Makten över våra liv

Samhälle 1978 publicerade Václav Havel De maktlösas makt, som utifrån en fiktiv grönsakshandlare utforskade frågan om personligt ansvar.  I sin nya bok diskuterar Hynek Pallas dagens utmaningar med utgångspunkt i Havels text. Vi publicerar här ett utdrag.

I början på 1970-talet publicerade den amerikanske psykologen B.F. Skinner boken Bortom frihet och värdighet. Där förde Skinner fram tesen att koncept som fri vilja och mänsklig värdighet, med vilket han avsåg tron på individens autonomi, står i vägen för en större mänsklig lycka och produktivitet. Med samhällsdesign och vad Skinner kallade för ”operant betingning” – eller instrumentell inlärning – kunde människors beteenden förstärkas eller tonas ner. Något som sker beroende på konsekvenser av beteendet.

Den här behaviorismen, som avvisade tanken på den fria människan, kom främst att uppfattas som att den skulle gälla avvikare som behövde korrigeras. Det vill säga: kriminella eller ideologiskt hjärntvättade. Men den skrämde också. Skinners teori dök upp samtidigt med det förhöjt paranoida tillstånd i amerikansk kultur som gällde i början av 1970-talet. En tid när rädslan för konspirationer och ”tankekontroll” från båda sidor av järnridån var högst påtaglig.

Om Alan J Pakulas politiska thriller The Parallax View (1974) mest är ihågkommen för att det är en ypperlig lönnmördarfilm som följde på en rad verkliga politiska mord i USA så är något annat i den noterbart. Mördarna rekryteras via formulär om hur de skulle handla i en rad situationer. Sedan bearbetas deras beteende och begär i rätt riktning. Skinners hand svävade över en rad av filmens paranoida uppfattningar om hur medborgaren som lamm föstes i den riktning som en osynlig makt ville ha henne.

Paradoxalt nog är Skinners teorier i dag mer levande, och mer omsatta i praktik, än vad de var 1974. De har dessutom större påverkan.

Det är en poäng i socialpsykologen Shoshana Zuboffs tegelsten The Age of Surveillance Capitalism: The Fight for a Human Future at the New Frontier of Power (2019) där Harvardprofessorn tar nacksving på sociala medier och andra techbolag som ett system (boken publicerades på svenska 2021 som Övervakningskapitalismen: vid maktens nya frontlinjer). Hon betraktar detta system som en ny form av kapitalism, där teknologin används för att skörda och kontrollera mänskligt beteende. Från ansikts- och röstigenkänning till läsvanor, rörelsemönster och snart även biologiska data och DNA.

Metoden beskrivs bäst genom Zuboffs exempel från spelet Pokémon Go. Minns lanseringen när världens teknologiredaktörer och krönikörer sjöng dess fysiska lovsång: äntligen ett spel som skickade ut oss användare i verkligheten! Det tycktes så otroligt transparent och nästan löjligt simpelt att det dolde vad som var spelets sedelpress. Vi som med mobilen i högsta hugg klev ut i denna ”verkliga värld” gick nämligen rakt i armarna på en noga konstruerad värld: En värld baserad på åratal av forskning om mänskligt beteende. Designad för att användaren så enkelt som möjligt skulle kunna sammanföras med kommersiella möjligheter. Efter lukrativa avtal med sådana friskusar som McDonald’s var det till deras tröskel som Pokemon-jägaren skickades.

Vi tror oss spela ett spel, men vi befinner oss i något annat. Detsamma gäller våra sociala medier. Men det vore lögn att påstå att vi inte vet detta. Pokémon Go berättade ju för företagen att plats fanns att köpa i spelet (och ju mer raffinerade metoder, desto högre prislappar kunde man sätta). Men frågan är om vi på djupet förstår hur det styr våra beteenden, även framtida?

Om resonemanget känns igen så är det kanske för att detta är den behavioristiska mardrömsversionen av vad Václav Havel beskrev som grönsakshandlarens beslut att ställa ut skylten. Skylten med budskapet levereras med grönsakerna, och den omständigheten inskränker hans eller hennes möjlighet att inte ställa ut den.

