Produktivitet Leder ökad facklig närvaro till högre produktivitet? Daniel Lind har gått igenom den senaste forskningen inom området.
Det ekonomiska välståndet i ett land, här definierat som bruttonationalprodukten (BNP), bestäms av hur många som jobbar och hur stora förädlingsvärden – löner och vinster – som de sysselsatta genererar när de jobbar. Mer precist innebär detta att BNP växer antingen när fler (vita) arbetade timmar utförs på arbetsmarknaden eller när förädlingen per timme ökar. Eftersom arbetskraften är en ändlig resurs bestäms BNP-tillväxten och därmed BNP-nivån på lång sikt av tillväxten i arbetsproduktivitet: hur mycket förädling som genereras per arbetad timme.
Hur mycket förädling som genereras per timme bestäms i sin tur av utbildningsnivån, mängden och kvaliteten på det kapital som används i produktionen och den så kallade totalfaktorproduktiviteten: den tillväxt i arbetsproduktivitet, den residual, som inte förklaras av de insatta produktionsfaktorerna arbete och kapital, inte sällan kategoriserad som ”measurement of our ignorance”. Därutöver påverkas arbetsproduktiviteten av den ständigt pågående förskjutningen av ekonomisk aktivitet mellan ekonomins branscher: ibland från lågproduktiva till högproduktiva, ibland det motsatta.
Den här definitionen av ekonomiskt välstånd, vilken är och har varit grundläggande för Sveriges och andra länders nationalräkenskaper under närmare hundra år, erbjuder ett raster genom vilket vi kan betrakta många av de skeenden och mycket av den politik som har kännetecknat Sveriges utveckling från fattigt jordbruksland till ett högteknologiskt och globalt orienterat välfärdsland sedan slutet av 1800-talet. Frågan om antalet arbetade timmar handlar inte minst om den fulla sysselsättningen och en välfärdsmodell som belönar närvaro på arbetsmarknaden, men lika mycket om arbetstid, semester och pensionsålder. Det handlar så klart också om utbildningsnivå, beskattning, socialförsäkringar, matchning mellan utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden och livslångt lärande, om anpassning till den teknologiskt drivna strukturomvandlingen.
Löntagarna möjliggör för kapitalet att förmera sina tillgångar och vill ha rättmätig del av de värden som de skapar i produktionen.
Bruttonationalproduktens produktivitetskomponent handlar på dess mest fundamentala nivå om fördelningen mellan löner och vinster, mellan arbete och kapital. Kapitalet vill ha avkastning på sitt satsade kapital och behöver resurser för att investera i framtida produktion. Löntagarna möjliggör för kapitalet att förmera sina tillgångar och vill ha rättmätig del av de värden som de skapar i produktionen. Inom löntagarkollektivet är konfliktytan likartad: hur ska den samlade lönekakan fördelas mellan olika löntagargrupper?
En relaterad aspekt av den här definitionen av ekonomiskt välstånd är att den tydliggör sambandet mellan ökad arbetsproduktivitet och ökade löner. Om reallönetillväxten varaktigt överstiger tillväxten i arbetsproduktivitet, kommer vinsternas andel av ekonomin gradvis att minska – och slutligen nå en så låg nivå att investeringar och framtida produktion hotas. Om å andra sidan tillväxten i arbetsproduktivitet varaktigt överstiger reallönetillväxten, kommer vinsternas andel av ekonomin gradvis att öka eftersom arbetsgivarna kan betala de högre lönerna samtidigt som det blir pengar ”över”.
Till skillnad från i nästan alla andra länder har de svenska fackliga organisationerna under alla tider varit positiva till produktivitetsförbättringar. Med några historiska nedslag sedan 1880-talet bekräftas detta i den rapport som jag har skrivit inom ramen för Facken inom industrins produktivitetskommission. Det dominerande argumentet bakom detta historiska grundackord har hela tiden varit att produktivitetsförbättringarna är nödvändiga för att kunna höja löntagarnas reallöner. Självklart har det här synsättet betonats på olika sätt och utvecklats över tid, men redan i mitten av 1880-talet, när de första stadgarna för fackföreningar diskuterades bland dåtidens snickare, järnarbetare, tapetserare och skomakare, poängteras värdet av arbetsgivarnas väl och ve.
