla de som är fattiga till en plats?”. Friedmans kritik mot sociala bostäder utgick ifrån att det offentliga helt skulle avstå från insatser. Hans barnatro på marknaden var således större än Kopsch.
En helt oreglerad marknad kommer dock att segregera stenhårt efter inkomst, det som Kopsch skulle kalla betalningsvilja. Vill man uppfylla de politiska målsättningarna som samtliga riksdagspartier står bakom om socio-ekonomiskt blandade bostadsområden och bostaden som en social rättighet krävs ingrepp i den oreglerade marknaden. Det inser nästan alla. Frågan som återstår är då bara vilka typer av ingrepp?
Kopsch menar att Finlands system är bättre än det svenska, och att “Sverige sticker ut med osedvanligt strikt reglering och följaktligen osedvanligt stora problem och samhällsekonomiskt skadliga verkningar”. Problemet är bara att den sociala delen av den finska hyresmarknaden är mer reglerad och subventionerad än den svenska. Slopar man det besittningsskydd som kollektivt förhandlade hyror innebär måste man dessutom ersätta det med något annat, som i sig skapar nya problem. Kopsch förslag med en 10-årig gradvis övergång till marknadshyror kommer skapa starka incitament för hyresgäster att stanna kvar med sina gamla kontrakt, istället för att flytta till en bättre anpassad bostad och få en drastisk hyreshöjning. I jämförelse med dagens system för hyressättning och med bytesrätt för hyreskontrakt är det, allt annat lika, ett ineffektivt system.
Vad är då poängen med att som i Finland lösa bostadsbristen för låg- och normalinkomsttagare genom att avreglera ena halvan av beståndet för att sen tvingas balansera upp det med att införa en ännu striktare reglering i den andra halvan? Var inte idén med marknadshyror att det var just marknaden som skulle lösa problemen?
Ett argument skulle kunna vara att de samhällsekonomiska välfärdsvinsterna av en oreglerad marknad i en del av beståndet överstiger förlusterna med sociala bostäder i den andra delen. Det finns dock lite som talar för att välfärdsvinsterna skulle vara särskilt stora. De flesta bedömare, inklusive Kopsch själv, tror för det första inte att marknadshyror skulle leda till en högre byggtakt. För det andra, att marknadshyror skulle leda till en bättre matchning mellan lägenhetsvärde och betalningsvilja bygger på antagandet att det idag finns en stor mismatch, det vill säga att de mest attraktiva lägenheterna inte bebos av personer som vill/kan betala marknadshyran för den. Men som Kopsch själv visar så är det i högre utsträckning redan personer med högre inkomster som bor i de attraktivaste, mest “rabatterade” lägenheterna. Mismatchen torde därför vara begränsad.
Om det svenska hyressystemet istället rättar till en ineffektivt hög hyresnivå, exempelvis beroende på obalans i maktförhållandet mellan parterna, kan det knappast kallas för en subvention till hyresgästerna.
Många av de hushåll som ändå skulle prisas ut vid en övergång till marknadshyror lever dessutom redan med små marginaler, både ekonomiskt och ytmässigt. Trångboddheten skulle därför öka och de ekonomiska marginalerna minska i marknadsbeståndet, vilket de flesta ser som en samhällsekonomisk kostnad. Slutligen bygger resonemanget om välfärdsförluster med hyresreglering på en teoretisk modell där hyresmarknaden är en perfekt konkurrensmarknad, vilket inte stämmer. Lättar man på det antagandet kan det istället vara så att en reglering justerar de marknadsmisslyckandet som finns och därför är samhällsekonomiskt effektiv.
Ett annat argument som Kopsch ofta återkommer till är att det är ineffektivt att subventionera hela hyresmarknaden, och att man istället borde, som i Finland, rikta subventionerna till de grupper som behöver dem mest. Återigen bygger det argumentet på antagandet om perfekt konkurrens på bostadsmarknaden. Om det svenska kollektivt förhandlade hyressystemet istället rättar till en ineffektivt hög hyresnivå, exempelvis beroende på obalans i maktförhållandet mellan parterna, kan det knappast kallas för en subvention till hyresgästerna. I så fall korrigerar det ett så kallat marknadsmisslyckande.
För att dra en liknelse med den ägda delen av bostadsmarknaden så vidtar staten idag olika åtgärder för att få ner bankernas räntemarginaler till samhällsekonomiskt effektiva nivåer, exempelvis genom inrättandet av SBAB och Finansinspektionens presentation av bankernas bruttomarginaler. Med Kopsch resonemang så innebär de åtgärderna en subvention till alla låntagare, eftersom det trycker ner räntorna under jämviktspriset utan statlig intervention, även för de hushåll som skulle kunna betala högre räntor. Skulle det verkligen vara bättre att låta bankerna ta ut vilka räntemarginaler de ville, lägga ner SBAB och alla andra försök att synliggöra marginalerna, för att sedan rikta insatserna till de låntagarna som är i störst behov av lägre räntor? Det är svårt att se målkonflikten här: varför inte göra både och?
Det bästa argumentet för marknadshyror är istället att bostadskön till det marknadsutsatta beståndet, som i Finland, mer eller mindre skulle försvinna. Eller snarare, kön skulle förflyttas till det bestånd som riktar sig till låg- och normalinkomsttagare. Det skulle hjälpa en liten grupp på bostadsmarknaden, nämligen relativt välbärgade personer som har råd att betala marknadshyror, men som inte vill eller kan köpa en bostad.
Det är knappast den här gruppens bekymmer som ses som det stora problemet på svensk bostadsmarknad av någon som är insatt. Prislappen för att välbärgade skulle få en bättre tillgång till hyresmarknaden skulle dock betalas av alla andra, antingen i form av höjda hyror, ökade statsutgifter eller genom de samhällsproblem som sociala bostäder skapar. Att Finlands sätt att lösa bostadsbristen för låg- och normalinkomsttagare skulle vara överlägsen Sveriges framstår som allt annat än övertygande.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
