litteratur Som symbolbärare har ön varit en outsinligt rik källa att ösa ur för författare genom århundraden. Tommy Gunnarsson tar oss till några av litteraturhistoriens mest anmärkningsvärda öar.
En gång i tiden hade jag en något excentrisk bekant med sommartorp på södra Öland. Hur det ligger till numera vet jag inte, men minns att hon hade en egenhet vad gällde boksamlande och bokslukande. Hon samlade och läste i stort sett bara skönlitterära verk vars handling utspelade sig på öar.
Vet inte riktigt om en sådan egenhet är väl fixerad vid en sak. Eller om jag kan se den som en passion jag mycket väl kan förstå, ja, kanske rent av litegrann skulle kunna anamma. För det vilar så klart något ytterst fascinerande över öar.
Bara en sådan sak som när jag nu som tillfällig sommargäst sitter ute på en ö i Göteborgs skärgård och skriver på den här texten och förförs suggestivt i tanken av det faktum att jag befinner mig på en landyta som helt omges av hav. Vidare är ön som möjlig symbolbärare en outsinligt rik källa att ösa ur.
Öar, och många gånger just av samma anledningar som beskrivits ovan, har stått som inspiratorisk grund för många verk inom den klassiska världslitteraturen. Shakespeares Stormen med Calibans ö, Jules Vernes hemlighetsfulla ö, Stevensons skattkammarö, Strindbergs Hemsö, ön i H.G. Wells Doktor Moreau, ön i Goldings Flugornas Herre, Huxleys Palla … Den klassiska världslitteraturen kryllar som bekant av öar.
I ett verk inom den klassiska världslitteraturen tog litteraturhistorien, precis som verkets heroiska huvudperson, ett av sina viktigaste och mest ödesdigra språng från en ö. Som så många öar inom den klassiska litteraturen talar vi här om en fiktiv ö. En fiktiv ö som sedan nära 3000 år är inpräntat i vårt gemensamma medvetande.
Ön jag talar om är givetvis Ithaka. I Homeros diktepos Odyssén är Ithaka lika mycket hjälten Odysseus fysiska hem som hans livsmål. Odysseus är också kung, och Ithaka utgör som isolerad ö dessutom hans geografiskt väl definierade rike.
Odyssén tillhör de så kallade monomyterna. Den hjälteresa Odysseus ger sig ut på för att delta i kriget mot trojanerna för att sedan försöka ta sig hem är lika mycket en berättelse om en yttre resa som en berättelse som korresponderar med vårt undre medvetande.
Havet och det okända och de utmaningar som Odysseus möter där är inte bara ett yttre äventyrligt inslag i berättelsen, utan också en symbolisk bärare för livets ständiga föränderlighet. Den strävande hemlängtan Odysseus känner till sin älskade Penelope, sonen Telemachos och sitt rike Ithaka utgör för honom själv och symboliskt själva livets mening i denna ständiga föränderlighet.
När Odysseus efter många om och men väl återvänder hem till sin älskade Penelope och sonen Telemachos och Ithaka är han i grunden en förändrad man. Odysseus är genom de strapatsrika och hårda prövningarna han utsatts för en mer insiktsfullare, ödmjukare och ansvarsfullare man, far och härskare. Ithaka kan nu blomstra som aldrig förr.
En annan skönlitterär fiktiv ö, vilken tillika är en fiktiv republik, som letat sig in vårt gemensamma medvetande är Utopia. Den brittiske politikern och författaren Thomas More (1478 – 1535), som också postumt blev kanoniserad till helgon av katolska kyrkan 1935 eftersom han 1535 dog martyrdöden genom hängning för att han vägrat erkänna Henrik VIII som regent, bildade namnet på sin ö genom de grekiska orden οὐ (”inte”) och τόπος (”plats”).
Denna inte-plats skulle knappast för de flesta i dag ses vara en särdeles utopisk plats. More var för sin tid på olika sätt förvisso progressiv. Han lät bland annat ge sina döttrar högre utbildning, vilket var ett ytterst ovanligt faderligt förfarande under 1500-talet. Men det som kommer de flesta nutida människor till sinnes om de skulle få beskriva sitt eget utopiska idealsamhälle landar troligtvis rätt långt ifrån det på många sätt strängt puritanska samhälle som More beskriver i sin bok.
Sex timmars arbetsdag och kommunistiska välmenande inslag som att allt ägs gemensamt, i alla fall av de som är fria, men i Mores Utopia finns också särskilda poliser som övervakar och tar hand om latmaskar. Slaveri är dessutom bara ett av många beklämmande och icke humana inslag på ön.