Som Karlbom (1955, s. 240) uttrycker det: ”De första fackföreningsprogrammen innehåller flera önskemål från arbetarnas sida, vittnande om omtanke om näringslivets utveckling.” Dessa önskemål var dock främst inriktade mot behovet av utbildade arbetare, yrkesinspektioner och skyddsåtgärder, men efter hand vidgades synsättet till att inkludera aspekter som kanske kan sägas ingå i produktionens hårda kärna.
Den solidariska lönepolitik som etablerades efter andra världskriget hade som en kungstanke att ökade reallöner kunde uppnås genom att hela näringslivet träffades av samma löneökningar.
I början av 1930-talet skriver LO att rationaliseringen för näringslivet och folkhushållningen är lika oundgänglig som ofrånkomlig. Några år senare skriver Metallindustriarbetareförbundet en motion till LO-kongressen 1936, i vilken det i än tydligare ordalag sägs att: ”…fackföreningsrörelsen måste medverka till näringslivets sunda utveckling och stärkande, vilket är förutsättningen för bättre ekonomiska och sociala förhållanden.” (Karlbom, 1955, s. 244). Saltsjöbadsavtalet – som efter betydande politiskt tryck och två års förhandlingar undertecknades av SAF och LO i december 1938 – etablerade en anda av samförstånd som just hade acceptansen och bejakandet av näringslivets rationalisering som ett bärande tema (Johansson, 1989). I ett berömt tal under samma år bekräftar finansminister Ernst Wigforss detta synsätt (Johansson och Magnusson, 2012).
Den solidariska lönepolitik som etablerades efter andra världskriget hade som en kungstanke att ökade reallöner kunde uppnås genom att hela näringslivet träffades av samma löneökningar. Argumentet för detta var att rationaliseringstakten skulle intensifieras om lika arbete gav lika lön; för att bära de ökade lönekostnaderna krävdes att det svagt presterande delarna av näringslivet förbättrade sin produktivitet. Produktivitetstillväxten antas därmed inte bara skapa reallöneutrymmet, utan lönepolitiken bidrar i sig till snabbare produktivitetstillväxt. Produktiviteten – i kombination med den solidariska lönepolitiken – blev under den här perioden inte bara ett verktyg för rationalisering i Rehn-Meidner-modellen, utan även en mekanism för små inkomstskillnader och en jämnt fördelad köpkraft. Produktiviteten blev central för att uppfylla de ekonomisk-politiska målen (LO, 1952).
Den så kallade EFO-modellen utformades i slutet av 1960-talet av utredningscheferna i LO, TCO och SAF (Faxén m fl, 1989). För att undvika statlig inblandning i lönebildningen behövde parterna komma överens om hur det samhällsekonomiska utrymmet för löneökningar bör beräknas. Utredarnas svar blev att produktivitetstillväxten är avgörande för reallönetillväxten, att konkurrens- och produktivitetsförutsättningarna skiljer sig åt mellan branscher och att det är utvecklingen i den internationellt konkurrensutsatta delen av näringslivet – i praktiken industrin – som bestämmer ekonomins reallöneutrymme. I spåren av 1970- och 1980-talens ekonomiska och lönebildningspolitiska turbulens vidareutvecklades EFO-modellen i slutet av 1980-talet i den så kallade FOS-rapporten (Faxén m fl, 1989). Tanken var den här gången inte att slå fast hur det samhällsekonomiska utrymmet bör beräknas, utan att hitta sätt som säkerställer att kostnadsutvecklingen hålls inom de samhällsekonomiska ramarna i tider av hög efterfrågan. Produktiviteten som förutsättning för reallönerna tas för given: ”Inom varje ekonomi måste grundvalen för en real inkomstökning vara en produktivitetsförbättring. ” (Faxén m fl, 1989, s. 513).
Efter förhandlingar undertecknades den 18 mars 1997 industriavtalet: ett förhandlings- och samarbetsavtal som, efter tre revideringar, fortfarande styr svensk lönebildning.