Trots att det i Prag finns ett torg (i folkmun kallat ”dregeltorget”) döpt efter behaviorism-legenden Ivan Pavlov, han med hundarna och salivutsöndringen, så hade Havel 1978 kanske inte en särskilt utvecklad kunskap om beteendevetenskap och sådant som ”nudge-teorier”. De senare är i dag populära i be­­teendeekonomi där de obemärkta ska knuffa oss till mer hållbara beslut utan att vi ens märker det. En favorit är exemplet med urinoarerna på Schiphol, flygplatsen utanför Amsterdam. Städarna hade fullt sjå med män som pinkade utanför pissoaren. Tills något snille kom på att man kunde klistra fast bilden av en fluga i urinoaren. Genast ökade träffsäkerheten med 80 procent.

Osäkert om kommunistpartiets ideologiska avdelning resonerade som så. Men för dem var ett marxistiskt samhälle ett hållbart samhälle. Och ”beteendeekonomi” var att handlaren fick sina varor och skylten med budskapet från samma håll.

Eller rättare sagt: det hade varit så. Hur många i partiledningen som trodde på detta är mer osäkert, särskilt som de själva levde i överflöd. Men ekvationen av grönsakerna och budskapet var styrmedlet. Det var flugan i urinoaren, trots att hållbarhetseffekten hade försvunnit ur ekvationen.

När nyttan försvinner ur ekvationen, när alla kan se att påståendet om det hållbara är ett fikonlöv framför en lögn, synliggörs maktens absurditet. Kejsaren är naken, som det har hetat i andra sammanhang. Grönsakshandlaren som har slutat tro på ideologin vet att han ställer ut skylten för att livet ska bli lättare, inte för att skyltens budskap är en sanning som kommer göra tillvaron bättre. Han vet att han pissar på flugan för att han är tillsagd att pissa på flugan. I samma stund som han agerar på eget bevåg bortom detta rycker han bort fikonlövet. Det var därför enskilda dissidenter kunde uppfattas som så farliga i det systemet.

Makten att skapa beteende för profit, eller för makt, så som affärsmodellen i de sociala medierna är utformad, grundar sig förvisso inte på en statlig diktatur från 1978. Däremot i ett knippe bolag med ett gigantiskt inflytande över vår vardag och över våra samhällen. Affärsmodellen, att skörda frukter av beteenden man skapar, har en förankring utanför dessa privata bolag: vårt samtycke. Men med den låga kunskap som finns om modellen (och den teknik som möjliggör den) har det liten demokratisk och moralisk legitimitet. Särskilt som det urholkar den individuella autonomin som är essentiell för ett fungerande demokratiskt samhälle. (Här kan läsaren känna igen något annat: att det är en kapitalistisk motsvarighet till den antirasistiska teori som Robin DiAngelo har skapat, i vilken individens möjlighet till autonoma beslut urholkas än mer drastiskt.)

Bolagen använder människor som råvara – alla våra interaktioner med allt från sökmotorer till röststyrda hushållsapparater – att lära av och plundra. Som Zuboff skriver så kartläggs våra mönster i vardagen av datajättarna så att dessa kan göra allt mer kvalificerade förutsägelser om oss och därigenom kontrollera vårt beteende. Därmed inte bara omvandlar de oss till något att kapitalisera på. Även vår omgivning formas för att våra beslut ska leda till mer framtida intäkter eller till ökad politisk makt. Vilket seriöst försvårar det ”autentiska liv” som Havel såg som demokratins grundbult.

Det här handlar inte om att ta ett konspirationstänkande i hand och grumla gränsen mellan demokrati och diktatur. Vi har, till skillnad från Havels grönsakshandlare 1978, möjligheten att utan statliga reprimander välja bort att ställa ut skylten. Men utrymmet blir knappt om företagen, vars tjänster vi använder för att befinna oss på och manövrera dessa torg, gör allt i sin makt för att styra oss. Inte bara till attställa ut skylten. Utan mot vad som ska stå på den. Vi förs med allt varmare hand mot att pissa rätt.