Glöm också tillåtande av de mest oskyldiga förlustelser. I Mores Utopia är påbudet att ägna nästan all arbetad och ledig tid åt att kontemplera Gud och naturen. Precis som samhället i Platons Republiken,vilken på många sätt kan ses som en litterär förebild till Mores Utopia, är Mores Utopia också i sitt politiska och sociala styrelseskick toppstyrt.
Varför skrev More Utopia (1516), eller Libellus vere aureus, nec minus salutaris quam festivus, de optimo rei publicae statu deque nova insula Utopia som den latinska originaltiteln lyder, alls egentligen? Delvis troligen för att han ville kritisera det dåtida engelska styret, och delvis antagligen för att han just ville beskriva sitt idealsamhälle.
Ett beskrivet idealsamhälle som dock inte är så mycket en framtidsvision, mer då ett nostalgiskt tillbakablickande över något som vid tiden var på väg att gå förlorat. More var ytterst emot reformationen som härjade i dåtidens Storbritannien, och det idealsamhälle och idealleverne som beskrivs i Utopia bär tydliga likheter med ett katolskt kloster – och munkliv.
En annan britt och puritan till författare som skrev ”ö-litteratur” som blev klassisk litteraturhistoria var Daniel Defoe (1660 – 1731). Hans roman Robinson Crusoe (1719) är till brädden fylld av religiösa anspelningar, men i dag läses den så klart av de allra flesta för att det också är en äventyrsroman.
Och ska man tolka romanen utifrån den tid den skrevs i så är den intressantare att tolka hur den speglar dåtidens upplysningsideal, snarare än att söka dess klara men förutsägbara religiösa budskap. Robinson, vilken lider skeppsbrott och överlever i nära 30 år på en öde ö, är en frodig hyllning till förnuftsmänniskan, hennes uppfinningsrikedom och anpassningsbarhet.
Robinson Crusoe kom att inspirera till genren robinsonad. I en väldigt unik mening kan man säga att Stig Dagermans De dömdas ö (1946) är en robinsonad. Denna roman snabbskrev Dagerman under några veckor på Kymmendö (som ju dessutom var förlagan till Strindbergs Hemsö). Själva tillkomsten, bevittnad av författarkollegan Werner Aspenström, av romanen har i sig självt lite av ett legendariskt skimmer över sig. ”Jag lät Gud göra det” nämner Dagerman i ett brev om skrivandet av De dömdas ö.
Handlingen i De dömdas ö är enkel: Fem män och kvinnor kommer iland på en öde ö efter att ha lidit skeppsbrott. Om De dömdas ö skrevs i ett inspiratoriskt rus är läsningen av boken också mycket av ett slags suggestivt och hallucinatoriskt rus att ge sig in i. Dock är De dömdas ö också det mest svårlästa av Dagermans verk. Bokens avancerade och oförutsägbara meningsbyggnad bär tydlig inspiration ifrån William Faulkner.
De dömdas ö är allt annat än en äventyrsberättelse. Det är en mardrömsskildring, en kafkaesk om du så vill, och den bär många tematiska likheter med Dagermans debutroman Ormen (1945). De dömdas ö kan precis som Ormen läsas som en idéroman där ön med dess fasor får tjäna som en symbolisk relief åt det Dagerman såg i efterkrigstiden, krigets humana och solidariska misslyckande och det annalkande kalla kriget som stod för dörren.
Tveksamt om den kan kallas för robinsonad, snarare då metafiktion som bygger på Robinson Crusoe, men av högt läsvärde är slutligen J.M. Coetzees Mr Foe (1986). I romanen möter vi Susan Barton som lider skeppsbrott och inte bara hamnar på Robinson Crusoes ö, utan också där möter självaste Crusoe – eller Cruso som han här heter – och hans stumma slav och följeslagare Fredag. De tre lever på ön under relativt harmoniska sociala förhållanden i ett år innan de räddas av ett engelskt skepp. På skeppet dör Crusoe dock av hemlängtan till ön.
Väl hemma England söker Susan upp författaren med det i sammanhanget fyndiga namnet Daniel Foe. Anledningen till att hon sökt upp Foe är att hon vill att han ska skriva ned hennes äventyr som hon ser vara gjort för en bestseller. Relationen mellan Susan och Foe blir dock under arbetets gång med boken alltmer komplicerat. Foe visar sig nämligen bli betydligt mer intresserad av personen och kvinnan Susan än att skriva om hennes äventyr.
Defoes Robinson Crusoe är inte bara en hyllning av upplysningens ideal, den är också en hyllning av brittisk kolonialmakt. Ön som Crusoe bebor och där han förslavar Fredag kan minatyriskt liknas vid Coetzees Sydafrika. Vad Coetzee velat med sin egen berättelse är att fabulera om Defoes litterära och kolonialhyllande klassiker och ge den en annan mänskligare och därmed universellare mening.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
