Kultur I en tid när mediernas konfliktfyllda samtalsklimat i sig ofta blir ett ämne för diskussion, och när polariseringar tycks omge oss, finns det anledning att vända blicken mot journalistiken. Anna Roosvall försöker bena ut skillnaderna mellan konstruktiv och destruktiv vrede i kulturspalterna.
Lovad vare vreden, skrev Maria Wine i sin dikt med samma namn. Förbannad vare vreden, lade hon sedan till, innan hon återgick till att lovprisa vreden igen. Vreden kan vara konstruktiv, vreden kan vara den enda rimliga reaktionen på en orättvis värld, vreden kan vara det enda sättet att överleva i en absurd samtid. Men vreden kan också vara destruktiv, kan vilja skapa och upprätthålla orättvisa, kan bli hatisk och föda mer och mera hat.
Det är på ett liknande sätt med konflikten. Den kan vara agonistisk eller antagonistisk. Lovad vare den agonistiska konflikten, den som präglas av en respekt för motståndaren. Förbannad vare den antagonistiska konflikten, som skapar fiendebilder.
Agonism är ett förhållningssätt till demokrati som liknar den kanske mer välkända deliberativa varianten genom att det framhåller argumentens stora betydelse. Men medan den deliberativa modellen menar att det bästa argumentet i slutändan ska vinna och att ett slags fred och frid där alla är överens sedan ska nås, menar företrädare för den agonistiska modellen att konflikt i sig är avgörande för upprätthållandet av en vital demokrati och att konflikten därmed aldrig bör upphöra. Lovad vare konflikten, alltså, – den agonistiska, där den står mitt emellan den deliberativa konsensus-strävande demokratin och den fiendeskapande antagonismen, där den överlappar med båda flankerna, men ändå särskiljer sig i sin kärna.
I en tid när mediernas konfliktfyllda diskussionsklimat i sig ofta blir ett ämne för diskussion, när polariseringar tycks omge oss, när de tolkande medietexterna och medieinslagen blir alltmer synliga, finns det anledning att vända blicken mot kulturjournalistiken som i Sverige länge utgjort ett viktigt forum för samhällsdebatt, samt för självständiga och alternativa journalistiska perspektiv. Att kulturjournalistiken betraktas som alternativ antyder förstås att annan journalistik ses som normen: till exempel nyhetsjournalistik och den explicit politiska opinionsjournalistiken på ledar- och debattsidor. Hur är kulturjournalistiken alternativ då, och vad har det med konflikt att göra?
Undersökningar jag genomfört tillsammans med professor Kristina Riegert och docent Andreas Widholm inom projektet Kulturjournalistikens världar visar att den svenska kulturjournalistiken i hög grad är transnationell i sitt sätt att relatera till världen. Den kopplar ihop olika delar av världen, oftast någon plats, person eller händelse i Sverige med någon plats, person eller händelse i andra delar av världen —Istanbul, Odense, Amazonas — och gör detta utan nationalstatliga förståelseramar. Det vill säga, sammankopplingarna beskrivs eller tolkas inte i territoriella termer. Det här skiljer kulturjournalistiken från till exempel utrikesjournalistiken, som är internationell snarare än transnationell i sitt förhållningssätt. Är kulturjournalistikens transnationella sammankoppling av världen präglad av konflikt då? Det är den. Och det är den inte. Så här:
Det finns flera olika sätt att se på hur världen kopplas samman genom globalisering. Två sådana synsätt aktualiseras särskilt i vårt forskningsmaterial: multikulturalism och konflikt. Enligt ett multikulturellt synsätt präglas globaliseringen av en blandning av kulturer som kan leva väl sida vid sida utan att utplånas eller smälta ihop. Konfliktperspektivet i sin tur innebär att globaliseringen förutsätts skapa konflikter, ett slags krig mellan kulturkretsar. Sådana konflikter är antagonistiskt polariserande; de bygger på skapande av fiendebilder. Dessa kulturkrigsinfluerade konfliktperspektiv uppträder enligt våra undersökningar av svensk kulturjournalistik endast i en mycket liten del av materialet, i en del som är mindre än den som uppvisar multikulturalistiska tendenser. På detta sätt präglas alltså kulturjournalistiken inte av konflikt, – inte av antagonistiskkonflikt i alla fall.