Det handlar heller inte om att jämställa, utan att jämföra vad ställa-ut-skylten-handlingen kan innebära. Redan Havel var inne på det. Han menade att metaforen (ritualen, flaggningen, markeringen) för hur grönsakshandlaren ställer ut skylten och varför är giltig i såväl diktatur som demokrati. Han menade att en rad faktorer som konsumtionssamhällen och teknisk utveckling kommer att påverka människans möjlighet till ett autentiskt, fritt liv och att parlamentarisk demokrati inte alltid kommer vara tillräcklig för att bemöta detta.

Mellan torghandlarens tillvaro i socialismen och vår i ”övervakningskapitalismen” finns en existentiell skillnad som mellan den stulna och den duplicerade bilen. Slutsatsen måste bli att vi behöver nya verktyg för att ta oss fram till de autonoma autentiska liv som dagens demokrati kräver av oss.

***

Finns det då inga lösningar? Bolagen påstår att deras teknik är för avancerad för att underkastas juridik. De lobbar med miljard­summor för att slippa kontroll. Men bygger sina imperier på våra data.

Ska man krasst se någon fördel med att en liten grupp privata bolag har sådan makt över offentligheten så är det möjligen att de är få. Att det efter riggade val, skeva folkomröstningar, folkmord och terrorpropaganda går att peka på just dem och börja kräva förändring.

Att dessa bolag därför i början av 2020-talet faktiskt började agera berodde inte så lite på en kombination av påtryckningar från regeringar och folklig vrede. Det är vrede som också har politiska förtecken: De som är vreda över att högerpopulismens hundvisslor och rasism så länge fick välla fram obehindrat; och de som – exempelvis när Donald Trump stängdes av från Twitter och Facebook eller när den nämnda New York Post-artikeln om Joe Bidens son inte gick att dela – menar att Silicon Valley är ett vänsterliberalt träsk.

Själv tror jag att den verkligt utlösande faktorn för en eventuell annan utveckling var den stund då Facebook och Twitter stängde av Donald Trump. Utan att diskutera om det var rätt eller fel så innebär det en ny form av faktisk (genomförd) makt.

Hur sociala medier kommer att handskas med denna insikt, som från den här stunden har en tydlig referens, blir avgörande. Men varför vänta på och riskera att techgänget kommer att fortsätta bete sig oförutsägbart slumpmässigt, istället för att försöka forma en ny offentlig makt över torgen?

Att det behövs annan kontroll än den som kommer från styrelserummen är klart. Förslag på åtgärder saknas heller inte. En är att tvinga fram en förändring i bolagens affärsmodell genom att användare äger sina data individuellt (eller kollektivt) och bättre styr vem som tjänar på annonserna. Om du och jag ägde våra data och smidigt kunde föra över dem till en annan plattform som vi anser har bättre service vore det ett stort första steg. Dels kan vi själva tjäna på annonserna, dels kan vi välja mer transparens i affärsmodellen.

För att vi skulle kunna göra dessa övervägda val behöver Facebook ge Tillsynsrådet långt gående möjligheter till inblick i hur och varför plattformen ingriper i vad som kan publiceras – och redovisa det offentligt tillsammans med affärsmodellen. Först då uppstår en rimligare konkurrens än i dag.

Inget av detta är enkelt genomförbart. Bland annat eftersom affärsmodellerna har byggts upp som de har gjort. För att ditt personliga nätverk inte automatiskt hänger med till en annan plattform. För att ett nytt socialt medium inte blir ett ”torg” direkt, snarare en tom grusig bakgård. Det löser heller inte det beteendestyrda i affärsmodellen. En annan fråga är om trans­nationella företag kan fungera med olika nationella lagar i varje land. Det har ju visat sig svårt i frågor som borde vara mer lättreglerade än yttrandefrihet. Utöver självklarheter (som regler för vad som är hatbrott) kunde man därför tänka sig att internationella människorättslagar är en bra utgångspunkt.