Den så kallade Rehnbergkommissionen tillsattes året efter att FOS-rapporten publicerades och var statens sätt att tvinga parterna att hålla löneökningarna inom de samhällsekonomiska ramarna. Det uppnåddes genom att fack och arbetsgivare undertecknade ett stabiliseringsavtal som säkerställde mer centraliserade och därmed återhållsamma löneförhandlingar (Bender, 2022). När förhandlingarna återigen decentraliserades i mitten av 1990-talet blev löneökningarna återigen högre än vad den socialdemokratiska regeringen och industrin ansåg hållbart, varpå arbetsmarknadens parter uppmanades att gemensamt förändra lönebildningssystemet, med syftet att hålla löneökningarna inom de samhällsekonomiska ramarna. Som ett svar på detta hot om politisk inblandning publicerade åtta fack inom industrin år 1996 en debattartikel där de bjöd in sina motparter på arbetsgivarsidan till att förhandla fram ett reformerat lönebildningssystem. Efter förhandlingar undertecknades den 18 mars 1997 industriavtalet: ett förhandlings- och samarbetsavtal som, efter tre revideringar, fortfarande styr svensk lönebildning.
I industriavtalet slås snabbt fast att parterna inom industrin har ett gemensamt, långsiktigt intresse av att fördjupa och bredda sitt samarbete för att stärka svensk industri, dess produktivitet och internationella konkurrenskraft. Detta åstadkoms på flera sätt och syftar också till att främja goda partsrelationer och att med gemensam opinionsbildning lyfta fram industrins betydelse för svensk ekonomi. I avtalet slås fast att förutsättningen för de anställdas reallönetillväxt är att företagens produktivitet förbättras. Men även det omvända sambandet lyfts fram: en balanserad lönebildning bidrar till att industrins konkurrenskraft förbättras. Vad som skiljer Industriavtalet från EFO- och FOS-modellerna är, i linje med detta, kanske främst att betydelsen av de samhällsekonomiska ramarna har tonats ned i Industriavtalet. Betoningen ligger mycket mer på industrins förutsättningar. I den mån inflationen nämns är det inte som en bärande komponent i beräkningen av det samhällsekonomiska utrymmet, utan snarare att inflationen är en av de centrala effekter av lönebildningen som parterna ska beakta, utöver konkurrenskraft och sysselsättning.
I ljuset av detta blir jag lite beklämd när jag läser en ny översikt av den nationalekonomiska forskningen om hur fackliga organisationer påverkar företags produktivitet (Doucouliagos m fl, 2017). Det är ju inget nytt att den här disciplinen har svårt att utveckla teoretiska modeller som på ett trovärdigt sätt speglar hur den svenska, och nordiska, arbetsmarknaden – med fristående och starka parter inom ett korporativt uppbyggt system – i praktiken fungerar. Men den teoretiska ingången i den här forskningen saknar helt den komponent som har varit bärande i det fackliga Sverige under mer än hundra år: att det finns ett gemensamt intresse mellan fack och arbetsgivare av att verksamhetens produktivitet förbättras över tid.
Forskningen om hur fackliga organisationer påverkar företagens produktivitet har dock vuxit snabbt de senaste decennierna. Det konventionella synsättet har då varit att betrakta fackliga organisationer som monopol som påverkar produktiviteten negativt. Det uppnås genom att pressa löner och förmåner över marknadens jämviktsnivå. I samma anda betraktas facken som en stark intressegrupp som gynnar sig själva på andras bekostnad, inklusive arbetsgivarna. Därför uppfattar en del ekonomer facklig närvaro som en extra skatt på det investerade kapitalet.
Men av översikten framgår även att alternativa synsätt har funnits, om än mer i marginalen. Med utgångspunkt i Adam Smiths princip att handlingar i egenintresse kan leda till socialt önskvärda utfall, argumenterar dessa forskare för att facken kan bidra till att förbättra kommunikationen inom företaget och att färre lämnar arbetsplatsen. En förbättrad kommunikation kan bidra till förändrade produktions- och arbetssätt och skapa ökad delaktighet. En hög personalomsättning riskerar att leda till att arbetsgivaren förlorar kompetens som svårligen kan ersättas.
Om det finns teoretiska argument för både positiva och negativa effekter på produktiviteten av facklig närvaro, blir det en empirisk fråga om hur sambandet ser ut i praktiken. Den frågan besvaras med hjälp av statistisk analys, där fokus ligger på korrelationen mellan facklig närvaro och produktiviteten, efter kontroll för de andra i analysen ingående variablerna.
