Mammorna och miljonprogrammen

ESSÄ. En av årets mest omtalade böcker är Alexandra Pascalidous Mammorna, som både nominerades till Augustpriset och inspirerade till en stor manifestation mot våld. Arena Essä publicerar här författarens efterord.

Orten är en tyst och tålmodig småbarnsmorsa som går upp i gryningen för att ta tunnelbanan till sitt lågavlönade jobb, som jagar extrapriser, släpar tunga matkassar, bakar bröd och nattar ungar utan att ens kunna drömma om egen tid eller ett eget rum. Orten är kvinnan som slåss mot ett flerfaldigt förtryck från förlossning till begravning. Ett förtryck som ofta fortsätter efter döden då dessa kvinnor sällan kvalar in i historiens hyllor.

Det är skillnad på orten och bilden av orten. Bilden av orten är shunon som hustlar och becknar i betongen. Patriarken som sitter på sin tron på torget och styr och ställer över kvinnor, pengar och problemformuleringar.

Sedan det första spadtaget har miljonprogrammens förorter skissats med skarpa, svartvita penseldrag. Mellan ytterligheterna av exotisering och demonisering ryms få nyanser. Medier och makthavare anländer från när och fjärran med skyddsvästar och livvakter för att projicera, provocera och propagera. Senast i kampanjer som förespråkar kollektiv bestraffning mot människor i orter de döpt om till ”no go-zoner”. Orter som för mammorna är go-zoner. Trots oro och otrygghet har de inget annat alternativ än att gå hem. De som stämplar förorterna som ”no go-zoner”, som säger sig värna om kvinnorna, tävlar heller inte direkt om att bjuda hem dem eller erbjuda dem jobb och bostad på andra platser.

Toleransen är större i orten. Även för destruktiva företeelser.

Många mammor, ofta i slöja, berättar att dessa platser snarare är trygghetszoner för dem. Där slipper de män som svär, spottar och sliter i deras kläder. Många mammor finner trygghet i gemenskapen av olikheter. Där det är lättare att smälta in. Där intoleransens trösklar slipats ner. Där forna fiender som flytt inbördeskrig numera bor grannar och samsas i tvättstugan. Toleransen är större i orten. Även för destruktiva företeelser. Toleransen är högre för förseelser som nöden normaliserar.

Fattigdomen har sin egen grammatik. Utsattheten skriver sina egna regler. När jag var liten polisanmälde vi inte dem som ringde på dörren och sålde kläder som ibland hade larmen kvar. Det var hemleverans långt innan internetrevolutionen introducerade trenden. Häleri heter det, fick jag lära mig när jag studerade juridik. Samtidigt har min klassresa lärt mig att medel- och överklassen också blundar för vissa typer av brott: som miljonhandeln med svarta hyreskontrakt i innerstaden eller överklasskidsens kokainbeställningar och spritbussar till Djursholm.

Det handlar om klass, men det handlar också om etnicitet och kön och migrationens inbyggda degraderingsmekanismer. Att byta land är som att kliva in i en social hiss som bara färdas nedåt, oavsett var du kliver på eller vilken knapp du trycker på. Överallt i världen är den nedåtgående färden ett faktum.

Under min uppväxt i Rinkeby vallfärdade journalister ut till oss och ställde ofta vinklade, slutna frågor som sökte bekräftande röster till deras på förhand färdigskrivna manus. Förgäves försökte vi förmedla komplexiteten. Makten satt vid redigeringsbordet där första bästa byfåne eller värsting än en gång lyftes fram och fick representera oss alla.

Redan som barn ifrågasattes vi som om vi var makthavare som förskingrat skattemedel. Där började min medieträning. Då bestämde jag mig för att själv fatta pennan och förändra det jag inte kunde acceptera.

Orten har förändrats. Även om det generella våldet har sjunkit har det dödliga våldet ökat. När jag reser runt i orterna slås jag av hur många barn som har en anhörig eller känner någon som mördats. Skjutningarna har gått från att vara en isolerad händelse, en anomali, till att bli en epidemi. Och många verkar ha resignerat.