Man får däremot inte låta hopplöshet och cynism ta över i form av odemokratiska förslag på lösningar. I Övervakningskapitalismen är Shoshana Zuboff tydlig med att cynismen är förförisk. Särskilt efter de 700 sidor där hon visar hur demokratier har låtit marknaden skapa något som ”övervakningskapitalismen”. Precis som inför klimathotet är det ett typexempel på situation som får folk att vilja söka drastiska vägar. Det vore att blunda för att just demokrati är den enda vägen till en reform med mänskligt ansikte.

Därför trycker Zuboff, inte olikt historikern Timothy Snyder, på vikten av de demokratiska institutionerna. Att demokratier agerar gemensamt och skapar tydligare regler och ramar är avgörande. Inte bara för våra individuella rättigheter i demokratier, utan för att dra en tydlig gräns mot diktaturerna. Det senaste decenniets grumlade gränser – med EU:s slapphänthet mot Ungerns nedmontering av demokratin som värsta exempel – accelererade olyckligt under pandemin.

Begreppet fake news, så som det användes pandemiåret 2020–2021 är ett bra exempel eftersom det visar hur snabba auktoritära regimer är att hoppa på tåget. Ett begrepp som under de bästa av omständigheter är svårt att ringa in blev direkt omöjligt att definiera under pandemin. Youtube och andra stora aktörer skapade ramar för missledande information om covid-19, ramar som kom att omfatta även den svenska pandemihanteringen. Diktaturer är snabba på att känna igen ett praktiskt maktverktyg, och alldeles särskilt när västdemokratier sanktionerar bruket av det. ”Fake news” blev raskt etiketten när Singapore gjorde ingrepp mot sina inhemska regimkritiker. I Viktor Orbáns Ungern stämplades icke-statliga organisationer (NGO:s) som ”fake news”-spridare.

Tydligast märks övervakningskapitalismen, liksom de grumlade gränserna, i Kina. Dagens Kina, fortfarande kontrollerat av det kinesiska kommunistpartiet, är vår tids motsvarighet till det system som Václav Havel skrev om i ”De maktlösas makt”. Här kan staten via ett mycket mer finkalibrerat system kontrollera vilka skyltar som ställs ut av dagens grönsakshandlare. Kinas ”sociala kreditsystem” är en massiv form av övervakning som belönar respektive bestraffar olika former av beteende hos individer. Det bygger bland annat på enorm datainsamling och på ansiktsigenkänning, som på senare år har utvecklats för att kunna identifiera etniska minoriteter som uigurer. Kina är en diktatur, där både belöning och bestraffning är (medvetet) otydligt. Men det är tydligt att ”bra” beteende, att vara en mönstermedborgare som donerar pengar och blod exempelvis, kan ge fördelar. Eller att ange uigurer som fastar under ramadan, samt falungong-­anhängare.

Tvärtom kan dåligt beteende sträcka sig från att gå mot röd gubbe till att som etnisk minoritet bete sig misstänkt. Straffen sträcker sig från sänkt kredit till att få sitt ansikte visat på offentliga LED-skärmar eller före filmer på bio. Men, för att knyta an till hur lik verkligheten i dagens Kina är det ”gamla” kommunistiska systemet (något som ofta glöms bort) så innebär föräldrars låga sociala kredit att deras barn kan utestängas från universitetsstudier eller att man kan spärras in i omskolningsläger. Ofta alltså enbart på etnisk grund.

Kina är grönsakshandlarens dilemma på steroider. Det är avsevärt mycket svårare att lämna den totalitära rundgång som håller upp deras ideologi än det var i Östeuropa 1978. Det utrymme för motstånd – att sluta ställa ut skylten – som Havel såg har krympt.

Om Jean-Paul Sartre definierade människans möjlighet till fria val för efterkrigstiden och Václav Havel omformulerade Sartres fråga för villkoren i efterkrigstidens grusade utopier så är det inför dagens Kina man blir som mest medveten om behovet av en ny vokabulär och nya verktyg.

Texten är ett utdrag ur Hynek Pallas bok Grönsakshandlaren (Atlas, 2021) 

***

Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook