ESSÄ. Hur kan rörlig bild användas politiskt? Filmvetaren Sanjin Pejkovic analyserar aktuella valfilmer och dokumentärer och efterfrågar mer källkritik i en tid när det blir allt enklare att manipulera bilder.
Politikernas självrepresentationer har alltid varit viktiga, men är i dag ännu mer tillspetsade och förmedlar många olika saker. Politiker ska gästa nöjesprogram och talkshower, förekomma i reportage, debattera, laga tacos hemma hos någon programledare, vara personliga och samtidigt inge respekt.
Frågan är hur mycket av den eftersträvade spontaniteten som egentligen finns kvar? Måste inte politiker använda ett nödvändigt skydd som gör att de ibland lutar sig på tomma ord som stödjer sig på passande statistik? Nog är det så. Samtidigt är vi tittare förhoppningsvis någorlunda duktiga mediekritiker som försöker uttyda var självmedvetenheten slukar det autentiska uttrycket.
Rädslans propaganda används som i SD:s film.
I årets svenska valfilmer är det två olika stilelement som dominerar. Antingen är det partiledarna som står för det direkta tilltalet, till exempel Stefan Löfven som önskar sig många olika saker medan han väntar på en kokt med bröd, eller så handlar det om användningar av kompilerat material, ibland med partiledarens lånade röst. Löfvens röst i en annan film står för trygghet och ideologisk sammanhållning. I historiskt viktiga stunder vänder sig landets ledare till folket för att påpeka vikten av att gå ut och rösta.
Härommånaden presenterades två problematiska valfilmer. Den första kom från SD, den andra från Moderaterna. I båda filmerna var tilltalet starkt färgat av innehållet. Rösten (voice-over) förklarade för tittarna hur de skulle förstå sammanhanget.
SD:s valfilm visar Jimmie Åkesson som en man av folket som har fått nog. Hans direkta tilltal (”Ni socialdemokrater, ni moderater och ni svensk media”) placerar honom och hans parti utanför eliternas högborg. Åkesson kommer underifrån och tar trappan upp för att skåda förödelsen i förorterna. Det märks att tonläget är skärpt och att Åkesson vill framstå som en man av folket.
Det märks också att retoriken från Trumps valkampanj och Breitbarts redaktör Stephen Bannon (mer om honom senare) verkar ha slagit igenom i Sverige också. En handlingskraftig man utan ideologiska förtecken arbetar för folkets bästa. En John Wayne-figur kommer att rensa ut träsket och arbeta för allas bästa.
Även om det låter hedervärt, grumlas retoriken av de valda bilderna. Åkesson försöker utveckla och nyansera ”vi och de”-resonemanget i en intervju med den högerpopulistiska nättidningen Fria Tider: ”Konflikten i det svenska samhället handlar inte om hudfärg, kön, sexuell läggning eller klass. Konflikten går inte heller mellan dem som är födda i landet och de som inte är det. Den verkliga konflikten går mellan det konstruktiva och det destruktiva. Mellan den som är beredd att anstränga sig, bidra och göra insatser för vårt land, och den som inte är det.”
Inget av detta märks dock i kampanjfilmen. Det är slumpmässigt valda invandrare, moskéer, miljonprogramsområden som illustrerar förfallet. Filmen lämnar inte heller något utrymme för konstruktiva resonemang. Ingen bjuds in till dialog.
SD har under tre valkampanjer använt sig av tre olika tilltal.
Om SD:s senaste video kryllade av arkivklipp, valde Moderaterna i stället att satsa på ett enda arkivklipp. Även det ett felaktigt val skulle det visa sig. P3 Nyheter avslöjade att arkivklippet på ett brinnande fordon hade hämtats från Kanada och inte från det förment jihadistiskt och gängkriminellt hotade Göteborg. Filmen i sig är problematisk även utan själva klippet. Rädslans propaganda används på liknande sätt som i SD:s film. Men där Åkessons tilltal anklagar eliterna, är Moderaterna mer vaga. Det utländska är hotet mot det gamla goa Göteborg. Disciplinen är lösningen.
Sverigedemokraterna står för övrigt för en förvånansvärt anpassningsbar form i sin retorik. De har under tre valkampanjer använt sig av tre olika tilltal. Den första filmen använde den burkabeslöjade bidragstagande kvinnan som ett hot.
Den andra filmen ändrade tilltalet radikalt och filmen skildrade i stället ett rasismkritiserande och välkomnande parti. Uppgiften att försvara partiet låg dock på de som av partiet och dess sympatisörer ofta beskrevs som ”de andra”. Det gjorde budskapet någorlunda oklart. Varför var dessa människor tvungna att ta avstånd från rasism och inte partitoppen, eller åtminstone de som hade kopplingar till olika främlingsfientliga rörelser? Människor av olika etniciteter användes som alibi för att försvara ett multikulturellt parti, öppet för alla svenskar, dock helst sådana som inte ens hade släppt in sig själva i landet.
Hotbilden ersattes av gemenskap, två av nationalismens främsta stöttepelare. Det går inte att finna en gemenskap om den inte bygger på ett avståndstagande från dem som inte hör till gemenskapen.
Dessa färska exempel på politisk reklam visar hur klippningen och rösten styr, en metod lika gammal som själva filmpropagandan. Redan 1957 kunde den franske dokumentärlegendaren Chris Marker peka på problem som dokumentärfilmare kunde stöta på i sin iver att skildra saker ”objektivt” och distanserat. Genom att lägga tre olika ljudspår till samma bilder kunde Marker visa hur mycket vi som publik styrs av det som berättas för oss.
Det som skulle kunna anses som den klassiska dokumentärfilmen från genrens tidiga dagar förde med sig en pedagogisk linje som ofta ledde publiken i en viss riktning. Den didaktiska tanken stämde överens med idén om public service som lanserades i Storbritannien i samband med formandet av BBC. Då som nu fogades olikartade bilder ihop med hjälp av en sammanförande röst som förklarade det som behövde förklaras för publiken.
Att blanda olikartat material var alltså inte ett obekant sätt att göra film på. Kompilationsfilmen, som dock inte bestod av sammanfogande utan av krockar, användes flitigt av sovjetiska filmskapare. Esfir Shub lyckades tidigt visa på skillnaderna mellan den härskande aristokratin i Tsarryssland och deras tjänares utsatthet, genom att kompilera ihop olika delar av tsarfamiljens egna familjefilmer.
Andra världskrigets propaganda kunde innehålla humor, visade det sig.
Shubs filmiska metod skulle tillämpas i många olika sammanhang. I den brittiska kortfilmen Lambeth Walk (1942) destabiliserades Hitlers hotbild från Riefenstahls propagandamästerverk Viljans triumf (1934). Nazistisk styrkeuppvisning klipptes om till löjliga danssteg. Andra världskrigets propaganda kunde innehålla humor, visade det sig.
Humoristiska omklippningar hittade sin väg till årets svenska valfilmer också. Kommunistiska partiet gjorde en parodi på Sverigedemokraternas valfilm. I KP-varianten hörs en röst, som ska föreställa Jimmie Åkessons, som bland annat säger att SD hatar arbetare och är ett etablissemangsparti.
Historiskt sett har dokumentärfilmens revolutionära potential men också dess användning av satir och ironi främst förknippats med motkulturer och olika vänsterkopplade ideologiska grupperingar. Från sovjetiska filmmakare via ”Third Cinema”-filmrörelser i Latinamerika under 1960-talet, fanns det tankar om att inkorporera rörliga bilder i den revolutionära kampen. Användning av humor som ett sätt att destabilisera maktens omnipotens är också kopplat till marginaliserade grupper som historiskt saknat reell makt.
Dessa förhållningssätt har dock ändrats under den senaste tiden. Nu är det den nya högern under paraplybegreppet ”alt-right” som står för den sortens kulturskapande. Makten förkroppsligas av det politiska, ekonomiska, kulturella och intellektuella etablissemanget som dominerar mediala narrativ. Dokumentärfilm förvandlas till ett politiskt vapen som i gammal konspirationston berättar sanningen som eliterna försöker gömma.
Att avkontextualisera redan existerande filmmaterial är alltså både ett estetiskt val och ett potentiellt politiskt-ideologiskt vapen. Amerikanen Michael Moore är den mest kända och kanske mest kritiserade filmskapare som använt sig av kompilations- och destabiliseringstekniker. Med rasande tempo och klipp från många olika håll kritiserar Moore etablissemanget och förlöjligar den politiska makten.
Om vi blickar mot den andra sidan av den politisk-ideologiska skalan kan vi se att en annan filmmakare utmärkt sig med ett filmskapande som går i Moores fotspår men är ideologiskt sett diametralt annorlunda.
Stephen Bannon har sedan starten på sin dokumentärfilmbana nästan bara gjort montage- och kompilationsfilmer. Även om intervjuer visserligen klippts in är det styrningen och blandningen av olika källor som gör hans filmer till ett ideologiskt verktyg.
Efter att ha varit chefredaktör för den högerpopulistiska nyhetssajten Breitbart News sedan vännen Andrew Breitbarts hastiga död 2012, blev Bannon känd för en bredare allmänhet genom att leda Donald Trumps presidentkampanj. Under en period efter att Trump installerats som president var Bannon chefsstrateg i Vita huset, men han fick så småningom sparken från sin post och är nu tillbaka på Breitbart.
Bannons filmer behandlar oftast amerikansk inrikespolitik. Filmerna Cochise County, USA (2005) och Border war (2006) framställer illegal invandring som en nationell tragedi. I Generation Zero (2010) skylls bankernas och Wall Streets kollaps i den ekonomiska krisen 2008 på Woodstock och hippierörelsernas narcissism. Konservativa kvinnor som Michele Bachmann och Sarah Palin står i fokus för Tea Party-hyllningen Fire from the Heartland (2010) och The Undefeated (2011).
Mer sentida exempel är filmerna (alla från 2012) District of Corruption, som kritiserar den amerikanska eliten förkroppsligad av paret Clintons skandaler, Occupy Unmasked, på temat aktivism med målet att förstöra USA inifrån, och The Hope & The Change, om besvikelse med Obamas politik. Bannons senaste film är den Samuel Huntington-doftande Torchbearer (2016), där den kontroversielle patriarken Phil Robertson från dokusåpan Duck Dynasty ledsagar oss genom en Readers Digest-ifierad version av kristendomens historia.
Nu är det den nya högern under paraplybegreppet ”alt-right” som står för den sortens kulturskapande.
Bannons estetik är i själva verket uttryck för en historierevisionism som lätt sammanfaller med eufemistiska uttryck som ”alt-högern” och ”alternativa fakta”. Berättarrösten och bilderna skapar en ytterst problematisk syn på de historiska händelser som filmen utger sig för att förklara för tittarna.
Därför kan Bannon med en imponerande lätthet, frenesi och cynism koppla ihop franska revolutionens giljotin med Auschwitz och Gulag, samtidigt som Robertson deklamerar: ”The story is always the same. When you take God out of the story of your civilization, you open the door to tyranny.” Att koppla samman ateism och/eller Nietzsches tankar om Guds död med Förintelsen är ett fall av perfida teoribyggen som har till uppgift att ideologiskt svartmåla fienden, vem det nu är för stunden.
Bannons filmer är ett direkt resultat av den digitala redigeringens utveckling som möjliggör en förenklad inhämtning av arkivklipp utan redovisning av var materialet hämtats från och att otroliga och ologiska kopplingar mellan historiska skeenden görs med en rasande fart och utan eftertänksamhet. Dessa hysteriska lekar med förvirrande metaforer och slutledningar kan jämställas med många konspirationsdrivna filmer, där historiska fakta omkontextualiseras för att passa in i en viss världsbild.
Här landar vi också i det senaste fallet av problematiskt filmskapande. Den SD-utgivna webbtidningen Samtiden släppte i augusti en egenproducerad film om Socialdemokraternas historia. Och mycket finns att diskutera. Det mest uppenbara är naturligtvis att SD riktar uppmärksamheten från sitt eget problematiska förflutna mot någon annans. Större problem finns dock.
Filmmakarna verkar ha lånat sin metod från Bannon och dokumentären ger inte ens en tillstymmelse till kontextualiseringsförsök i sina attacker. Allt verkar vara socialdemokratins fel. Bilder ur koncentrationsläger sammanblandas på ett vämjeligt sätt för en publik som tidigare kan ha förnekat och/eller relativiserat Förintelsen.
Filmen är en smaklös kvasipedagogisk pekpinne.
Det har redan skrivits en hel del bra texter som pekar på filmens orimliga resonemang och kontextuella brister, men jag kan inte låta bli att fascineras över hur nationalistisk revisionism förenar två ologiska slutledningar, där det förflutnas representationer krockar med dagens föreställningar.
Å ena sidan görs Hjalmar Branting, Per Albin Hansson, Tage Erlander och Olof Palme ansvariga för mycket elände. I folkhemmets namn sägs de mest monstruösa idéerna ha fått fäste och i sin tur inspirerat tyskarnas nazism, samt lett till direkt tragiska fall som exempelvis att judar inte togs in i Sverige och i stället mördades under Förintelsen.
Samtidigt har Jimmie Åkesson flera gånger uttryckt sin fascination för Per Albin. Folkhemmets period framstår i SD:s retorik som en svunnen idyll, ett nostalgiskt Eldorado som partiet försöker återupprätta.
Och i fallet med judiska flyktingar som utvisades trots det hot som förelåg dras inga paralleller till dagens flyktingar som ibland löper stora risker att mördas om de skickas tillbaka.
Filmen är en smaklös kvasipedagogisk pekpinne som använder Internationalen varje gång något hemskt skildras och låtsas bry sig om socialdemokratins offer. Alla de som verkligen drabbades av rasbiologiska teorier, utvisningar, steriliseringar och dylikt blir schackpjäser i ett propagandaspel.
Vart är vi då på väg? Jag tror att den politiska polariseringen kommer att återspeglas i den ideologiserade filmproduktionsfloran. Vi kommer få se fler konspiratoriska, revisionistiska och avkontextualiserade filmer, vilket i sig inte är konstigt.
Men där valfilmerna tjänar som enkla reklamfilmer med svartvita budskap, kan dokumentärfilmerna vara svårare att dekonstruera och analysera. Därför bör stilelement (iscensättning, röst/musik, klippning, performans), kontext, allusioner, retorik och mycket annat analyseras redan från tidig ålder, i skolor och annorstädes. Innehåll och form är djupt sammanlänkade och genom att analysera hur något görs kan man också hitta svar på vad och varför.
Om inte mediekritik formaliseras och nyttjas institutionellt är jag rädd att vi kommer se allt fler fall av historiska förfalskningar, även i filmisk form. Då riskerar vi att ett antal mycket olikartade politiska narrativ existerar sida vid sida och påstår sig vara lika faktariktiga.
***
Följ Arena Essä på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