Agonistisk konflikt verkar dock prägla kulturjournalistiken. Det visar dels intervjuer med kulturredaktörer och chefer för kulturjournalistiken i olika medier, dels utforskningar av kulturjournalistik i tidningar, och särskilt av kulturopinionsmaterialet. De senare undersökningarna har jag genomfört tillsammans med professor Nete Nørgaard Kristensen vid Köpenhamns universitet. Vi har studerat opinionsmaterial kring terrorattacker och #metoo-rapporteringen i svenska och danska tidningar.
I början av 2015 genomfördes två gruvliga och mycket diskuterade terrorattacker, den ena mot satirtidningen Charlie Hebdo och en judisk butik i Paris, den andra mot ett yttrandefrihetsevenemang med konstnären Lars Vilks samt mot stora synagogan i Köpenhamn. I Danmark dominerade debattsidorna opinionsjournalistiken om dessa attacker, men i Sverige diskuterades de främst på kultursidorna; ledare och debatt publicerade inte lika mycket opinionsmaterial. Det fanns fler skillnader mellan diskussionerna i Sverige och Danmark, men nu tänkte jag zooma in på tendenser till skillnader mellan kulturopinion och den mer explicit politiska opinionsjournalistiken i de tidiga tolkningar som producerades av de egna redaktionerna, för att belysa olika sätt att förhålla sig till konflikt och olika sätt att producera förståelse av händelser som har både politiska och kulturella dimensioner. Därmed anknyter jag i någon mån till diskussionen kring huruvida de svenska kultursidorna blivit de nya ledarsidorna som fördes i tidskriften Vagant nyligen, även om vårt material är hämtat från tiden före det omdiskuterade kulturchefsbytet på Aftonbladet, och även om jag lämnar recensionernas roll utanför denna text.
På kultursidorna framträder i vårt material en agonistisk journalistik som inte undviker konflikt, men som i högre grad än ledarmaterialet undviker vi- och dom-konstruktioner och polarisering med islam på den ”negativa” (icke vi-)sidan av polariseringen. Att agonismen innehåller polarisering framhålls ofta av till exempel Chantal Mouffe, men då åsyftas i regel mer utpräglade politiskt-ideologiska ståndpunkter. Dessutom förespråkas inom agonismen en pluralism, en mångfald av perspektiv, där alltså fler än två perspektiv kan uttryckas och ställas emot varandra.
Detta förhållningssätt är kopplat till ett par andra kännetecken som just kulturopinionsmaterialet uppvisar när det jämförs med ledarsidorna. Ett sådant kännetecken är att de svenska kulturartiklarna använder fler och mer varierade referenspunkter för att förstå vad som hänt och hur det kan tolkas. Referenspunkterna präglas förstås delvis av kulturvärlden, det kan till exempel röra sig om att handlingen i någon roman eller film refereras, men de är mer varierade på flera sätt; kulturartiklarna nämner till exempel personer och terrordåd från många olika platser i världen — här framträder det transnationalistiska draget tydligt — samt använder idéhistoriska referenspunkter. På detta sätt är kulturartiklarna alltså pluralistiska i sitt konfliktperspektiv. Därmed anknyter de även sålunda till agonismen. Det blir en mer mångsidig kontextualisering.
Ett annat särdrag hos kulturmaterialet är att det tenderar att använda sig av några språkliga ”register” som inte framträdde på samma sätt i det undersökta ledarmaterialet. Ett sådant register är det politiskt-filosofiska. Med hjälp av begrepp och teoretiker från den politisk-filosofiska språkvärlden förstås dåden, efterdyningarna och tiden före. Detta gällde här särskilt tidningen Politiken i Danmark. I Aftonbladet Kultur används ett socialistiskt register som inte framträder i Aftonbladets ledarartiklar i de tidiga tolkningar vi närstuderat. Kulturmaterialet ger därmed uttryck för en tendens vi också kan se i de andra undersökta tidningarna, samt i flera andra av våra studier av svensk kulturjournalistik, nämligen att det är ett ideologiskt-politiskt präglat material (medan ledar- och debattsidor samt nyheter till exempel kan syssla med mer institutionaliserad politik på olika sätt).
Ett annat register som uppträdde i kulturmaterialet är det kroppsliga, med ord som hjärta, penis, blodomlopp, pissa – vilket visar att en lägre grad av polariserande med islam på den ”negativa” sidan inte utesluter användande av ett målande och mustigt språk. Snarare tvärtom. Ledarsidornas journalistik kan förstås också vara agonistisk, och kultursidornas kan vara antagonistisk, vilket den i vår undersökning till exempel visade sig vara i Jyllandspostens kulturmaterial, liksom i dess ledarmaterial, där ett kulturalistiskt register närmade sig kulturkrigsideologin. I vår studie visade dock kulturmaterialet i de undersökta tidiga redaktionella tolkningarna huvudsakligen agonistiska tendenser medan ledarmaterialet tenderade att vara mer deliberativt, argumenterande och strävande mot konsensus; fast i något fall kombinerades den deliberativa ådran med en antagonism, vilken antyddes vara nödvändig om konsensus om de egna lösningarna inte kunde uppnås.