Dödsskjutningarna är ett symptom på en förgiftad samhällskropp.

Dödsskjutningarna är ett symptom på en förgiftad samhällskropp. Det är resultatet av de till synes triviala beslutens tyranni av besparingar, nedskärningar, utförsäljningar, avknoppningar och friskolereformen som söndrat, sått splittring och underblåser utsattheten.

När jag talar med de gamla värstingarna säger de att flödet av knark och vapen har ökat och att det numera finns färre vägar ut ur kriminaliteten. Några unga män jag har träffat under arbetet med den här boken är uppenbart deprimerade och desillusionerade. Den fysiska och psykiska ohälsan som växer och förkortar liv är en tyst tragedi. När jag frågar om deras framtidsplaner säger några att de är övertygade om att de inte kommer leva längre än till sin 25-årsdag. ”Samhället vill ju att vi ska döda varandra. Så slipper de själva göra det.”

Mammorna vet allt om våldet som löper som en röd tråd från hemmet till gatan. Vart tionde barn i Sverige har sett sin pappa misshandla mamma. Jag är en av dem och vågar påstå att mörkertalet är enormt.

Mammorna ser det strukturella våldet i ett samhälle som segregerar och sorterar ut människor som andra klassens medborgare. Många blir hellre första klassens kriminella för att de inte har någonting kvar att förlora. Ungdomar hamnar i ett vakuum, hemmahörande i ett ingenmansland där priset de betalar är förlorade liv och lidande. Men samhället betalar också: för varje människa vi förlorar i ett livslångt utanförskap kostar det oss mellan 10 och 15 miljoner kronor om man räknar in kostnader för arbetslöshet, socialtjänst och polis, menar nationalekonomen Ingvar Nilsson.

Bakom betongfasaderna och bortom segregationens murar kan förtrycket fortgå och friheter begränsas.

Den etniska, ekonomiska och sociala segregationen leder också till att de traditionellt patriarkala mönstren kan frodas i fred. Bakom betongfasaderna och bortom segregationens murar kan förtrycket fortgå och friheter begränsas.

Min egen uppväxt i mansdominerade föreningar skrev jag om redan 2001 i min bok Bortom mammas gata. Grekiska gubbar tog rök- och kisspauser när det äntligen var min tur att tala. Killarna beordrade mig och mina systrar att sluta ”kackla” eller ”skälla” som vore vi djur. Vi tystades och våra samtal reducerades till skvaller. Trots att det var männen som satt som skvallerkärringar på konditoriet och bevakade och bedömde oss. Mitt emot hängde de yngre männen dygnet runt, året runt som ortens ögon och öron medan våra mammor skurade, tvättade, skrubbade, tröstade och en massa andra krävande verb.

Torget, agoran, som är det offentliga rummet har alltid varit reserverat för männen. När jag arbetade på Rinkeby fritidsgård tidigt 90-tal försökte vi locka flickor. Eftersom jag själv inte fick gå till fritidsgården förrän jag började arbeta där förstod jag problematiken. Föräldrar var rädda om sina döttrar och rädda för vad killarna kunde göra. Ibland var rädslan befogad. Många av de killar som hängde där var genuint ointresserade av skolan och allmänt struliga. Men hellre att de hängde på en fritidsgård där vi fritidsledare kunde uppmuntra, vägleda och slå larm. Alternativet var att de samlades runt en parkbänk eller i en källarlokal bortom insyn och kontroll.

Och flickorna då? 

Det handlar om klass. Det handlar om barn till ensamstående mammor utan kapital, kunskaper och kontakter i det här samhället. Under skolloven var fritidsgården full av killar utan tillgång till lantställen och skärgårdsstugor.

Och flickorna då? De som också växer upp i samma trista, trångbodda tillvaro? De som varken super, knarkar, slåss eller skjuter varandra men ändå sällan lyfts fram som förebilder. De som sköter skolan, tar hand om hemmen och småsyskonen, de som blir tolkar, byråkrater och brobyggare mellan den gamla och den nya kulturen. Makt kommer med ansvar, sägs det, men dessa flickor får bara ansvar.

Vi var många som provocerades av att fokus hamnade på killarna och de frånvarande papporna som sades vara både problemet och lösningen. Jag undrade när vi skulle börja tala om de närvarande mammorna. De som står kvar när alla andra sviker.

Männen och brottsligheten är både skrämmande och lockande. När jag arbetade på fritidsgården ringde teveprogram och bjöd in mig för att diskutera brottsligheten i betongen och huruvida den var etniskt, genetiskt eller socialt betingad. Det har varit mediernas favoritämne de senaste 30 åren, även om vissa hävdar att det är tabubelagt och att medierna mörkar invandrarnas kriminalitet.

Jag protesterade mot förhärligandet av våldet och att medier gjorde de kriminella killarna till kungar i våra betongriken. I en tid när vanliga, hårt arbetande invandrare inte ens fick andas i teve. Vi brukade skämta om att enda vägen till teverutan för en blatte gick via brott och ett omnämnande i Efterlyst.

Vi var många som varnade, redan på tidigt 90-tal, för att segregationen var en tickande bomb som förr eller senare skulle brisera. Det var en av anledningarna till att jag lurade ut statsminister Göran Persson till Rinkeby 1997 för teveprogrammet Mosaik. När han kom med Säpo-vakter, civilpoliser och sekreterare i släptåg sa folk: ”Vi har aldrig sett så många blonda svenskar på Rinkeby torg samtidigt.” Genom hela vår vandring upprepade jag som ett mantra: ”Det här är också Sverige. Det här är ditt Sverige.” Vilket många makthavare verkar glömma.

Jag ville att statsministern skulle träffa den etnifierade underklassen och hade bokat ett hembesök hos en familj från Ecuador. Föräldrarna hade förlorat sina arbeten och skulle få tala med statsministern. De hade klätt upp sig och bakat empana­das inför besöket men trots att Säpo kollat upp familjen ställdes mötet in i sista stund. Året därpå presenterade Göran Persson en storstadsproposition som skulle ”bryta den sociala och etniska segregationen och verka för jämlika levnadsvillkor”. På tre år skulle 1,7 miljarder satsas på de mest utsatta bostadsområdena. Nedslående nog har segregationen i stället bara ökat. ”I nästan alla städer med befolkningsökning blir gränsen mellan utanförskap och innanförskap allt skarpare”, enligt Martin Grander, som forskar i urban integration på Malmö högskola.

Det finns flera exempel på insatser som spär på segregationen. Enligt SCB går lejonparten av statens 30 miljarder i ränteavdrag till höginkomsttagare. Den rikaste tiondelen får 20 gånger mer subventioner än den ekonomiskt svagaste.

Om utbildning är språngbrädan ut ur utanförskapet ser det dystert ut även där. Trots att skollagens paragrafer betonar vikten av att alla barn i Sverige, oberoende av geografisk hemvist och socioekonomiska förhållanden, ska ha samma förutsättningar att klara skolan så drabbar lärarbristen de svagaste eleverna hårdast. Skolor i socioekonomiskt utsatta områden har nämligen betydligt lägre andel utbildade lärare än andra skolor, visar en granskning som DN har gjort:

• I skolor med lägst andel högutbildade föräldrar saknar 25 procent av lärarna en pedagogisk högskoleexamen.
• I skolor med högst andel högutbildade föräldrar saknar 14 procent av lärarna en pedagogisk högskoleexamen.

Kartan blottar ett kluvet land. Etnicitet och fattigdom går ofta hand i hand. Diskriminering är en av orsakerna som få talar om.

En rapport från forskningsinstitutet IFAU visar att ”arbetssökande med stereotypiskt svenskt utseende favoriseras” och har ungefär 50 procents högre chans att rekommenderas utbildning. Diskrimineringen drivs dock helt och hållet av manliga arbetsförmedlare medan deras kvinnliga kollegor inte verkar påverkas av den arbetssökandes utseende, skriver författarna.

Undersökningen visar dessutom att det finns ett samband mellan vad som uppfattas som ett ”stereotypiskt svenskt utseende” och egenskaper som ”ordentlig”, ”mogen”, ”utbildad” och ”ambitiös”.

Enligt IFAU saknas studier som undersöker diskriminering bland myndighetsutövare. Arbetsförmedlingen är enligt forskarna ”särskilt intressant att studera då myndigheten dels har uttalade riktlinjer om att ge särskilt stöd till de som har svårast att få anställning, dels har i uppgift att motverka diskriminering i arbetslivet”.

Enligt rapporten Hellre rik och frisk löpar barn som lever i ekonomisk utsatthet 131 gånger högre risk att dö under barndomen. Dessa barn löper även förhöjda risker att skrivas in på sjukhus, använda antidepressiva preparat och bli diagnostiserade. Det finns otaliga rapporter om segregationens söndrande effekter, men som få verkar orka läsa.

Det är inte batikklädda tanter med trähalsband som sitter i Davos och klagar över att de rika blir rikare och de fattiga allt fattigare. Det är världens mäktigaste män.

World Economic Forum har upprepade gånger pekat ut tre stora samhällshot: klimathotet, arbetslösheten och de växande klyftorna mellan fattiga och rika. Det är inte direkt batikklädda tanter med trähalsband som sitter i Davos och klagar över att de rika blir allt rikare och de fattiga allt fattigare. Det är världens mäktigaste män. IMF (Internationella valutafonden) har också slagit larm om att den ekonomiska ojämlikheten är vår tids största utmaning. Utjämningen mellan dem som har och dem som inte har bör högprioriteras, menar de, och får medhåll av såväl presidenter, påven Franciskus som riskkapitalister och andra som har förstått att fattigdomen har ett högt pris för fler än de fattiga.

I Sverige har det gått snabbt. Från att ha varit världsbäst på jämlikhet i början av 80-talet med historiskt små inkomstklyftor blev Sverige på 90-talet det land där de ekonomiska skillnaderna ökade snabbast och mest enligt EU, Världsbanken och OECD.

I Sverige har det gått snabbt.

Numera kan man med några enkla tangenttryck på hitta.se se segregationen i siffror. Här finns allt från medelålder till medellön. Det är de siffrorna jag har använt i den här boken. När invånarna på Karlaplan sägs vara intresserade av konst, värdepapper och utrikespolitik, bor mina mammor i områden där intresset för hårvård och astrologi dominerar. I min hembygd Rinkeby är medellönen 12 806 kronor medan de som bor en kvart bort med tunnelbanan har en medelinkomst på 30 212 kronor och lever dubbelt så länge. I Rinkeby är andelen människor med utländsk bakgrund 91 procent och i grannorten Tensta 88 procent.

Det finns barn som växer upp i Sverige utan att träffa en enda etnisk svensk om dagen. Andra gemensamma nämnare för orten är fler barn, yngre invånare, färre förvärvsarbetande, högre arbetslöshet, betydligt lägre löner, sämre skolresultat, lägre förtroende för samhället och kortare livslängd. Förortsborna riskerar i högre utsträckning att mista livet i dödligt våld. Men överdödligheten beror också på sämre vård, mer stress samt brist på fritid, semester och avkoppling.

Trots allt detta är vi många som älskar förorten. Jag är tacksam för hur förorten format mig som människa. Den har lärt mig allt om krigens, katastrofernas och krisernas konsekvenser, om människors kamp och obändiga kraft, om våra likheter under alla lager av språk, religioner och kulturer som skiljer oss åt. Orten har gjort många av oss till stryktåliga krigare och ödmjuka överlevare. Vi korsade kulturer och språkgränser. Vi dansade tillsammans på förortsfestivalerna. Vi gick i samma skolor även om vi bad till olika gudar.

Men orten har också sårat och svikit. Som när jag 2002 bjöd in till fest för min antologi Korsvägar­ – Röster om förortskultur i Rinkeby. Bland de inbjudna fanns gamla och nya vänner, kändisar, vimmelfotografer och vd:ar som aldrig förr satt sin fot i förorten. Jag höll ett kärlekstal till mitt missförstådda miljonprogram och det orimliga i att låta dem som ser orten som främmande och skrämmande hamra in sin subjektiva och partiska bild. Jag kontrasterade bilden med att nämna fördelarna som ofta försummats – språk- och kulturrikedomen, kreativiteten, gemenskapen i mångfalden, solidariteten.

När jag efter applåderna klev ner från stolen kom en vd fram och viskade i mitt öra: ”Jag hade en attachéväska. Det är ingen fara. Plånbok och pengar gör inget men det är innehållet i datorn och hemnycklarna jag behöver.”

Jag dog. Av skam.

Jag dog. Av skam. Jag rusade ut till de så kallade värstingarna på torget och skällde: ”Ni har skämt ut oss. Jag tar hit folk från stan och säger att alla inte är gangstrar, att vi också kämpar och sliter och så kommer ni och gör precis det alla förväntar sig. Har ni ingen jävla heder i kroppen?” De svor på sina mammor att de inte rört någon väska. Men de lovade att kolla. Sen sprang de i väg. En kvart senare var attachéväskan tillbaka hos sin ägare.

När jag nu ringer en av dem som var med på festen då säger han: ”I dag hade du inte fått någon happy end på din story. Då fanns mer gemenskap. I dag har de splittrat oss i tusen bitar. Och de kriminella har inte längre någon heder i kroppen när de kan döda barndomsvänner för ingenting”.

Efter att i decennier ha rest runt i Europas förorter kan jag konstatera att utvecklingen inte är specifik för Sverige. När jag i början på 90-talet deltog i Europarådets kampanj mot rasism ”All different – All equal” fick vi besöka franska förorter. Jag kände mig hemma i både bebyggelsen och befolkningen. Killar hängde i klasar runt parkbänkar, mammor ropade på sina barn genom höghusens fönster på olika språk medan papporna satt på något kafé. Men där fanns även barrikaderade avdelningar. En polis berättade att de ibland inte vågade åka in i området och att polisledningen insett att de behövde mer mångfald inom kåren för att kunna fungera i förorterna. En ung eldsjäl från området sa att rädslan hade börjat stänga in folk om kvällarna.

Sju år senare återvände jag till samma franska förort som programledare för Mosaik. Vi varnades för att filma. De sa att våldet eskalerat, att relationen mellan förortsfolket och medierna blivit alltmer infekterad. Men jag har aldrig fruktat förorten. Tvärtom delade jag människors frustration över den enkelspåriga porträtteringen.

När jag bad SVT-fotografen filma några spontana intervjuer med skolbarn som var på väg hem skrek någon från höghusens fönster: Ne dérange pas nos enfants – stör inte våra barn. Det dröjde inte länge innan första tomaten landade vid mina fötter. Snart blev även ungarna upprörda. Jag försökte förklara att jag var där i gott syfte, att jag var en av dem och att jag ville ge dem en röst även om kameran symboliserade fiendeflagg. När någon kastade den första stenen hade vi inget annat val än att springa till bilen för att rädda både kameran och vårt eget skinn. Sedan minns jag inget mer än den avgrundsdjupa sorgen. Över segregationen som stigmatiserar och får människor att göra det de förväntas.

”Jag är svart och jag räknas”, skriver en pojke på sitt vita papper.

Samma sorts sorg mötte jag 2015 när jag tog tunnelbanan förbi Harlem till Washington Heights i New York. Under 80-talets crackepidemi kallades området Crack City och Amsterdam Avenue döptes om till Cracksterdam. Polisen rensade upp och i dag domineras området av karibiska migranter som kallar området för El Alto. Det är en beckmörk morgon när jag besöker mellanstadieskolan ”Kipp” (Knowledge is power) som satsar på barn i resurssvaga områden. Vid entrén visar jag id-kort för polisen och skyndar till morgonsamlingen som inleds 07.25 varje skoldag.