Doucouliagos m fl (2017) genomför så kallade meta-analyser av tidigare forskning. Det betyder att de går igenom tusentals resultat från hundratals studier och testar empiriskt om det finns något sammanfattande statistiskt samband bland de studier som analyseras. Nästan all forskning på det här området har baserats på anglosaxiska länder, främst USA. Eftersom resultaten sannolikt är beroende av kontext – inte minst i form av tidsperiod, land och bransch – bör man således vara ödmjuk inför att de identifierade resultaten inte behöver vara generellt giltiga.
Är det den fackliga närvaron som påverkar produktiviteten eller är det produktiviteten som påverkar den fackliga närvaron?
Men med detta sagt är bokens huvudresultat att det inte går att hitta någon negativ effekt av facklig närvaro på företags produktivitet. Därmed förkastar författarna nationalekonomins konventionella synsätt. Men å andra sidan hittar de inte heller något positivt samband. De positiva och negativa effekterna tycks ta ut varandra. Deras andra huvudresultat är just att kontexten spelar roll. Därför är det för svenskt vidkommande avgörande att titta närmare på de studier som baseras på länder som liknar oss, utvecklingsmässigt och institutionellt.
En svaghet med dessa meta-analyser är att de inte kan säga särskilt mycket om orsak och verkan – om vad som leder till vad. Är det den fackliga närvaron som påverkar produktiviteten eller är det produktiviteten som påverkar den fackliga närvaron? En färsk vetenskaplig artikel som beaktar frågan om det kausala sambandet mellan facklig närvaro och produktivitetstillväxten på företagsnivå är Barth m fl (2020). Den här studien är dessutom särskilt intressant eftersom den fokuserar på Norge under perioden 2001-12. Den fråga de ställer är således: leder en ökad andel fackliga medlemmar på ett företag till att företagets tillväxt i arbetsproduktivitet förbättras?
Deras huvudresultat är att: ”We find that increases in union density lead to substantial increases in firm productivity…” (s. 1899). Den här positiva produktivitetseffekten innebär att en procentenhets ökad andel fackliga medlemmar i genomsnitt leder till en ökad produktivitet om 1,7-1,8 procent. Den här positiva effekten tycks vara större på arbetsplatser där förändringen i facklig anslutningsgrad bär på störst möjlighet att i praktiken göra skillnad, nämligen på arbetsplatser med medelhög anslutningsgrad – och med en mindre effekt på arbetsplatser med mycket låg eller mycket hög anslutningsgrad. Ett annat centralt resultat är att den högre produktivitetstillväxten leder till högre löner: en betydande del av det större löneutrymmet tillfaller således företagens medarbetare.
Även om de norska resultaten med stor sannolikt har bäring också på Sverige, är det en svaghet att det inte har bedrivits forskning på företag verksamma i Sverige om sambandet mellan facklig anslutningsgrad och produktiviteten. Denna brist passar väl in i en långvarig, strukturell avsaknad av en fackligt initierad, systematiserad kunskap och forskning om hur svensk arbetsmarknad i praktiken fungerar. Det försvagar det fackliga Sveriges ställning som parts- och samhällsaktör och går stick i stäv med hur facken i till exempel Norge, Finland och Tyskland har valt att förhålla sig. För det fackliga Sverige är således hemläxan ungefär densamma som för den konventionella nationalekonomin: att intressera sig för annat än det som länge har florerat på ytan. Definitionen av vad som är modernt bör moderniseras.
Refererad litteratur
Barth, E., A. Bryson och H. Dale-Olsen (2020), ”Union density effects on productivity and wages”, The Economic Journal, nr. 130, s. 1898-1936.
Bender, G. (2022), “Partiellt organiserade parter: Stabilitet och legitimitet i svensk lönebildning”, rapport Arena Idé.
Doucouliagos, H., R.B. Freeman och P. Laroche (2017), The economics of trade unions: A study of a research field and its findings, Routledge.
Faxén, K-O., C-E. Odhner och R. Spånt (1989) ”Lönebildning för full sysselsättning och prisstabilitet”, Ekonomisk Debatt, nr. 7, s. 510-24.
Johansson, A.L. och L. Magnusson (2012), LO: 1900-talet och ett nytt millennium, Atlas.
Karlbom, T. (1955), Den svenska fackföreningsrörelsen, Tidens förlag.
LO (1952), Fackföreningsrörelsen och den fulla sysselsättningen, rapport till LOs kongress 1951, Framtiden.
Nycander, S. (2002), Makten över arbetsmarknaden. Ett perspektiv på Sveriges 1900-tal, SNS Förlag.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