I fallet med #metoo var agonismen särskilt tydlig i de upprop som publicerades som debatt- och opinionsartiklar. Detta startade och skedde även fortsättningsvis ofta på kultursidorna. Det första uppropet, ”Tystnad tagning”, publicerades i Svenska Dagbladets kultursektion den 8:e november 2017. Även den efterföljande rapporteringen uttryckte i flera framträdande fall samma attityd. Strävanden efter rätten att delta på samma villkor som alla andra i samhället verkar ha utgjort grunden för upproret. Detta sammanfaller med ett slags erkännandets politik som Nancy Fraser kallar för statusmodellen. Erkännandets politik utgör ett sätt att tackla orättvisa. Den kan tillämpas på två huvudsakliga sätt, genom erkännande av gruppers – till exempel kvinnors — identitet, eller genom erkännande av deras status.
Erkännande av identitet utgjorde en viktig del i stärkande av kvinnor och olika minoritetsgrupper under 1990-talets uttalade identitetspolitiska strävanden. Dessa strävanden kan dock riskera att hamna i ett slags förtingligande av identiteter, där grupper och personer så att säga görs till saker, fungerar som exempel på något snarare än framställs som intressanta i sig, blir reducerade till en enda av många möjliga egenskaper (kvinnlighet, etnisk ”annorlundahet”). Det kan resultera i ett slags skillnadsspektakel — inte minst i medierna — men identitetskampen utgör samtidigt en viktig grund för det oundgängliga arbete som nu kan göras kring strävanden mot jämlik status.
Enlig statusmodellen ska alla alltså ha möjlighet att delta på samma villkor som alla andra i samhället. Det handlar därmed om jämlikt deltagande. Rätten att delta på lika villkor aktualiserar en mängd rättigheter och möjligheter som kom upp i diskussioner kring #metoo. Att spela med i en teater- eller filmscen utan att vara i underläge mot regissör, motspelare, åskådarblickar; utan att behöva exponera eller på annat sätt utsätta sig mer än personer från andra grupper, att på andra sätt kunna utföra sitt arbete utan hot och övergrepp, likväl som att kunna åka buss själv sent på natten och gå hem själv i mörkret. Deltagandet får inte vara villkorat. Det får inte bygga på visande av hud, att din hud har en viss färg, eller att du har med dig pepparspray i väskan, att du är rädd. Samma sak bör enligt detta perspektiv gälla i medierna, deltagandet bör inte vara villkorat av att du intar en offerroll, att du syns på bild men inte får tala, återigen att du visar hud eller har viss hudfärg, eller andra gammeldags villkor för medierepresentation av kvinnor.
I det agendasättande reportaget av Matilda Gustavsson, i den undersökande journalistik om kulturprofilen, som publicerades på DN Kultur den 21:a november 2017, förekom utförliga vittnesmål från arton kvinnor. I dessa, och i texten som helhet, finns en strävan efter möjligheten att delta på lika villkor (som män) i samhället, alltså ett åkallande av vad statusmodellen står för. Kvinnorna skildras inte utifrån kvinnlig identitet, utan utifrån de roller och positioner de har. De uttalar sig själva utförligt, används inte bara som illustrationer (vilket skulle ge uttryck för så kallat förtingligande), och den skam som diskuteras uppges vara kollektiv snarare än individuell eller kopplad till någons identitet. Det som krävs, i #metoo-uppropen och i Matilda Gustavssons reportage, är därmed kanske i slutändan ”mera rättvisa åt det rätta”, – precis som den sista raden i Maria Wines dikt om vreden lyder.
Kulturjournalistiken kring stora samhällsfrågor såsom terrorism och jämlikhet/#metoo har alltså i Sverige visat mindre tendenser till såväl deliberativt konsensus-strävande som antagonistiskt polariserande, än till exempel ledarmaterial. När Per Svensson nyligen gick tillbaka till kulturjournalistiken efter några år på ledarsidan noterade han något liknande. Han sa då i tidningen Journalisten att ”[k]limatet är rätt hårt i den politiska journalistiken. Det är en hård ton och en rätt kraftig polarisering”. Han la även till att detta särskilt gäller läsarna.
Våra egna undersökningar av kulturjournalistikpubliken i Sverige, genomförda med hjälp av SOM-institutet, antyder att läsarna, lyssnarna och tittarna förhåller sig till just denna form av journalistik på ett agonistiskt sätt. De som konsumerar kulturjournalistik ofta tycker nämligen i uppseendeväckande låg grad — en av fyra personer — att den smak och de värderingar som uttrycks i kulturjournalistiken överensstämmer med deras egen smak och deras egna värderingar. Ändå tar de återstående tre av fyra personerna också del av utbudet. Det tyder på att de välkomnar olika uppfattningar, att de omfamnar pluralism; de strävar således inte mot konsensus. Vi kan förstås inte utesluta att läsarna/lyssnarna/tittarna i någon mån är antagonistiska, men få tecken tyder på det apropå den relativa avsaknaden av det kulturkrigsinfluerade konfliktperspektivet i materialet i stort, samt avsaknaden av dylik polarisering även i det svenska kulturopinionsmaterialet i kölvattnet av de undersökta terrorattackerna.
Det är också iögonenfallande att den allra mest uppmärksammade svenska kulturjournalistiken från senare år, nämligen Kulturprofilen-reportaget och #metoo-uppropen fokuserade så tydligt på status, snarare än på identitet, i ett slags erkännandepolitik som annars varit ovanlig i medierna, en politik där identitet och förtingligande annars ofta kunnat samspela med äldre nyhetsvärderingar likväl som med den nyare klickekonomin. Detta fokus på status genomsyrade förstås inte hela #metoo-materialet, men det genomsyrade uppropen och de mest uppmärksammade reportagen, och där det återfanns, ofta på just kultursidorna, bars det då av en vrede, ”som med sitt gnistrande tal / skärper och stegrar”, för att återigen låna Maria Wines ord.
Rädslan för den antagonistiska vreden bör därför aldrig göra att vi undviker den andra, den agonistiska vreden, den vi behöver, för rättvisa, för värnande om demokratiska rättigheter, för jämlik status. Den förbannade vreden bör inte göra att vi undviker den lovvärda vreden. Samtidigt måste vi fortsätta att rikta vår kritiska uppmärksamhet också mot den förbannade vreden, där den dyker upp kring #metoo, terrorism, idéer om kulturkrig, med mera. För även om vi själva bör undvika den, i vår egen praktik, i vårt eget talande och skrivande, inom såväl som utanför medierna, så kan vi inte låtsas att den inte finns. Inte ens om den utgörs av historier berättade av dårar. Som Shakespeare skrev: ”[Livet är] en saga blott, berättad av en dåre, full av storm och vrede, och utan varje mening”. Även om meningsfullhetpå detta sätt verkar saknas, så bör vi uppmärksamma var själva meningslösheten kommer ifrån, och vad den spelar för roll i samhällena. Endast då kan vi möta den med den välsignade vreden.
Lovad vare den varianten av Maria Wines vrede, den ”som med sin lie av ljus / väcker den liknöjde / och med sin eld / förmörkar falskspelarens leende”. Men ”[f]örbannad vare vreden / som talar med hatets tunga / endast för att utbreda mer hat / Fly denna falska vrede / som du flyr en giftig orm”. Den är enbart antagonism, inte agonism. Den är en fiendebyggande vrede, en vrede som kommer ur idéer om att globalisering nödvändigtvis kultiverar kulturkonflikter. Men den andra vreden, den agonistiska, den som vi konstaterat att kulturjournalistiken på flera sätt ger uttryck för, den bör vi fortsätta att värna och nära.
Det finns förstås inga absoluta gränser mellan agonsim och antagonism, en del teoretiker jonglerar rätt friskt med begreppen, och fenomenen kan som sagt båda aktualiseras i flera olika typer av opinionsjournalistik, men observerande av de olika riktningar förhållningssätten drar åt — och de olika sätt att relatera till polarisering och till gruppers identitet och status som vi kan urskilja — bör kunna vara hjälpsamt när vi tänker vidare kring debatt, journalistik och demokrati framöver. För tänka vidare kring detta behöver vi. Det visar inte minst den intensifierade debatten om debatten, samt det ökade ifrågasättandet av journalistiken och det växande hotet mot demokratin.
Lovad vare veden, förbannad vare vreden, lovad vare vreden.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