Aulan är fylld av barn som sitter rakryggade i skoltröjor med texten: Work hard. Be nice. Förlängda skoldagar och kortare lov innebär flera fördelar för dessa barn från fattiga hem. Från morgonsamlingen till skoldagens slut vid fem uppvisar pedagogerna en osviklig tro på barnens potential.

Daniel Swersky, en amerikansk-judisk medelålders man, som blev skolans rektor efter att ha undervisat där i tio år, har aldrig haft en vit elev. Vi smyger runt i klassrummen och tjuvlyssnar när barn och lärare resonerar kring varför vissa människor anses skyldiga tills motsatsen är bevisad – i stället för tvärtom. Hur hudfärgen misstänkliggör människor. Hur svarta kroppar betraktas som mindre sörjbara när de ses som ett hot. Ord som demonisering och avhumanisering förklaras för barnen. Lärarna talar om mediernas makt, selektivt seende och slentrianmässig stereotypisering. Sedan får eleverna skriva fritt i tre minuter utan att lyfta pennan från papperet på tema dödsskjutningarna och mediebilden.

”Jag är svart och jag räknas”, skriver en pojke på sitt vita papper.

Rektorn viskar i mitt öra: ”Ungarna lär sig att deras liv inte räknas och att de bara är en kula från att bli ännu ett förlorat liv. Polisen ser inte en svart pojke som en son eller en bror. De ser inte ett barn utan en brottsling. Ett hot. En fiende. Vi har föräldrar som fruktar för sina barns liv. Det räcker med att de råkar befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. Och förövarna går ofta fria.”

Hade det hänt på Östermalm hade det blivit kaos, tänker jag.

Vi talar om kriminaliseringen av fattigdomen och fängelseindustrin och ett system som underblåser rasismen ekonomiskt, politiskt och socialt.

Innan vi skiljs åt säger han: ”Vi vinner ingenting på att sopa skiten under mattan. Ingen förändring sker i förnekelsens farvatten. Inga framsteg görs där realiteten retuscheras. Det är när vi har modet att se sanningen i vitögat och sätta ner foten för att ändra kurs som vi kan göra skillnad.”

När jag landar hemma hos min mamma i Rinkeby är torget som vanligt fullt med folk från jordens olika krigs- och krisdrabbade avkrokar. På backen säljer vissa hittegods. På Bhai Bhai-livs är det rea på pitabröd och telefonkort. Det är mörkt och min dotter, som trycker min hand lite extra säger: ”Om de lyste upp torget mer skulle Rinkeby inte se så ledset ut.”

Min mammas port doftar mat från Gambia, Iran, Bosnien, Grekland och Chile. Hemma hos mamma sprids en svag doft av kanelbullar. Mina systrar från Fruängen och Kista ansluter med sina sex barn.

När vi går mot tunnelbanan igen hör jag sirenerna. Två bröder har skjutits till döds bara några hundra meter bort. Två unga liv brutalt avbrutna med skottsalvor från automatvapen. ”Någon jävla uppgörelse”, viskar någon.

Hade det hänt på Östermalm hade det blivit kaos, tänker jag. Eller på en annan plats där liven raknas och offren är oskyldiga tills motsatsen är bevisad. Det är som med terrorattackerna. Löpsedlar när det sker i Paris. Notiser när det sker i Beirut. ”Närhetsprincipen”, mumlar någon som om förorten var ett främmande land.

Det är dags att krympa avstånden.

Att låta orten komma närmare.

Att ge mammorna den plats de förtjänar. Att humanisera de avhumaniserade.

Att göra människor till människor igen. Att väva samman Sverige. Och världen.

***

Denna text är ett utdrag ur Alexandra Pascalidous bok Mammorna (Atlas, 2018), där 20 mammor i svenska förorter intervjuas.

***

Följ Arena Essä på Facebook